När började du på allvar se på dig själv som målvakt?
– Egentligen inte förrän sommaren 2013, när jag gick från Torslanda till Jitex. Då var jag 20. Före den säsongen provtränade jag med Hovås i Elitettan. De ville ha mig, men jag tyckte att jag var för dålig. »Jag kommer aldrig att få spela där«, tänkte jag. Jag vågade helt enkelt inte.
Och ett halvår senare blev det högsta serien istället. Hände det så mycket med självförtroendet under den korta tiden?
– Nej. Jag trodde inte att jag skulle få spela i Jitex heller. Men det kändes mer okej att sitta på bänken i högsta serien.
Hur minns du den första tiden där?
– Jag tvingades tänka på vad det faktiskt innebär att vara målvakt. Tidigare hade jag bara sett bollen, kört och hoppats på det bästa. Ofta gick det bra, ibland gick det jättedåligt. Jag var ojämn. Nu fick jag träna på positionering, på att styra försvarare, på att snacka. Det var en ny värld.
Det är lätt att tänka på all värdefull träningstid du missat i och med din sena målvaktssatsning. Men så enkelt är det kanske inte?
– Jag har funderat mycket på det. Fram till 15 års ålder satsade jag allt på tennisen [Falk var Sverigefyra i sin åldersklass], och jag tror att jag har fått med mig värdefulla grejer därifrån. Planhalvan man täcker i tennis är inte helt olik straffområdet man vill bestämma i som målvakt. Tajmning, fotarbete och sidledsförflyttningar är också otroligt viktigt på båda ställena. Så här: Jag har nytta av tennisbakgrunden, men hade jag fått göra om hade jag ändå börjat spela fotboll några år tidigare.
»Hade man en dålig dag fick man skit. Ju bättre det gick, desto högre blev kraven. Jag hade svårt att hantera den pressen.«
Du har också valt den mest utsatta och individuella fotbollspositionen.
– Men jag valde den aldrig. Hade jag inte skadat axeln hade jag nog fortsatt med tennisen. Och hade jag inte fått problem med ljumskarna hade jag inte ställt mig i mål i Torslanda, jag trivdes som utespelare. Allt är en slump.
En lycklig slump.
– Verkligen. Jag tror inte att jag hade nått lika långt som utespelare. Eller, jag vet att jag inte hade det. Trots att jag ganska snabbt kom till den bästa serien som målvakt kände jag att jag kunde bli så mycket bättre. Och det var så himla kul att bli det också.
Är det lika roligt i dag, som etablerad?
– Faktiskt. Har vi träningsuppehåll är det gött i en vecka, sedan vill jag att allt ska börja igen. Jag tror att lusten är jätteviktig även i elitsammanhang för att det ska gå bra.
Kände du samma lust till tennisen?
– Nej. Jag tyckte om att spela, men det var mycket ångest också. Jag kunde sitta hemma och tänka: »Nu är det bara en halvtimme kvar tills jag måste gå till träningen.« Hade man en dålig dag fick man skit. Ju bättre det gick, desto högre blev kraven. Jag hade svårt att hantera den pressen.
Förra säsongen vann du SM-guld, utsågs till Årets målvakt och höll nollan när Sverige säkrade EM-platsen. Du kommer att behöva hantera förväntningar nu också?
– Jag förstår poängen, men jag var trots allt i yngre tonåren då. I dag är jag mer trygg i mig själv. Jag vill bli ännu bättre för min egen skull, inte för någon annans.
Vad specifikt behöver du förbättra?
– Falltekniken kämpar jag med. Säg att jag behöver slänga mig snabbt åt höger. Istället för att skjuta ifrån direkt med högerbenet är min första impuls för ofta att springa mot bollen. Det gör att jag lätt blir sen eller hamnar för långt ner. Jag är mer explosiv än vad jag får ut. Men det känns också skönt att veta att jag inte är färdigutvecklad.
Studerar du andra målvakter för att bli bättre?
– Englands herrlandslag lägger ut ganska mycket målvaktsmaterial på Youtube som jag brukar titta på. Swanseas målvaktsträningar har jag också följt ibland.
Ingen särskild målvakt du vill nämna?
– Det är jobbigt att göra det eftersom jag håller på Manchester United. Men Alisson i Liverpool.