Sagan om Royal League

Del 1: En idé

Året var 2003. Efter en lång och ovanligt varm sommar blev oktober kallare än på länge.  Sveriges befolkning hade nyligen röstat nej till att införa euro som valuta. Per Gessles Här kommer alla känslorna (på en och samma gång) låg högst upp på Svensktoppen. I Edsbyn invigde Kung Carl XVI Gustaf landets första bandyhall. I Kungsträdgården i Stockholm mottogs damlandslaget som silverhjältar efter fotbolls-VM i USA.

Och i ett konferensrum i Köpenhamn smiddes planer på en nordisk »superliga«.  

Tommy Theorin, generalsekreterare i Svensk elitfotboll: Jag och de allsvenska klubbarna hade byggt upp en bra relation med Norge och Danmark. I flera år hade vi mötts i La Manga på vintern. Tidigt började det talas om att utveckla samarbetet, med fler och bättre matcher mellan våra lag. En tanke om att starta en nordisk liga växte fram och representanter från dansk fotboll drev frågan allra hårdast. Från svenskt håll var jag och Lars-Åke Lagrell [ordförande i Svenska fotbollförbundet] försiktigt positiva, men först ville vi se en plan för finansieringen.

Manfred Aronsson, VD på Kanal 5: Efter ett mörkt 90-tal började publiken hitta tillbaka till de allsvenska arenorna. Samtidigt tappade svensk klubblagsfotboll mark internationellt. Vi på Kanal 5 hade länge nått framgång tack vare inköpta serier som Vänner och dokusåpor som Big Brother, men det fanns en idé om att vi skulle bredda innehållet och ta oss in även på sportmarknaden. 

Janne Andersson, tränare i Halmstads BK: Det spelades bara 26 matcher i Allsvenskan. Och Svenska cupen pågick parallellt med seriespelet, inte i februari och mars som i dag. Försäsongen i Sverige var alldeles för lång, nästan fem månader. Jag kände ofta att vi fick för få riktigt bra och tävlingslika träningsmatcher. Något behövde hända. 

Tobias Hysén, anfallare i Djurgården: Den svenska försäsongen var känd för att vara riktigt seg och jävlig. Äldre spelare kanske ville släppa fotbollen, resa iväg eller göra annat ett tag. Själv var jag ung och hungrig och hade svårt att förstå varför vi behövde ha så lång ledighet.

»Plötsligt kläckte någon av danskarna ur sig: ›Vad tror ni om Royal League?‹ Jag minns hur alla runt bordet sken upp.«

Tommy Theorin: Jag kom från ishockeyn med en lite annorlunda syn på det kommersiella runt sporten och såg en stark sportslig och intressemässig potential i konceptet, att låta våra bästa klubbar spela fler internationella tävlingsmatcher.

Manfred Aronsson: När jag först hörde viskningar om en skandinavisk fotbollsturnering höjdes min puls. Det kändes helt rätt i tiden. 

Tommy Theorin: Hösten 2003 satt vi runt ett konferensbord i Köpenhamn. Då var planerna långt gångna. Det var jag, Lars-Åke Lagrell och de danska och norska motsvarigheterna. Vi pratade om namn i stil med Nordiska ligan och Scandinavian cup. Plötsligt kläckte någon av danskarna ur sig: »Vad tror ni om Royal League?« Jag minns hur alla runt bordet sken upp. »Där satt den.« När folk frågade varför Finland inte var med kunde vi enkelt förklara det med att vår liga, som namnet antyder, bara avgjordes mellan monarkier. 

Manfred Aronsson: Tillsammans med cheferna på våra danska och norska systerkanaler började jag förhandla om rättigheterna. Det blev långa och utdragna diskussioner, ofta på ett hotell intill Kastrup flygplats. Vid ett tillfälle blev Lars-Åke Lagrell skogstokig och stormade ut ur rummet. Jag hade föreslagit en klausul som skulle ge oss rätt att bryta avtalet i förtid om idén inte lyfte. Den norska agenten Rune Hauge, känd som en tuff och slug förhandlare, företrädde Royal League tillsammans med en dansk som hette Klaus, och de föreslog en avgift på tiotals miljoner om vi ville bryta avtalet. Då tappade jag tålamodet och förklarade att vi tog en väldigt stor risk med en helt oprövad turnering. Skulle vi då betala ännu mer om det gick dåligt? Och Rune Hauge höll med! »Det är väl klart att de inte kan förbinda sig i fem år utan någon säkerhet«, sa han till Lagrell. 

Tommy Theorin: TV-avtalet som skrevs med Kanal 5 Sverige, Kanal 5 Danmark och TVNorge innebar att Royal League skulle få in runt 50 miljoner kronor per säsong. Det var väldigt stora pengar i fotbollen. Dessutom skrev vi ett sponsoravtal med Sas som innebar att deltagarlagen knappt behövde betala sina resor och övernattningar.

Manfred Aronsson: Vi var jättenöjda, men jag visste också att jag tog en stor risk med Royal League. Kanal 5 hade inte mycket erfarenhet av att sända sport och oavsett ligans potential kunde ingen veta hur den skulle mottas. Det var verkligen upp till bevis. 

Dennis Theorin, son till Tommy Theorin: Jag jobbade med grafisk formgivning, så pappa gav mig i uppdrag att designa pokalen. Den skulle föreställa en kungakrona. Jag har faktiskt en replika här hemma. 

»Royal League borde grävas ner i någon sumpig leråker så långt från allfarvägen som det överhuvudtaget går.«

Tommy Theorin: Vi fick inte lov att spela samma datum som Uefas turneringar, men att vi överhuvudtaget tilläts arrangera en egen internationell turnering kunde vi tacka Lennart Johansson och Lars-Christer Olsson i Uefa för. De hjälpte till när det gällde deras vänner i Norden. Samtidigt var vi inte direkt ett hot mot Champions League. TV-bolagen ville ofta ha sen avspark, ibland 20.30. Det är egentligen för sent om man vill locka mycket publik här uppe i norr. Särskilt på vintern, när det blir kallare på kvällen. Redan där borde vi kanske ha satt ner foten.

Tommy Åström, programledare på Kanal 5: Royal League skulle bli ett av mina första TV-jobb, och jag var tidigt med i planeringsfasen. Allt kändes lite osäkert, både hur det skulle bli med turneringen och våra sändningar. Just därför var det väldigt spännande. Vi skulle vara med och skapa något helt nytt, som ingen sett förut. 

 

Del 2: Mottagandet

De slutgiltiga planerna på Royal League presenterades i oktober 2003. »Jag säger som Tommy Söderberg brukar säga: Härligt! Underbart!«, skrev Aftonbladets Stefan Alfelt. Expressens Mats Olsson siade om att turneringen aldrig skulle bli verklighet. I övrigt var reaktionerna få och ointresserade. Året därpå, när turneringspremiären närmade sig, framfördes fler och starkare åsikter. Merparten av klubbledarna uttalade sig optimistiskt, men bland supportrar, spelare, tränare och krönikörer var skepsisen större. Hårdast var Aftonbladets Lasse Anrell som menade att »Royal League borde grävas ner i någon sumpig leråker så långt från allfarvägen som det överhuvudtaget går«. 

Svenska spelare oroade sig för sin semester och undrade om de danska och norska storlagen skulle ställa upp med sina reserver. Djurgårdens ordförande Bosse Lundquist ville ge bort platsen till Kalmar FF, och Stockholmsklubbens tränare Kjell Jonevret uttryckte i Aftonbladet ilska över att laget skulle spela hemmamatcher i december och februari. »Hur fan ska det gå till?« frågade han sig. »Inte ens vattenledningarna på Råsunda fungerar ju då. Ska vi ställa upp bajamajor åt publiken?« 

I norska Aftenposten benämnde FC Köpenhamns tränare Hasse Backe Royal League som en »katastrofturnering för de danska klubblagen« och hänvisade till schemakrockar med ligasäsongen. Halmstadstränaren Janne Andersson, som nyligen tappat SM-guldet till Malmö FF, raljerade i GT: »Ja, Royal League är man ju vrålsugen på.« Men han lade till att idén egentligen föll honom i smaken, att det skulle bli roligt och absolut borde bli en succé. 

»Jag var Royal Leagues främsta fan och älskade att spela dessa matcher.«

Några dagar före avspark reviderade även Hasse Backe och Kjell Jonevret sina ståndpunkter. »Varje turnering måste få sin chans«, sade FCK-tränaren till Aftonbladet. I samma tidning lät Jonevret plötsligt som om han alltid hade stöttat idén: »Jag vet att några har varit lite negativa, men det ska bli spännande.«

Tommy Theorin: Jag blev besviken på de spelare och ledare som inte tycktes ta Royal League på allvar. Alla klubbar hade varit positiva i planeringsfasen. Ändå kritiserades ligan på sina håll innan den fick en rättvis chans. Det påverkade vilken bild som medier och publik fick. Klubbarna skulle tjäna stora pengar tack vare Royal League och borde ha ansträngt sig mer för att öka intresset. 

Janne Andersson: Det är lätt att kritisera det som är nytt, men jag var en av få som hela tiden gillade Royal League. Mycket hellre det än betydelselösa träningsmatcher.

Kjell Jonevret: Vissa saker kunde ha gjorts bättre, men idén var jättebra. Det har jag alltid tyckt. 

Peter Larsson, ung mittback i Halmstads BK: Många hånade Royal League, men jag gillade den.

Håkan Mild, mittfältare i IFK Göteborg: Jag var en av de främsta förespråkarna och förstod aldrig dem som var negativa. Svenska lag har alltid haft för korta säsonger och spelat för få matcher, särskilt mot tuffa utländska lag.

Henrik Rydström, mittfältare i Kalmar FF: 2004 kom vi femma som nykomling i Allsvenskan och var väldigt nära att kvala in till Royal League. Då minns jag att vi tänkte: »Fan, det här var ju vår chans, för nästa år åker vi ur.« Vi i Kalmar var nog de enda som drömde om att delta i Royal League.

»Jag var ung, sugen och man fick möta olika lag hela tiden. Och så fick man matchbonus.«

Otto Ulseth, sportjournalist och tränare i Tromsø: Jag förstår inte varför svenskarna var så negativt inställda. Alla i Norge älskade Royal League. För oss var det en fantastisk möjlighet att få spela tävlingsmatcher mot lag som IFK Göteborg. 

Hasse Backe, tränare i FC Köpenhamn: Jag minns det som att Norge och Sverige var mest negativa. I Danmark är man kanske mer öppen för förändringar. 

Mattias Bjärsmyr, mittback i IFK Göteborg: Jag vet att folk gillade att skratta åt Royal League, men jag kan inte minnas att vi spelare gnällde. Jag var ung, sugen och man fick möta olika lag hela tiden. Och så fick man matchbonus.

Per »Texas« Johansson, vänsterback i Halmstads BK: Det var en del snack om alla miljoner. Vi spelare tog någon diskussion med klubben om det där, men jag vet inte om vi någonsin fick några pengar. 

Peter Ijeh, anfallare i IFK Göteborg: Jag var Royal Leagues främsta fan och älskade att spela dessa matcher som förberedelse inför säsongen. Ligan hade potential att göra skillnad för svensk fotboll.

Niclas Alexandersson, mittfältare i IFK Göteborg: Royal League? Det minns jag knappt. 

Olof Persson, mittback i Malmö FF: Det blev ett ganska stökigt firande, två dagar i sträck, efter vårt SM-guld 2004. Och drygt en vecka senare skulle vi gå in i Royal League. I grunden var jag hela tiden positiv till turneringen, men man skötte kanske inte förberedelserna på bästa sätt. 

Markus Rosenberg, anfallare i Halmstads BK, utlånad från MFF: Äsch, jag vet inte. Hela turneringen kändes lite onödig. Som 34-åring hade jag aldrig ställt upp och spelat i snö och minusgrader hemma mot Brann när det var flera månader kvar till säsongsstart.

»Jag tror att många som ifrågasatte idén i början ändrade sig i efterhand.«

Fredrik Berglund, anfallare i Esbjerg: I Esbjerg var det faktiskt bara positiva tongångar! Vi fick en rolig grupp med Djurgården, Vålerenga och Rosenborg. Stora klubbar alla tre. Senare, när jag kom till FCK, sågs Royal League snarare som en belastning.

Hasse Backe: Vi i FCK var en av få klubbar som visade stöttning och sa att det här är en jävligt bra idé, att förlänga säsongen och spela matcher av internationell karaktär. Kanske var någon mer klubb positiv, men vi var lite drivande. Jag står verkligen för att jag tycker att det var en bra idé. 

Tommy Theorin, Sef: Jag tror att många som ifrågasatte idén i början ändrade sig i efterhand.

Hasse Backe: Sa jag att det var en katastrofturnering? Oj. Men det kan mycket väl stämma, och så ändrade jag mig när vi började vinna!

Lasse Anrell, krönikör på Aftonbladet: Jag fattade ingenting. En månad före starten på Royal League skrev jag en krönika där jag ifrågasatte projektet, vilket nästan ingen annan hade gjort då. De flesta krönikor som skrevs på den tiden väckte mycket uppseende, men just den om Royal League fick nästan inga reaktioner. Och överhuvudtaget såg jag knappt någon som protesterade. Jag ville bara skrika: »Vakna! Vi har något som kallas vinter i Sverige.« När det närmade sig och jag skrev en ny krönika började det ändå snackas. 

Tommy Theorin: Här hade vi jobbat jättehårt för att utveckla svensk fotboll och var stolta över vår produkt. Så kom folk och raljerade, trots att de knappt visste vad det handlade om. Det kändes.

Lasse Anrell: Någon Royal League-hatare var jag inte, men jag tog alltid i lite extra, både för att provocera och underhålla. Och jag tyckte att det var kul. Norrmännen var upphetsade över det här och blev tokiga på mig. Att reta norrmän var min specialitet på den tiden, även när det gällde musik. Samtidigt var min oförståelse genuin. Idén var så konstig, rentav korkad. Alla som håller på ett lag vet att iskalla träningsmatcher mitt i vintern är en mardröm. Så varför skulle någon vilja gå och se detta? Vi hade inga hallar, knappt konstgräsplaner.

Manfred Aronsson, Kanal 5: Det var tråkigt när Lasse Anrell skrev så. Känslan var att krönikörerna ville vinna enkla poänger och göra sig lustiga istället för att våga tänka nytt. 

Lasse Anrell: Jag älskade att Manfred tog åt sig. Senare fick han frågan om han hatar någon. »Hat förblindar«, svarade han. Därefter erkände han att han var sur på mig för att jag inte fattade hur viktig Royal League var för svensk fotboll.

»Arenan och stämningen signalerade verkligen Europamatch, och hotellet var lyxigt.«

Manfred Aronsson: Tack vare skeptikerna fick Royal League i alla fall uppmärksamhet. Jag vet många som gillade det också. Ola Wenström har kvar en gammal Royal League-mössa och påminner mig om den tiden ibland. Och i Brommapojkarna, vars styrelse jag satt i, kan jag lova att alla var positiva. De hade inget val! Jag indoktrinerade spelarna med vilken supergrej Royal League var.

Joakim Runnemo, ung anfallare i IF Brommapojkarna: När BP säkrade allsvenskt spel 2006 sa jag till kvällspressen att vi siktade på en Royal League-plats året efter.

Manfred Aronsson: Du ser!

Joakim Runnemo: Jag var ung, glad och hade druckit många glas champagne.

 

Del 3: Premiär

Torsdagen den 11 november 2004, tolv dagar efter Allsvenskans slutdrama, var det dags för den historiska premiäromgången av Royal League. De tolv lagen delades in i tre grupper, där alla skulle möta varandra två gånger. Ettan och tvåan i varje grupp avancerade till ett slutspel bestående av två trelagsgrupper. Vinnarna i dessa skulle sedan mötas i en final.

»Vi bar enorma Canada Goose-jackor med Royal Leagues logga på bröstet.«

På Lerkendal i Trondheim skulle Djurgården möta Rosenborg, som nyss säkrat sin 13:e raka ligatitel. På Örjans vall kämpade vaktmästaren med en långsamt döende gräsmatta medan HBK åkte till Bergen för att möta Brann inför nästan 12 000 åskådare. I Malmö undrade tränaren Tom Prahl var ytterbacken Joseph Elanga befann sig, samtidigt som hans lag laddade för Odense hemma. I Göteborg tog Kjell Pettersson ut startelvan mot FC Köpenhamn med vetskapen att han veckan därpå skulle lämna över huvudansvaret till norrmannen Arne Erlandsen. 

Tommy Åström, programledare Kanal 5: Vi storsatsade på premiärsändningen med en uppsamlande studio bestående av mig, Hammarbys stjärnback Petúr Marteinsson och den gamla förbundskaptenen Olle Nordin. Brokigt! Per Tellander och Pelle Blohm kommenterade huvudmatchen.

Pelle Blohm, expert på Kanal 5: Det var kallt och vi bar enorma Canada Goose-jackor med Royal Leagues logga på bröstet. 

Lasse Anrell, Aftonbladet: Jag gjorde definitivt något annat den kvällen. Kanske var jag på hockey, Rögle mot Timrå eller något liknande.

Olof Persson, mittback i Malmö FF: Guldruset hade lagt sig och vi var laddade. Elanga? Det var något tjafs med hans agent. Joseph hade rest till Turkiet och tänkte inte spela Royal League, trots att hans kontrakt fortfarande gällde.

Glenn Holgersson, reservback i Malmö FF: Jag hade knappt spelat i Allsvenskan men fick starta i matchen mot Odense. Vi vann och sedan fick jag ganska många minuter i Royal League. Det var roligt.

Janne Andersson, HBK: Vi var väldigt knäckta efter andraplatsen i Allsvenskan men hämtade nya krafter under ett läger i Italien, där vi bland annat gick på vinprovning. När vi landade i Bergen för att möta Brann ösregnade det, och det slutade inte förrän vi åkte därifrån ett dygn senare.

»Efter den matchen tror jag att mångas syn på Royal League ändrades.«

Markus Rosenberg, HBK och MFF: Jag spelade två bortamatcher mot Brann den vintern. Först med HBK, sedan med MFF. Båda gångerna regnade det hela tiden. 

Per »Texas« Johansson, HBK: Brann borta var toppen. Jag var småskadad och utanför matchtruppen, men Janne ville alltid att man skulle hänga med ändå. Så jag slapp spela i regnet och såg det mer som en semester. Arenan och stämningen signalerade verkligen Europamatch, och hotellet var lyxigt. Jag tror fan att det fanns bubbelpool.

Tobias Hysén, Djurgården: Matchen mot Rosenborg var en av de bästa jag har spelat. Först kom vi ikapp från 2–0-underläge, bland annat efter ett mål från mig. Sedan vände vi från 3–2 till 3–4, men de satte en bolljäkel precis i slutet. Det gav en riktig självförtroendeboost att spela så bra mot mäktiga Rosenborg.

Manfred Aronsson: Efter den matchen tror jag att mångas syn på Royal League ändrades. Det blev en perfekt start för vår TV-satsning.

»Det var is på planen. I dag hade den matchen aldrig fått spelas, alla bara halkade runt.«

 

Del 4: Publiksiffra: 86

Joseph Elanga återvände till Malmö och fanns med i startelvan borta mot Halmstads BK, som i sin tur tjafsade med MFF om lånet av Markus Rosenberg. HBK ville behålla honom året ut. Malmösportchefen Hasse Borg pekade på datumet i avtalet: 30 november. Därmed ansågs frågan utredd och det stod klart att matchen mot Malmö skulle bli Markus Rosenbergs sista i HBK-tröjan.

Samtidigt åkte IFK Göteborg på äventyr i Nordnorge, Egil »Drillo« Olsen bjöds in till Kanal 5-studion, matcher flyttades och den nyss så lovande ligan harvade på i skymundan.

Janne Andersson, HBK: Vi gjorde en bra match mot Malmö och vann med 3–1. Det var en tröst, om än liten, efter det tappade guldet. 

Peter Larsson, HBK-reserv: Det var is på planen. I dag hade den matchen aldrig fått spelas, alla bara halkade runt.

Markus Rosenberg, HBK och MFF: Jag var småskadad men hoppade in mot Malmö och gjorde en assist. Några dagar senare flyttade jag hem. Jag fattar att det låter jävligt konstigt, men jag reflekterade inte alls över det, inte ens när jag avgjorde mot HBK några veckor senare. Kanske var det nyckeln till att fotbollen flöt på så bra?

Janne Andersson: »Mackan« utvecklades till en toppspelare under hösten. Och i Royal League var han ruggig. Men vi hade Preko, Ingelsten och en ung Thorvaldsson som anfallsalternativ, så vi klarade oss.

Tommy Åström, Kanal 5: Gjorde Rosenberg sju mål? Ingen annan var i alla fall i närheten den vintern.

Olof Persson, MFF: Ett mål minns jag extra starkt, när han slog bollen förbi målvakten och den stannade i en snöhög framför mållinjen, så han fick kliva dit igen och peta in den. 

Markus Rosenberg: Vann jag skytteligan? Det måste vara karriärens största merit! Nej, men om jag ska säga något positivt om Royal League är det att mina mål där kanske bidrog lite till att Ajax köpte mig efterföljande sommar. 

»Den norska militären var där för att skotta planen.«

Glenn Holgersson, MFF: Jag tog tillbaka platsen till vänster och spelade mycket där under vintern. Vad som hände med Elanga minns jag inte.

Olof Persson: Det var mycket turbulens kring honom då. Kanske försökte han fortfarande bli såld?

Glenn Holgersson: Oavsett hur det var med den saken började en ung Behrang Safari slå sig in i laget, så jag levde på lånad tid och stack senare till Örebro. Så här i efterhand borde jag ha njutit mer av de matcher jag fick i Royal League.

Tobias Hysén, Djurgården: Allt gick åt helvete efter den där 4–4-matchen mot Rosenborg. Vi förlorade resten av gruppspelsmatcherna. 

Kjell Jonevret, Djurgården: Det blev åtminstone bra träning inför nästa säsong i Allsvenskan. Kanske bidrog lärdomarna från Royal League till att vi vann guld? 

Håkan Mild, IFK Göteborg: Redan i andra matchen åkte vi till Tromsø. I vanliga fall är det ganska milt klimat där tack vare golfströmmen, men när vi kom dit var det iskallt och flera decimeter snö. Den norska militären var där för att skotta planen. Och allt var kolsvart. Det var nog första gången jag var så långt norrut.

Bengt Andersson, målvakt i IFK Göteborg: Jag tror att Niclas Alexandersson hade glömt sina skor.

Niclas Alexandersson, IFK Göteborg: Det här säger mig ingenting.

Håkan Mild: Vi vann med 1–0. Sebastian Johansson gjorde mål.

Bengt Andersson: Ett turmål. Han blev la träffad i huvudet och så studsade den in. 

Sebastian Johansson, mittfältare i IFK Göteborg: Det blev ett hopslag utanför deras straffområde och jag nickade in bollen i öppet mål. Jag älskade Royal League och att få åka till Tromsø.

»Odense var kanske inte superglada över den resan och örebroarna märkte den väl inte ens. Men vi var glada.«

Peter Ijeh, IFK Göteborg: Det fanns någon typ av värmeaggregat vid ena långsidan, så vi spelare höll oss på den kanten så mycket som möjligt. 

Otto Ulseth, Tromsø: Borta mot IFK Göteborg spelade vi 1–1. Det var ett minne för livet. Och vi nollade FCK hemma! Men vi samlade inte ihop fler än de två poängen och kom toksist i gruppen med Blåvitt, Köpenhamn och Brøndby. De två blivande finallagen och Brøndby, som kom att bli mästare i Danmark 2005. Det var tufft, men jag vidhåller fortfarande att jag tyckte om allt med Royal League.

Janne Andersson, HBK: Örjans vall höll med nöd och näppe i slutet av november. Därefter tvingades vi flytta flera hemmamatcher. 

Peter Larsson, HBK: Vi mötte Odense på Eyravallen i Örebro. »Zvirre« [Tomas Žvirgždauskas] och Tommy Jönsson var givna mittbackar i HBK, men när Tommy opererade sig fick jag chansen. Hur många var på plats? 80?

Per »Texas« Johansson: 86. 

Anders Lindegaard, reservmålvakt i Odense: Vårt plan blev inställt på grund av en snöstorm, så vi tvingades åka buss hela vägen till Örebro.

Peter Larsson: Jag har sett bilden från laguppställningen därifrån och den är väldigt talande – det är kallt, öde och alla ser ut att frysa. Själva matchen var faktiskt inga problem. Planen var spelbar och vi gjorde jobbet. Odense var kanske inte superglada över den resan och örebroarna märkte den väl inte ens. Men vi var glada.

Anders Lindegaard: Förhållandena var löjliga och vi förlorade matchen. Jag har aldrig varit så glad över att sitta på bänken! Hela Royal League kändes lite som ett skämt.

Per Tellander, kommentator och sportchef på Kanal 5: Det finns många roliga TV-minnen från den här vintern. I början av december sände vi matchen mellan Vålerenga och Djurgården i Oslo. 

Tommy Theorin, Sef: Det var bestämt att Vålerenga skulle spela på Ullevål, men redan i sin andra match flyttade de in till Oslos fotbollshall Valhall. Royal League-styrelsen var inte riktigt nöjda med hur norrmännen hanterade spelplatserna.

Thomas Aune, norsk journalist och Vålerengasupporter: Danskarna klagade på att matcher spelades inomhus, men det var inte så mycket att göra åt. Det fanns en enda plan med värmeslingor. Vålerenga tvingades även spela matcher i Tönsberg, tio mil från Oslo.  

Per Tellander, Kanal 5: Läktarna i hallen var typ fem rader runt planen, men mot Djurgården klämde de på något sätt in över 4 000 åskådare. Det blev ett jäkla liv i hallen. Kamerorna stod i princip på sidlinjen, så tittarna fick se matchen från linjemännens perspektiv. 

Thomas Aune: Djurgårdens fans hade bengaler med sig, så brandlarmet gick och vi fick utrymma hallen. Bengaler inomhus? Den var ny.

Pelle Blohm, Kanal 5: Jag minns en match som jag och Björn Hansén skulle kommentera ihop på Ullevål. Det slutade med att vi kommenterade en match på Parken i Köpenhamn – från Oslo!

Björn Hansén, reporter och programledare på Kanal 5: När vi kom till Ullevål gick domarna runt och inspekterade planen. Den var helt täckt av is, och när jag frågade om matchen skakade domarna bara på huvudet. Det var för farligt att spela, så vi fick kasta alla förberedelser och snabbt plugga in lagen som möttes i Köpenhamn.

Tommy Åström, Kanal 5: En oerhört imponerande insats, att ställa om så snabbt! Jesper Jansson var med som expert vid något tillfälle. Han var alltid för dåligt klädd, och kombinationen av att han frös och var nervös gjorde att man knappt hörde vad han sa. Det var som om han darrade fram sina kommentarer.

Jesper Jansson, Stabækspelare och Kanal 5-expert: Jag har alltid varit frusen av mig, och så fort temperaturen går ner mot nollan börjar näsan rinna. Under någon match hade jag på mig ett par splitternya svarta skinnhandskar. Efteråt fick jag se bilder på mig själv med en stor svart fläck på näsan. Handskarna hade färgat av sig när jag torkade av näsan. Jag fattar inte varför ingen i produktionsteamet sa något. Min expertinsats var väl ingen succé, men Tommy Åström och Lasse Granqvist lärde mig mycket. 

»Vi hade krismöte hela den natten. Det var en tung dag för Royal League.«

Per Tellander, Kanal 5: När IFK Göteborg spelade hemma mot Brann på Ullevi skulle det anordnas en skidsprint i världscupen veckan efter. Arrangören hade sprutat enorma mängder konstsnö för att kunna täcka hela innerplanen med snö. Det var flera tusen kubikmeter snö som låg i jättestora drivor på löparbanorna, vilket gjorde att det inte gick att se hela planen som kommentator. Jag tror faktiskt att några snökanoner var påslagna även under matchen.

Tommy Theorin, Sef: Det fanns mörker också. Jag kommer aldrig att glömma matchen på Parken mellan FCK och Malmö i april 2005. Den var direkt avgörande för vilka som skulle ta sig till final, men efteråt brydde sig ingen om att Köpenhamn vann. 

Olof Persson, MFF: Man märkte under matchen att något hände på bortasektionen. Fullt slagsmål. Inledningsvis fick våra supportrar skulden. 

Tommy Theorin: När allt hade lugnat ner sig framkom det att den danska polisen, som inte ens bar tydliga poliskläder, hade provocerat fram ett bråk. Den tråkiga följden blev omotiverat våld som drabbade helt oskyldiga supportrar. Vi hade krismöte hela den natten. Det var en tung dag för Royal League. Det dröjde ett tag, men till slut tog den danska polisen ansvar för det felaktiga agerandet.

 

Del 5: Första finalen 

FC Köpenhamn säkrade en finalplats efter skandalmatchen på Parken. Efter sin andraplats i »dödens grupp« vann IFK Göteborg slutspelsgruppen i överlägsen stil före Vålerenga och Brann. 

Finalen spelades den 26 maj 2005. Vinterkylan och snömatcherna var bortglömda och 10 261 åskådare samlades på Ullevi i Göteborg. George Mourad gjorde Blåvitts enda mål i matchen, som slutade 1–1 och avgjordes på straffar. Samme Mourad satte sin straff, men avgörandet dröjde. Lagen sköt 13 straffar vardera. 

Håkan Mild, IFK Göteborg: Jag var skadad och missade finalen, men jag såg den från läktarplats. 

Peter Ijeh, IFK: FCK spelade fantastisk fotboll, men vi stod upp bra. Jag gjorde en stark insats och det gjorde att Köpenhamn ville värva mig. De hörde av sig till min agent och några månader senare var allt klart.

Hasse Backe, FCK: Vi hade så klart koll på honom, men Ijeh var ruskigt bra i finalen så kanske var det där vi bestämde oss. 

Magnus »Ölme« Johansson, högerback i IFK: Jag var alltid säker på straffar och satte mina två. Sebastian Johansson fick en chans att avgöra, men det var något konstigt med honom. Han såg ut att skratta på väg till straffpunkten. Inte på ett avslappnat sätt, det var som om han inte visste hur han skulle hantera nervositeten. 

Bengt Andersson, IFK: Jag sa till honom: »Sätt den nu så vinner vi!« Men han verkade inte ta in det. Jag förstod direkt att han skulle missa. 

Magnus »Ölme« Johansson: Straffen var väldigt lös. 

Bengt Andersson: Den var mesig. Knappt styrfart, rakt på målvakten. En av de sämsta straffar jag sett. 

Sebastian Johansson, IFK: Jag pallade inte för trycket.

Hasse Backe: Vi hade värvat målvakten Balázs Rabóczki från Norrköping. Men han tvingades byta i paus och ersattes av Benny Gall. Gamle »Gallen« gjorde en storartad insats i straffläggningen, både som målvakt och säker straffskytt.

Bengt Andersson: Jag satte min straff enkelt. Det var inga konstigheter.

Magnus »Ölme« Johansson: Till slut var det George Mourad som missade sin andra straff. Men han kunde inte lastas för förlusten. Det var hans förtjänst att vi överhuvudtaget hade chansen. Jag minns framför allt hur bedrövad stackars Sebastian var efteråt. 

Bengt Andersson: Det där har vi låtit honom höra ett antal gånger. 

Sebastian Johansson: Bengt var bara sur för att vi inte fick någon bonus. Han brydde sig inte om titeln.

Manfred Aronsson, Kanal 5: Den finalen var kanske Royal Leagues främsta höjdpunkt. Därefter blev det varken samma dramatik eller intresse igen. 

 

Del 6: Avtackningar och sjukdomsinsikt

Inför Royal Leagues andra säsong ersattes det andra gruppspelet av ett rent slutspel med kvartsfinaler. Örjans valls vaktmästare fick lugn och ro – HBK hade inte kvalificerat sig den här gången. De svenska lagen som deltog var IFK Göteborg, Hammarby, Djurgården och Kalmar FF. 

Tredje året deltog AIK, Hammarby, Helsingborg och Elfsborg, men då var turneringen en skugga av vad den en gång hade varit. 

Lars-Åke Axedin, Hammarbysupporter: Vår bortamatch mot Vålerenga spelades inomhus. Det tog en jäkla tid att muddra alla. Vi missade uppvärmningen och det retade mig. Hammarby förlorade, men det gjorde inte så mycket. Jag åkte i den så kallade »pensionärsbussen« och på väg hem kom jag på en passande ramsa. »Senil, dement – ingenting har hänt!« 

Tommy Theorin, Sef: Storstadsklubbarna var väl inte alltid helt entusiastiska över Royal League.

»Avtackning? Nja, det var väl någon blomsterkvast och en applåd. Sedan var det överstökat.«

Lars-Åke Axedin: Royal League kändes som en B-turnering. Men en rolig B-turnering!

Tommy Theorin: I andra klubbar, som Kalmar, var de väldigt positiva. Jag gillade deras inställning, att det här var en rolig utmaning.

Svante Samuelsson, mittfältare i Kalmar FF: Få av oss i KFF hade spelat utomlands förut. 

Henrik Rydström, KFF: Vi fick en bonus för att vi kvalificerade oss till Royal League. Anatoli Ponomarjov firade med att köpa en riktigt fet klocka för tiotals tusenlappar. Sedan visade det sig att bonusen bara låg på 2 500 kronor. Jag köpte skivor för pengarna. Ponomarjov fick lämna tillbaka klockan. 

Svante Samuelsson: Att bonusen var låg låter sannolikt.

Henrik Rydström: När vi spelade hemma mot FCK var det så fullt det kunde bli. Delar av Fredriksskans stod tom på grund av snöovädret, men i stort sett alla sittplatser under tak användes. FCK var något slags dream team då, med Marcus Allbäck, Peter Ijeh och Alvaro Santos där framme och Tobias Linderoth på mittfältet.

Hasse Backe, FCK: Vi var jäkligt starka, alltså. Jäkligt starka. 

Henrik Rydström: Jag hade jävlats lite med Linderoth på min blogg, antytt att jag hade kunnat göra samma saker som honom i landslaget. Jag vet inte varför. Han var så klart bättre och jag gillade det som hans pappa Anders gjorde i Hammarby. När jag väl skulle möta Tobias Linderoth tänkte jag att han hade läst min blogg och skulle köra över mig fullständigt. Då var jag inte kaxig längre.

Hasse Backe: Jäääkligt starka.

Henrik Rydström: Och så vann vi med 1–0! Tidigare hade vi spelat 1–1 mot Brøndby, men då var vi totalt utspelade och brottade oss till poängen. Mot FCK var vi faktiskt ganska bra. Jag var Rydströmaktig och Nannes 4–4–2 besegrade »superstjärnorna« från FCK. 

»Arne Erlandsen stod vid sidan och skrek: ›Ni må dräpe han, ni må dräpe han!‹«

Svante Samuelsson: Jag byttes in och stängde matchen sista tio. Det var min sista match i karriären. Avtackning? Nja, det var väl någon blomsterkvast och en applåd. Sedan var det överstökat. 

Håkan Mild, IFK Göteborg: Jag avslutade också min karriär i Royal League, hemma mot Lyn på Gamla Ullevi. Vi förlorade med 3–1, men det var ganska mycket publik [6 277] och supportrarna visade sin uppskattning på ett fint sätt. Det räckte gott och väl för mig.

Henrik Rydström: Vi var inga bönder med träben längre, för nu hade vi slagit FCK. Segern fick oss att börja tro, och två år senare skulle vi vinna SM-guld. Men vi hade fortfarande ett litet mindervärdeskomplex. Borta mot FCK behövde vi ta tre poäng för att gå vidare. Och det var nära, Shpetim Hasani missade ett friläge i slutminuten, men till slut blev det 0–0. Vi var lite nöjda på bussen hem, trots att vi åkte ur turneringen.

Mattias Bjärsmyr, IFK Göteborg: En match jag minns särskilt från det året är borta mot Lillestrøm. De hade en kille på topp – hette han Oceano? Ocean med engelskt uttal? Eller Ocean, som ett hav? Skit samma – en riktig best var han i alla fall. Förutom Djurgården och kanske FCK spelade lagen rakt och fysiskt. Och den här Ocean var väldigt fysisk. Arne Erlandsen stod vid sidan och skrek: »Ni må dräpe han, ni må dräpe han!« Men det lyckades vi inte med.  

Tobias Hysén, Djurgården: Just det, Olivier Occéan. Visst var han kanadensare? Han var stor som ett hus men hade ändå bra teknik. Vi kunde inte stoppa honom. 

Henrik Rydström, KFF: Brøndby var bäst av lagen vi mötte. De spelade offensivt med snabbt passningsspel, lite som Anders Linderoths Hammarby, med skillnaden att de lyckades besegra oss. När de vann med 2–0 i Köpenhamn såddes ett litet frö i mig om att man kan spela på ett annat sätt än vi gjorde i Kalmar. Men det dröjde många år med Nannes fotboll innan jag lät fröet växa. 

»Jag undrar om inte Olof Lundh kan ha gjort sin TV-debut i Royal League?«

Björn Hansén, Kanal 5: Ofta var jag reporter vid sidlinjen på de större matcherna. Vi hade en märklig idé om att jag skulle intervjua tränarna mitt under pågående match. Konstigt nog ställde de upp! Nanne Bergstrand kom ibland fram till mig självmant och tog tag i micken när han hade något att säga. Sedan sa han typ: »De här brassarna gör som de vill. De förstår ju inte vad man säger, men duktiga är de!« Han var inte irriterad på dem eller något, han ville bara påtala att det var så det låg till. Svårare var det med danskarna. Jag tog kontakt med Hasse Backe vid något tillfälle. Han viftade bara bort mig. Det var omöjligt. »Så gör vi inte i Danmark«, sa han.

Peter Ijeh, IFK Göteborg och FC Köpenhamn: Jag fick vinna Royal League med FCK istället, efter besvikelsen med IFK. 2006 slog vi Lillestrøm i en tuff final. 

Tobias Hysén: Jag vann skytteligan i Royal League den andra säsongen. Det gick faktiskt bra för oss, vi slog ut Vålerenga enkelt i kvartsfinalen. Men så satte Lillestrøm med Occéan stopp i semin.

Per Tellander, Kanal 5: Jag undrar om inte Olof Lundh kan ha gjort sin TV-debut i Royal League? Han var med som expert, kanske i Ålborg när Djurgården vann där med 3–1. 

Olof Lundh, journalist: Jag minns fan ingenting mer än att det var en match i Köpenhamn och att det var fruktansvärt kallt. Jag kan inte ha gjort något större intryck på Kanal 5 för jag tror knappast att jag fick någon mer fråga om att vara med.

Fredrik Berglund, Esbjerg och FCK: Sista Royal League-året hade jag lämnat Esbjerg för FCK och vi gick till final. Jag gjorde en del mål i turneringen [fyra stycken], för det var mitt jobb som anfallare. 

»Ingen var väl förvånad. Det var dömt att misslyckas.«

Martin Ericsson, mittfältare i Brøndby: Vi vann finalen och jag gjorde matchens enda mål. Jag gjorde faktiskt en del mål i Royal League den säsongen. Vann jag till och med skytteligan? Det var ett gäng fina år och vi hade Michael Laudrup som tränare. Han ville alltid vara med på träningarna och var tyvärr bättre än alla oss spelare. Men John »Faxe« Jensen, som var assisterande, satte knappt en fot rätt när han deltog i övningarna.

Markus Rosenberg: Martin Ericsson? Han gjorde väl inga mål? 

Tobias Hysén: Det trodde man inte!

Manfred Aronsson, Kanal 5: Långsamt började man känna att det här kanske inte skulle lyfta. Jag trodde fortfarande på idén, men vi kände att Royal League inte gjorde tillräckligt för att marknadsföra sin egen turnering. Vi som TV-bolag fick dra nästan hela lasset själva. 

Tommy Theorin, Sef: Vi hade många idéer om hur konceptet kunde förbättras. Till exempel att man kunde starta ligan i februari istället.

 

Del 7: Begravningen

Martin Ericsson blev Royal Leagues sista målskytt, Brøndby blev dess sista segrare. Trots ett par tafatta återupplivningsförsök gick inte turneringens liv att rädda. Dödsdatum: 15 mars 2007.

Manfred Aronsson: Efter tre år valde vi att utnyttja klausulen om att bryta avtalet i förtid. Ekonomin gick helt enkelt inte ihop. Det var tråkigt, men vi tyckte inte att fotbollsförbunden levererade det vi hade kommit överens om. Det saknades också en sportslig morot som att segraren hade kunnat få en fördel i Europasammanhang, men Uefa stängde den dörren.

Lasse Anrell, Aftonbladet: Ingen var väl förvånad. Det var dömt att misslyckas. 

»Royal League var något av en föregångare till dagens format i Svenska cupen.«

Tommy Theorin: Jag jobbade länge för att hålla Royal League vid liv. Men norrmännen drog sig ur när ett nytt TV-avtal dröjde. Sedan fanns det planer på en avskalad variant under en kortare period, men då ville inte norrmännen. Till slut »offrades« Royal League från svenskt håll, när den dåvarande ordföranden i Sef bara prioriterade TV-avtalet i Allsvenskan och Superettan. Det fick jag höra först i efterhand och blev riktigt besviken. Jag vet att Royal League hade blivit bra om vi hade fått några år till på oss. 

Otto Ulseth, Tromsø: Inte var det väl vårt fel? Jag har alltid tänkt att svenskarna och danskarna låg bakom nedläggningen. 

Manfred Aronsson: Jag ångrar inte att vi satsade på Royal League. Det skapade många roliga minnen. Vi var bara några år för tidigt ute.

Tommy Theorin: Det var otur att vi fick så kalla vintrar. 

Lasse Anrell: Otur?

Tommy Theorin: Jag träffar på Henrik Larsson ibland och påminner honom alltid om samma sak. När HIF skulle spela Royal League var Henke lite väl kritisk och ville knappt spela, men när han skrev på för Manchester United i januari 2007 var han i bra form och kunde spela direkt. Varför? Jo, tack vare att han hade hållit i gång i Royal League!

Peter Ijeh: Jag tycker att Royal League borde komma tillbaka. Det hade varit en utmärkt möjlighet för skandinaviska klubbar att öka självförtroendet under vintern. 

Tommy Theorin: Jag har alltid sagt att Royal League var något av en föregångare till dagens format i Svenska cupen. Med tanke på både det och Conference Leagues intåg menar jag att vi som kämpade för Royal League fick rätt till slut.

Tommy Åström, Kanal 5: Jag tänker ganska ofta på Royal League. En av de där stora jackorna ligger fortfarande på vinden.

Tommy Theorin: Undrar vad som hände med pokalen förresten? Står den på danska ligaföreningens kontor? Eller kan Brøndby ha den? 

Christian Schultz, kommunikationschef i Brøndby IF: Ja, vi har pokalen stående her hos os som forsvarende mestre.