Tränaren bär Prada

På Sportbladets fråga om vem som var Allsvenskans sämst klädda tränare var Djurgårdens Zoran Lukić tydlig: »Alla som har träningsoverall.« 

Detta var hösten 2001, bara några dagar efter 11 september-attackerna, och den 45-åriga tränaren hade precis sablat ner samtliga kollegor förutom Malmös Michael Andersson och Örgrytes Erik Hamrén. Även Djurgårdenkompanjonen Sören Åkeby, som gärna sportade en Adidastrikå, hamnade under bussen. 

»Jag respekterar Sörens kläder«, sade Lukić. »Han säger att han är på sin arbetsplats. Men min personliga åsikt är att alla som har träningsoverall är för dåligt klädda.«

Zoran Lukićs kamp mot overallerna bedrevs i motvind. För varje Stefan Lundin i en mammakorv från Adidas han besegrade, stod en Sören Cratz i dubbskor och elva kilo Pumaprassel och väntade runt hörnet. Frågan är vad Lukić hade tyckt om sina svenska tränarkollegor i dag. Elfsborgs propert klädda Oscar Hiljemark hade han förstås älskat, men Kim Hellberg i overshirt och keps? Stefan Billborn i en anonym crew neck från Blåvitshopen? Olof Mellberg i solkig t-shirt, shorts, badtofflor och Rolex?

Visst fanns det avstickare även på Zoran Lukićs tid, men få tränare vågade vandra allt för långt från de upptrampade stigarna när det kom till matchdagskläder. Antingen var det träningsoverall som gällde, eller kostym med tillhörande slips.

I mitten av 2010-talet började saker röra på sig vid tränarbänkarna. Skor byttes ut mot dressade sneakers, fotbollsdojor mot Hokarunners. Slipsen kastades, och den allt mer illasittande skjortan fick istället bäras upp med smarta klockor eller osmickrande merinopolos från A day’s March. Kavajen ersattes av knäppta overshirts, och de charmigt bylsiga träningsoverallerna blev så åtsittande att man kände sig sexuellt trakasserad bara man råkade få en glimt av Eddie Howes Newcastleröv.

Det är inte lätt att hänga med i modesvängarna. Men när dagens fotbollstränare ser ut som valfri VD på ett medelstort svenskt logistikföretag – vad säger det om hur fotbollen mår?

 

Sedan det tidiga 1900-talet har fotbollstränaren stilmässigt imiterat samtida män i maktpositioner. Efter andra världskrigets slut, och i takt med att fotbollen professionaliserades, moderniserades även tränarnas kläder. En av de stora som blev trendsättande: Sir Matt Busby. Skotten, som coachade Manchester United mellan 1945 och 1969, syntes alltid med en perfekt skräddarsydd kostym, slips och inte sällan en pipa i näven. Att coacha i annat än kostym var inte förhandlingsbart, och även svenska träningsoverallprofiler som Georg »Åby« Ericson ledde sitt IFK Norrköping i strama kavajer på 50-talet.

Sedan kom 60-talets motrevolutioner, ungdomskultur, medborgarrörelser och antikrigsretorik. Inte ens den konservativa fotbollsindustrin kunde värja sig. I Sverige bytte »Åby« sina Mad Men-kostymer mot vida discokragar, och i England drog Manchester Citys tränare Malcolm Allison på sig gränslösa pälsar och fedorahattar. 

Men framför allt var det här en tid då träningsoverallen stod för sitt verkliga genombrott vid tränarbänkarna. Overallen var ingen ny uppfinning, men det var först när den tyska Adidasgrundaren Adolf Dassler experimenterade med nya idrottskläder som maktskiftet kunde genomföras. Massproduktionen av fallskärmar under andra världskriget hade populariserat det syntetiska materialet nylon, och när efterfrågan minskade sjönk priset. Genom att blanda billigt nylon med dyrare ull kunde Adidas erbjuda ett slitstarkt, lätt, snyggt och prisvärt uppvärmningsset. 1967 lanserades den nya produkten med hjälp av landslagshjälten Franz Beckenbauer. Succén spred sig över gränserna och i Allsvenskan hakade yngre tränare på trenden. Britterna Roy Hodgson och Bob Houghton satte ribban i Halmstads BK och Malmö FF med träningshoodies och plastställ. Stiligast var förstås IFK Göteborgs Sven-Göran Eriksson, vars trikåregister under Blåvittåren än i dag anses sakna motsvarighet.

Kostym/träningsoveralls-hegemonin varade i närmare ett halvsekel och stilarna var bergfasta informella klädkoder. I eget tycke kulminerade managermodet under 00-talet, med Tommy Söderbergs folkhemsprassel i ena ringhörnan och Arsène Wengers (innan han började klä sig i sovsäck), José Mourinhos och Roberto Mancinis oklanderliga kostymer och rockar i den andra.

Som med så mycket annat under 00-talet visste vi inte hur bra vi hade det.

Från Arsène Wengers ikoniska utvisning på Old Trafford (mörkgrå kostym, perfekt vit skjorta, Arsenal-röd slips och utsträckta armar i riktning mot domaren Mike Dean – injicera den bilden direkt i mina vener, tack) till Julian Nagelsmanns schackrutekostym i extra small skiljer det bara drygt tio år. Även om Nagelsmanns outfit var för extrem även för den nya generationens tränare, befolkas sidlinjerna i dag av Goretexkepsar, fleecejackor, beiga chinos och lurviga koftor från designhus som Herno, Prada eller Rick Owens. Inget nödvändigtvis fult, men heller inget man vanligtvis förknippar med en fotbollstränare. 

 

För att reda ut vad som verkligen hände i mitten av 2010-talet ringer jag upp modeskribenten Derek Guy, som dagligen upplyser sina närmare 1,5 miljoner följare på plattformen X om klädernas roll i samhället. Förutom Roberto Mancini, som han känner igen från modebloggar under det sena 00-talet, är Guys fotbollskunskaper obefintliga. Jag nämner poeten Charles Baudelaire – dels för att imponera, dels för att fransmannen redan på 1800-talet hävdade att kläderna reflekterar tidsandan – och frågar om dagens tränares ängsliga garderobsfamlande antyder att fotbollen mår skit.

– Jag kan ingenting om sport, säger Derek Guy. Vad jag däremot vet är att utvecklingen för herrmode följer samhällsutvecklingen i stort. Eftersom fotbollstränare är en del av samhället påverkas även de av att västvärlden efter andra världskriget haft en rad olika sociala motkultursrörelser som alla indirekt gjort kostymens roll mindre framträdande.

Enligt Derek Guy är grundproblemet till dagens förvirrade fotbollsmode upplysningstiden och den våg av liberalism som den förde med sig. Människans törst efter frihet har hela tiden vunnit ny mark, även inom herrmodet. Fracken ersattes av smokingen som fick stiga åt sidan för den tredelade kostymen, vilken i sin tur nu har kapitulerat inför det fruktade business casual-herraväldet. 

Valfriheten och bekvämligheten har ökat, men till vilket pris? Att inte ha tydliga klädkoder att förhålla sig till kan leda till en alienerad inställning till sin omgivning, och en känsla av att aldrig riktigt vara rätt ute. Går man åt Gareth Southgate-hållet med tredelad kostym är risken stor att framstå som en anakronism, medan den mer tidstypiska Hansi Flick-approachen (mörka lättglömda kläder) troligen kommer att förpassa dig till ett liv i evig anonymitet – och ge lika mycket auktoritet som en lärarvikarie.

Jag frågar Derek Guy om det ens går att klä sig bra som fotbollstränare i dag. 

– Det är det som är problemet med business casual-kulturen, säger han. Går du till jobbet med skräddarsydd kostym riskerar du att vara överklädd, men du kan heller inte komma i pyjamas. Eller ha för intressanta kläder, för det riskerar också att sända fel signaler. Istället tar du på dig chinos, sneakers, en t-shirt eller skjorta utan slips och en kavaj för det känns relativt säkert. Och det kommer visuellt sett att vara fullkomligt ointressant. 

Inför intervjun med Derek Guy skickade jag ett gäng bilder till honom föreställande olika fotbollstränare. Nu refererar han till en av dem:

– Kolla på bilden på Sir Matt Busby! Jag har ingen aning om vem det är, men jag antar att han var mer intresserad av fotboll än av kläder. Ändå ser han helt fantastisk ut! På den tiden visste män hur man skulle klä sig för att se bra ut i det professionella livet, och om man inte visste såg man till att gå till en skräddare som hjälpte till.

För att förstå kläder hjälper det att betrakta dem som ett socialt språk, menar Derek Guy. Precis som ett vanligt språk kan kläder kommunicera bärarens kultur- och identitetstillhörighet. Det gör också att vissa klädstilar passar bättre i vissa miljöer. Därför kan tajta svarta jeans, trasig t-shirt och läderjacka se fantastiskt ut på en rockklubb i New York – men förefalla ytterst märkligt vid en tränarbänk. Det kan också förklara varför en tajt skräddad kostym med svart slips fungerar bra på San Siro, men sämre på Borås Arena.

»Om du sätter Mancini på en mindre arena i en liten stad i Sverige tror jag att det ser lite märkligt ut.«

Sven-Göran Eriksson förstod värdet av att klä sig efter kontext. När han lämnade Sverige för större uppdrag kastade han samtidigt träningsoverallen, och när han kostymcoachade i Serie A såg han också ut att höra hemma där. Men betyder det att en modeintresserad tränare behöver göra motsatt resa om karriärstegen leder åt fel håll? För att dra det till sin spets ger jag Derek Guy ett hypotetiskt scenario där stilgurun Roberto Mancini tar över Trelleborgs FF.

Kan Roberto Mancini då ta sin skräddarsydda kostym med tillhörande scarf och ställa sig på Vångavallen för att spela 1–1 en regnig måndag?

– Om du sätter Mancini på en mindre arena i en liten stad i Sverige tror jag att det ser lite märkligt ut, säger Derek Guy. Många skulle nog tycka att det var snyggt, men stilen gör sig bättre på stora arenor. Det viktigaste är att hitta en stil som du är bekväm i, i din omgivning.

 

Att som tränare vara »bekväm« i sina kläder kan faktiskt innebära flera fördelar. Efter att den hetlevrade tränaren Graeme Souness opererade hjärtat i början av 90-talet behövde han hitta sätt att hålla sig lugnare under matcherna. Souness lösning blev att byta från träningsoverall till kostym, eftersom en mer allvarlig och proper stil hjälpte honom att hålla nerverna i styr. 

Det psykologiska fenomenet kallas för »enclothed cognition« och innebär i korthet att kläder kan påverka hur väl en person presterar kognitivt. En studie som undersökte fenomenet visade att studenter som bar en labbrock under ett test presterade bättre än studenterna i vanliga kläder. Andra testpersoner, som fick höra att de bar en läkarrock, presterade bättre än de som fick höra att det var en målarrock de hade på sig. 

»Tänk att spela dåligt och förlora en match och så står jag där i kostym och slips. Jag hade känt mig jävligt dum.«

En tränare som definitivt är mån om att känna sig bekväm och lägger mycket tid på att välja sina kläder är Columbus Crews nya coach Henrik Rydström. När jag frågar honom hur han väljer sina kläder på matchdagar får jag ett långt och invecklat svar.

– Jag vill inte att kläderna ska handla om mig, de ska inte sticka ut, säger Henrik Rydström. Men samtidigt vill jag ju stå för något. Jag älskar skinnjackor, men kommer jag till match med skinnjacka kanske några spelare undrar vad fan jag sysslar med. Då kommer inte mitt budskap fram. Sedan tror jag att jag utstrålar mycket större kaxighet än exempelvis Nanne [Bergstrand] och [Rikard] Norling. De upplevs som mer älskvärda, och fler skulle nog störa sig på mig om jag står där i kostym. Man måste befinna sig i sitt rätta element också, Nanne och Norling smälter in med kostym. Tänk att spela dåligt och förlora en match och så står jag där i kostym och slips. Jag hade känt mig jävligt dum. 

 

För Henrik Rydström gäller det alltså inte bara att hitta kläder som han själv känner sig bekväm i. Det handlar lika mycket om vad han signalerar till sina spelare, medier och supportrar. Till slut landade han i en uniform som han själv inte skulle »valt till fest men till ett föräldramöte«: svarta skor, svarta jeans, mörk slimmad t-shirt och kavaj. 

»Cupen spelas i februari, det är svinkallt och det är gött att ha långkalsonger under byxorna.«

Rydström, som lusläste magasinet Café på 90-talet, medger att han fastnade i tidsandans slimmade mode och inte riktigt kommit därifrån. Hans dragning till det tajta är fortfarande en snackis i Kalmar sedan han inför säsongen 2006 bad lagledarens fru att sy in hans matchshorts. 

– Jag antar att min stil vid linjen går att beskriva som »casual«, säger han. Ett mellanting av olika stilar.

I Malmö FF kunde du coacha i träningsoverall i Svenska cupen, i Allsvenskan bar du casualkläder och i Europa League kostym. Vad sänder det för signaler till spelarna? 

– Allsvenskan, Svenska cupen och Europa League sänder olika signaler. Vilket egentligen är lite ologiskt för mig som tränare, eftersom jag så klart vill sända signalen att alla matcher är lika viktiga. Men fan, cupen spelas i februari, det är svinkallt och det är gött att ha långkalsonger under byxorna. 

Hur tycker du att en ledare ska klä sig? 

– Jag gillar Diego Simeone i Atletico Madrid. Helsvart, han bara kör på sin grej. Men som ledare … När jag kom till Kalmar hade vi en ordförande som hette Folke Ellborg. Fantastisk, chef på Sparbanken. Alltid kostym och slips. Det är kanske så en ledare ska se ut, trots allt. 

 

Det senaste decenniet har på många sätt varit omvälvande, även utanför fotbollsvärlden. Demokratin är på tillbakagång, polariseringen ökar, krig rasar i vår absoluta närhet och världsordningen som vi känner den är på väg att falla. Flera författare och tänkare som Charles Baudelaire, Hannah Arendt, Walter Benjamin och nyligen kulturskribenten W. David Marx i sin senaste bok Blank Space, har alla skrivit att oroliga tider alltid ger upphov till känslan av osammanhängande samhällen, ett upplevt tillstånd där normer löses upp och samhällens tysta regler upphör att gälla. 

Är det en nyckel till varför tränarkläderna känns så off? En fotboll i förändring, ett yrke med dalande status gentemot andra maktpositioner som sportchefer och spelarstjärnor i en omvärld under omvälvning? 

»Om det plötsligt finns flera sätt att vara en fotbollstränare på kan det kännas jobbigt för någon som bara vill ha tydliga regler.«

Modeskribenten Derek Guy håller inte riktigt med om resonemanget. Han menar att känslan av att samhällets grundvärderingar håller på att upplösas är något som de flesta generationer behöver genomlida. 

– Vad som skiljer den här generationen från tidigare är att det verkar finnas en kris för auktoriteter. På 1800-talet bar läkare och advokater frack och tjänstemän kostym. Folk skickades hem från jobbet om de hade fel kläder långt in på 1900-talet. Det skulle aldrig hända i dag. Valfriheten tvingar oss hela tiden att göra val. 

Derek Guy påminner om sina bristande fotbollskunskaper och vill vara försiktig med att slå fast vad dagens tränarmode säger om sporten. Men: 

– Det jag vet är att folk känner ett behov att ha en identitet – oavsett om det är yrke, sexuell läggning, religion eller idrott. Om det då plötsligt finns flera sätt att vara en fotbollstränare på kan det kännas jobbigt och bli en börda för någon som bara vill ha tydliga regler och följa dem. 

Om du spekulerar fritt: hur ser tränarmodet ut om något år?

– Jag tror att det blir ungefär som statsvetaren Francis Fukuyama skrev efter att Berlinmuren föll, att inga ideologier kunde utmana den liberala demokratin eller marknadsekonomin längre. När det kommer till herrmode är detta slutet, vi är klara. Det kommer att finnas extremt många mikrotrender, men inget som bryter in och bildar en ny mainstream. Om jag hade visat dig bilder från 1950-, 60-, 70-, 80- och 90-talet hade du nog ganska enkelt kunnat peka ut rätt årtionde. Så är det inte längre, det enda som finns är variationer på det. Och det blir väl samma för fotbollen, antar jag. Inga regler, helt fritt för alla att klä sig hur man vill.