26 maj 2005. IFK Göteborg mötte FC Köpenhamn i den första Royal League-finalen.
George Mourad:
»Royal League är lite hånat i dag, men turneringen var verkligen hajpad då. Det var första året, TV-sänt, stora klubbar som möttes, en titelchans. Vi ville bli bäst i Skandinavien.
Därför var det segt att vi bara hade haft en vilodag sedan vår senaste seriematch. Men vi borde ändå ha vunnit finalen. Jag kvitterade på nick efter en halvtimme och gjorde faktiskt en av mina bättre insatser. Jag hade en tydlig uppgift i defensiven: att plocka bort Tobias Linderoth. Han var FCK:s nyckel i speluppbyggnaden, så jag såg till att han fick så lite boll som möjligt.
Jag gick in i straffläggningen med självförtroende. Och jag satte min straff säkert – hårt och lågt nere till höger. Sedan bara fortsatte det. Efter 25 straffar var det fortfarande inte avgjort. Min tur igen. När jag klev fram var jag helt hundra på att sätta den också. Samma ställe, hårt i hörnet och det skulle krävas mycket av målvakten för att rädda. Sämre straffar har verkligen slagits, men tyvärr träffade den stolpen. Jag föll raklång i gräset.
Ingen skyllde på mig, men jag kände mig som en syndabock. Jag ville inte prata med någon efteråt men tvingades sitta med på presskonferensen. Jag ville bara därifrån. Tänkte på missen. Journalisterna fokuserade på pengar, hur många miljoner i bonus vi fick eller inte fick. ›Sluta deppa – du får ändå pengar‹, typ. Tråkig inställning. Det var ju titeln som betydde något. Jag grämde mig i flera dagar.«