Det går inte att förneka: i Halmstad är HBK–Parma 1995 lika helig som jordgubbarna på midsommarafton eller kebabpizzan med extra sås på nyårsdagen. Supportrarna och stadens invånare ser på den matchen som något som är större än att Per Gessle förknippas med Halmstad.
Jag kan på ett sätt förstå det: matchen var starten på HBK:s gyllene era, en tid då laget sopade mattan med det mesta i Allsvenskan och tog sig ut i Europa – en period som Janne Andersson, med sin pålitliga statistik (och för en gångs skull har han rätt), kan styrka. Mellan 1995 och 2005 var HBK kungarna av svensk fotboll.
När jag kom till HBK 2001 var det som att kliva in i en tidsmaskin. Var jag än gick hörde jag samma snack: »Tänk att vi slog Parma! Vilken bragd!« Om det inte var på föreningen Gamla Bollklubbares årsmöte så var det Birgitta i köket på Örjans vall eller supportern på Expertbutiken som ville berätta exakt samma sak. Det spelade ingen roll var jag befann mig – legenden om Parmabragden var aldrig längre än en mening bort.
Och Niklas Gudmundsson och Robban Andersson … de kunde lika gärna ha varit Halmstads svar på Heliga Birgitta och Robin Hood. Det hade blivit lapp på luckan på vilken lokal som helst i stan om de framfört Gyllene Tider-covers på blockflöjt, och då kan de inte ens spela blockflöjt. De gick före i kön på Hotell Mårtenson bara för att de vann en match. Okej, visst, det var mot ett stjärnspäckat Parma med Buffon, Stoitjkov och Brolin, men låt oss inte glömma den lilla detaljen: HBK VANN INTE DUBBELMÖTET. Jag upprepar: I returen åkte laget på däng med 4–0. De blev utslagna. I Cupvinnarcupen, dessutom – den internationella turnering med lägst ranking.
»Deras trupp hade ett marknadsvärde som motsvarade årsbudgeten för Halmstads kommun.«
Ändå, flera år senare, möter jag fortfarande folk på stan som pratar om Parmamatchen som om den var större än bronset i USA 1994. Jag försöker förklara att vi faktiskt inte gick vidare, men det går inte in. Det är livets match för många HBK-supportrar och det gör mig tokig! Så låt mig berätta om matchen som borde vara nummet ett, en bragd värd sitt namn. Som av en händelse råkar jag vara med i den. Och för mig betyder den mer än någon annan match jag har spelat.
Jag minns att jag tänkte »vad gör jag här?« när jag gjorde high-five med spelarna i Sporting Lissabon strax före avsparken på Estádio José Alvalade.
Jag, uppväxt i Tranås, borde ha spelat bandy inför 200 personer på Bredstorps idrottsplats istället. Så den här kvällen i slutet av september 2005 försökte jag lura mig själv, intalade mig att jag hörde hemma på den här internationella nivån. Men min självkänsla sviktade. Laget på andra sidan var alldeles för bra. Portugiserna hade gått till final i Uefacupen tre månader tidigare och deras trupp hade ett marknadsvärde som motsvarade årsbudgeten för Halmstads kommun.
Jag tittade ut mot avbytarbänkarna. Där stod Sportings tränare José Peseiro som närmast kom från Real Madrid. Vår tränare kom från Laholm. Janne, som blev årets tränare i Allsvenskan 2004, var en man som älskade statistik mer än de flesta älskar sin familj. Han hade försökt peppa oss inför matchen genom en intervju med Hallandsposten där han sade: »Vi vinner en match av tio mot Sporting. Det måste till ett mirakel. Men mirakel kan ske.« Han fortsatte: »Statistiskt sett krävs det fyra avslut på mål för att det ska bli ett mål, men i våras mot Örgryte gjorde vi fyra mål på fem chanser. Varför ska vi inte kunna ha en sådan dag mot Sporting«?
Det var statistik som kanske inte direkt andades självförtroende, men vi litade på Janne.
Känslan hade faktiskt varit hyfsat god inför matchen och vi försökte att inte lägga så stor vikt vid att spelarna vi mötte på andra sidan var mångmiljonärer. Att högerspringaren Björn Anklev hade samma månadslön som vaktmästaren på Örjans vall fick vi lägga åt sidan. Vi var kusinerna från landet. Medan portugiserna bodde i lyxorten Cascais bodde Peter Larsson kvar hemma hos sina föräldrar på den halländska landsbygden. Knöt vi bara våra nävar tillräckligt hårt skulle vi ha en chans.
»Sportings ungdomsakademi, som skolat Figo och Ronaldo, räknades som den fjärde bästa i världen.«
Jag hade pluggat på om motståndarna kvällen före avsparken. Målvakten Ricardo spelade i landslaget som tog EM-silver med Portugal 2004. Ânderson Polga vann VM-guld med Brasilien 2002. João Moutinho var nyckelspelaren som skulle komma att göra 145 landskamper innan han lade skorna på hyllan. Sportings ungdomsakademi, som skolat Figo och Ronaldo, räknades som den fjärde bästa i världen före klubbar som Real Madrid och Bayern München. Under den här tiden spelade ungdomarna i Halmstad sina matcher på Örjans valls grusparkering.
»Här handlar det om att springa tills benen viker sig«, tänkte jag och rättade till mitt vita pannband. Pannbandet: min signal till världen att jag var redo för strid. Jag ville bevisa för alla ungdomar i simhallen att jag var mer än bara rehabkillen som smög in bakvägen för att slippa bli mobbad. Om jag skulle dra hälsenan en gång till ville jag att tanterna i badhuset, vars parfym låg som en oljehinna över bassängens vatten, skulle se på mig när jag kom haltande på kryckor att jag var en kille som spelat på den stora scenen. »Kom igen nu för helvete, Texas!«
Vi hade anlänt till Portugal med buller och bång. Eller ja, nästan. Det visade sig att portugisisk media trodde att jag var lagets stora stjärna, antagligen för att jag var lång, blond och såg ut som en seriefigur. Krokig näsa hade jag också. Så reportrarna högg mig direkt på flygplatsen. De ställde upp kamerorna, och jag svettade mig igenom en intervju på knackig engelska. Jag förklarade att jag faktiskt bara var en vanlig vänsterback som försökte göra mitt bästa. »But we have a couple of talents in our team, like Ante ›G‹ Johansson and Dusan Djuric. They can go very far.«
Vi bodde flott i centrala Lissabon – stora sängar, platt-TV och en minibar som andades Hotell Tylösand. Kvällen före matchen bjöd Magnus »Turbo« Svensson på en anekdot: »Jag gjorde mål mot Sporting 1999 när Peter Schmeichel spelade sin sista säsong där.« Minuterna före avsparken såg Janne till att sprida vidare den här informationen. Turbo gjorde 16 mål på typ 300 matcher, och att ett av dessa var mot Sporting? Det var bra statistik!
Under dagarna i Portugal hade det även blivit en del kontraktssnack. Emil Jensen, smartare och lite mer framfusig än jag, hade förberett sig med VHS-band till diverse agenter. Dessutom drog han till med en lögn när han snackade med klubbchefen Mikael Kaller: »En turkisk klubb vill ha mig direkt!« Det resulterade i att han höjde sin lön från 29 000 till 36 000 kronor i månaden. När jag själv försökte med liknande snack nere i Lissabon sade Kaller: »Vi får ta det med styrelsen när vi kommer hem, Texas.«
»Janne, som vanligtvis hade goda nerver, började nervöst slänga ur sig taktiska tips.«
Så, tillbaka till matchen! Jag har nog glömt att säga att det här var returen. Vi hade någon vecka tidigare förlorat hemmamatchen mot Sporting Lissabon med 2–1. Så nog fasiken krävdes det ett mirakel. Och … Gunnar Thorvaldsson kontrade in 1–0 i den 15:e matchminuten! Hemmafansen började vissla och Sportings tekniska lirare slog bort passning efter passning. De var stressade! Pressade! Vi hade bud på 2–0 och det kändes som om jag var med i en saga. »Vi kan ju vinna det här!«
Men så kvitterade Sporting med en läcker skruv strax utanför straffområdet. »Hjälp, var det mitt fel?« tänkte jag. »Eller var det en bra prestation av den där Wender? Jag låg ju ändå tätt på honom. Eller?«
Ögonblicket som ledde till deras kvittering spelades upp i mitt huvud. Han gjorde en kroppsfint, fick en lucka och skruvade in den bakom Conny [Johansson, målvakt]. Det blinkade till på storbildsskärmen i den 34:e matchminuten: »Sporting Lissabon-Halmstads BK, 1–1.«
I halvtidsvilan upplevde vi att Sporting inte var så bra. Vi hade känslan att det kunde gå. Janne, som vanligtvis hade goda nerver, började nervöst slänga ur sig taktiska tips: »Kontringar, gubbar! Och inga jävla älgakliv, Texas!« Vi körde vidare med vår 4–5–1-taktik som mest handlade om vilja.
Vår lagkapten Tommy Jönsson gick runt i omklädningsrummet och pushade oss att vi skulle kämpa ännu mer, springa ännu mer. Han sade att Sportingkillarna kunde ha sin teknik och sin speluppfattning, sina tillslag och sina dribblingar, sin snabbhet och sin spänst, sina djupledsbollar och sina krossbollar. »Men vi har fan vårt kämpande!« Jag nickade och applåderade när han sade så.
»Ska jag inte ens få spela klart? Gubbjävel!«
I den 67:e minuten blåste domaren Johan Verbist i pipan. Gult kort till mig. »För vad?« undrade jag. Jag hade varit för tuff i en höjdduell, tydligen. Jag hörde inte exakt vad Tomas Žvirgždauskas ropade till mig 20 meter bort – publiken lät för mycket för att jag skulle höra vad vår litauer ropade – men hans gamla motto ekade i huvudet: »Hellre ett gult kort för mycket än ett för lite.« Klokskap från »Zvirre«, mannen som fick fler varningar än någon annan jag spelade med.
När vi närmade oss slutet av matchen – 83:e minuten – fick jag en känsla av att något var på gång. Jag slängde ett öga mot fjärdedomaren. Där var den: skylten. Siffran 2. Det var dags. »Ska jag inte ens få spela klart? Gubbjävel!« Men innerst inne fattade jag Jannes beslut: vi behövde gå för ett mål och skulle man gå för ett mål gjorde man nog bäst i att byta ut mig, vänsterbacken.
Jag lunkade av planen med en blandning av irritation och självrannsakan. Sporting hade kontrollerat spelet länge, det var fortfarande oavgjort och vi behövde vinna. Jag önskade anfallaren Delani, min ersättare, ett snabbt lycka till innan jag joinade gänget på bänken.
»Livets match, och jag var reducerad till en trafikkon.«
Lite senare, när förlängningen var ett faktum, stod inhopparna Delani och Patrik Ingelsten för magin. Delani nickade fram Ingelsten som gjorde 3–2 i den 113:e matchminuten. Hela laget – från Ante G till vår »stjärna« Yaw Preko – kämpade som galningar de sista minuterna.
Själv satt jag i båset med en orange soppgubbsväst som skrek avbytare inför alla TV-kameror. Jag förbannade den neonfärgade skammen. Livets match, och jag var reducerad till en trafikkon.
Under slutsekunderna tänkte jag på min storebror Anders. Jag önskade att han var i Lissabon den här kvällen. Han kunde, utan att tveka, åka 138 mil tur och retur till Sundsvall för att se mig spela allsvenskt en söndagseftermiddag i april, han kunde ringa efter en match på Söderstadion och prata i 30 minuter om vad jag borde göra för att bli aktuell i Lagerbäcks landslag. »Du borde vara tolftevalet på vänsterbacken nu«, kunde han säga utan att det var menat som ett skämt. Och alla gånger som han ansåg att Tom Prahl, Jonas Thern och Janne Andersson hade fel … »De tänker bara på laget! De ser inte din utveckling!«
Brorsan hade alltid haft en plan för mig: jobba på fotarbetet, fler inlägg, tuffare närkamper, tätare på min ytter. Han var ständigt där, med feedback och idéer. Jag hade alltid lyssnat på brorsan. Aldrig tillräckligt mycket förstås, enligt honom. Men utan stödet från min storebror hade jag stannat i division tre. Med honom vid min sida hade vi tillsammans bara sekunder kvar till en skräll som skulle bräcka den där jävla Parmamatchen. Jag log för mig själv och såg hur domaren pekade mot mittcirkeln. Matchen var slut. Vi hade slagit ut portugiserna!
»Jag kunde höra på hans röst att han var vansinnigt stolt över mig.«
Sportings supportrar, som hade visslat åt sina egna spelare, applåderade oss när vi lämnade planen. Dagen efter skulle Lissabonklubbens aktie tappa tre procent och deras tränare få sparken. Jag? Jag kände mig som en hjälte i den där förbannade västen och sket i att det såg ut som om jag varit avbytare i Aftonbladets sportsidor följande dag. Med adrenalinet pumpande ringde jag brorsan när vi nått omklädningsrummet. Han sade att han hade väckt hela kvarteret hemma i Sverige när text-TV uppdaterat slutresultatet. Och jag kunde höra på hans röst att han var vansinnigt stolt över mig.
Vi återkom ofta till Lissabonmatchen, ännu mer när han drabbades av cancer och under mina besök hemma i Tranås. Jag brukade massera hans fötter då, något som började för att jag var lillebror men blev viktigare när hans sjukdom gjorde att han hade konstant värk i kroppen. När han låg där framför TV:n med sina fötter i mitt knä älskade han att se klippen från Sportingmatchen på Youtube.
Det har snart gått 20 år sedan Halmstads största Europacupmatch någonsin. Och tio år sedan brorsan dog. Varje gång jag är hemma i Tranås tar jag mig till kyrkogården. Jag saknar honom något otroligt, men när jag står där vid hans grav hör jag hans glädje, hans skratt och hur han ropar från soffan: »3–2 mot Sporting Lissabon, vilken kväll, brorsan!« Och när vinden sveper förbi känns det som om han är där. Fortfarande med mig. Vi tillsammans. Brorsan och jag.
Per »Texas« Johansson
I Offsides skrivtävling »Mitt livs match« kan vem som helst skriva om den där matchen som inte går att glömma, som betytt lite extra. Alla bidrag publiceras på offside.org och deadline är 20 januari.
Du har väl inte missat?
