Hur reagerade du på nyheten att Zećira Mušović blivit gravid och missar EM?
– Jag tänkte mycket på att andra kommer tro att jag tänker så här: »Gött, nu är startplatsen i landslaget min.« Så kände jag inte, men jag blev glad.
För hennes skull?
– Ja, jag har själv en dotter på två och ett halvt år och vet hur stort det är. Så mina första känslor var bara att det var häftigt och kul. Sedan är hon en jätteduktig målvakt och på ett sätt hade jag velat spela trots den konkurrensen för att känna att jag klarade det ändå, om du förstår hur jag menar?
Du vill spela för att du är bäst, inte för att hon saknas.
– Exakt. Men det finns ändå flera bra målvakter att konkurrera med. Nivån är hög och det är motiverande.
Du har varit med på fyra mästerskap men bara spelat två matcher. Hur har det varit?
– Under mitt första VM, 2019, var jag helt ny. Allt var bara häftigt och jag hade inga förväntningar på att spela. I OS två år senare fick endast en reservmålvakt vara med i matchtrupperna, så mitt mål var att åtminstone sitta på bänken. Då kändes det jättestort att få spela i sista gruppspelsmatchen mot Nya Zeeland. I EM 2022 var jag mer besviken, men det var fortfarande mest kul att vara med. VM senast var … något annat. Det var otroligt tufft för mig.
»Varje dag bestämde jag mig för att hålla masken.«
Varför?
– Besvikelsen över att bli bänkad påverkade mitt mående. Jag blev ledsen och arg, samtidigt som jag ville ge allt för laget. Jag hade nog behövt sura mer för att få ut känslorna. Varje dag bestämde jag mig för att hålla masken och vara glad så att det inte skulle påverka laget, och det tog mycket på mig. Samtidigt var det första gången jag var borta från min dotter, som var ett halvår då. Det påverkade mig också mycket. Jag var väldigt trött mentalt efter mästerskapet, men det var skönt att komma hem.
Pratade du med någon om hur du kände?
– Inte direkt. Jag kanske nämnde det för någon lagkamrat eller så, men inte mycket alls. Det hade varit bättre att prata ordentligt med någon om det.
Inför mästerskapet pratade förbundskaptenen Peter Gerhardsson om att han inte ville utse en förstamålvakt, utan att det var en daglig konkurrenssituation. Det framstod som om ledarna hade svårt att bestämma sig, och kanske visste de helt enkelt inte vem av dig och Zećira Mušović som var bäst. Bidrog den osäkerheten till att petningen blev extra svår att hantera?
– Jag tror att alla vill vara uttalad förstamålvakt, men om det är så tydligt blir det svårare för andramålvakten att motivera sig. Det hade varit tråkigt att veta en månad före VM att jag skulle vara andravalet, men det kanske hade blivit lättare att hantera situationen under mästerskapet. Jag ska inte säga att jag förväntade mig att spela, men jag gick in i VM med inställningen att mina chanser till speltid var stora. Så hade jag inte känt tidigare i landslaget.
Fick du någon förklaring av ledarstaben?
– Ja, men den vill jag hålla för mig själv. Det jag kan säga är att jag inte höll med. Men det gick bra och vi vann VM-brons, så jag kan inte säga att det var fel.
Zećira Mušović storspelade i åttondelsfinalen mot USA och gick från omtyckt till hyllad och folkkär. Senare har hon sommarpratat om insatsen, som har blivit något av en svensk idrottsklassiker. Hur var det att se hennes supermatch från sidan?
– Glädjande, för oavsett om jag är på planen eller bänken vill jag vinna. Så det var bara bra känslor, men innerst inne önskade jag väl att det hade varit jag.
Du är 32 år, lagkapten i Häcken och har varit längst i klubben av alla spelare. Är det svårare att ta en ledarroll i landslaget?
– I början vågade jag knappt ropa instruktioner till backarna, för att jag tänkte »äsch, det vet väl de bäst själva«. Jag kanske såg upp lite för mycket till stora och erfarna spelare. Nu håller jag inte tillbaka i mitt snack längre. Samtidigt finns det många självklara ledare i landslaget, så jag känner ett ännu större ansvar i Häcken.
»Med tiden har jag förstått att det inte behöver vara fegt. Det är bara olika sätt att spela.«
Hur skiljer sig ditt målvaktsspel i landslaget jämfört med i Häcken?
– Framför allt är spelet med fötterna annorlunda. Jag är van vid att alltid spela i gång kort, men Peter [Gerhardsson] vill att man ska titta längre fram i banan. Förut kunde jag känna mig feg när jag gjorde det, men med tiden har jag förstått att det inte behöver vara fegt. Det är bara olika sätt att spela. Jag gillar den utmaningen.
Sett till konkurrenssituationen de senaste åren borde du vara given startmålvakt när Mušović saknas. Jag förstår att du inte vill slå fast något om den saken, men hur bra skulle du säga att du är just nu jämfört med tidigare år?
– Jag känner i alla fall inte att jag har »peakat« än, vilket är skönt. Sedan hur bra jag är … det där går mycket i vågor. Tidigare var jag mer aggressiv. Eller det känns synd att säga, men jag hade mindre konsekvenstänk. Nu har jag utvecklat min kommunikation och mitt positionsspel. Innan var det mer att jag bara körde.
Finns det en risk att du blir för försiktig?
– Inte nu, men för några år sedan hade jag en säsong där inläggsspelet kändes jobbigt. Jag hade dåligt självförtroende i den delen och var rädd för att jag skulle »hänga tvätt«. Det började någon gång när vi mötte Örebro, jag gick ut men kom liksom inte fram. Det är ingen jättestor grej, men den blev det för mig.
Varför, tror du?
– Fram till dess hade jag inte haft så höga förväntningar på mig. Jag hade spelat lite fotboll som barn men sedan satsat på tennis. Först som 15-åring tog jag upp fotbollen igen. Det tog bara något år innan jag spelade mittfältare i Torslandas A-lag. Som 18-åring hade jag problem med ljumskarna och kunde inte springa mer än en halvtimme per match, så för att få spela hela matcher bytte jag till målvakt. Och därefter dröjde det bara två år innan jag spelade i Damallsvenskan med Jitex. Resan gick spikrakt uppåt tills jag nådde en nivå då folk tyckte att jag var riktigt bra.
»Jag skriker inte bara för att hjälpa dem, utan också för att hålla mig fokuserad och trigga igång mig själv.«
Du kunde inte överraska längre.
– Jag tänkte att förväntningarna var så höga att det enda jag kunde göra var att prestera sämre än den nivån. Det satte sig i huvudet och bidrog till mina problem med inläggsspelet. Jag brydde mig extremt mycket om vad andra tyckte. Det kan jag fortfarande ha problem med, men inte så att det påverkar mitt spel. Nu har jag blivit en bättre målvakt, tack vare att jag tvingades ta mig ur den dippen.
Hur förklarar du din snabba utveckling från att du blev målvakt som 18-åring?
– För det första har jag alltid tyckt att det är så himla kul. Jag har alltid älskat att slänga mig. Länge var mitt enda driv att det var roligt. Det var först när jag provtränade med Jitex som jag insåg att jag kunde bli bra. Då satsade jag mer genomtänkt. Sedan har jag en vinnarskalle. Under uppväxten tävlade jag med mina två bröder i allt möjligt. Roligast var att slå storebrorsan eftersom det var svårare.
Hur märks din tävlingshjärna på planen?
– Som målvakt är det svårare att reta upp motståndare, sätta in en tackling eller springa mig in i en match. Därför handlar väldigt mycket om mitt snack med lagkompisarna. Jag skriker inte bara för att hjälpa dem, utan också för att hålla mig fokuserad och trigga igång mig själv och »komma in i zonen«.
Är det den känslan du drömmer om att ha i EM? Att göra en sådan superinsats som blir ihågkommen av publiken?
– Det hade varit kul, men så tänker jag inte. Jag vill vara stabil och pålitlig och hjälpa laget. Ibland kan mitt snack med försvararna göra att de avstyr ett läge innan det uppstår. Då är det ingen som ser mitt bidrag, men det gör mig inget. Jag behöver inte stå i centrum.
