När Lena Sandlins varma och lättsamma västerbottniska plötsligt låter mer myndig tystnar det i styrelserummet, som om alla i lokalen märker att tonläget förändras. Sedan berättar Umeå IK:s ordförande att damlagets sportchef Jörgen Crovin inte är beredd att förlänga sitt avtal. 

– Han kan tänka sig att stanna till slutet av mars, säger hon. Men därefter behöver vi hitta en annan lösning.

Lena Sandlin frågar sina styrelsekollegor vad de tror om att återinföra en ideell sportkommitté. Det har fungerat bra förut, då med den tidigare vice ordföranden Britta Åkerlund i spetsen. Med en sådan lösning skulle klubben spara några tusenlappar varje månad. Ekonomin är ansträngd, och när den avgående sportchefen äskade 65 000 kronor i förhöjd spelarbudget blev svaret blankt nej från styrelsen. 

– Oj, det här är en stor fråga, säger en mötesdeltagare. 

– Det är därför jag har försökt skynda på, säger Lena Sandlin. 

Årets första styrelsemöte i Umeå IK har pågått i mer än en och en halv timme när sportchefsfrågan tas upp. Under den tiden har mycket hunnit avhandlats i den rymliga och välventilerade konferenssalen Guldrummet, intill hallen där innebandylaget Dalen spelar sina hemmamatcher. Den röda kaffetermosen prydd av UIK:s gulsvarta logga har blivit tom. Den nya utvecklingschefen från Lidköping, Zacharias Svensson, har presenterat sig och berättat om sitt intresse för spelarutbildning och organisation. Akademichefen Andreas Bengtsson har gått igenom förändringar i flicklagens ledarstaber och informerat om de yngre lagens utmaningar med att hitta tufft matchmotstånd – möjligen kan de spela träningsmatcher mot pojkar? Styrelseledamoten Göran Caspersson har raskt avhandlat aktivitetsgruppens status. Förra året samlade de in 800 000 kronor genom att jobba på till exempel lokala evenemang. Kanslichefen Valle Anundsson har i förbifarten nämnt en faktura vars betalningstid löpte ut när den hamnade i fel brevlåda, men framför allt har han efterfrågat tydlig information om medlemsavgifter för att snabbt kunna skicka ut fakturor eller swishuppmaningar till akademispelarnas familjer. Dessutom har det talats om försäljning av rabattkuponger, förnyelse av sponsoravtal, kommunens hantering av arenafrågan, Elitettans spelschema och tillhörande resebokning. 

»Egentligen var det inte fotbollen som lockade mig med Umeå IK.«

På Umeå IK:s hemsida står det att klubbens mission är att förverkliga tjejers fotbollsdrömmar. Där kan man även läsa visionen om att vara »Sveriges ledande damfotbollsförening – på alla plan«.

Efter femteplatsen i Elitettan 2025 är damlaget långt från ledande. Tre startspelare från fjolåret har flyttat till den allsvenska nykomlingen Uppsala, en till Piteå. Och nu är sportchefen som försöker bygga en uppflyttningstrupp på väg att sluta. Något beslut om sportchefsfrågan tas inte men mötesdeltagarna ges i uppdrag att utreda möjligheterna till nästa möte. 

Betalningsmetoden för medlemsavgifterna diskuteras ett varv till och ledamoten Göran Caspersson meddelar att han önskar entledigas från styrelsen i samband med årsmötet eftersom han ska byta jobb. Därefter avrundar Lena Sandlin genom att påminna om datumet för nästa styrelsemöte.

– Då är det match, säger akademichefen Andreas Bengtsson. Oskarshamn borta. 

– Har vi gjort så tokigt? säger Lena Sandlin.

Andreas Bengtsson behöver inte säga vilket lag som ska möta Oskarshamn om en månad. Alla fattar att det handlar om Björklöven. Likt de flesta idrottsintresserade Umeåbor vill fotbollsfolket i styrelserummet helst inte missa en minut av det lokala hockeylagets jakt på en plats i SHL. Även den här kvällen spelar Björklöven, men eftersom bortamatchen mot AIK börjar 20.30 kommer Umeå IK:s styrelse hinna hem för att se Lövenspelaren Gustav Possler avgöra nio sekunder in i förlängningen.

»Jag brinner för tjejers möjlighet att uppnå sina fotbollsdrömmar.«

Lena Sandlin föreslår att tidigarelägga mötet i februari så att alla hinner hem till den första perioden mot Oskarshamn. Hon får ett skämtsamt mothugg med budskapet att man kanske inte måste se alla matcher. Akademichefen Andreas Bengtsson rider ut i försvar.

– Nej, men det är ju då det börjar dra ihop sig, säger han.

I bilen på väg hem från styrelsemötet i Umeå Energi Arenas innandömen säger Lena Sandlin att hon från början var »mer av en hockeytjej«. Hennes pappa var Tommy Sandlin, förbundskapten när Tre Kronor vann VM i Wien 1987 och mångfaldig svensk mästartränare, framför allt med Brynäs. Själv har Lena varit styrelseledamot i Västerbottens ishockeyförbund. 

– Egentligen var det inte fotbollen som lockade mig med Umeå IK, säger hon.

Mellan 1994 och 2004 satt Lena Sandlin i riksdagen för Socialdemokraterna. Därefter jobbade hon på idrottshögskolan vid Umeå universitet och var samtidigt ordförande i Umeås fritidsnämnd. Det var en tid när Umeå IK fortfarande var bäst i Sverige, så Lena kom ofta i kontakt med klubben.

– Jag fick en känsla för det här med tjejer och fotboll. När jag 2020 fick frågan om att gå in i klubbens styrelse kändes det givet, eftersom jag brinner för tjejers möjlighet att uppnå sina fotbollsdrömmar. Idrott i stort ihop med politik gjorde att det här blev som ett kall för mig.

»Vi lånade in en foodtruck, jag stod utanför ett köpcenter och sålde hamburgare och parisare.«

Hon avslutar snart sitt tredje år som ordförande och säger att det kan bli hennes sista. Utöver sitt heltidsjobb som kanslichef på Umeåregionen ägnar Lena Sandlin mellan 20 och 30 kvälls- och helgtimmar i veckan åt det ideella ordförandeuppdraget. 

– Man orkar inte göra det här i så många år, säger hon. Det hade inte varit några problem om jag bara kunde driva styrelsearbetet och slåss för jämställd idrott och tjejers villkor, men det är så mycket annat också. Man hjälper till med kringaktiviteter och känner hela tiden ekonomin som flåsar i nacken. Hela min familj har blivit involverad, min äldsta son är säkerhetsansvarig på matcherna.

Lena Sandlins planer på att sluta för tankar till bandyns tradition med den snart 40-åriga trotjänaren som varje säsong slår fast att det är hans sista – för att sedan dyka upp i oktober och erkänna att det fortfarande är för kul för att hålla sig borta. Lena hade kanske mått bättre utan Umeå IK, men det märks också hur mycket hon bryr sig om uppdraget.

– Vi får se hur det blir, säger Lena Sandlin. Jag ska prata med valberedningen om hur man kan lägga upp det annorlunda. De måste ju hitta någon som vill ställa upp också.

En stor del av Lena Sandlins ordförandetid har handlat om att Umeå IK ska överleva. När hon tog över i mars 2023 hade laget hotats av konkurs och åkt ur Damallsvenskan som nykomling. »Ekonomin kommer nu i första hand den här säsongen, före det sportsliga«, sade den nytillträdda ordföranden till SVT. Konkurshoten tystnade, UIK slutade sexa i Elitettan och en treårsplan formulerades – med målet att återigen spela allsvenskt 2026. 

2024 inledde Umeå säsongen i Elitettan med att bortabesegra den uppskrivna nykomlingen Malmö FF med 4–0. På sommaren fick MFF upp farten, vann tolv raka matcher och säkrade uppflyttning med tre matcher kvar. Umeå tog en kvalplats och föll i ett jämnt dubbelmöte med AIK. Samtidigt började det knorras om klubbens ekonomi igen. 

– Då var det en riktig kris, säger Lena Sandlin. Vi lånade in en foodtruck, jag stod utanför ett köpcenter och sålde hamburgare och parisare. Vi tvingades vända på varenda sten för att få in pengar löpande så vi hade råd med fakturor, löner och sociala avgifter. 

När det såg som värst ut, i november 2024, behövde UIK få in 300 000 kronor på bara några dagar för att undvika konkurs. Tack vare en swishkampanj, välvilliga sponsorer och ideella arbetsinsatser lyckades klubben samla ihop medel för att klara resten av säsongen. 

»Vill vi att Elitettan ska vara elitnivå som på herrsidan eller ska vi betrakta det som en utvecklingsliga?«

Året därpå såg det länge ljust ut. Laget ledde serien efter halva säsongen och treårsplanen tycktes kunna bli verklighet. Men i höstas radade Umeå upp oavgjorda resultat och tappade sitt försprång. Det blev en femteplats, och i oktober skrev Västerbottens-Kuriren om en ny ekonomisk kris. 

– Jag tycker kanske inte att det var kris, säger Lena Sandlin. Vi hade det kämpigt ekonomiskt och det har vi hela tiden, men det var inte alls som 2024. Problemen förra året berodde mycket på att vårt stora arrangemang förutom fotbollen, familjedagen, helt regnade bort. Där förlorade vi ett par hundra tusen. 

Oavsett hur allvarliga de ekonomiska problemen varit kan det konstateras att Umeå IK omgärdats av krisrubriker tre av de fyra senaste höstarna. Det är också en tillvaro som de delar med flera andra klubbar på samma nivå.

En bild av svensk fotboll i januari 2026: Malmö FF – icke-existerande 2007 och division fyra-vinnare för fem år sedan – har slutat trea i Damallsvenskan, förlängt med sin bästa målskytt och värvat nyckelspelare från tre konkurrenter. Ingen av dem säger det, men det är uppenbart att ekonomin spelar roll när Vesna Milivojević, Larkin Russell och Emma Petrović väljer MFF framför andra topplag eller utländska klubbar. MFF kan helt enkelt betala mer än något annat svenskt lag. Det gör att de redan inför sin andra säsong i högsta serien anses vara guldfavorit.

En annan bild av svensk fotboll vid samma tidpunkt: Umeå IK – bäst i Sverige 2007 och damallsvensk nykomling för fem år sedan – har slutat femma i Elitettan, tvingats vädja till medlemmarna om hjälp med att klara budgeten och tappat fyra startspelare till Damallsvenskan. När den 19-åriga mittfältaren Stina Andersson presenterades av Piteå IF sade den allsvenska klubbens sportchef James Burgin: »Det märks tydligt att hon fått en mycket bra fotbollsutbildning i Umeå IK.«

»Svensk damfotboll måste fråga sig vilken riktning man vill ta. Vill vi att bara dubbelklubbar ska kunna konkurrera?«

2007 bestod Damallsvenskan av tolv klubbar, varav nio saknade herrlag på elitnivå. Endast Djurgården, Hammarby och AIK var det som i dag betecknas som »dubbelklubbar«, det vill säga föreningar med elitsatsning på såväl dam- som herrsidan. Det ansågs vara en fördel att hela klubbens verksamhet bestod av damfotboll, vilket blev särskilt tydligt när Malmö FF lämnade över stafettpinnen till LDB Malmö som vann sex guld på 2010-talet. 

I dag är det tvärtom, och i Västerbottens-Kuriren skrivs det att Umeå FC, sist i Superettan 2025, och Umeå IK kanske borde slås samman. 

Det avslog Lena Sandlin snabbt när hon fick frågan. Umeå FC har tillräckliga utmaningar på egen hand och går knappast att jämföra med Hammarby, Malmö FF eller Häcken. Samtidigt finns det frågor att ställa om dubbelklubbarnas ekonomiska hållbarhet. Storklubbarnas förhoppningar är att pengarna från England ska stärka även den svenska damfotbollsekonomin – transfersummorna har redan skjutit i höjden. Likväl går oftast damsatsningen minus medan herrlaget får agera draglok. Utöver att det upprör griniga damfotbollsmotståndare bland medlemmar visar det också att hela den svenska damfotbollen har problem. För om damsatsningarna mest kostar pengar – vad händer den dag då dragloket inte drar längre? När herrlaget trillar ur Allsvenskan eller slutar sälja dyra talanger utomlands? 

Sådana frågor kan allsvenska supportrar och medlemmar fundera över. Men den riktiga oron finns en våning ner. 

Under en träff med ordförande från andra klubbar i Elitfotboll Dam i höstas insåg Lena Sandlin att något behövde göras. Det blev tydligt att Umeås situation inte var unik. Kanske var problemet strukturellt?

– Under lunchen och i andra pauser pratade jag med ordförande från andra Elitettanklubbar om våra respektive utmaningar, säger Lena. Och vi kände att vi pratar om fel saker på de här mötena. Fler och fler, kanske till och med alla, hade bekymmer med ekonomin. 

Hon åkte hem och skrev ett utkast med frågor som Elitettanklubbar brottas med. Ordförande från andra klubbar fyllde på och en omfattande skrivelse växte fram. Där togs frågor som resekostnader, elitlicensregler och dubbelklubbarnas fördelar upp. I november skickades dokumentet in till EFD. Nästa ordförandeträff, där frågorna skulle upp på bordet, planerades till den 29 januari. 

– Svensk damfotboll måste fråga sig vilken riktning man vill ta, säger Lena Sandlin. Vill vi att bara dubbelklubbar ska kunna konkurrera? Att bara klubbar söder om Sandviken ska klara av sin ekonomi? Vill vi att Elitettan ska vara elitnivå som på herrsidan eller ska vi betrakta det som en utvecklingsliga?

»Det är inte bara i Umeå en kamp förs mot dubbelklubbarna och damfotbollens nya villkor, men det är kanske här den blir tydligast.«

Efter att Lena Sandlin påbörjade sitt utkast hemma i Umeå fick tesen om den ohållbara Elitettan dubbla bevis. Under ett extrainsatt årsmöte den 8 november beslutade värmländska Mallbackens IF att lägga ner sin elitsatsning. »Systemet som vi har i dag funkar inte ekonomiskt för oss, det behöver svensk fotboll förändra om de vill att föreningar som Mallbacken ska finnas kvar«, sade klubbens ordförande Evelina Nilsson. Mallbacken nekades senare elitlicens och ska nästa säsong spela i division två. I slutet av december uppstod också frågor om Umeålaget Team TG:s fortsatta medverkan i Elitettan. Klubben hade säkrat nytt kontrakt i sista omgången, men när sportchefen slutade strax före nyår undrade spelarna vad som skulle ske med laget. Först kunde de inte nå klubbens fotbollskommitté, men den 30 december fick truppen beskedet att de själva behövde samla ihop pengar för att möjliggöra fortsatt spel i Sveriges näst högsta serie. Skolkoncernen Thorengruppen hade dragit in sin sponsring och nu var det upp till A-laget att rädda ekonomin. De bestämde sig för att ge det ett försök, men på nyårsafton var det återigen ingen som svarade och på sociala medier kunde Team TG-spelarna läsa att Enskede IK skulle ta över deras plats. 

Det är för att Umeå IK inte ska gå samma öde till mötes som Lena Sandlin kämpar om rimliga förutsättningar i Elitettan. Det är också därför hon försöker starta en diskussion om hela den svenska damfotbollens framtid.

– Det kanske inte är många utanför Västerbotten som bryr sig om UIK går i graven, säger hon. Men vi är inte bara ett elitlag, utan vi fostrar också talanger från hela Umeåregionen. Frågan är hur de ska uppnå sina fotbollsdrömmar och kanske bidra i landslaget i framtiden om vi inte har möjlighet att ge dem en bra fotbollsutbildning.

Samtidigt utgjordes Damallsvenskans fem bästa lag 2025 av dubbelklubbar. FC Rosengård hoppar in i ett omdiskuterat samarbete med FC Köpenhamn och multiklubbsägarbolaget Crux Football för att inte halka efter. IFK Göteborg är på väg uppåt och Örebro SK gör allt de kan för att passera det gamla storlaget Kif Örebro i den lokala hierarkin. 

Det är inte bara i Umeå en kamp förs mot dubbelklubbarna och damfotbollens nya villkor, men det är kanske här den blir tydligast. När Umeå IK var bäst i Sverige förklarades framgångarna delvis med att föreningens damer alltid gick först, att damfotboll blev en del av Umeås identitet. Nu är det återigen Björklövens hockeyherrar som drar publik och sponsorpengar. Och att stå på egna ben som damfotbollslag är knappast en fördel. 

Den som aldrig har besökt Umeå IK:s kansli kan behöva leta länge för att hitta rätt. Utanför den del av Umeå Energi Arena som bär tillägget »Vatten« finns det inga tydliga spår av föreningens färger. Inne i byggnaden, där även innebandyhallen och UIK-styrelsens hemmaplan Guldrummet ligger, signalerar endast en papperslapp på en dörr att klubben har sin verksamhet där innanför.  

– Förr hade vi klubbhuset i en villa, säger Anna Sjöström Amcoff när hon öppnar dörren till kansliet. 

Då hette hon bara Sjöström i efternamn – även om alla bara sade »Sjöa« – och hade en framskjuten roll i laget som var bäst i Europa. Sedan dess har Umeå sålt klubbhuset till kommunen på grund av ekonomiska bekymmer 2009, och för fem år sedan fraktades villan bort för att bli bostad i en annan del av staden. 

»Det byggdes upp en anda om att vi ville uppåt – och väl där inte nöja oss.«

I köket vid kansliets entré står UIK:s huvudtränare André Ghanbari och lagar dagens lunch. Längre bort finns en korridor som pryds av pokaler, gamla skor och tröjor med namn som Ljungberg och Moström. På en av väggarna hänger modernare tröjor. Fjolårets skytteligavinnare Nicole Robertson (24 mål på 26 matcher) har burit en av dem. På en gul bortatröja står namnet Amcoff. 

Annas dotter Inez Amcoff debuterade som 16-åring i Elitettan och gjorde fyra mål på sina nio första matcher. Nu är hon ett år äldre och väntas ta en större roll i laget.

– Hon är i skolan fortfarande, säger Anna. Men hon kommer bort hit så fort hon har ätit lunch.

I väntan på framtidens eventuella Umeåidol berättar en av dåtidens hjältar hur allt började. Anna Sjöström Amcoff spelade som barn i Umeå Södra FF och var 15 år när hon började spela i A-laget. Redan då försökte UIK locka över henne till deras division ett-lag. Anna ville vara lojal mot sin klubb och blev kvar, men när stadsrivalen inför säsongen 1996 hade gått upp till Damallsvenskan tackade hon till slut ja. 

– Då kändes det jättehäftigt att spela i högsta serien och möta Kicki Bengtsson som man hade hört talats om. Den inställningen visade också att vi fortfarande var gröngölingar på den nivån.

»Det blev en drivkraft att visa att vi som pratade norrländska också kunde spela fotboll.«

UIK flyttades ner direkt och stod inför ett vägskäl. Anna bytte till Hammarby för att fortsätta spela allsvensk fotboll, men de flesta av stommen från 1996 blev kvar. Frida Östberg minns hur tung degraderingen kändes. Hon och Tina Nordlund övervägde också att byta klubb, men efter några möten med resten av laget bestämde sig nyckelspelarna för att stanna. De ville mer. 

– Det var som om hela klubben bestämde sig, säger Östberg. Typ: »Nu gör vi det här på riktigt.« Det gällde allt från att förbättra ekonomin och publikintresset till att träningarna skulle bli bättre. Det byggdes upp en anda om att vi ville uppåt – och väl där inte nöja oss. 

Satsningen anfördes av mannen som 1984 hade blivit tränare i Umeå IK:s första damlag. Roland Arnqvist var själv en lovande fotbollsspelare, men som 18-åring gick hans ena korsband sönder. På en avslutningsfest med herrlaget ställdes frågan om den skadade ynglingen kunde träna klubbens damjuniorer i stället. En vid tillfället inte helt nykter Roland Arnqvist tackade ja. 

När juniorlaget övergick i ett A-lag fortsatte Roland i tränarrollen samtidigt som han bidrog till att laget utvecklades och uppmärksammades. UIK blev, som division tre-lag i slutet av 80-talet, första damlag i Sverige att skriva kontrakt med sina spelare. Det var inga stora pengar, tjejerna fick några kronor per träning och ett par fotbollsskor varje säsong. Mest handlade kontrakten om att få ordning på träningsnärvaron. Tidigare säsonger hade spelare kommit och gått, kanske flyttat för att plugga mitt i säsongen eller missat matcher för att de var bortresta hela semestern. Västerbottens Folkblad skrev en krönika med formuleringen: »Ni vet väl att slaveriet avskaffades för över hundra år sedan?« Roland Arnqvist konstaterade att herrlag som skrev spelarkontrakt inte kritiserades och att damfotbollen som vanligt bedömdes annorlunda. 

»Antingen lägger vi ner hela skiten eller så lär vi oss av våra misstag och satsar ännu hårdare.«

Han började bråka med alla som på något sätt stod i vägen för UIK:s damlag. Roland slog pannan blodig mot Västerbottens fotbollsförbund och lokala medier, han tjatade på kommunen och den egna klubbens styrelse om plantider. När sportreportrar sade att det inte fanns allmänintresse för Umeå IK:s damer bestämde sig Roland för att öka lagets publiksnitt. Han delade ut fribiljetter, som inte fick kallas fribiljetter, och mutade herrspelare med gratis öl för att komma på matcherna. Sedan gick han till lokaltidningen och visade upp damlagets publiksiffra i division tre som var dubbelt så hög som UIK-herrarnas i fyran. 

– Det fanns i vårt DNA att hela tiden utmana, hitta nya vägar och tänka utanför boxen, säger Roland Arnqvist.

Efter det misslyckade debutåret i Damallsvenskan kallade Roland till ett krismöte. Han sade: »Antingen lägger vi ner hela skiten eller så lär vi oss av våra misstag och satsar ännu hårdare.«

Alla var överens om det senare alternativet. Roland, som då hade lämnat tränarkarriären bakom sig och blivit kombinerad klubb- och sportchef, kämpade ännu hårdare än tidigare för att locka sponsorer, värva spelare med rätt attityd och anställa ambitiösa ledare. UIK vann Norrettan överlägset 1997 och slutade sexa som allsvensk nykomling året därpå. Dessutom vann de publikligan med ett snitt på 852 åskådare.

– När vi kom upp till Damallsvenskan var det som om ingen annan klubb hade tänkt på det där med publik, säger Roland Arnqvist. Matcher kunde läggas på jättekonstiga tider och ingen klagade. 

De flesta som var med under UIK:s 90-tal pratar om ett unikt driv som genomsyrade såväl träningsmiljön som arbetet runt omkring. Om spelarna skulle göra 20 armhävningar började någon »fuska« och gjorde 23. Till slut blev det en tävling där alla fortsatte tills den sista var klar. När avbytarna fick löpa extra efter träningarna undrade övriga avundsjukt om de fick vara med. Och medan spelarna gav allt för att bli starkare, snabbare och bättre såg Roland Arnqvist till att Umeå blev Sveriges första kommun med en jämställd fördelning av plantider.  

Men det var inte alltid enkelt. Länge pendlade Frida Östberg mellan gymnasiestudier i Örnsköldsvik och fotbollsträningar i Umeå. Ibland efter träningarna fick Frida sova hemma hos lagkamraten Malin Moström. Andra gånger övernattade hon i Roland Arnqvists källare. På morgonen ställde han fram frukost utanför dörren innan Frida Östberg promenerade till morgonbussen som tog henne till fotbollsgymnasiet i Örnsköldsvik.

I samband med lagets nya hårdsatsning tog Frida Östberg studenten och kunde fokusera ännu mer på fotbollen. 

– Vi alla ville bli bäst och började titta på vad vi måste göra för att komma dit, säger Frida Östberg. Då var vi tvungna att våga bryta lite ny mark. Vi började träna betydligt mer fysträning än andra lag. Vi ställde höga krav på varandra och det blev tydligt att de som inte trivdes i vår miljö föll bort lite grann. Inget annat accepterades än att alla ville bli så bra som möjligt. Många körde extrapass vid sidan för att ta nya steg.

Inför säsongen 1999 återvände Anna Sjöström till Umeå IK. Hon märkte snabbt att något hade förändrats. 

– Det fanns ännu mer seriositet, säger hon. Efter två år i Stockholm hade jag längtat hem, och när jag kom tillbaka blev det en drivkraft att visa att vi som pratade norrländska också kunde spela fotboll. De första gångerna vi var med på landslagssamlingar kändes det som om alla kom från Malmö och Stockholm. Vi ville sätta Umeå på kartan. 

Det gjorde hon, Frida Östberg och de andra 2000, när laget vann Damallsvenskan en poäng före Malmö FF. UIK var bäst i Sverige och resan hade nått sitt mål. Ändå var det bara starten för den framgångsera som skulle förändra svensk fotboll i grunden. 

Inez Amcoff studsar in på Umeå IK:s kansli efter sin skollunch. Hon föddes 2008, samma år som Umeå IK vann sitt senaste SM-guld. Hennes mamma hade avslutat karriären redan som 29-åring 2006 när hon kände att motivationen började tryta. Således minns Inez ingenting av sin klubbs storhetstid, men hon är uppväxt med att höra berättelserna om Europas bästa lag. 

– Minns du inte när vi gamlingar spelade mot Umeå IK? frågar Anna. 

Hennes dotter tvekar och Anna berättar vidare. När UIK firade hundraårsjubileum 2017 ställdes det som då var »dagens Umeå« mot ett hopplock av favoriter från förr. Anna Sjöström, Hanna Marklund, Frida Östberg och Malin Moström besegrade ynglingarna med 1–0. 

– Men du kommer väl ihåg när vi spelade SM i futsal 2019?

Inez skrattar till. 

– Jag minns bara att du började blöda näsblod, säger hon. 

– Just det, jag fick en boll på mig, svarar Anna. Du har bara traumatiska minnen av när jag har spelat fotboll. Vi gick ju ändå till final. Du och Malin Moströms dotter var ju där och …

Inez avbryter sin mammas anekdot. 

– Även om jag inte kommer ihåg något från UIK:s bästa år har det alltid funnits där som en påminnelse, säger hon. Jag har alltid velat spela här och eftersom du har gjort det så bra känner jag att det ska jag också göra. Men vara bättre. 

»Under rehaben förstod hon hur viktig fotbollen var för henne – och hur stort det var att representera Umeå IK.«

Innan Inez bytte till stans största lag spelade hon, precis som sin mamma, i Umeå Södra. Anna Sjöström Amcoff var tränare och insåg tidigt att hennes dotter hade både talang och driv för att bli en duktig fotbollsspelare. Som 15-åring tog Inez klivet till UIK och gick raka vägen genom F17 och F19 upp till A-laget. Hon gjorde mål i Elitettan och togs ut till U-landslagssamlingar, men det slog henne aldrig hur långt hon redan hade tagit sig. 

– Det var kul och allt rullade på, men jag förstod inte riktigt. Mamma hade redan gjort allting och jag hade kompisar runt mig som gjorde ungefär samma sak, så det kändes väldigt naturligt. 

Genombrottet avbröts av en korsbandsskada som gav Inez en jobbig karriärsstress, men den förstärkte också hennes övertygelse om att fotbollsspelare var rätt yrke. Under rehaben förstod hon hur viktig fotbollen var för henne – och hur stort det var att representera Umeå IK.  

När årets försäsong smyger i gång är 17-åringen frisk och hoppas kunna göra sitt livs bästa säsong. Som Umeåtjej och dotter till en guldvinnande UIK-spelare drömmer Inez också om att hjälpa klubben till en ny storhetstid. 

– Vi har årtalen från alla guld på väggarna i omklädningsrummet, säger Inez. Och vi har snackat om att vi borde ta UIK tillbaka och bli ett storlag igen. Men det är så sjukt svårt. Alla måste verkligen göra sitt allra bästa och vi måste ha lite tur, men det finns också klubbar som har en så stor plånbok att de kan göra vad de vill. 

Det finns fler sådana lag i Fotbollseuropa. Bredvid tankarna om att bli bäst med Umeå när Inez en dröm om att spela utomlands och leva som heltidsproffs. Valet att bli kvar i Umeå är inte lika enkelt som för 20 år sedan.

– Jag vill ta mig så högt upp som möjligt och om vi inte går upp med Umeå är det klart att något annat lockar. Samtidigt tänker jag lite så här: ja, andra lag har pengar och köper en massa spelare, men vi har kämpaglöd istället. Vi gör det inte för pengarna, utan vi krigar och brinner för det här. Vi vill vara i Umeå för att det är ett bra steg och en bra förening. 

»Vi har fått fram många duktiga spelare. Problemet är att vi inte får betalt när de lämnar klubben.«

Det behöver inte påtalas att Inez Amcoffs inställning påminner om hennes mammas generation, men »Sjöa« använder ett annat ord för att beskriva det. 

– Vi har lite samma grit, du och jag, säger hon och tittar på sin dotter. 

Inez håller med.

– Ja, att man kan träna mycket och tycker det är himla kul så då kör man på det. 

Anna ler och tittar på klockan. 12.35. 

– Börjar inte lektionen om fem minuter? frågar hon.

– Jag vet inte, säger Inez. Eller det är företagsekonomi. Jag kan bara säga att …

– Dags att röra på sig kanske?

– Jo, men vi hade prov förra veckan. 

– Jaha?

Inez Amcoff resignerar och plockar ihop sina grejer. Men innan hon vandrar bort till skolan, som ligger ett par minuters promenad bort, provar hon ett par nya träningsshorts. Lektionen har precis börjat när hon lämnar kansliet. 

Några timmar senare skyndar Umeå IK:s offensiva talang vidare till Noliahallen där laget tränar under vinterhalvåret. Den här säsongen ska de lira boll inomhus fram till slutet av mars. Kommunen har bestämt att längdskidtävlingarna under SM-veckan i Umeå ska avgöras i Gammliaområdet, så den gamla guldarenan där laget spelar sina hemmamatcher är täckt av konstsnö. 

Medan spelarna värmer upp berättar Umeå IK:s kanslichef Valle Anundsson att en inspektör från fotbollsförbundet ska komma hit om några dagar och undersöka om Noliahallen duger som hemmaplan i Svenska cupens gruppspelsmatcher. Konstgräsytan är lite mindre än en vanlig plan men är ändå godkänd för tävlingsmatcher. Mer oro finns det för publik- och säkerhetsfrågor. Och finns det möjlighet att ställa upp en kiosk? 

– Den här hallen är egentligen inte optimal, säger Valle Anundsson. Jättebra som träningsplan, men den passar inte alls för matcharrangemang. 

»När det väl skrivs mycket om Umeå IK är det tyvärr ofta någon kris eller att man tycker lite synd om sig själva.«

Han är ändå optimistisk till att hallen ska godkännas inför cupmatcherna mot Kristianstad och Malmö. Dessutom är han på gott humör efter positiva besked om damlagets spelschema. Egentligen ville Elitettans sändande bolag Expressen, förbundet och EFD bara spika de tio första matcherna, men när UIK:s kanslichef bad om mer långsiktig planering möttes han av förståelse. Nu kan han boka resorna till årets bortamatcher.

– Det kan skilja tiotusentals kronor beroende på när man bokar, säger han. Jag får verkligen vara observant och leta efter kap hela tiden. Varje tusenlapp är viktig. 

Förra året var oväntat höga resekostnader en av faktorerna till att det ekonomiska läget blev ansträngt under hösten. 

– Många förstår kanske att vi har långa och dyra resor för damlaget i Elitettan, säger Valle Anundsson. Men dessutom spelar F19-laget och F17-laget i högsta serien och reser lika mycket. Det är tre lag som åker till typ Stockholm eller Malmö varannan helg. Det finns reseersättningar, men de täcker ganska lite av kostnaderna och minskar för varje säsong. 

Som kanslichef ansvarar Valle Anundsson också för att betala fakturor, och även om han inte har känt någon riktig panik det senaste året medger han att likviditeten ständigt är ett orosmoment. 

– Jag tror ändå att klubben gör helt rätt som satsar mycket på akademin, säger han. Vi har fått fram många duktiga spelare. Problemet är att vi inte får betalt när de lämnar klubben. 

Det bästa exemplet är Monica Jusu Bah, kantspringaren som har blivit landslagsspelare i regerande mästarlaget Häcken och ryktas till köpstarka engelska klubbar. Den dagen hon lämnar Hisingsklubben kan de sannolikt räkna in ett mångmiljonbelopp. När Jusu Bah lämnade Umeå IK fick klubben drygt 20 000 kronor. UIK:s plan nu är att skriva längre kontrakt med spelarna för att få åtminstone en liten del av kakan från de nyrika delarna av damfotbollsvärlden. 

»Det stämmer inte överens med klubbens egen vision. Och visioner är inget man skojar bort.«

På planen rör sig Inez Amcoff kvickt och med bollen nära fötterna. Hennes rörelsemönster och driv med bollen sticker ut. Hon är beslutsam och välskolad men har också något lekfullt och oförutsägbart i sitt sätt att behandla bollen. När spelarna tar vattenpaus är Inez Amcoff en av få som behåller bollen vid fötterna. 

17-åringen är ändå besviken efter träningen. Hon hade velat träna frisparkar, men tvingas släppa in ett herrlag på den tänkta ytan. Det blir styrkeövningar utanför linjerna istället.

– Jag känner mig lite seg i benen också, säger hon. Men allt är väldigt tidigt. Det känns ändå positivt inför säsongen och jag längtar tills det drar igång.  

Roland Arnqvist parkerar sin BMW utanför företaget Asbest-Idents kontor i södra Umeå. Han är styrelseordförande och någon form av rådgivare men blandar sig inte i den dagliga verksamheten. Den sköter VD:n, som också råkar vara hans fru. 

– Jag har hållit på med en massa olika saker efter åren i UIK, säger han. 

Mannen som länge beskrevs som Umeå IK:s starke man kliver in på en lunchrestaurang nära kontoret och beställer en tortellinirätt. Sedan följer en 20 minuter lång berättelse om vad han gjort de senaste 15 åren. Det är elitprojekt för Västerbottens FF, konsultuppdrag för Uefa, många år som företagare inom bland annat bilbranschen och 18 flygresor till Bangladesh. 

– Jag fick i uppdrag av Fifa att utveckla damfotbollen i Bangladesh. De sa ungefär: »Ta de här pengarna och gör något bra.«

Roland hinner knappt röra sin pastarätt när han berättar en lång anekdot om när han hade bokat Marta som ambassadör för en stor fotbollsturnering i Bangladesh. Den brasilianska tidigare UIK-stjärnan backade ur i sista stund och fick panikersättas av kompisen Johanna Frisk. 

– Det blev succé! Alla ville ha Johannas autograf och det visade sig att ingen hade koll på Marta ändå. Jag hade lika gärna kunnat ta dit någon som aldrig spelat fotboll. 

Äventyren i Bangladesh är förbi och i dag lever Roland Arnqvist lugnare. Han följer sina favoritlag Umeå IK och Björklöven, ser så många matcher han kan. Men även om han gillar hockey nästan lika mycket som fotboll är det något som svider varje gång han öppnar morgontidningen. 

– Det står om Björklöven varje dag, säger han. En spelares skridskosnöre har gått sönder på träning – då är det rubriker! När det väl skrivs mycket om Umeå IK är det tyvärr ofta någon kris eller att man tycker lite synd om sig själva. 

Han vill egentligen akta sig för att tycka till om UIK:s nuvarande ledning. Dels är han inte helt insatt, dels förstår han att det kan vara störigt när den pensionerade smeden självbelåtet skrävlar hur en slipsten ska dras. Ändå kan Roland inte riktigt hålla sig. 

– Utan att veta exakt hur klubben jobbar: Det som stör mig är att man själva skriver på hemsidan att visionen är att vara ledande i svensk damfotboll på flera plan. Det verkar som om ungdomsverksamheten är väldigt bra, men vad är det som säger att Piteå kan ha ett lag i Damallsvenskan – de vann till och med guld 2018 – och inte Umeå? 

När Roland Arnqvist lämnade Umeå IK 2008 sade han att Women’s Cup-finalförlusten mot Frankfurt några veckor tidigare förmodligen var sista gången ett svenskt lag deltog i en europeisk final. 2014 avancerade Tyresö, med stjärnor som Marta, Verónica Boquete och Christen Press, till Champions League-final och förlorade mot Wolfsburg. Några veckor senare gick klubben i konkurs och det visade sig att bygget bakom framgångarna hade varit ett luftslott. Därefter har inget svenskt lag varit nära UIK:s internationella bedrifter. Roland är medveten om damfotbollens förändrade maktordning men tycker att Umeå IK åtminstone borde kunna vara ett stabilt lag på Damallsvenskans övre halva.

– Det håller inte att varje höst vädja om att räddas från ekonomiska problem, säger han. Jag eftersöker lite fler galna idéer, lite mer kaxighet. Att man säger »vi ska bli bäst och så här ska vi göra« och tjatar hål i huvudet på sponsorer om att haka på eller på lokaltidningen om att rapportera mycket från matcherna. Vi bestämde att Umeå IK skulle nämnas i medier minst en gång om dagen, så 365 dagar om året skickade vi ut pressmeddelanden. Ibland kunde det vara en stor värvning, men det kunde också bara vara att Hanna Ljungberg klev av träningen med en känning. 

»Vi kan säkert lära oss en del av vad UIK gjorde för 20 år sedan, men mycket av det går inte att överföra till i dag.«

Roland Arnqvist förstår att det inte går att kopiera vägen som hans Umeå IK tog till framgångarna. Han säger till och med att han själv kanske borde ha slutat några år tidigare. Han ser det som att han var en motor med arbetskapacitet och idéer, och att när maskineriet väl snurrade behövdes han inte längre. Då fanns redan en vinnarkultur och struktur som andra kunde ta vidare.

Vinnarkultur är nästan att underdriva. Under 00-talet vann Umeå IK sju av tio damallsvenska guld. De gick till fem finaler i Uefa Women’s Cup – det som i dag heter Women’s Champions League – och blev Europamästare både 2003 och 2004. Laget bestod av svenska landslagsspelare från Norrland och utländska världsstjärnor. Som bäst snittade laget 3 271 åskådare i Damallsvenskan, i stormatcher dök nästan 9 000 upp på Gammliavallen och även bortamatcherna blev välbesökta eftersom alla ville se UIK:s stjärnor. Klubbar från hela Europa åkte till Umeå för att förstå vad Roland Arnqvist och hans kollegor gjorde så bra.

I dag finns inget av det kvar och Umeå IK är en annan typ av klubb, med självbilden som en talangfabrik. 

 – Det är inga fel i det, säger Roland Arnqvist. Jättekul att så många unga spelare får möjlighet att bli bättre. Men det stämmer inte överens med klubbens egen vision. Och visioner är inget man skojar bort. 

Det är lätt att säga för en man vars visioner blev till verklighet, men kanske har Roland Arnqvist en poäng i att det inte är synd om Umeå? Kanske har de rent av sig själva att skylla? I flera andra krisande damklubbar är det tydligt att flera år av felbeslut och misslyckade satsningar legat bakom problemen. 2025 års allsvenska nedflyttningslag Linköping värvade länge lite för dyra stjärnor som inte presterade enligt förväntningarna, samtidigt som flicklandslagsspelare i akademin tynade bort eller bytte klubb. Mallbacken gick från att vara ett charmigt Värmlandslag med lokal anknytning till en elitföreteelse som få brydde sig om. Samtidigt: Mängden damlag som går back och tvingas vädja om hjälp varje höst tyder på att skon klämmer någon annanstans. Så många inkompetenta klubbledningar kan det väl ändå inte finnas?

Lena Sandlin och Roland Arnqvist har vissa likheter. Hon är ordförande, han var anställd, de verkar i olika tider och känner stolthet över vitt skilda föreningsframgångar. Men båda har attityden att ingen jävel ska trampa på Umeå IK – eller damfotboll för den delen. Umeå IK har, likt stadens hardcorescen, alltid fört liv och rört upp känslor. När klubben hade anställt fystränaren Lars-Gunnar Skoog och tränade hårdare än någon annan fick spelarna höra på landslagssamlingar att de tränade för mycket, att det var onaturligt. De gjorde saker på sitt sätt, spydde galla över herrfotbollens ovilja att släppa in dem och var bra på att dra till sig uppmärksamhet. Världsstjärnorna förenklade den saken, men det finns också gott om journalister som kan vittna om ett tjat som till slut fick medierna att ge vika. Umeå IK gick främst i ledet när Sverige började bry sig om damfotboll. 

Och nu? Medan dubbelklubbarnas sportchefer vilar tryggt i sina överlägsna förutsättningar kommer en hockeytränardotter från Umeå och ifrågasätter rimligheten i det. Om det ger effekt återstår att se, men precis som på Roland Arnqvists tid har Umeå IK fått med sig andra i sin kamp. 

»Min dröm är att vi i framtiden kan dela upp resekostnaderna helt solidariskt, så att det blir lika för alla.«

Lena Sandlin skrattar hjärtligt när hon får höra vad den gamla guldmakaren har sagt om Umeå IK:s sportsliga misslyckanden.

– Jodå, det där vet jag att han tycker, säger hon. Jag och »Rolle« har ätit lunch några gånger och pratat en del. Men man måste ha med sig att damfotbollen ser helt annorlunda ut i dag. Det är dyrare att spela elitfotboll, fler klubbar satsar hårt och konkurrensen är större. Vi kan säkert lära oss en del av vad UIK gjorde för 20 år sedan, men mycket av det går inte att överföra till i dag. 

Det är den 30 januari och Umeå har spelat sin första träningsmatch. 0–2 mot allsvenska Piteå. Men kanske deltog klubben i ett ännu viktigare möte under föregående dag. Lena Sandlin var då på ett Scandichotell i Stockholm för att träffa representanter från alla EFD-klubbar. Skrivelsen som hon initierade och skickade in tillsammans med en rad andra Elitettanklubbar diskuterades. 

– Många av frågorna kräver utredningar och långsiktigt arbete, säger hon. Men jag slog ett slag för att det här med reseersättningarna borde vara prioriterat, framför allt för lag i F17- och F19-serierna. Några andra klubbar höll med och andra hade förståelse för vår situation. Min dröm är att vi i framtiden kan dela upp resekostnaderna helt solidariskt, så att det blir lika för alla. 

Inte sällan lämnas ett fåtal norrländska representanter ensamma i kampen om en geografiskt jämlik fotboll, men i F17-Allsvenskan finns 2026 flera Norrlandslag utöver Umeå. Inget av de lagen heter Piteå IF. Klubben har valt att dra sig ur F17-serien och UIK-ordföranden Lena Sandlin beskriver det som att norrbottningarna gör motsatt vägval mot hennes förening. 

– Vi har sparat in på vårt damlag för att kunna ge akademilagen så bra förutsättningar som möjligt. Det är för att vi vill få fram så många lokala spelare som möjligt till vårt A-lag. Piteå satsar mer på spelare utifrån, och de gör det bra. Klubben har verkligen lyckats få med sig det lokala näringslivet och fotbollspubliken. 

Hon resonerar kring konkurrens från andra idrotter i Piteå kontra Umeå. I kväll ska hon se Björklöven möta Mora och kanske kommer hon att titta avundsjukt på ishockeylagets publikstöd. Det finns saker att göra både sportsligt och organisatoriskt för att 4 000 människor ska se Umeå IK igen. 

Men först och främst behöver föreningen överleva. 

– I grunden handlar det här om dubbelklubbar kontra singelklubbar. Behöver det ena utesluta det andra? Det är ett ställningstagande svensk fotboll måste göra.

Du har väl inte missat?

Reportage

Varför är allsvenska bottenlag så chanslösa?

Inför säsongen 2024 sålde Svenska fotbollförbundet in Damallsvenskan som »jämnare än någonsin«. Att verkligheten visar raka motsatsen föranleder frågan: Lider svensk damfotboll av allvarliga konkurrensproblem?

Reportage

Hela berättelsen om VM 2003 och laget som blåste nytt liv i Sverige

Ministermord, genombrott och silvermedaljer – hela berättelsen om VM-veckorna 2003 som blåste nytt liv i Sverige.

På volley

Umeå IK:s historiska Europaseger

»Det var första gången jag mötte de tyska landslagsspelarna utan att känna mig underlägsen.« Hanna Marklund minns en historisk seger.