Morgonen den 4 september åkte en vit bil av märket Smart genom Milanoförorten Cernusco sul Naviglio. Klockan 10.34 stannade fordonet utanför boxningsklubben Testudo, ett särskilt populärt tillhåll för Intersupportrar från Curva Nord. Föraren steg ur bilen. Mindre än en minut senare klev han på nytt in i bilen, men den här gången i sällskap av en annan man. Därefter backade den lilla Smarten ut från parkeringen innan den plötsligt stannade.
På övervakningsvideon går det i efterhand att se hur föraren utan framgång försökte öppna dörren för att fly. Redan i nästa ögonblick accelererade den vita bilen och körde rakt in i boxningsklubbens entréport. Två andra män rusade fram och ryckte i passagerardörren – samtidigt som en skadad person föll ur förardörren. Den skadade reste sig mödosamt upp. Sedan gav han sig på mannen som nyss suttit bredvid honom.
Den skadade angriparen var den 49-årige Andrea Beretta, även känd under kodnamnet »Il Berro«. Han är Intersupporter sedan barnsben och en av Curva Nords viktigaste ledare. Bredvid honom i bilen satt Antonio Bellocco, kallad »Totò ’u Nanu«, det vill säga »dvärgen Totò«. Han var medlem i Belloccoklanen som tillhör maffiaorganisationen ’Ndrangheta från Kalabrien. Kvällen före hade båda deltagit i en fotbollsmatch mot Milanultras och fångats på en Instagrambild som spreds med texten »Milanos bröder«. De hade även synts på bild tillsammans vid andra tillfällen.
Mindre än ett dygn senare dog Antonio Bellocco utanför boxningsklubben efter ett flertal knivhugg mot halsen och hjärtat. Kort därefter häktades en misstänkt gärningsman: Andrea Beretta.
Hur kunde det eskalera så snabbt? Och vad kan mordet avslöja om de italienska fotbollsläktarna?
Dagarna efter dådet reagerade allmänheten med bestörtning, men riktigt överraskad tycktes knappt någon vara. Den organiserade brottsligheten och våldet är sedan länge tillbaka i italiensk fotboll och på läktarkurvorna. I Rom, i Turin, i Milano. Problemen binder samman de senaste åren som en blodröd tråd.
Den 7 juli 2016 hoppade Raffaello Bucci från en vägbro efter att ha blivit förhörd av åklagarmyndigheten. Den tidigare capon i Juventus ultrasgrupp Drughi var sedan ett år tillbaka supporter- och säkerhetsansvarig i klubben. Utredningen handlade om misstänkta kopplingar mellan supportrar och maffian.
»Fotbollen är en lukrativ inkomstkälla för den organiserade brottsligheten i Italien.«
2019 i Rom blev Fabrizio Piscitelli, ledare för Lazios beryktade ultrasgrupp Irriducibili, avrättad på en parkbänk genom ett skott i huvudet. Piscitelli var involverad i drogaffärer med den napolitanska och albanska maffian, och ska ha smugglat stora mängder kokain från Spanien till Italien. Han kallade sig »Diabolik« efter en gentlemannagangster i en italiensk serietidning.
Även på San Siro i Milano har ultrasscenen goda kontakter med den undre världen. Som överallt handlar det om territorium, makt och – förstås – pengar. Fotbollen är en lukrativ inkomstkälla för den organiserade brottsligheten i Italien, och i ett avlyssnat samtal benämnde maffiabossen i Milanostadsdelen Barona läktarkurvorna som »guldgruvor«.
På Inters Curva Nord hittar man till exempel Domenico Bosa, capo för ultrasgruppen Irriducibili Milano och ledare för Milanofalangen av vit makt-organisationen Hammerskins. Han vårdar relationen till maffiaklanen Pompeo från Milanostadsdelen Bruzzano och dömdes 2021 till tre år och sex månaders fängelse för utpressning »med hjälp av maffiametoder«.
Krutdurken i Milano exploderade i oktober 2022 efter mordet på Vittorio Boiocchi, tidigare capo i Inters ultrasgrupp Boys. Han sköts ihjäl utanför sitt hus av två maskerade män på motorcykel. »Farbror Boiocchi« själv var inte klanderfri, utan en man med långt straffregister. Rån, utpressning, droghandel, otillåtet vapeninnehav, kidnappning och civil olydnad. Före sin död var han en av de mäktigaste männen på Curva Nord.
»Curva Nord förkunnade ›starten på en ny era‹. Men freden var inte helt uppriktig.«
Några timmar efter mordet på Vittorio Boiocchi spelade Inter mot Sampdoria på San Siro. Inne på kurvan syntes inga flaggor och Boys avstod från sånger. För att hedra sin ledare lämnade de stadion i halvtid och beordrade resten av supportrarna att följa efter. Den som vägrade fick stryk. Dagarna därefter utbröt något av ett supporterkrig i sociala medier, där flera sansade anhängare besvärade sig över kurvans utrymning. Motsättningarna på nätet kastade in Inters ultrasscen i den svåraste krisen på årtionden. Som crescendo på historien löstes alla ultrasgrupper upp under den följande vintern. På läktaren syntes inte längre Boys, Irriducibili, Viking, Brianza Alcolica eller andra falanger. Istället samlades de organiserade Intersupportrarna bakom banderollen »Curva Nord Milano«.
»Det är på tiden att blicka framåt och börja om på nytt«, hette det i en kommuniké från Curva Nord, som förkunnade »starten på en ny era«. Men freden var inte helt uppriktig, kurvan är än i dag splittrad och omstridd.
Andrea Beretta var Vittorio Boiocchis högra hand och övertog ledarrollen efter dennes död. Han ska även ha tagit över olika affärsverksamheter som företrädaren lämnat efter sig; till exempel hade Boiocchi ofta skrutit om att han tjänade 80 000 euro i månaden genom att kontrollera parkeringsplatserna utanför San Siro. Därutöver har Beretta anklagats för att bedriva droghandel, beskyddarverksamhet och våld i anslutning till stadion. 2022 dömdes han tillsammans med fyra andra personer för att ha misshandlat en kringresande försäljare från Neapel. Att det fanns ett rasistiskt motiv förnekades av Beretta. Hans version var att han bara ville försvara en yngre ultrasmedlem som försäljaren tidigare skulle ha hotat.
Som huvudsyssla äger Andrea Beretta en känd sportbutik i Pioltello, grannort till Cernusco sul Naviglio där den numera ökända boxningsklubben ligger. Affärerna gick bra, och när Inter förra året vann sin 20:e ligatitel och fick lov att lägga till en andra stjärna på matchtröjan sköt försäljningen i höjden. Enligt mordutredningen krävde Antonio Bellocco, den dödade, hälften av intäkterna.
»I kölvattnet av det dödliga bråket har kopplingarna mellan organiserad brottslighet och milanesisk fotboll utretts.«
Antonio Bellocco växte själv upp i en maffiafamilj. Hans pappa dog i högsäkerhetsfängelse i januari 2024, hans mamma har suttit inne i 19 år. Själv flyttade han till Pioltello efter en fängelsevistelse på nio år för att koordinera familjens verksamhet. För ungefär ett år sedan kom han i kontakt med ledningen i Inters ultrasorganisation, förmodligen med målet att vinna inflytande. Där lärde han känna och blev, vad det verkar, kompis med personen som skulle bli hans baneman: Andrea Beretta.
Efter dådet menade Berettas advokat att hans klient hade agerat i nödvärn. Bellocco ska ha skjutit honom inne i den vita bilen, varpå Beretta knivhögg honom. Mycket riktigt vårdades också gärningsmannen på sjukhus för en skottskada i höften. Samtidigt står det klart att Beretta hade tagit med sig såväl kniv som pistol till mötet. Redan i juni hade han sagt att han inte kände sig säker, eftersom det fanns människor som ville »bli av med honom«. Åklagaren tror att Beretta ville röja Bellocco ur vägen innan han själv hann hamna i fara. Den rättsmedicinska undersökningen visade att Beretta högg ett 20-tal gånger mot sin fiende, och att elva av huggen även var för sig hade varit direkt dödliga.
I kölvattnet av det dödliga bråket har kopplingarna mellan organiserad brottslighet och milanesisk fotboll utretts, och i slutet av september greps 19 högprofilerade ultrassupportrar till både Inter och Milan. Flera av dessa misstänktes samarbeta med ’Ndranghetan – maffiaorganisationen som Bellocco tillhörde. Enligt utredningen ter sig ultrasgrupperna alltmer som kriminella gäng, där det har blivit viktigare att tjäna pengar på sin klubb än att gå på matcher och stötta laget. Den olagliga verksamheten ska till exempel ha bestått av biljettsvindleri, beskyddarverksamhet och utpressning av klubbanställda med syftet att tilldelas fler biljetter att sälja vidare till överpris.
»Dödandet har satts i system. Det gör oss ont, men the show must go on.«
Antonio Belloccos våldsamma död, och dess följder, bekräftar fördomarna hos många betraktare. Dels för majoriteten av den italienska fotbollspubliken, som tror att den organiserade supporterscenen nästan uteslutande består av slagskämpar och förbrytare. Dels för de tusentals som tvingades lämna Curva Nord i matchen mot Sampdoria för att hedra en dömd brottsling.
Det är enkelt att dra slutsatsen att italiensk fotboll återigen vårdas på intensivavdelningen, eller kanske snarare att den ligger kvar där. Fotbollsförbundet reagerar sedan flera år hjälplöst och utan åtgärdsplan på våldet. 2008 införde man namnkontroller vid biljettköp efter att en Laziosupporter och en polis hade dödats i samband med matcher. Den italienska ligapresidenten Antonio Matarrese sade: »Dödandet har satts i system. Det gör oss ont, men the show must go on. Bilkoncernen Fiat avbröt inte sin produktion när de hamnade i kris.«
2009 testade ligan det illa omtyckta supporterkortet »Tessera del Tifoso«, som man behövde för att ansöka om årskort. Följden blev att åskådarantalet minskade kraftigt, och identifikationskortet försvann snart.
»De båda Milanoklubbarna visar ändå en väg bort från skyttegravarna.«
Efter påtryckningar från Uefa måste det italienska fotbollsförbundet numera utse supporteransvariga som ska agera brygga mellan klubb och läktare. Men någon dialog med ultrasgrupperna tycks inte pågå. Istället har politikerna skärpt diverse lagar och förordningar. Det haglar av tillträdesförbud, polisnärvaron på matcherna blir allt högre och övervakningsåtgärderna utökas. Samtidigt isolerar sig supportergrupperingarna ytterligare.
Men de båda Milanoklubbarna visar ändå en väg bort från skyttegravarna. Sedan 1981 finns det en vänskaplig pakt mellan Milans och Inters ultras om att inte utöva fysiskt våld mot varandra. Den innefattar också en viss grundläggande respekt, som bland annat märks i kurvornas ramsor. Denna självreglering har använts av Milanos ultras i generationer.
Under ett knappt årtionde såg det också ut som att det kunde råda fred på Inters Curva Nord. Under ledning av capon Marco Piovella försvann den politiska symboliken (som i Inters fall ofta närmade sig högerextremism). Kurvan ägnade sig åt hänförande, färggranna koreografier och sjöng glatt. Men så blev en Interultra överkörd av en bil i samband med ett bråk med Napolisupportrar. Piovella fick bära skulden och det äldre gardet såg sin chans att återta makten på läktaren. Sedan dess har ytterligare tre dödsfall drabbat Interkurvan. Andrea Beretta hoppas att han inte är näst på tur. Men hans närmaste bekymmer är en mordrättegång och sannolikt en längre vistelse i fängelse. Och vare sig italiensk fotboll vill det eller inte, angår fallet även landets största sport.
Du har väl inte missat?
