Den utbrända landslags­talangen

I Agnes Karlssons sovrum hos hennes mamma i Vimmerby hänger en röd tavla med ett tecknat porträtt av Virgil van Dijk.

– Min favoritspelare, säger hon. Jag älskar hans mod och pondus.

19-åringen plockar fram ett fotoalbum från resan till Liverpool i maj förra året. Tillsammans med storebror Alex och pappa Peter uppfyllde Agnes en långvarig dröm om att se favoritlaget spela på Anfield. Hon pekar på en av bilderna.

– Kolla! Skylten som man måste nudda på väg ut mot planen i spelartunneln.

Hon berättar att hennes pappa glömde att röra »This is Anfield«-skylten, och sedan dess har de skämtat om att de därför måste åka tillbaka.

»Söndagen på Anfield var en av de sista ljusglimtarna i hennes relation med fotbollen.«

Matchen mot Tottenham var en av de sista under Jürgen Klopps tid som tränare och det känns viktigt för Agnes att ha fått uppleva ett lag lett av honom. Men av själva matchen minns hon inte mycket.

– Blev det 5–2? säger hon. Många mål i alla fall. Harvey Elliott gjorde mål, sannolikt även Salah. Trent kanske?

Att Agnes inte minns målskyttarna och att matchen slutade 4–2 är inte så konstigt. Det mesta som hände 2024 är grumligt för henne. Och söndagen på Anfield var en av de sista ljusglimtarna i hennes relation med fotbollen.

 

Som 17-åring debuterade Agnes Karlsson i Linköpings A-lag, och hon gjorde två allsvenska mål när hon hoppade in i en 15–1-seger mot 2023 års krislag, IFK Kalmar. Hon var flicklandslagsspelare och ansågs ha en lovande framtid. Sommaren 2024 erbjöd klubben ett A-lagskontrakt och gav henne ett par nya fotbollsskor för 3 000 kronor.

Betraktat från utsidan framstod det som om Agnes levde sin dröm. Egen lägenhet i Linköping, världsstjärnor på nära håll, framgångar och lokaltidningsrubriker. Varje dag fick hon göra det hon älskade, och inom räckhåll fanns spel i Allsvenskan samt ett EM med F19-landslaget.

Agnes har både hört och läst den uppfattningen, men de som tänker så förstår inte. Hon hade slutat drömma sedan länge.

Det sista halvåret i Linköping hade hon känt sig som en robot. Hon lagade mat, tränade, tvättade, gjorde läxor, bockade av A efter A i skolan, slog passningar och sprang i djupled. Hon gjorde allt som förväntades av henne. Ibland trängde de mänskliga sidorna igenom robotrustningen så att Agnes kunde gråta tills hon knappt kunde andas. Sedan laddade hon om inför nästa träning.

Hon hade flyttat till Linköping för att spela fotboll, för att det var det bästa hon visste. Efter två år ville hon inget annat än att sluta. Hon tog med sig de nya skorna, tackade nej till A-lagskontraktet och flyttade hem.

 

Agnes mamma Jessica ställer fram en hembakad sockerkaka i sin dotters rum.

– Nej, men ska vi inte vänta, protesterar Agnes. När kommer pappa?

– Om en timme ungefär, svarar Jessica. Ta för er! Sedan ska vi äta middag också. Det är träningar och grejer, vet du.

Kakan står kvar orörd medan Agnes berättar om Djursdala. Om naturen, byns musteri där hon sommarjobbade under högstadiet, om Dalavallen där hon såg sin pappa Peter avrunda en lång karriär som traktens stora målskytt. Djursdala är ofta svaret när Agnes längtar efter trygghet eller behöver hämta kraft. Hennes mamma flyttade in till Vimmerby för många år sedan när föräldrarna skiljdes, och sedan några år bor även hennes pappa inne i stan. Men det var i byn nära Smålands gräns till Östergötland som allt började.

»Jag har aldrig pratat om att nå landslaget eller spela i Damallsvenskan.«

Agnes inledde sitt fotbollsliv i Djursdala SK, där hon tillhörde samma lag som sin tre år äldre storebror Alex. Pappa Peter var tränare, brorsan blev sur på henne för att hon inte höll måttet. I efterhand tror Agnes att något väcktes redan då. Hon vägrade acceptera att hon var sämre än sin tävlingsinriktade storebror. Hennes vilja att vara bäst och alltid göra mer än det förväntade följde med som en röd tråd under uppväxten. I skolan, där hon aldrig kunnat satsa på annat än ett A. På fotbollsplanen, där hon ville springa mest och snabbast och sparka bäst och smartast. När en tränare bad henne göra tio knäböj gjorde hon alltid elva. Som nioåring bytte Agnes till Vimmerby IF eftersom Djursdala saknade flicklag. Hon testade även friidrott men trivdes inte med att tävla individuellt. Det som gav henne kickar var att vinna som ett lag, förlora som ett lag, hjälpa sina lagkamrater, skratta och lattja ihop.

– Jag har alltid sagt att jag spelar fotboll för att det är roligt, säger Agnes. Som person vill jag vinna och prestera så bra jag kan, och det gjorde att jag hela tiden försökte bli en bättre fotbollsspelare. Men jag har aldrig pratat om att nå landslaget eller spela i Damallsvenskan.

Hon skrattar till.

– Ja, jag fattar hur det låter. Det var inte som att jag tackade nej till möjligheter.

»Fotbollen har fyllt andra syften för mig. Lagkänsla och glädje. Att hjälpa sin kompis.«

Visst var det stort när hon fick sin första kallelse till landslaget. Och visst kändes det häftigt att dela träningsplan med landslagsspelare, när Nilla Fischer under en av Agnes första träningar med LFC:s A-lag ropade efter en passning genom att säga juniorens namn.

– Att hon visste vad jag hette, liksom! Men jag bad aldrig om det. Fotbollen har fyllt andra syften för mig. Lagkänsla och glädje. Att hjälpa sin kompis. Pappa brukar alltid säga att ett lag inte är bättre än sin svagaste länk. Det har satt sig djupt i mig.

Det är i mitten av september och landets fotbollsserier börjar avgöras. Agnes förra klubb Linköping kämpar om ett nytt allsvenskt kontrakt, men hon bryr sig inte om hur det går. Om några timmar ska hon till Arena Ceosvallen för att träna med Vimmerby IF:s lag som är på väg mot en fjärdeplats i division två. Inte heller Vimmerbys matcher har hon velat se.

– Jag kan inte riktigt förklara varför, säger hon. Tanken på att spela match ger mig viss ångest. Samtidigt vet jag att det hade känts ännu jobbigare att se laget spela utan att kunna bidra, för då hade jag bara blivit avundsjuk och velat vara ute på planen.

»Blotta tanken på fotboll gav henne en känsla av tomhet.«

Redan för ett år sedan, kort efter uppbrottet från Linköping, undrade klubben hon lämnat som 16-åring om hon ville återvända. Agnes testade men kände snabbt att det inte fungerade. Blotta tanken på fotboll gav henne en känsla av tomhet. Doften av konstgräset fick henne att återuppleva allt mörker hon hade tagit sig igenom. Hon kunde inte ens se favoritlaget Liverpool spela längre.

Nu har Agnes tränat med Vimmerby IF i snart en månad. Hon har varit tydlig med att återkomsten ska ske på hennes egna villkor, att hon inte vill känna sig pressad till något. I korta stunder på planen har Agnes känt spår av sin gamla fotbollsglädje. Hon vill fortsätta testa men inte planera.

– Jag är osäker på hur jag vill förhålla mig till fotbollen, säger hon. Eller framtiden.

Sedan Agnes tog studenten tidigare i år har hon arbetat på Ica Kvantum i Vimmerby.

– Alla i min ålder klagar på hur fattiga de är, men jag är ju fattig på riktigt! säger hon med skämtsam ton. I alla fall fram till nu. Medan mina kompisar hade olika sommarjobb lade jag all tid på fotbollen. Och jag fick inte direkt lön som akademispelare i Linköping. Det var CSN och hjälp från föräldrarna.

 

Mamma Jessica kommer in i rummet efter en arbetsdag på hemmakontoret några meter bort.

– Nu är Peter här, säger hon.

Agnes pappa kliver in med snickarbyxor direkt från ett bygge i Gullringen, ger sin dotter en kram och sätter sig på hennes säng.

– Jag skulle göra ett år på farsans firma efter lumpen, säger han. Nu har det blivit 30.

Medan sockerkakan fördelas berättar han, först ödmjukt, sedan motvilligt skrytsamt, om sina år som Djursdala SK:s stora målskytt.

Agnes säger inget men tänker att det känns som om hon gör något förbjudet. Fika före träning hade varit otänkbart när hon levde som elitsatsande fotbollsspelare. Egentligen känner hon sig inte heller bekväm med att ägna hela eftermiddagen i andra människors sällskap. Hon har gjort det till en vana att avsätta en timme före varje träning åt att vara i fred, vila och förbereda sig. Hon behöver samla kraft för att orka ta sig dit, även om hon vet att det oftast känns bra när hon väl är ute på planen. Men kanske är det bara bra att bryta den typen av vanor? Att inte få tid att grubbla. Att lära sig att inget farligt händer om man inte förbereder sig mentalt inför en fotbollsträning. Agnes vet inte vad hon ska tro och längtar ibland till tiden då fotbollen var okomplicerad, när hon spelade Bullerby Cup med Vimmerbys flicklag och hennes föräldrar hejade på från sidan.

– Det var en fröjd att se glädjen som Agnes spred till andra, säger mamma Jessica. Alltid ett leende på läpparna, hon peppade sitt lag och var bäst på plan men lik förbaskat gav hon passningar till sina kompisar. Och om hennes kompis missade kom hon fram och sa att den sitter nästa gång i stället.

Jessica tystnar och hennes ögon blänker när hon tänker på hur dotterns största glädje i livet försvann. Agnes ger sin mamma en kärleksfull blick. Pappa Peter tar vid:

– Agnes levde för fotbollen. Och hon förstod tidigt att det är ett lagspel.

Han vänder sig till sin dotter.

– Tyvärr kom du till en miljö där det var precis tvärtom.

»Jag oroade mig redan första året för att ni tränade för mycket. Belastningen var orimlig.«

 

När Agnes 2022 stod inför sitt gymnasieval hade hon agerat lagkapten i Smålandslaget och var intressant för flera närliggande toppklubbar. Hon provtränade med IFK Kalmar som erbjöd 16-åringen ett A-lagskontrakt. Men efter ett familjeråd tog hon beslutet att i stället flytta till Linköping. LFC var en stabilare klubb och kanske skulle det vara bäst för henne att inleda i ett ungdomslag?

Hon minns första tiden som intensiv men rolig. Parallellt med höga ambitioner på fotbollsplanen och i skolan tvingades Agnes snabbt bli vuxen.

– Det var nya frågor varje dag. Hur tvättar man själv? Var är närmaste affär? Hur hittar jag till skolan? Jag cyklade med mobilen i ena handen och styret i andra för att försöka orientera mig. Efter skolan var det raka vägen hem och vidare till träningen.

»Det saknades struktur för hur spelarna mellan akademin och A-laget skulle tas om hand.«

På fotbollsplanen flög hon fram. Mittfältaren, som före gymnasiet bara hade gjort sporadiska inhopp och en start i Vimmerby IF:s division två-lag, flyttades snabbt upp från F17 till F19 i Linköping. Redan första hösten fick hon chanser att träna med A-laget.

– Jag hade en väldigt bra tränare i F19-laget, säger Agnes. Han såg verkligen alla spelare och brydde sig om oss utanför planen. Det var inte samma grej som att spela med mina kompisar i VIF. Mer konkurrens och egoistiskt tänk, där man hellre skulle göra mål själv än att spela fram en lagkamrat i bättre läge. Men fotbollen var rolig, jag trivdes och kände att jag utvecklades. När den tränaren slutade blev det …

Peter bryter in.

– Jag oroade mig redan första året för att ni tränade för mycket. Belastningen var orimlig.

Agnes flinar.

– Kommer du ihåg när du ringde mig och satt med papper och penna för att skriva ner hur mycket vi tränade?

– Ja, jag fick dra ur dig hur mycket ni hade. Men du trodde ju på Linköping och ville inte att pappa skulle lägga sig i.

Våren 2023 var Agnes småskadad och behövde tid att återhämta sig. Efter att Peter ringt klubbens fysioterapeut fick hon tidigare ledighet inför sommaren. Det hade varit ett intensivt år och hon hann sällan stanna upp och reflektera. Eller vila. Morgnarna blev tidigare. Inte sällan gick hon upp klockan fem på morgonen eftersom det var enda luckan att hinna plugga.

»Man är så maktlös som spelare för det enda man vill är att klättra och visa framfötterna.«

Inför hennes andra säsong i Linköping slutade tränaren som Agnes hade tyckt så mycket om. Ersättaren kom in med pondus och hårda krav. Han skruvade upp tempot på träningarna och pratade om sina egna ambitioner som tränare. För Agnes kändes det tydligt att flicklagets enda syfte hade blivit att ta poäng och vinna matcher, snarare än att utvecklas eller bevara fotbollsglädjen.

Under samma period lämnade flera andra nyckelpersoner klubben. Agnes beskriver hur hon hamnade »mellan tre lag«. Det var träningar i flicklagen, A-laget och på fotbollsgymnasiet. Matcher med både F17 och F19. Bortaresor i Damallsvenskan, Gothia Cup på sommaren, landslagsläger under hösten. Ingen från klubben tycktes ha koll på något. Det saknades struktur för hur spelarna mellan akademin och A-laget skulle tas om hand.

– Ett stort problem var att F19-tränaren hade makt över allting, säger hon. Han bestämde vem som skulle träna med A-laget, vem som skulle spela i F19-laget och hur hårt vi skulle träna. Det hände att vår fysio stod och skakade på huvudet när vi sprang och sprang, men vår tränare tyckte att han hade mer kompetens om träning och belastning än personen som jobbade med det.

Agnes snittade tio träningspass i veckan. Hon kunde avsluta ett pass med F19 klockan halv tio på kvällen och stiga upp till ny träning med A-laget efterföljande morgon. Hennes pappa reagerade fortsatt på att det var för mycket, men Agnes bet ihop.

– Man är så maktlös som spelare för det enda man vill är att klättra och visa framfötterna. Man säger inte nej till en A-lagsträning även om varje muskel i kroppen skriker »nej du orkar inte«. Man får det att funka. Och det är exakt så jag gjorde. Jag sa inte ifrån, jag tänkte att det är så här det ska vara, man ska träna så här mycket. Man ska känna sig febrig för man är så trött om kvällarna. Jag visste inget annat.

»Jag ville inte vara tjejen från landet som inte klarade av en tuffare miljö.«

Under ett individuellt samtal med den nya tränaren tog Agnes mod till sig att ifrågasätta de långa och många träningspassen. Som svar fick hon höra att hon som kom från lilla Vimmerby IF kanske inte förstod det, men det var så här det fungerade i en elitmiljö.

– Jag har aldrig känt mig så förminskad, säger Agnes. Alla i laget tyckte som jag men ingen vågade säga det. Och när jag gjorde det blev jag nertryckt på botten. Det bidrog säkert till att jag anpassade mig till allt i fortsättningen. Jag ville inte vara tjejen från landet som inte klarade av en tuffare miljö.

Relationen med tränaren gick inte att reparera. När Agnes för första gången togs ut i en landslagstrupp fick hon varken en gratulation eller lyckönskning. Däremot meddelade tränaren att milstolpen inte var något särskilt. Att tillhöra landslaget skulle vara normalt i en klubb som Linköping. Agnes var också småskadad och undrade hur hon skulle tänka. Svaret var: »Det känner du bäst själv men jag kan föreslå någon annan från laget om du lämnar återbud.«

Agnes kände hur glädjen och självförtroendet som kallelsen hade givit henne snabbt lämnade kroppen.

– Det var liksom det största som hade hänt i min karriär, säger Agnes. Men tränaren fick mig att känna att det inte betydde något och att i princip vem som helst hade kunnat ersätta mig.

»När det kändes som jobbigast hoppades jag att det skulle bli jag som drog korsbandet nästa gång.«

 

Under vårvintern 2024 blev Agnes schema allt mer intensivt. Hennes föräldrar, som båda har erfarenhet av utbrändhet, märkte att dottern inte var sig själv. Hon var stressad, hade inte tid att prata i telefon, skrattade mindre.

– Hon hade ledigt på tisdagskvällar, säger Peter. Det var enda stunden i veckan hon fick chans att vila. Men då behövde hon handla, laga mat, städa lägenheten, tvätta och träffa pojkvännen.

– Städa gjorde jag, avbryter Jessica med skämtsam ton.

Agnes biter tillbaka:

– Inte alltid.

Poängen är att det blev för mycket och det gällde inte bara Agnes. Under hennes sista år i Linköping skadade mer än en handfull lagkamrater korsbanden. Ingen tycktes reagera eller koppla skadorna till den hårda belastningen. Efter matcher kunde spelare stå och gråta, men inför tränaren ljög de om hur de mådde eftersom de inte ville visa någon svaghet. Rädslan att petas eller inte få träna med A-laget var större än oron att skada sig.

– Jag har inte vågat säga det här till någon, säger Agnes. Inte ens till mina föräldrar fram tills nyligen. För det känns så sjukt att säga. Men när det kändes som jobbigast hoppades jag att det skulle bli jag som drog korsbandet nästa gång. Det hade varit så skönt att slippa förklara varför jag ville lämna den här »drömmen«.

»Agnes fick inte fram ett ord och drabbades av en panikångestattack.«

Till slut blev uppbrottet oundvikligt. Under en F19-match orkade Agnes inte springa. Hon lunkade bara fram och hennes föräldrar förstod att något var fel. Efteråt kom hennes pappa ner till sidlinjen för att prata. Agnes fick inte fram ett ord och drabbades av en panikångestattack. Hon grät våldsamt och fick ingen luft.

– Hennes tränare stod tio meter ifrån och såg det men gjorde ingenting, säger Peter. Det var som om han och alla andra i klubben ignorerade varenda signal på att något var fel.

Agnes och några lagkamrater hade samlat in anonyma enkätsvar om ledarskapet och tagit upp med styrelsen att många mådde dåligt. Då fick de bland annat svaret: »Tänk på vad ni själva kan göra.«

Under våren 2024 beslutades det att Agnes bara skulle träna och spela med A-laget. Hon ville inte längre ha något med F19-tränaren att göra.

Men det var som om energin, gnistan och glädjen redan hade lämnat henne. Medan hennes föräldrar turas om att förklara varför Agnes till slut fick nog och slutade, blir hon hård i blicken och höjer rösten.

– Det var ett paket av allt, om jag får säga det själv. Bägaren rann över och jag kände att jag hade tappat bort mig själv både på och utanför planen. Det fanns ingenting kvar som gjorde att det var värt det.

– Vi såg hur du mådde och sa »nu ska du hem Agnes«, försöker Jessica.

Agnes ton blir ännu mer irriterad.

– Nej, det var mitt beslut att flytta hem. Jag såg ingen framtid i Linköping. Och det sista jag ville var att komma och visa upp mig i en annan förening. Jag kände mig för psykiskt förstörd för det.

 

I bilen på väg till träningen med Vimmerby IF förklarar Agnes att det har varit viktigt för henne att stå fast vid att beslutet var hennes eget. Dels för att hon är stolt över sitt mod att våga göra det som kändes bäst och inte det som förväntades av henne. Dels för att det gör att hon inte behöver se tiden i Linköping som ett misslyckande. Hon blev inte bortvald eller petad. Det var hon själv som valde att sluta, och Linköping får skylla sig själva att de gick miste om en talang.

– Det fanns så många bra spelare i vårt F19-lag, men det var inte bara jag som tappade glädjen. Några av dem skulle aldrig röra en boll i dag.

Sedan Agnes lämnade Linköping sommaren 2024 har klubben kämpat med både ekonomin och de sportsliga resultaten. Ändå upplever klubbchefen Erik Nordqvist att de har förbättrat flera saker som inte fungerade tidigare. Han är medveten om bristerna i hur klubben hanterade de unga spelarna som stod med ett ben i A-laget och ett i akademin.

– Det är supertråkigt att det blev som det blev för till exempel Agnes, säger Nordqvist. Med facit i hand hade jag önskat att klubben och styrelsen tagit de varningssignaler som fanns på större allvar. Jag hoppas att vi har dragit lärdom av det.

Agnes är knappast ensam om det hon har upplevt, och det finns gott om andra klubbar där liknande saker har skett. I en fotbollsvärld där allt mer handlar om att fostra spelare som kan prestera och säljas vidare hamnar många i kläm. Och kanske är damfotbollen extra drabbad. De senaste åren har sporten vuxit i snabb takt, mycket på grund av engelska superligan, och för första gången kan svenska klubbar tjäna pengar på att sälja egenfostrade talanger. Det ställer ökade krav på akademierna, men en klubb som Linköping har varken ekonomin eller organisationen för att stötta och ta hand om sina akademispelare på samma sätt som en stor herrallsvensk förening.

»De får hjälp varje vecka av en pensionär som åker och storhandlar med dem.«

Under det senaste året har Linköping stärkt stödet till akademispelare genom att ta hjälp av en idrottspsykolog och en hälsorådgivare, personer som unga spelare kan prata med om annat än löpvägar och fotbollsutveckling. Erik Nordqvist:

– Vi har också sett till att spelarna som flyttar hit kan välja att bo i en lägenhet precis vid arenan. Och de får hjälp varje vecka av en pensionär som åker och storhandlar med dem. Sedan kan det ändå vara tufft och pressat om man kommer utifrån, bor själv och kombinerar många träningar med skolarbete. Det är svåra frågor och alla spelare är olika.

 

Agnes snörar på de ljusblå Nikeskorna hon tog med sig från Linköping och gör en bra träning med Vimmerby IF. Hon är kvick i beslutsfattandet, mottagningarna är mjuka och passningsspelet är distinkt. Tränaren Tommy Svensson Pöder berömmer henne ofta. Ändå känner Agnes själv att hon inte är på topp. Dessutom hade hon hoppats på tvåmålsspel för att få utnyttja sin stora spetsegenskap: spelförståelsen. Den finns kvar efter ett år utan fotboll, men hon orkar inte springa lika mycket och behöver jobba upp konditionen.

Efter träningen tar VIF:s tränare Agnes åt sidan. Han undrar hur hon känner inför att börja spela match. I helgen möter Vimmerby bottenlaget Tranås, en på pappret enkel match som kan passa att göra comeback i. Agnes svarar att hon ska fundera.

Dagen efter meddelar hon att hon vill vara med. Nu får det vara slut på alla funderingar och reflektioner och grubbel på vad som känns bra och inte. I grunden vill hon ju komma tillbaka till matchspel, så då är det lika bra att börja direkt?

»Allt kommer tillbaka när hon funderar på det som väntar.«

Efterföljande natt kan Agnes inte sova och hon översköljs av ångest. Hon inser att det kanske inte är så enkelt ändå. Senast hon spelade fotbollsmatch var det förknippat med prestationsångest, jobbiga tankar och en vilja att fly. Allt kommer tillbaka när hon funderar på det som väntar. Hon inser vad hon behöver göra och ställer klockan tidigt. När hon vaknar ringer hon Tommy Svensson Pöder och förklarar hur hon känner.

Han är förstående. Agnes är lättad men lämnas kvar med frågor om vad som krävs för att det bara ska kännas enkelt och kul att spela fotboll. Annars är hon ju på en bra plats. När hon hade flyttat hem och skulle börja på en ny gymnasieskola i Västervik inför trean kände hon sig som ett tomt skal. Hon visste inte längre vem Agnes var och bestämde sig för att skådespela inför sina nya klasskamrater. Hon tänkte att hon behövde låtsas vara den glada och snälla Agnes, låtsas ha en identitet. Med tiden hittade hon tillbaka till livet och insåg att det fanns en person bakom fotbollsspelaren. Agnes närmaste barndomsvänner har aldrig varit fotbollsintresserade, och inte heller de nya klasskompisarna brydde sig om hennes sportbakgrund. För dem var hon bara en varm och smart tjej som spred glädje i skolkorridoren. I efterhand har Agnes fått höra att hennes inträde i trean bidrog till att knyta samman en tidigare splittrad klass.

Hon slutade aldrig vara den »naturliga lagkapten« hennes föräldrar beskriver henne som. Och även om gymnasietiden känns som en halv livstid och det tuffaste hon upplevt är hon enbart stolt och tacksam. Stolt över att hon har tagit sig igenom det, tacksam över att ha lärt sig saker på vägen. Som hennes mamma uttrycker det:

– Det är otroligt vilken resa du har gjort. Så nedbruten som du var för ett år sedan – jag minns hur vi stannade och grät i bilen hem från Västervik när du skulle byta skola – till där du är i dag. Du är så stark.

Så varför känns det så jobbigt att spela en fotbollsmatch på division två-nivå? Och vill hon ens göra det? Agnes vet inte själv.

 

Folk älskar en comebackstory. Om ett lag åker ur en serie förväntas de gå upp igen. En spelare som blir skadad ska ta sig tillbaka till planen och någon som har tappat kärleken till sin sport ska återfå den. Första gången Agnes testade med Vimmerby IF hade hon pratat med en idrottspsykolog som tyckte att hon borde göra ett försök för att komma över sin ångest och sina tvivel. Men det var ju inte alls vad Agnes ville. Och det är inget som säger att hon måste börja spela igen. Samtidigt saknar hon att vinna och förlora som ett lag, att ta ansvar på planen, att göra mål. Att göra något hon älskar.

En vecka efter återbudet inför Tranåsmatchen bestämmer sig Agnes för att tacka nej till allt matchspel resten av säsongen. Samtidigt är hon nyfiken på hur det kommer kännas inför nästa säsong, med en försäsong i benen.

– Det känns som att göra slut, säger hon. Och så ska man ge förhållandet en ny chans. Jag har lämnat en destruktiv relation och känt en tomhet och sörjt, kanske inte bearbetat allt eftersom det har varit så jobbigt. Och nu ska jag ta upp det igen och det ska bara vara … kul. Men det är läskigt att tillåta sig att börja känna något igen.