Mannen bakom rubrikerna

Senaste numret av Språktidningen ligger på bordet mellan hallen och vardagsrummet i Frederic Pavlidis lägenhet på Lilla Essingen i Stockholm. Det är den enda svenska publikation han prenumererar på.

– Utanför Sverige har jag nog ett tjugotal abonnemang just nu, säger han.

Antalet varierar beroende på vad som händer i fotbollsvärlden. Under Viktor Gyökeres utdragna och såriga skilsmässa med Sporting hade Frederic Pavlidis till exempel stor nytta av Lissabontidningen Record. Varje dag kom nya artiklar om den svenska landslagsforwarden och hans agent Hasan Cetinkaya. Frederic läste, översatte och sållade fram notiser till sin blogg Headlines som publiceras på Fotbollskanalen varje vardagsmorgon.

Men nu? Gyökeres är i Arsenal sedan länge och få svenska läsare är intresserade av Sporting och dess inhemska rivaler. Behöver han verkligen fortfarande sina portugisiska prenumerationer?

– Samtidigt är Mourinho i Benfica nu, säger Frederic. Samuel Dahl spelar där och portugisisk fotbollspress är alltid väldigt nära klubbarna. Så, jo – kanske ändå.

Leendet som följer är försynt och pojkaktigt. Den lätta kroppen som blir 60 år i december hålls i form med löpning, cykling och simning. I badrummet hänger en våtdräkt, i vardagsrummet står en röd racercykel lutad mot ett meterlångt bordsfotbollsspel.

»I vissa perioder i livet har bloggen också haft en terapeutisk funktion.«

Utanför fönstren är det svart. Klockan är halv ett på natten och Frederic har nyss stigit upp. Hans melodiska lundensiska är diskret även i vanliga fall, men nu nästan viskar han fram:

– Här ska vi in.

Han öppnar dörren till det lilla sovrum som även är hans arbetsplats. Dubbelsängen i lägenhetens större sovrum ockuperas av 17-åriga dottern Vera. Hon har skola nästa dag och måste få sova. Därför har Frederic placerat en ljuddämpande tröja över kaffemaskinen som står bredvid sängen i det mindre sovrummet. Trots att rummet är svalt bär han t-shirt. I skenet från skrivbordslampan syns tre smala »fuck cancer«-armband runt hans vänstra handled.

– Säg till om det blir för kallt, säger han. Sedan sjukdomen klarar jag tyvärr inte värme särskilt bra.

En andra rest efter den två och ett halvt år långa leukemibehandling som han slutförde 2021 är återkommande stickningar i tårna. En tredje är att rösten lätt blir hes när han har pratat en stund. En fjärde är inte minskad arbetslust.

– Även om nätterna sliter i längden får jag fortfarande en viss tillfredsställelse av att hitta de här små nyheterna som inte riktigt plockats upp. I vissa perioder i livet har bloggen också haft en terapeutisk funktion.

 

Han sätter sig framför datorn vid skrivbordet som står placerat intill sängens fotända. Bredvid datorn: en vattenflaska och en rosa gosedjurselefant som heter Ellie. Frederic fick henne av Vera när han blev inlagd på Karolinska i slutet av 2018. Under veckorna som följde skickade han bilder till sin dotter från olika rum och platser på sjukhuset – alltid med Ellie bredvid sig.

Nu, en septembernatt sju år senare, vakar den rosa elefanten över honom medan han inleder jakten på morgonens rubriker. Ännu en europeisk fotbollskväll har nyss tagit slut och som vanligt har Frederic inte sett en enda spark av den. Medan han sov har Malmö FF förlorat mot Ludogorets i Europa League, i Spanien är Lamine Yamals pappa vansinnig för att sonen inte vann Ballon d’Or och det blev stökigt i Nice när Roma kom på besök. Vad mer? Massor: övergångsrykten, tränarutspel, ägarprotester. Det svåra är inte att hitta nyheter utan att värdera dem. Är journalisten som avslöjar stundande förändringar inom Fifa trovärdig? Är tidningen med den saftiga Harry Kane-storyn känd som sensationslysten? Vad bör Frederic sprida vidare?

»Frederic kan engelska, franska, hygglig italienska samt acceptabel spanska och grekiska.«

Avvägningarna, liksom översättningarna, behöver dessutom göras snabbt. Innan morgonen kommer ska färsk rapportering från samtliga stora fotbollsländer gås igenom. Därefter väntar trålning bland de mindre som ändå kan bjuda på oväntade historier värda att uppmärksammas i Headlines. Sedan ska han skriva text, länka, korrläsa och dessutom singla ut ett gäng nyheter som är tillräckligt starka för att hålla som separata artiklar på Fotbollskanalen. Själva bloggen ska publiceras mellan åtta och halv nio på morgonen.

– Då börjar vi, säger Frederic.

Han inleder i Tyskland, det gör han alltid trots att tyskan är hans språkliga akilleshäl. Frederic kan engelska, franska, hygglig italienska samt acceptabel spanska och grekiska. Med tyskan behöver han översättningsprogram och ibland hjälp av Fotbollskanalens Tysklandsexpert Keven Bader.

– Det händer ofta att jag tappar tid genom att fastna i översättningen av vissa uttryck, säger Frederic.

Hamburger Abendblatt rapporterar att Eric Smiths tröja säljer näst bäst i hela St. Pauli. Jätten Bild bjuder på ett utdrag från Carlo Ancelottis självbiografi om tränarens tid i Bayern München. Frederic antecknar med försiktiga tangentslag. Så stannar han upp.

– Översättningsproblem.

Det rör sig om Ancelottiartikeln. När tränaren beskriver sättet som Bayern München sparkade honom på används det tyska ordet rücksichtsloseste. Översättningsprogrammet vill omvandla det till »mest hänsynslösa«. Frederic suckar.

– »Mest hänsynslösa sparken« kan jag inte skriva. Och »mest hänsynslösa avskedet« låter för klent. Brutala? Äh, jag får göra en markering och återvända senare. Jag måste vidare.

»Tanken väcktes när han i utländska tidningar läste om ämnen och fenomen som svensk press inte tog upp.«

Han ögnar igenom listan i datorn där Europas samtliga svenskproffs står uppskrivna. Dessa kan han, när han hinner, göra separata sökningar på och plötsligt upptäcka en färsk text i Peterborough Telegraph om att den tidigare Degerforsspelaren Oscar Wallin lämnat det engelska League Two-laget mitt under säsongen.

– Darmstädter Echo, mumlar Frederic framför skärmen. Isac Lidberg går ju starkt i Darmstadt, har de något nytt månntro?

Klockan har passerat två med marginal och Frederic ligger efter i schemat. Han borde redan vara i Frankrike nu.

 

Frederic Pavlidis mamma Annika var bara 18 år när hon födde honom i Lund 1965, efter att ha förälskat sig i den grekiske studenten Anestis. Under Frederics barndom levde föräldrarna tillsammans, men han tillbringade också mycket tid hos sin mormor och styvmorfar – den dynamiske språkprofessorn Alf Lombard.

Det var en spännande man att vara nära. Alf Lombard behärskade över 30 språk och öppnade ofta sitt hem för gäster från olika länder. Dessutom gillade han att berätta historier, gärna om avlägsna platser och folkslag. Frederic älskade att höra om ögruppen Tristan da Cunha i södra Atlanten och om vulkanutbrottet där 1961 som innebar att den lilla befolkningen behövde evakueras till Storbritannien. Eftersom invånarna levt så isolerat blev de också högintressanta för språkforskare och Frederic lyssnade fascinerat när hans styvmorfar berättade att befolkningen valde att återvända till Tristan da Cunha efter två år i exil.

Sådana berättelser gjorde honom nyfiken på världen. Det är lika långt från Lund till Tristan da Cunha i dag, men mentalt var avståndet större före internet och satellit-TV. Till och med England kändes långt bort och därför var fotbollsmatcherna som visades därifrån en gång i veckan en högtidsstund. Frederic fastnade för Chelsea en Tipsextralördag då forwarden Peter Osgood, i coola polisonger, gjorde ett snyggt nickmål. Efter det satt han varje tisdagsmorgon i hallen och väntade på tidningsbudet med Sydsvenskan för att se om Chelseas match skulle visas till helgen. Nästan alltid blev han besviken.

När han blev äldre gjorde han resor till London och till andra platser i Europa där Chelsea spelade. Han läste tidningar som Match och Shoot. Han skaffade sig utländska kompisar som också höll på Chelsea. Han lärde sig fler språk. När han läste Mellanösternkunskap vid Lunds universitet fick han samtidigt in en fot på Skånska Dagbladet. Hans första uppdrag var att recensera en konsert med det amerikanska hardcorebandet Sick of it all.

– Det var prestationsångest, säger han. Dels för att det var ett favoritband, dels på grund av tidspressen. Men jag märkte ändå att jag gillade att uttrycka mig.

Fotbollen fanns där hela tiden, mest genom Chelsea, men det dröjde innan han insåg att han skulle kunna skriva om sporten. Tanken väcktes när han i utländska tidningar läste om ämnen och fenomen som svensk press inte tog upp.

– Inför Fifavalet 1998 var det en väldig hausse kring Lennart Johansson i Sverige, säger Frederic. Han skulle bli president, trodde de flesta här. Jag fick en annan bild genom utländska medier, och när jag pratade med Brian Glanville på World Soccer sa han att Johansson inte skulle få en enda afrikansk röst. Blatter skulle vinna.

Frederic intervjuade Glanville och sålde knäcket till Svenska Dagbladet, som publicerade artikeln samma dag som Sepp Blatter valdes till ny Fifapresident.

»Frederic hade egentligen kompetensen för att bli en av Sveriges största fotbollsjournalister.«

Ungefär samtidigt flyttade Frederic till Stockholm med sin flickvän Anna. Där läste han vid Poppius journalistskola i dubbel hastighet och fick jobb på Eurosports redaktion där Eurogoalskungen Chris Härenstam regerade. En rad andra arbetsplatser följde – Teamtalk, Dagens Nyheter, TV 3, DN igen – men för publiken förblev han ett anonymt namn.

– Frederic hade egentligen kompetensen för att bli en av Sveriges största fotbollsjournalister, säger tidigare kollegan David Fjäll. Han hade omvärldskollen, språken, kunskapen. Däremot inga vassa armbågar.

När David Fjäll, som också höll på Chelsea, drog i gång webb-TV-programmet Eurotalk 2006 gav han plats framför kameran åt sin vän. Frederic blev med tiden programledare och när den inflytelserika supportersajten Svenska Fans inför hösten 2012 sökte en ny chefredaktör fick han jobbet.

Knappt två år senare blev han av med det. Svenska Fans ägare, Stampen Sports Media, var pressade ekonomiskt och meddelade i juni 2014 att de skrotade tjänsten som chefredaktör.

För Frederic Pavlidis var det ett tungt besked att få. Ändå vägde det lätt mot den stora förlust han samtidigt försökte hantera.

»Det går fortfarande inte en dag utan att jag får tanken att det hade varit bättre om Anna klarat sig, i stället för jag.«

 

Han har lite svårt att prata om den här tiden. Inte för att han inte vill, utan för att minnesbilderna är suddiga.

Fakta: 2006 gifte sig han och Anna på Fiji.

2008 föddes Vera.

2013 dog Anna.

– Hon drabbades av cancer i livmodertappen, säger Frederic. Den som man i dag förekommer med HPV-vaccin.

Annas cancer var aggressiv. Under sin hustrus sjukdomstid började Frederic, som tidigare sett sig som lat, att träna. Ett rationellt beslut, menar han. Vera var i slutet av förskoleåldern. Om Anna var svag behövde han vara stark. Hon blev snabbt sämre och när hon var riktigt dålig gick dessutom Frederics pappa Anestis hastigt bort.

– Grekland är patriarkalt, säger han. Som son förväntades jag resa ner för att ordna med begravning och en massa annat. Det var en väldigt rörig tid. Samtidigt försökte jag sköta jobbet på Svenska Fans och ta hand om Vera. Den sista tiden med Anna var jag bara hemma.

Hur svåra de veckorna än var säger han att han lärde sig mycket av sin fru, en inställning han hade hjälp av när han senare själv blev sjuk.

– Att inte försvinna ner i mörker utan försöka fokusera på saker man faktiskt kan göra. Anna hade planerat varje trappsteg ner mot döden. Slutsteget var att hon sminkade sig och gjorde sig fin för att spela in videos till vår dotter, filmklipp att visa på födelsedagar framöver. Och när hon inte längre kunde lämna sängen orkade hon ändå skriva till henne.

Efter Annas död upptäckte Frederic nya sidor hos sig själv. I deras relation hade Anna varit den som såg till att saker blev gjorda, den som planerade och fullföljde projekt. Ensam med Vera behövde han ta ansvar för allt.

– Jag märkte att jag funkade ganska bra i nödsituationer, säger han. Jag hade aldrig sett mig som en doer men nu blev jag det, för att jag behövde bli det. Men det är klart att det också var mörkt med många jobbiga tankar. Det går fortfarande inte en dag utan att jag får tanken att det hade varit bättre om Anna klarat sig, i stället för jag. När man känner sig som en dålig förälder. När man får känslan av att inte räcka till.

Han berättar om Veras första tandläkarbesök efter Annas bortgång.

– Hon hade inga hål och jag blev alldeles rörd, jag började gråta. Det var en så liten grej men jag kände att den hade jag i alla fall klarat. Hon har inga hål i tänderna.

»Man gick till Pavlidis direkt i stället för att söka runt själv eftersom han gav den bästa sammanfattningen.«

 

Han är osäker på hur länge han var utan jobb. Ett knappt år kanske? Vera gick i alla fall i förskoleklass när han en dag kontaktades av Tobias Rosvall på Fotbollskanalen. Rosvall hade tidigare jobbat som webbredaktör på Expressen och varit en trogen läsare av Morgonsvepet – en kortare daglig genomgång av internationell fotbollsrapportering som Frederic Pavlidis körde på Svenska Fans.

– Morgonsvepet var en given startpunkt för många redaktioner, säger Rosvall. Man gick till Pavlidis direkt i stället för att söka runt själv eftersom han gav den bästa sammanfattningen.

Expressen gjorde ofta egna artiklar – så kallade rewrites – av materialet i Morgonsvepet. Ibland blev texterna väl lika de som Frederic översatt och författat.

– Då kunde han på sitt mycket milda sätt höra av sig och påpeka det, säger Rosvall. Det var så vi fick kontakt första gången. När jag sedan kom till Fotbollskanalen kunde jag inte släppa tanken på att en mer ambitiös version av Morgonsvepet vore perfekt för oss.

»Ingen på redaktionen hade blivit arg om han blev sen någon gång men för Frederic var deadlinen viktig.«

Inte många fotbollsjournalister kunde så många språk. Inte många intresserade sig för europeiskt tidningsmakeri i den utsträckningen. Inte många kunde tänka sig att arbeta ensam fem nätter i veckan.

Men Frederic Pavlidis var på en plats i livet där det passade. Den första tiden med Headlines satt han vid köksbordet och jobbade. Han lärde sig gilla det repetitiva arbetet: länderna i en särskild ordning, korrläsning, bloggpublicering senast halv nio på morgonen. Ingen på redaktionen hade blivit arg om han blev sen någon gång men för Frederic var deadlinen viktig.

– Rutinerna med Headlines hjälpte mig efter Annas död, säger han. Ibland var det nästan meditativt.

Han beskriver känslan som kunde drabba honom när en lång och mörk jobbnatt närmade sig slutet, när solen gick upp över Lilla Essingen och Vera snart skulle väckas.

– Man ser vattnet från mitt köksbord. Och när gryningen kom, när morgonens första strålar klättrade upp för väggarna hemma – det var en sådan känsla av att leva.

 

02.30, Frankrike. Frederic är nyfiken på Joel Asoro som tycks vara tillbaka i Metz A-trupp efter att tidigare inte ens ha fått vara med på lagfotot.

– Det är fascinerande med spelare som plötsligt hamnar helt utanför, säger han.

Inget nytt om Asoro. Överhuvudtaget är det skralt i Frankrike i natt. Inte heller Tyskland bjöd på något anmärkningsvärt men Frederic vet att Bild brukar komma med en ny omgång nyheter framåt fyra. Han reser sig upp och tar några steg fram till kaffemaskinen, matar i en kapsel och förstärker den ljuddämpande tröjan med en kudde för att ytterligare kväva apparatens stånkande.

»Frederic ger inte mycket för tidningens journalistik men uppskattar hantverket och lekfullheten i just rubrikerna.«

Under kaffepausen passar han på att göra övningarna för nacke, axlar och rygg som han genomför varje natt. Sedan återgår han till sin plats för att ta sig an England.

– Stackars Kusi-Asare, säger han. Hur ska det gå för honom i Fulham? Det var ju ingen planerad flytt och nu får han inte ens hoppa in mot Cambridge i cupen.

Bättre går det för Tottenhams Lucas Bergvall som några timmar tidigare slog en målgivande passning mot Doncaster. Men det vet ju alla. England är redaktionens viktigaste land men ett av de svåraste för Frederic. Han måste gräva djupt för att kunna hitta något som inte är allmängods. Ofta behöver han ändå redovisa ryktesartiklar om spelare med så stora namn att de alltid väcker intresse.

– Här skriver till exempel Daily Star: »Manchester United are interested in English striker Harry Kane.« Vad tror vi om den?

Frederics sneda leende avslöjar vad han själv tror om den närmaste framtiden för Bayern Münchens engelska anfallsjuvel.

– Märkligt med Kane, säger han. Plötsligt är det en massa transfersurr om honom efter att Bild påmint om hans utköpsklausul.

Daily Star-storyn åker ändå in i hans bloggdokument. Frederic avslutar sin artikelsammanfattning med orden: »Inget har hittills talat för att Kane har för avsikt lämna Bayern München.«

– Med den formuleringen nästan ursäktar jag mig för att jag rapporterar om nyheten. Men den ger ändå balans till läsarna.

Han klickar sig in på tabloiden The Suns hemsida.

– Och nu blir det fler billiga rykten…

Efter Arsenals enkla cupseger mot Port Vale i vilken nyförvärvet Eberechi Eze gjorde mål har The Sun rubriken »All too Eze«. Frederic ger inte mycket för tidningens journalistik men uppskattar hantverket och lekfullheten i just rubrikerna. Överhuvudtaget gillar han när länderna odlar sina egna tidningskulturer. Italien, påpekar han, sticker till exempel ut med sitt svulstiga bildspråk.

– Där kan lag vara som »orkestrar«, spelare som »soloviolinister«. Jag minns en gammal formulering: »Varje morgon vaknar ett lejon på savannen och önskar att han var Gervinho.« Är det bra? Jag vet inte. Men det är ju fantastiskt roligt.

Englandstiden är på väg att rinna ut, Italien och Spanien väntar. Men innan Frederic rör sig söderut stöter han på något spännande i Coventry. Den svenske målvakten Oliver Dovin har varit knäskadad länge, men både han och klubben har talat tyst om hur långt borta en återkomst är.

– Nu har Coventry Telegraph nya citat med Dovin, säger Frederic.

Han lutar sig framåt, närmare skärmen, och snabbläser Coventryartikeln med stigande intresse.

– Detta är bra, detta är färskt. Hoppas det kommer något om Cole Palmer också. Jag råkar veta att han är värre skadad än vad som har sagts.

 

Cole Palmer, Chelseaspelaren som utsågs till klubblags-VM:s bästa spelare i somras. Chelsea vann den turneringen, men det blåa Londonlag som Frederic växte upp med var inte nära några titlar. 80-talet var huliganism, dålig fotboll och skakiga finanser. Under Save The Bridge-kampanjen 1988 förband han sig som fattig student att skänka ett pund för varje inspelad Chelseapoäng under säsongen. 15 år senare blev i stället Chelsea, med oligarken Roman Abramovitj intåg, sinnebilden för en nyrik klubb som köpte till sig framgång.

Få har pekat ut riktningen för den moderna fotbollen lika tydligt som Frederic Pavlidis favoritklubb. När Abramovitj efter Rysslands invasion av Ukraina hamnade under sanktioner kunde han inte längre vara Chelseas ägare. I dag styrs klubben av BlueCo – att amerikanskt konsortium som sedan 2023 även kontrollerar franska Strasbourg.

– Det måste vara hemskt att bli en feeders club, säger Frederic.

Multiklubbarna blir allt fler. Övergångssummorna skenar, stjärnornas monsterlöner är svåra att ta in, spelare strejkar för att få ännu fetare kontrakt någon annanstans. Genom nattarbetet med Headlines har Frederic följt utvecklingen. Ibland gör den honom nedstämd.

– Banden mellan spelare och läktare blir så mycket svagare, säger han. Chelseas ägare är där för att tjäna pengar, klubben köper så många spelare att det är svårt att ha koll på alla. Allt handlar om avkastning.

»Solen går snart upp och nattens bloggdokument blir allt skarpare i konturerna.«

Han berättar om Chelsearesorna han gjorde på 80- och 90-talet. Han har sett laget spela i 15 länder, bland annat i den lilla tjeckiska staden Jablonec nad Nisou där Chelsea 1994 spelade sin första utländska cupmatch på 22 år. Umgänget med supportervännerna var viktigast. Ofta gick resorna till mindre idrottsplatser där Chelsea spelade sommarmatcher.

– Min kompis Matthew hade inskrivet i sitt arbetskontrakt att han alltid skulle vara ledig på matchdagar. Han följde England och Chelsea till över 50 länder, men jag upplevde aldrig att han blev särskilt påverkad av resultaten. Det var mer ett sätt att leva. I Jablonec nad Nisou tror jag att han blev kvar på puben.

Dagens supporterklimat ser annorlunda ut, konstaterar han. Då och då tittar Frederic fortfarande in på det gamla Chelseaforumet The Shed, men han ser inte laget spela särskilt ofta längre. Ändå vore det fel att stämpla honom som en nostalgiker. Hans bild av Roman Abramovitj är blandad, men han har mycket gott att säga om ryssens ägarskap. Och han gillade sommarens klubblags-VM, en turnering som i Europa både kritiserades och förlöjligades.

– Jag är åtminstone ett stort fan av klubblags-VM som idé, säger han. Att ta in hela världen, att låta olika fotbollskulturer träffas.

En annan bra sak: eftersom turneringen avgjordes i USA sändes matcherna nattetid i Sverige. Frederic uppskattade sällskapet under de ljusa juninätterna.

»Man måste vara försiktig med Spanien. Tidningarna är så klubbkopplade.«

 

03.55, Spanien. Atlético Madrids argentinare Julián Alvarez jublar på färska bilder efter ett hattrick mot Rayo Vallecano. De spanska medierna har också fortfarande gott om konspiratoriska artiklar efter Ballon d’Or-galan två dagar tidigare där den franske PSG-spelaren Ousmane Dembélé utsågs till världens bästa.

– Spanien bevakar verkligen Ballon d’Or som en världshändelse, säger Frederic.

Förra året var Madridtidningarna Marca och As upprörda efter att Real Madrids Vinícius Júnior förbisågs. I år är ilskan störst i Barcelona, där Lamine Yamal spelar.

– Man måste vara försiktig med Spanien. Tidningarna är så klubbkopplade. Jag kan inte direkt ta en Real Madrid-nyhet från en Barcelonatidning.

04.50, Italien. Frederic suckar.

– Som vanligt knappt en notis om damfotboll. Jag vill gärna ha in den, men Italien är hopplöst där.

05.40, nyhetstrålning i mindre fotbollsländer. Napp utanför Oslo! Lokaltidningen Budstikka skriver att den nya Stabaektränaren Mikael Stahre har fått »grisebank« i norska cupen. Stabaek förlorade med 6–1 mot ett lag från två divisioner under. Frederic skrattar till.

– Fantastiskt ord, grisebank. Det här är definitivt en rubrikkandidat till hela bloggen.

Han går vidare till andra länder, sedan tillbaka till dem han besökt tidigare. PDF-filer på förstasidor tankas ner, hemsidor där han saknar abonnemang kopieras innan betalväggen hinner slå till. Solen går snart upp och nattens bloggdokument blir allt skarpare i konturerna.

Strax efter klockan sex säger han:

– Jag borde verkligen göra mer på Tyskland.

 

Fotbollskanalens tidigare chefredaktör Tobias Rosvall tycker att det borde vara »tröja i taket på Pavlidis« på redaktionen. Sajtens största profil Olof Lundh vill inte ge exakta siffror men berättar att bloggen har miljontals sidvisningar per år och »några 100 000« unika besökare varje månad. Dagens Nyheters svårimponerade kritiker Johan Croneman beskrev i en kolumn Headlines som »det mest läsvärda och nödvändiga i svensk fotbollsjournalistik just nu«.

– Många tar del av Pavlidis trägna arbete varje dag, säger Olof Lundh. Men som person är han säkert ändå okänd för de flesta. Jag hoppas att han känner kärleken.

De är båda uppväxta i Lund och i samma ålder. Förr om åren umgicks de en del men inte längre. Olof Lundh har mycket att göra, Frederic har en konstig dygnsrytm. Men det handlar inte bara om den. Annas död och hans egen långa sjukdomsperiod gjorde honom mindre social. Särskilt isolerad var han under pandemin då han på grund av sin leukemi tillhörde riskgrupp.

»Jag känner ibland när jag tittar i backspegeln att jag egentligen inte har åstadkommit någonting.«

Tidigare hände det att han åkte in till redaktionen för att äta lunch med kollegor, men det var längesen nu. Han har en flickvän som han träffar på helgerna då han alltid ställer om dygnsrytmen i två dagar. Han har en kompis han brukar träna med, han har en hund. Han har Vera, hon är 17 nu och spelar handboll i Hammarby.

Och han har sina rubriker.

– Jag har faktiskt aldrig vaknat och känt att jag inte vill jobba, säger han.

Däremot händer det att han ifrågasätter vikten av arbetet. Kicken han får när han hittar en kul story liknar han vid att äta godis.

– Det är aldrig något bestående. Åren går, fotbollen fortsätter. Jag känner ibland när jag tittar i backspegeln att jag egentligen inte har åstadkommit någonting.

Han drar sig till minnes en annorlunda satsning från Svenska Fans-tiden. Tillsammans med Malmö FF och Svenskt Demenscentrum startade han ett fotbollsprojekt för demenssjuka. Människor på tre äldreboenden i Malmö blev uppvaktade med fotbollsväskor. I väskorna fanns himmelsblå »minnesväckare«: vimplar, kepsar, bollar, fotografier på stora MFF-spelare från 40-talet och framåt.

– Ganska blygsamt, säger Frederic. Men det var starkt att se bilder från träffarna, hur de boende satt där och kände på prylarna och tittade på fotografierna. Den grejen betydde något för mig.

Det var Frederic Pavlidis som initierade demensprojektet. Ändå är han noga med att påpeka att idén inte var hans från början.

– Jag läste om ett liknande försök i en skotsk tidning. Så jag gjorde egentligen som alltid: snodde och spred vidare.