Det har gått nästan tio år – men ingen i San Marino har glömt den magiska novemberkvällen 1993.
– När vi kom tillbaka till San Marino från Bologna, där matchen mot England hade spelats, hade fotbollsförbundet anordnat en fest på en restaurang. Gästerna ställde sig upp och gav oss en stående ovation när vi kom, minns den store matchhjälten Davide Gualtieri.
När jag frågar fotbollsförbundets president Giorgio Crescentini om matchen – som är landets största fotbollsupplevelse – blir han rörd.
– Hur är det möjligt? undrar han retoriskt och tar en paus.
– Hur är det möjligt att vår nation, bara några år efter att vi kom med i Uefa och Fifa, kunde göra detta mot landet som uppfann fotbollen, mot fotbollens moder?
Så vad var det egentligen som hände den där novemberkvällen 1993?
På TV-apparater runt om i England beskrev BBC-kommentatorn John Motson matchens första 8,3 sekunder så här:
»So the stage is set for England’s last and decisive match in this World Cup qualifying group. England in red, San Marino in blue, England needing to win by a seven-goal margin and hope that Poland can do them a favour against Holland. And Bacciocchi, number nine, picks the ball up straight away and San Marino launch the first attack… oh, there is a mistake by Stuart Pearce… and San Marino have scored!… I don’t believe this!«
»The End of the World« var rubriken på Daily Mirrors framsida dagen efter matchen och det finns inte en fotbollsentusiast i varken England, San Marino eller Skottland som har glömt triumfen (»jag är fortfarande ett stort namn i Skottland«, säger målskytten Gualtieri).
Men vilken triumf? Efter Gualtieris mål sjönk sanmarinierna ihop till en sedvanligt platt och patetisk hög. England vann matchen efter fyra mål av Ian Wright, två av Paul Ince och ett av Les Ferdinand.
San Marinos stoltaste fotbollsögonblick är en förlust med 7-1.
Giampaolo Mazza har varit förbundskapten för San Marinos fotbollslandslag sedan 1998. Han har fortfarande inte vunnit en match.
En gång spelade hans lag oavgjort, 1-1 mot Lettland i Riga 2001. Övriga 19 EM- och VM-kval- matcher har slutat med förlust. Det ger honom ett snitt på 0,05 poäng per match. Resultatet är ändå en förbättring jämfört med företrädaren Massimo Bonini som inte skrapade ihop en enda pinne under sina två år.
Jag träffar Mazza på Viale Campo dei Giudei 16. Han ser ganska nöjd ut. Han har avslutat sitt förmiddagspass som gymnastiklärare på en sanmarinsk lågstadieskola och nu anlänt till fotbollsförbundets lokaler för att förbereda sig inför kvällens träning.
– Att vara förbundskapten för San Marinos landslag är inget heltidsjobb, säger han lite ursäktande.
– Jag behöver inte, som andra förbundskaptener, åka runt halva Europa för att kolla in formen på mina spelare. Inte för att jag skulle ha något emot det men nu är det inte så.
Jag följer Mazza upp till ett sammanträdesrum på förbundslokalernas övervåning. Längs ena väggen står tre stora skåp fulla av pokaler och medaljer – en syn som känns helt oförenlig med landets fotbollshistoria. Det visar sig att glittret är hopskrapat från inhemska mästerskap samt ungdomsturneringar mot nationer som Cypern och Malta.
»Att vinna en kvalificeringsmatch är en dröm som vi har haft sedan vi spelade vår första tävlingsmatch 1989.«
Mazza ger mig tre tjocka böcker som, blir jag informerad, utgör trilogin om San Marinos fotbollshistoria. Den sista boken har undertiteln »Titanernas sekel«. Jag undrar om det är ett skämt. Det är det inte.
– Vår fotboll är långt från den fotboll man ser i andra länder. Men även här hos oss i San Marino följer folket landslaget med stort intresse. Jag är stolt över att vara förbundskapten. Det måste man vara, säger Giampaolo Mazza.
Men är det inte motigt att jobba med ett lag som aldrig vinner?
– Visst är det tråkigt och jobbigt, även för spelare på amatörnivå, att alltid förlora. Och visst har vi aldrig vunnit, men det är något som kan ändras i framtiden, inte sant? Att vinna en kvalificeringsmatch är en dröm som vi har haft sedan vi spelade vår första tävlingsmatch 1989. Vi drömmer och vi drömmer och vi kommer inte att ge upp.
Mazza pratar lugnt och metodiskt. Han är iklädd ett par smutsiga jeans, en jeansskjorta och en blå pullover. Han har en imponerande mustasch och antingen en endagsstubb eller, om han rakade sig på morgonen, en imponerande skäggväxt. Jämfört med Sven-Göran Eriksson och hans skräddarsydda Burtonkostymer ser Mazza ut som en luffare.
»Vissa nationer använder spelare från andra länder, men vi tycker inte att det är rätt.«
Det är rätt lätt att tycka synd om Giampaolo Mazza. San Marino har en befolkning på ungefär 28 000 invånare, jämförbart med Gislaved. Av dessa är ungefär 1 000 manliga fotbollsspelare, vilket är en bra procentsats men ett ynkligt underlag för en förbundskapten.
Trots detta vägrar förbundet att ge några duktiga brassar, ryssar eller exjugoslaver ett sanmarinskt pass och på så sätt förstärka laget.
– Jag vet att vissa nationer använder spelare från andra länder, men vi tycker inte att det är rätt. Vi försöker uppnå resultat med spelare som är från San Marino eller har ett sanmarinskt pass tack vare sina föräldrar. Det är vi stolta över, säger Mazza.
– Men det är också därför vi inte kan slå ett land som Sverige i en tävlingsmatch. Ett sådant resultat är inte ens värt att tänka på. Det är bortkastad tid.
Mazza tystnar ett tag:
– Men jag ser fram emot att komma till Sverige igen. Jag var där när vi fastställde spelprogrammet och det var mycket vackert. Mycket natur, precis som här i San Marino.
San Marino är rankat som land nummer 162 i världen på Fifas senaste världsranking, 40 placeringar bakom Saint Kitts och Nevis och 38 bakom Sudan. På placeringen direkt före San Marino ligger Eritrea, vars gränskrig med Etiopien avslutades häromåret.
I San Marino är det ingen som krigar. San Marino har lämnats ifred i stort sett sedan bildandet år 301, då den kristne stenhuggaren Marinus revolterade mot den romerske kejsaren Diocletianus diktatorsfasoner, flydde från ön Arba till fastlandet och tog sig upp på Titanoberget. Där ligger San Marino än i dag, vackert ingraverat i centrala Italien, en bit öster om bergskedjan Apenninerna och tio kilometer från Adriatiska havet.
Invånarna i San Marino ser italienska ut, de uppträder på italienskt manér, är katoliker och pratar italienska. San Marino är ett Miniatyritalien mitt i Italien.
Landet har en egen regering, som i och för sig behöver en hel del hjälp från Italien med till exempel elförsörjning, telefonledningar och vatten. San Marino, å andra sidan, har gett Italien möjligheten att arrangera två formel 1-lopp per år – inte helt oviktigt i Ferrariland.
Enligt det internationella formel 1-förbundet får varje land bara stå för ett lopp per säsong, men numera körs Italiens Grand Prix på Monza och San Marinos Grand Prix på Imola. Att Imolabanan ligger en bit utanför Bologna och inte i närheten av San Marino spelar inte någon roll.
Sportjournalisten Giorgi Betti slår sig ned i en arbetsstol på sitt kontor i gränsstaden Serravalle.
– Sanningen är inte alltid det viktigaste här i San Marino, säger han.
– Allt ska verka perfekt och se bra ut i det här landet och ett formel 1-lopp ser naturligtvis bra ut. Om man däremot som journalist skriver att allt inte är perfekt i San Marino kan det bli problem. Ingen vill bli kritiserad, även om de har gjort något fel.
Betti förklarar att han själv blivit hotad för att han inte alltid beskrivit händelser på det sätt som sanmarinierna vill. Han preciserar inte anklagelserna, men säger att han nu är för gammal för att orka bråka, för gammal för att orka provocera. Han skriver vad folk vill läsa.
Bettis tidning San Marino Oggi har en upplaga på 750 exemplar och är i stort sett ett A2-ark vikt på mitten för att få fyra sidor. Kontoret är uppdelat i två delar varav den ena står för produktionen av ett halvtimmes TV-program. Det är trångt. Kopieringsmaskinen står på toaletten.
»England vann med 6-0 – men Benedettini är fortfarande känd som ›Hjälten från Wembley‹«.
Betti bryr sig inte. Han trivs och han älskar fotboll. Jag ber honom nämna några höjdpunkter från San Marinos korta fotbollshistoria.
– Gualtieris historiska mål mot England är naturligtvis en höjdpunkt, det är faktiskt fortfarande det snabbaste målet i VM-historien. Men även returmötet på Wembley förtjänar ett omnämnande eftersom målvakten Pierluigi Benedettini tog en straff av David Platt, säger han.
Det låter lovande innan Betti lägger till:
– Sedan gjorde Platt fyra mål och England vann med 6-0 – men Benedettini är fortfarande känd som »Hjälten från Wembley«. Dessutom tog han laget från och till Heathrow eftersom ingen annan vågade köra buss i vänstertrafiken.
Resultatmässigt är de tre oavgjorda resultaten mot Libanon (1987), Turkiet (1993) och Lettland (2001) höjdpunkterna. Betti erkänner att nivån på fotbollen är riktigt låg, molto basso.
Den sanmarinska högsta divisionen innehåller 15 lag och håller italiensk division sex- eller sjunivå. Det gör att de flesta spelarna i San Marinos landslag spelar i det italienska seriesystemet – även om de inte gör det särskilt högt upp.
– Klubblaget San Marino spelar i C2, Italiens fjärde division, säger Betti. Ändå är det bara italienare som spelar där. Det finns ingen i San Marino som är tillräckligt bra. Det säger en hel del.
»Vi har bara gjort nio mål sedan 1989.«
San Marinos landslagsspelare tränar tillsammans en gång i veckan, på måndagar klockan 18.30. De har ingen fast träningsplan och denna vecka sker träningen, som så ofta, på en grusplan nära förbundets lokaler.
Betti förklarar att det bara finns fem eller sex gräsplaner i San Marino. Eftersom vädret länge har varit torrt sparas gräsplanerna till matcherna.
Efter en stund kommer Giampaolo Mazza ut från omklädningsrummet. Han har bytt om till träningskläder; ett par tajta, blå, nylonträningsoverallsbyxor, en ljusblå tröja och en smutsig blå keps. På fötterna har han ett par gamla Pumadojor med utslitna dobbar.
Mazza säger att han fokuserar på försvarsträningen på måndagarna »eftersom vi nästan alltid försvarar oss«. I framtiden hoppas han kunna tänka mer offensivt.
– Vi spelar alltid med fem man i försvaret på matcherna, annars skulle vi bli överkörda. Men nu vill jag att spelarna ska visa mer självförtroende och gå framåt. Vi har bara gjort nio mål sedan 1989.
Mazza säger också att han inte kör så hårt med killarna på måndagsträningarna eftersom de ofta har spelat match dagen före och dessutom har vanliga jobb att gå till på dagarna.
Kanske borde Mazza vara mer skoningslös mot sina spelare. Konditionen är ett av San Marinos största problem. I de tre första kvalmatcherna i det pågående EM-kvalet höll San Marino 0-0 mot Ungern, Lettland och Polen fram till halvtid utan att orka hela vägen fram. Mot Lettland kunde San Marino till och med ha vunnit – men föll på ett självmål i 90:e minuten och inkasserade sin 29:e raka EM-kvalförlust.
Mazza ser själv ut att vara i hyfsad form ute på grusplanen – han valdes nyligen till högerytter när sanmarinierna tog ut »seklets lag«. Ändå kom han aldrig högre upp än några bänkfyllda säsonger med Riccione i Serie C. Det finns bara en fotbollsspelare från San Marino som har blivit en världsspelare: Massimo Bonini.
I slutet på 70-talet lämnade Bonini det sanmarinska laget Juvenes för spel med Bellaria och Cesena innan han gjorde sin debut för Juventus den 13 september 1981. Med Juve vann Bonini tre Scudetti, en Europacup, en Cupvinnarcup, en italiensk cup och en europeisk Supercup innan han återvände till San Marino och spel med landslaget.
För tillfället finns ingen ny Bonini i sikte. Jag frågar Mazza vem som har varit San Marinos bästa fotbollsspelare de senaste åren.
– Jag skulle säga att det är Andy Selva, han spelar för Bellaria i Serie D. Åk och titta på honom!
Bellarias presschef blir överlycklig när han får höra att det kommer en utländsk journalist till söndagens toppmatch mot Santarcangiolese. Han säger att jag kan hämta min ackreditering under namnet »lo svedese«, svensken.
Jag är den enda människan som kliver av lokaltåget i Bellaria, den ende som äter en flottig pizzaslice utanför stationen och den ende som anländer till Stadio Comunale Enrico Nanni en timme före match. Men snart öppnar fiket på arenan – Stadio Comunale Enrico Nanni är, enligt en äldre gentleman i publiken, döpt efter en lovande spelare som dog när han fick en boll i huvudet – och jag kan köpa kaffe, panini och kryddat, varmt vin.
Kommunen har planterat en räcka buskiga träd längs med ena långsidan för att skydda arenan från den bakomliggande motorvägen. Huvudläktaren tar ungefär 1 000 personer och det är knappt halvfullt.
De två lagen kommer ut på planen och värmer upp. Bellarias gänglige nummer 15 rusar okontrollerat mot en hög boll, missbedömer studsen totalt och får den välpumpade bollen rakt i ansiktet. Det hade varit pinsamt i Sverige, i Italien är det en synd.
Eftersom pressläktarens enda plats har blivit tilldelad lokal-TV hamnar jag på huvudläktaren, där jag snart får sällskap av en berusad man i 50-års åldern. Det tar inte lång tid innan han får reda på att en svensk journalist är där för att skriva om Selva.
– Andyyyyyyyyyyyyyy! vrålar han. Sverige är här för att kolla in dig. Visa dem vad du går för!
Och Selva verkar taggad. Han smyger ner mot mittcirkeln och möter korta uppspel, han skapar luckor för medspelarna med diagonallöpningar och är nära att ge Bellaria ledningen med en avancerad cykelspark.
– Han är som Roby Baggio, han rör inte gräset, han flyter fram i luften, säger min läktargranne lyriskt innan han vänder sig mot planen igen.
– Andyyyyyyyyyyyyyy! Svenska agenter är här för att köpa dig!
Selva är klart bäst på plan och ger Bellaria ledningen på straff efter 27 minuter. Men sedan ramlar han omkull flera gånger utan att få frispark med sig, han får en smäll på knäet och börjar halta.
I andra halvlek får Bellaria en spelare utvisad, Santarcangiolese vänder och vinner matchen med 2-1.
Efter matchen väntar jag på Selva. Bredvid mig står två lokaljournalister som försöker skriva ner vad den rasande Bellariatränaren har att säga. Till sist kommer »Bellarias Baggio« ut från omklädningsrummet. Han haltar, men verkar inte alltför uppgiven.
– Sånt händer, säger han med ett leende. Vi spelade bra och förtjänade att vinna, men domaren ändrade matchbilden med sina beslut.
Andy Selva berättar att han föddes i Rom av sanmarinska föräldrar och flyttade till San Marino för några år sedan för spel med klubblaget San Marino i C2. 26-åringen gjorde sitt första landslagsmål i oktober 1998 när San Marino föll med 4-1 mot Österrike. Sedan dess har han gjort ytterligare två mål. Mannen med det blygsamma leendet framför mig har gjort en tredjedel av sitt lands landslagsmål.
Ett gäng ombytta spelare går förbi och undrar vem svensken med mikrofonen är. Selva säger åt dem att hålla tyst och säger sedan att »det är en ära« att spela för San Marino – trots alla förlusterna:
– Vi försöker alltid och vår attityd är att kämpa till slutet och att alltid försöka få med oss något. Vi tog vår tredje poäng 2001 mot Lettland. Därför hoppas vi att den första vinsten kommer snart.
Kan den komma mot Sverige?
Selva skakar på huvudet.
– Impossibile, veramente impossibile, säger han. Vi kan bara göra vårt bästa.
Så lyser han upp igen.
– Men jag vill ha Zlatan Ibrahimovics tröja efter matchen. Jag är stor Romasupporter och hoppas att han kommer spela för oss snart, kanske redan nästa säsong.
– Tänk om jag kunde få byta tröja med honom, upprepar han innan försvinner mot parkeringen.
