Como anropar världen

Den som promenerar längs med Comosjöns sydvästra ände når inom några minuter Giardini del Tempio Voltiano – en offentlig trädgård i centrala Como som flödar av turister mellan april och oktober. Sista fredagen i februari är området desto stillsammare. Några makligt strosande pensionärer sjunker ner på en bänk och en bit bort svävar ett cannabismoln över ett sargat gäng unga män. I övrigt är det dött.  

Alldeles intill parken reser sig Stadio Giuseppe Sinigaglia. Bara en exklusiv yachtklubb skiljer fotbollsarenan från vattnet, och kanske tillhör någon av lyxbåtarna som ligger där George Clooney, Richard Branson, Robert Pattinson eller någon annan av de förmögna celebriteter som äger lyxvillor utefter den Y-formade sjön.

Till skillnad från yachtklubbens nymålade vita fasad och välansade häckar ser arenan inte mycket ut för världen: sliten betong, missfärgade murverk och en långsidesläktare som är så illa medfaren att den inte får användas under matcherna. Här har fotboll spelats sedan fascistledaren Benito Mussolini lät bygga arenan 1927. Oftast i Serie B, men arenan har också upplevt 13 Serie A-säsonger, inklusive fem raka på 80-talet då Dan Corneliusson var en av nyckelspelarna.

Sedan sitt senaste framträdande i högsta serien 2003 har Comos enda fotbollslag bankrutterats två gånger och mestadels hållit till i Serie C och D. 2019,  två år efter den senaste konkursen, förvärvades klubben av dess nuvarande ägare, och även om köparna bara betalade tre och en halv miljon kronor rörde det sig inte om vilka investerare som helst. Tobaksjätten Djarum Group värderas till omkring 40 miljarder dollar, ägs av Indonesiens förmögnaste familj och förestår fler än hundra olika dotterbolag – allt från banker till streamingtjänster. Till den senare kategorin hör den asiatiska ögruppens motsvarighet till Netflix – Mola – och det är streamingbolaget som i dag driver Como 1907.

»Det handlade inte bara om att komma hit och spela fotboll«, säger Cesc Fàbregas. »Det här är större än så.«

Två saker om Mola: De har pengar att spendera, och de tänker utanför boxen. Besittare av andra italienska småklubbar producerar inte påkostade dokumentärserier om sitt lags svulstiga ambitioner, får inte den amerikanske R’n’B-artisten Khalid att bära matchtröjan i en musikvideo, tillsätter inte Premier League-ikonen Dennis Wise som VD och lyckas inte övertyga Thierry Henry eller Cesc Fàbregas att investera i klubbens aktier.

I kombination har dessa saker det senaste året gett Como 1907 uppmärksamhet långt bortom Lombardiet. Nyligen var BBC här och beskrev det de såg som »ett av Europas mest spännande fotbollsprojekt«. Och för att dra nytta av det växande intresset för klubben investerar Mola många miljoner i något som blir allt viktigare i den kommersialiserade fotbollsvärlden: merchandiseförsäljning. 

Denna februarimorgon, då dimman ligger så tät runt Como att den döljer bergen som tornar upp sig längs med sjön, befinner sig två svenskar i staden för att hjälpa klubben att synas ännu mer i närområdet och i världen. Svenskarnas designfirma spelar en viktig roll i Molas strävan att kapitalisera på den natursköna och exklusiva närmiljö som attraherar miljontals turister till Comosjön varje år.

Samtidigt spelar Como 1907 i morgon en match som de inte får förlora. Efter 25 omgångar ligger de på plats 16 av 20 i Serie B. En degradering är inte otänkbar för Como och då spelar det ingen roll hur långt utanför marknadsföringsboxen klubbens ägare tänker.

 

Cesc Fàbregas är ytterligt medveten om lagets vanskliga tabelläge när han en kvart efter avtalad tid släpar sina tjocka sneakerssulor genom den blåmålade korridoren på Stadio Giuseppe Sinigaglias andra kontorsvåning. Medan vi sätter oss mittemot varandra i ett litet och kalt pressrum gör jag ett stelt försök till kallprat och frågar om han bor i Como eller trivs bättre i storstaden Milano en timme söderut.

– Är det intressant för dig? replikerar Cesc Fàbregas med blicken fäst i min.

Absolut.

– Ja, jag bor här i Como.

Det är fredag morgon och ett drygt dygn till hemmamatchen mot jumbon Cosenza. 35-åringens första säsong i Como har inte blivit som han tänkte sig när han via sin agent Darren Dein fick kontakt med klubben förra sommaren. Å andra sidan insåg han från början att det var något långsiktigt han klev in i. Därför valde han bort mer lukrativa erbjudanden utanför Europa.

– Det handlade inte bara om att komma hit och spela fotboll, säger Fàbregas. Det här är större än så. Jag var ute efter ett fint projekt med bra fotbollsmänniskor där jag kunde känna mig viktig.

»Intresset har växt nu när jag och Thierry Henry har kommit«, säger Cesc Fàbregas. »Det har varit lite som en ›boom‹.«

Vad den 110-faldiga spanska landslagsmittfältaren, världsmästaren och dubbla Europamästaren talar om är att han inte bara spelar i Como – han är också minoritetsägare, liksom sin vän och tidigare lagkamrat Thierry Henry. Så även om han i första hand vill fokusera på att »skapa en bra mentalitet« i omklädningsrummet och låta VD:n Dennis Wise fatta de övergripande besluten är Fàbregas investerad i klubbens framtid.

– Jag ser en positiv framtid för klubben, men vägen vi behöver ta är svår. Den är inte så snabb som folk verkar tro. »Bara spendera pengar och köp 20 nya spelare.«

Han skakar på huvudet.

– Så funkar det inte. Vi behöver bygga en stabilitet och ta steg för steg.

Vilken fas är ni i just nu?

– Det är fortfarande tidigt. Klubben gick från Serie D till Serie B på två och ett halvt år, allt gick väldigt snabbt. Och uppenbarligen har intresset växt nu när jag och Thierry har kommit – det har varit lite som en »boom«.

Gillar du det?

– Det handlar inte om att gilla eller ogilla det. Klubben växte först lågmält, och för att promota den mer var det här nästa naturliga steg. Sedan kommer ytterligare ett, och sedan ytterligare ett …

Cesc Fàbregas kliar sig i sitt vildvuxna svarta skägg som klättrar ner över halsen.

– Men om man vid något tillfälle vill uträtta något stort måste man självklart bli stor, fortsätter han. För att bli stor behöver man göra det väldigt bra på planen, och man behöver göra det väldigt bra utanför planen. Nu bygger vi en ny, fin träningsanläggning och har planer för arenan, så nästa steg är att skapa ett starkt lag som inom de närmaste två eller tre åren kan nå Serie A. Förhoppningsvis har vi då en tillräckligt stabil grund för att stanna där.

»När vi värvade Cesc började folk betrakta klubben på ett nytt sätt«, säger Dennis Wise. »Vi visste att vi behövde bli … ja, mer av ett varumärke.«

 

En timme senare tränar spanjoren med sina lagkamrater på Stadio Giuseppe Sinigaglias hybridgräs. Från arenans enda läktare med tak följer Dennis Wise spelarna med blicken.

– När vi värvade Cesc började folk betrakta klubben på ett nytt sätt, säger Wise. Vi visste att vi behövde kliva upp en nivå som klubb och bli … ja, mer av ett varumärke, egentligen. Se saker ur ett mer kommersiellt perspektiv.

Till skillnad från Cesc Fàbregas bor klubbens VD inte i Como utan flyger fram och tillbaka mellan sitt hem i London ett par gånger i månaden. Anledningen är att 56-åringen i första hand är anställd av Mola som projektledare för streamingföretagets ungdomsfotbollssatsning Garuda Select i engelska Loughborough. Det var efter att ha imponerat i den rollen som streamingtjänstens VD Mirwan Suwarso för fyra år sedan undrade om Wise även ville ansvara för bolagets italienska fjärdedivisionsklubb.

– Jag sade till Mirwan att han hade köpt ett skuldsatt emblem, säger Wise. Vi ägde inte arenan, vi hade ingen träningsanläggning och ingen akademi. Men vad han gjorde smart var att köpa en klubb med ett så perfekt läge. Vänta tills dimman släpper i morgon så får du se vyerna runt arenan under matchen, det är en vacker pla…

Dennis Wise avbryter sig själv mitt i meningen, lyfter sin 168 centimeter långa kropp – som gjorde 332 kompromisslösa matcher på mittfältet för Chelsea och 21 landskamper för England – ur läktarstolen och skiner upp mot en ung man med rastaflätor som närmar sig på läktaren. Mannen håller en mopp i ena näven och en hink i den andra.

– Hey Abi, är allt bra? frågar Wise och tar mannen i hand.

Första gången de sågs var för två år sedan då Abi bodde på ett härbärge för hemlösa och städade parker och gångvägar för kommunen. När Wise gick längs med ett av stråken som Abi rengjort blev han så imponerad av den fläckfria skurningen att han omgående erbjöd honom ett jobb som en av tre städare på arenan.

– Nu är Dennis min extrapappa, säger Abi med ett brett leende.

Medan Abi svabbar vidare uppe på vipläktaren nickar Wise mot betongtrappan som leder ner till hans kontor.

– Vi går in. I’m fucking freezing!

»För fyra år sedan kom folk till Como och visste inte ens att det fanns ett fotbollslag här«, säger Dennis Wise. »De gick rakt förbi arenan.«

Väl tillbakalutad i kontorsstolen berättar han att han just nu håller på att planera sommarens försäsong. Det lutar åt en tripp till USA.

– Mirwan vill att vi åker dit, säger Wise. Ur varumärkessynpunkt. Turismen är enorm i Como, många amerikaner kommer hit. Så det är bra PR att visa upp sig där. Vi vill att så många människor från olika kulturer som möjligt ska få upp ögonen för klubben. För fyra år sedan kom folk till Como och visste inte ens att det fanns ett fotbollslag här. De gick rakt förbi arenan och trodde att det var en övergiven byggnad. Den var helt förfallen.

Han pekar på en hög med arenaskisser som ligger på skrivbordet.

– Vi ska bygga en arena för 22 till 26 000 åskådare och vill kunna fylla den. I fjol var vårt publiksnitt 2 250 per match, i år har vi drygt 4 000. Vi växer långsamt. Vi var bebisar, har blivit unga barn och vill bli vuxna snabbt. Men vi är inte i en bra position för tillfället.

Så vad skiljer Comos potential från andra italienska klubbar av liknande storlek?

Dennis Wise vänder sig mot en kvinna som heter Alex Bell och som följer samtalet från en fåtölj intill. Hon jobbar med media och marknadsföring hos Mola och fungerar som pressansvarig i Como 1907.

– Vill du svara? frågar Wise sin kollega.

– Turismen har vuxit jättemycket, säger Alex Bell. För unga finns inte så många andra jobbmöjligheter än inom turistlivet, så staden har stor potential att växa och skapa nya möjligheter. Det vill vi vara med och göra, för att få nästa generation att stanna här. Och jag tror att folk som upptäcker det här området fastnar.

Jag frågar Wise vad som gör klubben speciell för honom.

– Miljön, svarar han snabbt och gör en svepande gest med handen mot sitt stora fönster som vetter ut mot arenan. Faktumet att folk kom hit för några år sedan och inte insåg vilken potential den här platsen har. Den här klubben har övergetts lite grann. Det stimulerar mig att se var klubben var för fyra år sedan och jämföra med i dag. Nu är Como 1907 mer än ett skuldsatt emblem, och bättre ska det bli.

Han ler och ursäktar sig. Dennis vill se avslutningen av lagets sista träning innan morgondagens match. Han mumlar fram att det inte känns kanon med tanke på att hans lag inte vunnit på de tre senaste ligamatcherna.

 

På väg ut ur kontorsdelen av arenan stannar Dennis Wise till vid en enslig och karg receptionsdisk för att servera sig själv en espresso. Då dyker två svenskar upp. De håller varsin bunt t-shirts i nävarna, heter Staffan Grinndal och Per Andersson Kessel och jobbar för det svenska designföretag som ansvarar för Comos klubbshop. De har precis haft möte med Comos kommersiella avdelning för att diskutera nästa etapp i samarbetet.

– Är det ni som har gjort den här snygga? frågar Dennis Wise och pekar på den mörkblå bombertröja han själv bär på överkroppen.

– Tyvärr inte, svarar Staffan. Den är från ett tidigare samarbete som klubben hade med några andra.

– Oops! säger Wise. Förlåt, jag menade: tur att ni inte gjort den här fula tröjan.

De senaste två dygnen har Per och Staffan bilat runt i norra Italien och träffat representanter från Atalanta, Inter, Cremonese samt Serie C-klubbarna Padova och Vicenza. För samtliga har de visat upp plaggen som deras företag Sport Design Sweden utformar, producerar och säljer för Comos räkning. Och även om de också designar kläder för Real Madrid, Chelsea och fler än 300 andra idrottsklubbar runtom i Europa är det arbetet med Como som nu gjort flera andra italienska klubbar intresserade av att samarbeta med dem.

»Målet är att bygga en hållbar och fruktsam relation med Comos befolkning.«

Staffan Grinndal är ansvarig för samarbetet med Como och varje gång han besökt den norditalienska staden det senaste året har han hoppats få träffa Mirwan Suwarso, som gärna är delaktig i samtliga kommersiella beslut som fattas inom klubben. Men Molas VD har alltid behövt »dra iväg någon annanstans«. Denna helg lanserar indonesiern Molas nya sportdryck på ett »drinks event« i London, där företaget har sitt europeiska huvudsäte. Ofta blir det istället digitala möten mellan Mirwan och Staffan. 

– Mirwan är extremt noggrann och har en tydlig målbild att klubbens merch ska rikta sig till en bred målgrupp, säger Staffan. Därför är inte Comos logga och färger så centrala på alla plagg. Han vill hellre att det står Como tre gånger i moderiktiga innefärger.

Tanken är att alla som besöker staden – inte bara fotbollsintresserade – ska vara potentiella köpare. Därför ska produkterna säljas tillräckligt billigt för att vem som helst ska ha råd med dem, och före sommaren ska kläderna finnas hos 300 återförsäljare runtom i Lombardiet.

Initiativet är en del av projektet »Como4Como«, som går ut på att främja lokala företagare. Klubben har dessutom gjort en marknadsmässig poäng av att behålla årets matchställ i två säsonger i rad, med motiveringen: »Fotbollströjor och merchandise har blivit en omfattande inkomstkälla för klubbar runtom i världen, men samtidigt kan de bli en börda för föräldrar vars barn förväntar sig den nyaste versionen varje år.« Alla inkomster från tröjorna, som designats av en berömd indonesisk modedesigner, doneras till lokal välgörenhet. Målet är att »bygga en hållbar och fruktsam relation med Comos befolkning«.

»Ingen håller på Como i den här staden – här är det Milanolagen som gäller.«

 

Det är förstås ingen slump att det indonesiska multiföretaget har klivit in i just Como. Och hur många årskort de än bjuder stadens skolungdomar på, hur stor del av tröjförsäljningen de än skänker till lokala sjukhus och hur mycket de än hjälper nästa generation att bygga upp egna verksamheter så kan fotbollstraditionalisten alltid invända: »Men varför tror du att de gör allt detta, då? Är det inte för att själva kapitalisera på områdets ryktbarhet i det långa loppet?«

När jag videosamtalar med Mirwan Suwarso betonar han Molas avsikt att stötta och samverka med det lokala näringslivet.

– Jag vill att Como blir en klubb som ger samhället kraft, säger Molas VD. Jag vill att samhället växer tillsammans med klubben. Jag vill att alla våra leverantörer år 2025 ska komma från Como. Jag vill skapa produkter från Como som inte bara gynnar klubben utan hela staden. 

Oavsett vad Mirwan Suwarso vill verkar ortens 84 000 invånare ännu inte ha tagit klubben till sig. Svenske Stefan Andreasson, som spelade i klubben på 90-talet, upplevde Como som en svalare fotbollsstad än andra italienska orter. Och går man i februari 2023 in i en souvenirkiosk intill stadens stora katedral Santa Maria Assunta säljer dess innehavare bara Inter- och Milantröjor med motiveringen att »ingen håller på Como i den här staden – här är det Milanolagen som gäller«.

Närheten till Italiens näst största stad är uppenbarligen på gott och ont. Medan Como staplat konkurser och degraderingar på varandra har flera generationer istället sökt sig till de framgångsrika storlagen en timmes bil- eller tågresa bort. Kanske kan Mirwan Suwarso, Thierry Henry, Dennis Wise och Cesc Fàbregas ändra på den saken, men att odla genuina supporterskap tar tid. Och hittills verkar deras offensiva marknadsåtgärder mest ha gett eko utanför provinsen.

»Cost us a fortune! 65 quid, lad! What the fuck?! Men vi är snygga så in i helvete i alla fall.«

 

Med en timme till avspark mellan Como och Cosenza skiner solen över Comosjön och Stadio Giuseppe Sinigaglia. Ett hundratal hemmasupportrar laddar upp där de brukar, utanför en bar några meter bakom deras kortsidesläktare. Egentligen har baren inget namn, men alla kallar den Pino eftersom ägaren heter så.

Baren delar lokal med världens äldsta sjöflygklubb, Club Aero Como. Då och då rullar ett sjöplan ut ur hangaren och fladdrar ut över sjön. Det verkar inte vara några konstigheter för någon, flygplanens närvaro är supportrarna vana vid.

Ur ett par byxlinningar tittar blårandiga halsdukar fram, men nästan alla bär mörka kläder. Därför sticker de ut, de fyra män mellan 35 och 50 år som sitter i barens ena hörn iklädda varsitt nyinköpt exemplar av Comos knallblåa hemmaställ.

– Cost us a fortune! utbrister en av männen på engelsk Midlandsdialekt och greppar tröjans tyg mellan tummen och pekfingret. 65 quid, lad! What the fuck?! Men vi är snygga så in i helvete i alla fall.

Mannen heter Andy Dimmock och har åkt hit från Derby med sina vänner Phil Snow, Julian King och Andy Sims. Genom Molas dokumentärserie om den italienska klubben omfamnade de fyra engelsmännen för ett par år sedan Como som sitt andralag. I egenskap av Derby County-supportrar kände de igen sig i alla upp- och framför allt nedgångar som klubben genomlevt.

»Ska klubben få med sig lokalbefolkningen behövs lite framgångar nu. Ut ur Serie B har de inte råd att åka.«

I dag besöker kvartetten Stadio Giuseppe Sinigaglia för första gången, och tillfället till ära har de sytt upp en stor Englandsflagga med Derbys och Comos emblem och texten »COMO UK FANS«.

– Startelvan har kommit! utropar Andy Sims med blicken i sin mobil. 3–5–2 it is!

– Cutrone spelar, noterar Julian King och vänder upp och ner på sitt ölglas. Han kommer att göra mål i dag, jag lovar. Fan, jag börjar bli nervös, killar.

– Viktig match, säger Andy Sims. Om vi förlorar ligger vi risigt till.

Han klickar fram tabellen och konstaterar att bara två poäng i så fall skulle skilja Como och jumbon åt. Allt annat än vinst mot detta bottenlag vore ett stort misslyckande, och ska klubben få med sig lokalbefolkningen behövs lite framgångar nu. Ut ur Serie B har de inte råd att åka.

Nio tomma och tre halvfulla plastglas står placerade på bordet mellan britterna.

– I’m getting absolutely smashed, konstaterar Julian King och låter ytterligare någon deciliter öl rinna ner i strupen.

Sedan lämnar han och Andy Dimmock baren för att köpa något av en äldre man i skinnjacka ute på gatan. Först fem minuter senare återvänder duon med fyra halsdukar i högsta hugg.

– Gubben ville inte sälja till oss, förklarar Andy. Han var lite moody.

– Halsdukar för tio pund styck, säger Julian. De måste vara gjorda av silke!

Följande minuter driver de om att de är lokala ultras genom att strama åt halsdukarna framför sina munnar. En stund senare tar kvartetten plats längst upp på hemmasupportrarnas läktare, där de också fäster sin engelska flagga mot gallret.

 

Bon Jovis It’s My Life dånar i arenans högtalare medan Comos och Cosenzas spelare stiger upp ur den underjordiska spelartunneln på vars väggar Dan Corneliusson och flera andra Comoikoner är avmålade.

I hemmasupportrarnas sektion tänds ett par bengaler vid inmarschen, och nedanför läktaren hinner tre bangers dåna innan matchen drar igång. Smällarna skrämmer slag på Molas medieansvariga Alex Bell som tagit plats på huvudläktarens vipsektion.

– Varje gång, säger hon och skrattar nervöst. Jag vänjer mig aldrig. Utsikten däremot!

Dennis Wise hade rätt. Stadio Giuseppe Sinigaglias kuliss är svårslagen. Särskilt en senvinterdag som denna då solen lyser över de lummiga bergsmassiv som lutar sig över sjön, vars vattenbryn tittar fram mellan arenans läktarsektioner.

Redan vid den första bolltouchen framgår det att Cesc Fàbregas har en annan nivå i sig än övriga 21 spelare på planen. 35-åringen tråcklar okonstlat ut bollen ur trånga situationer och driver upp de flesta av lagets anfall. Efter tio minuter är det också mittfältaren som slår en perfekt hörna som nickas i mål från målområdeskanten.

Dennis Wise knyter näven och utropar »come ooon!« från sin ståplats på vipläktaren, Comoklacken smäller nya bangers och Bon Jovi sjunger »it’s now or never, but I ain’t gonna live forever«. Hemkommen i Stockholm sitter Sport Design Swedens Staffan Grinndal på en födelsedagsfest och följer matchen via livescoreuppdateringar. »Underbart, forza Como«, messar han efter målet och lägger till ett blått hjärta.

Oroligare stämning blir det när Cosenza kvitterar en kvart senare, men några minuter före paus får hemmalaget straff efter en VAR-granskning. Cesc Fàbregas räcker över bollen till anfallaren Patrick Cutrone.

»Jag är stolt över att spela för min stad och mitt folk«, säger Patrick Cutrone. »Jag vill hjälpa det här laget att resa sig.«

På ett sätt ter det sig osannolikt att han, som 19 år gammal debuterade för sin barndoms favoritlag Milan i Serie A och senare såldes till Premier League för 200 miljoner kronor, i februari 2023 skjuter en viktig straff för Comos överlevnad i Serie B. På ett annat sätt känns det för många av dagens 4 836 åskådare helt naturligt att han gör det. Ingen av de andra spelarna lär ha lika många vänner och familjemedlemmar på läktarna som 25-åringen. Och när chefen Mirwan Suwarso berättade om en av sina två viktigaste framtidsambitioner med Como – förutom att »skapa ett varumärke som blir välkänt över hela världen« – att fostra sin egen lokala stjärna, ja, då är Patrick Cutrone så nära han kan komma. Även om anfallaren aldrig spelade för Como som barn är han stadens egen son som nu har återvänt för att hjälpa klubben tillbaka till Serie A.

– Como är laget i min stad, sade Cutrone till mig inför matchen. Det är känslosamt varje gång jag spelar i den här tröjan, jag är stolt över att spela för min stad och mitt folk. Jag vill hjälpa det här laget att resa sig.

Hans 2–1-mål på straff är en bra start. I andra halvlek visar Cutrone med sin arbetsmoral och löpförmåga varför supportrarna inte bara favoriserar honom för hans bakgrund. Men det är först när han och Fàbregas byts ut efter drygt en timme som resultatet rinner iväg. Tre gånger till får hemmapubliken måljubla till Bon Jovis refräng denna eftermiddag. Senaste gången Como gjorde fem mål var när de säkrade seriesegern i Serie C för två år sedan. Bara sex spelare från den spelartruppen är kvar i dag.

 

En halvtimme efter slutsignalen rullar Dennis Wise ut en resväska ur arenans innandöme. Nu väntar hemresa till London för arbete med Molas ungdomsprojekt, men redan om en vecka ska han tillbaka till Como.

Samtidigt samlas ett trettiotal av Comos ultrassupportrar på trottoaren utanför baren Pan Pero Rosso två minuter därifrån. De sjunger segervissa ramsor och hinkar öl. Mitt bland de svartklädda fansen tittar fyra blå färgklickar fram. Gänget från Derby är ordentligt i gasen och för ett högljutt samtal med en ung, två meter lång italienare iklädd en svart North Face-jacka.

»Jag hoppas verkligen att de renoverar denna arenan istället för att bygga en helt ny. Den har alltid funnits här, ända sedan Mussolini!«

Mannen presenterar sig som Mattia. Han är 21 år och har bott i Como i hela sitt liv.

– Många av mina vänner har alltid hållit på Inter eller Milan eftersom Como har varit så dåliga, säger Mattia. Men nu har intresset börjat växa lite.

Själv började han gå på lagets hemmamatcher i Serie C för tre år sedan. Sedan dess har han knappt missat en match. Liksom de flesta andra här hoppas han att ägarna inte ger upp sin satsning bara för att det går knackigt i ett par säsonger.

– Men man vet inte vad som ska hända, om tre år kanske vi är nere i femteligan?

Mattia spänner bröstkorgen, rycker på axlarna och tittar in genom barens fönster. På en av väggarna därinne hänger tre av de t-shirts som Per och Staffans svenska designföretag tagit fram för Como. En av dem har trycket »1907 Como« över magen och en annan klubbens emblem. På den tredje har ortens namn staplats sju gånger på höjden – en tröja som snarare vänder sig till de som är i Como av andra anledningar än fotbollen.

Trots allt spelar det ingen roll hur snygga tröjor Como gör, hur berömda spelare Dennis Wise värvar eller hur många streamingavsnitt Mola pumpar ut. Vad som verkligen betyder något är de som följt laget genom upprepade konkurser och tvångsdegraderingar.

Jag frågar supportern Mattia vad han och hans vänner tycker om den kommersiella väg som deras klubb väljer att gå.

– Den är bra, svarar han. Ägarna verkar bry sig på riktigt och gör bra saker för Como. Klubben har fått mycket uppmärksamhet i både Italien och utomlands, och området har mycket potential. Det är vad de utnyttjar nu.

Samtidigt poängterar han att ägarna har en del kvar att bevisa. Ett viktigt test som ligger nära i framtiden är arenaplanerna. Trots dess nedgångna betongkonstruktion och ruffiga framtoning är Giuseppe Sinigaglia viktig för supportrarna.

– Arenan måste förnyas, men jag hoppas verkligen att de bevarar och renoverar denna istället för att bygga en helt ny. Den har alltid funnits här, ända sedan Mussolini!

Mattia skrattar, funderar i några sekunder och ser på sina nyfunna brittiska vänner, som verkar vara upptagna med någon form av juckande dans.

– Det är många som kommer till Como och då är det viktigt att sätta även klubben på kartan, säger Mattia. Och vi förstår att saker tar tid. Än så länge litar vi på ägarna. 

Vad är viktigast, att nå Serie A eller att bygga ett globalt varumärke?

– Att du ens behöver fråga, säger Mattia och ler.