I Offside 3/2022 intervjuade vi Ildefons Lima om att spela fotboll i Andorra.
Hur skulle du beskriva Andorras landslag kvalitetsmässigt?
– Jag skämtar ibland och säger att om man kan träffa bollen med foten och springa mycket kan man spela i landslaget. Det behövs ingen fantastisk teknik, däremot riktigt bra fysik. Det krävs extremt hårt jobb i varje landskamp, och det tycker jag är fint. Och det är alltid lika speciellt att spela för landslaget, oavsett vilken upplaga det är. För oss som representerar Andorra är varje vinst en otrolig upplevelse, den kanske väger upp för alla förluster.
Du är 42 år, har gjort 133 landskamper och varit skadad i nästan ett halvår. Men du vill göra fler?
– Om jag får spela några minuter med mitt klubblag Inter d’Escaldes hoppas jag att förbundskaptenen kallar mig till landskamperna i juni. Jag njuter fortfarande av att spela och känner att jag måste få ett tillfälle att ta farväl av landslaget. Jag tycker att jag förtjänar det. Att spela över 24 år i ett landslag är galet! Jag är inte 18 år längre, men jag kan bidra med min erfarenhet. Att bli kallad igen skulle vara en belöning för allt slit under åren. Blir det så är det 25 år i landslagströjan. Eller … vänta nu. Jag spelade min första match i slutet av juni 1997 och de här Nations League-matcherna är i början av månaden … Det blir … Okej, nästan 25 år i alla fall! 24 år och 300 dagar, någonting.
Känns det vemodigt att det snart är över?
– Jag har varit borta från fotbollen i fem månader. Ingen träning med mitt klubblag, bara rehab. Ibland har jag inte saknat fotbollen alls. Jag har känt att det varit skönt att vara hemma med familjen och bara komma ner till träningen och kika i några minuter. Men någon landskamp till bara, det är det som driver mig. Sedan får jag åka skidor, springa maraton och tänka på annat.
»Vi kanske förlorar med 5–0, men jag kommer ändå att vara stolt.«
Du har gjort elva mål i landslaget. Ett av dem var mot San Marino 2017 i en vinst som bröt en svit på 86 landskamper utan seger.
– Jag vet att vi tänkte innan matchen: »Antingen vinner vi i kväll, eller så kommer vi aldrig vinna en match.« Jag minns straffen, hur jag gjorde mål på returen. En otrolig känsla! Nuförtiden är vi lite mer vana vid att vinna matcher [Lima har vunnit fem av sina 133 landskamper]. I Nations League spelar vi oftare mot lag på samma nivå och då är det lättare att ta poäng. Förut spelade vi bara i tuffa kvalgrupper och det var i princip omöjligt att vinna. Vi vann visserligen mot Makedonien 2004.
Vilket var 13 år innan matchen mot San Marino. Vad gör alla förluster med dig som spelare?
– Vi kan bara kämpa. Andorra är ett litet land och vi måste vara medvetna om verkligheten. Kör man ett Formel 1-lopp med en Fiat Panda kommer man sist. Jag tror att det är en jämförelse som fungerar. Vi är Andorra, och vi spelade i många år mot nationer som England. Vi njöt av varje minut, vi älskade atmosfären, men när vi är på planen mot sådant motstånd vill vi bara att klockan ska gå fort. Om resultatet blir 0–4 ser det inte bra ut, men förstår man skillnaderna mellan en Ferrari och en Fiat Panda vet man att 0–4 ändå kan vara okej.
Vem är den bästa du spelat mot?
– Den brasilianske Ronaldo, 1998. Jag var 18 år och hade spelat med honom på Playstation, och nästa dag sprang han bredvid mig på planen. Nuförtiden är sådant normalt. Om jag spelar mot portugisiska Ronaldo är det mest: »Okej, hej Cristiano.« Men då, i början av vår landslagshistoria, var det en fantastisk upplevelse att få möta Brasilien. Alla sa till mig: »Spela mot Brasilien? Du är galen, ni kommer att släppa in 20 mål.« Vi släppte bara in tre.
Hur tror du att det kommer att kännas när du kliver ut till din sista landskamp?
– Jag kommer att gråta. Samtidigt ska jag försöka njuta av varje sekund. Jag hoppas att det blir på en stor arena mot ett stort landslag. Vi kanske förlorar med 5–0, men jag kommer ändå att vara stolt.