Norling i nöd och lust

Rikard Norling parkerar sin vita Tesla mellan en vinröd container och 80 glykoldunkar med en sammanlagd vikt på 42 ton. Den som rör sig mycket på Stadshagens idrottsplats vet värdet av ett rejält glykollager. Under några särskilt kalla veckor i vintras frös rören, så FC Stockholms lagledare Ken Lundberg fick släpa med sig 25 kilo smutstvätt hem varje dag. Lagets egentliga hem, Kristinebergs IP, är under renovering hela säsongen. Under tiden är Rikard Norlings nya lag hyresgäster på en av Stockholms hårdast belastade anläggningar där träning på helplan är en lyx. 

Han kliver ur bilen. Förutom de schackmönstrade strumporna är han helt klädd i svart. Om fem timmar börjar träningen, ett matchförberedande pass inför morgondagens bortamöte med Karlstad. Bara Norling är på plats. Under armen har han ett smårutigt kollegieblock i A4-storlek där en startelva ser ut att vara nedskriven.

– Då ska vi se här, säger han långsamt. Nyckeln. Nyckeln dit.

Han pekar på sitt nya kontor: en sliten gul trästuga med en toalett som inte går att låsa. Han känner i jackfickorna. Ingenting. Han öppnar bilen igen och rotar i baksätet en lång stund. Tänker igenom sin morgon i Strängnäs och pratar högt till sig själv:

– Jag låser hemma. Jag lägger nycklarna någonstans då. Jag kör hit och … fan. Nu vet jag var de är.

Han slår igen bildörren, rätar på ryggen och tittar upp mot himlen där aprilsnön faller lätt. En minimal flinga landar på hans glasögon.

– Dörren till soprummet hemma. Där sitter de.

En kvart senare är han ändå inne i den temporära klubbstugan, tack vare en snabb nyckelutryckning av lagledaren Ken Lundberg. Lundberg har varit i klubben sedan FC Stockholm spelade i de lägre serierna. I år har han fått se laget inleda Norrettan med två segrar och en oavgjord match. Lundberg tror att Norling är tränaren som kan leda laget till en historisk plats i Superettan. 

– Det är 2.0 på allt sedan Rikard kom, säger han. Alla måste skärpa sig. Och det gör alla eftersom de ser hur mycket han bryr sig.

Lundberg hasar in i stugans materialförråd för att kontrollera de vita bortatröjorna som ska med till Karlstad i morgon. I det större rummet brygger Norling kaffe vid diskbänken.

– Funkar kopiatorn, Ken?

– Vet du att nu tror jag faktiskt att den gör det.

»Jag kände mig som en fantastisk fotbollstränare – som ingen ville ha.«

Norling ler och ställer in sin matlåda i kylen. Korv stroganoff med spagetti. I träningsväskan ligger också ett kokt ägg och en rågmacka som han ska trycka i sig efter träningen. Sedan han fick sparken från IFK Norrköping för knappt två år sedan har han haft flera förfrågningar från större klubbar än FC Stockholm. Efter minisuccén med det taktiknördiga Youtubeprogrammet Norling & Pense Reflekterar har också TV-bolagen ryckt i honom.

Men han valde det här.

– Det passar en arbetargrabb, säger han. Jag är genuint lycklig i den här miljön, med de här spelarna som vill så mycket. Det påminner om mina första år som tränare.

 

Om Rikard Norling tar sig bort till andra sidan av Stadshagens IP kan han se AIK:s gräsplaner på andra sidan Karlbergskanalen. Tre gånger har han lämnat »paradiset«, som han brukade kalla AIK:s träningsanläggning. De två senaste gångerna skedde det mot hans vilja. Vid det första tillfället var det hans eget beslut. 

– Jag har sällan pratat om det, säger han. Och nog aldrig i detalj. Det var en omskakande tid på flera sätt.

Han var 30 år och nybliven tvåbarnspappa. Vid sidan av, eller bakom, Stuart Baxter hade han upplevt både SM-guld och Champions League-spel. Han var ivrig att stå på egna tränarben och övertygad om sin kapacitet. Han vinkade adjö till en månadslön på 40 000 kronor och väntade in anbuden.

– Och så blev det dyngtyst, säger han. 

Han gör ett smackande ljud med läpparna och går sedan vilse i en metafor, något om en källarkonstnär vars tavlor aldrig får visas på galleriet en trappa upp. Sedan säger han:

– Vi får nog ta det här från början lite grann.

Och så berättar han. Om den egna spelarkarriären i Brommapojkarna som avslutades tidigt på grund av en kollapsad rygg. Om de första stapplande tränarstegen i BP, om hur AIK:s klubbdirektör Stefan Söderberg anställde honom som Tipselittränare 1996. Om Stuart Baxters ankomst två år senare som innebar att Norling blev assisterande tränare.

– Assisterande, men även Stuarts serviceman och springpojke. Jag högaktade honom – från kostymerna till L-formationerna på mittfältet. Han såg nog något i mig också. Jag fick uppmärksamhet och feedback i form av uttjänta Armanislipsar. 

»Vi hade två små barn, lån på nya huset. Vad hade jag gjort?«

När Baxters gamla kompis, målvaktstränaren Gerry Peyton, fick ett större ansvar i AIK blev Norlings roll mer undanskymd. Han tränade de mest lovande ungdomarna och spelarna strax under A-laget, men hade fortsatt tät kontakt med Baxter.

– Sedan lämnar Stuart AIK och in kommer – Olle Nordin. Det blev början på slutet för mig.

I sin roll som utvecklingsansvarig kände sig Norling utelåst av Olle Nordin. Han välkomnades inte till A-lagets träningar och fick inte medverka på teorigenomgångar. Frustrationen blev ännu större av att han inte var särskilt imponerad av den tidigare förbundskaptenens tränarhjärna.

– Jag kände att jag var flera klasser bättre än Olle Nordin. I min värld, det är viktigt att påpeka, var Olle Nordin en Skoda jämfört med den Ferrari som varit Stuart Baxter. Jag hade med glädje levererat reservdelar till den Ferrarin. Skulle jag nu göra samma sak med en Skoda? Nej, det gick inte. Så jag sa upp mig.

Överskattade du din attraktionskraft? Få utanför AIK visste vem Rikard Norling var 2001.

– Hundra procent. Där satt jag på mina höga hästar, naiv så in i helvete. Jag kände mig som en fantastisk fotbollstränare – som ingen ville ha. Kontraktet jag lämnade i AIK var ganska färskt och 40 000 i månaden var mycket på den tiden. Vi hade två små barn, lån på nya huset. Vad hade jag gjort? Tiden gick, ingen hörde av sig. Vi levde på blodpudding och knappt ens det ibland. 

 

När han väl fick ett jobb var det mest en lycklig slump. Väsby IK i division två (motsvarande dagens division ett) ville först ha Nebojsa Novakovic som tränare, men han ville inte ha huvudansvar direkt efter spelarkarriären i AIK. Då gick frågan till Bosse Andersson som svarade att han hellre ville fokusera på Djurgården. När Novakovic erbjöd sig att bli spelande assisterande tränare i Väsby lanserade han Rikard Norling som huvudkandidat. De två hade pratat en del fotboll under AIK-tiden och Novakovic hade slagits av hur strukturerad Norling var.

– Det var helt Nebojsas förtjänst att jag kom till Väsby, säger Norling. Jag fick 10 000 kronor i månaden och 5 000 i reseersättning. Vi gick fortfarande minus hemma. Ändå var jag tacksam. Det var en chans jag verkligen ville ta.

De var olika både som personer och fotbollsmänniskor. Novakovic var gamängen som föredrog munktröja framför kostym, vildhjärnan som kunde föreslå 2–6–2-uppställning eller punktmarkering inför ett möte med Enköping. Norling var analytikern som ogärna släppte in känslor i ledarskapet. De behövde varandra. Norling ansvarade för defensiven, Novakovic för offensiven. Och de var överens om det viktigaste: här skulle det jobbas hårt.

– Fy fan, säger Novakovic. Vi var på Vilundavallen mellan åtta och åtta varje dag. Dubbla träningspass för de spelare som kunde och ville. Många ville. De blev inspirerade när de såg hur hårt vi tränare jobbade.

Han ger ett exempel.

– På vintern tränade vi på grus, men planen var ojämn. När det var kallt orkade vaktmästaren inte gå ut med den där breda borsten som jämnar till. Då satte vi den på dragkroken till Rikards gamla Mercedes och körde själva. Det här hände flera gånger och varje gång frös vi som fan i den gamla bilen. Men planen blev bättre att träna på. Och spelarna blev glada när vi sladdade runt i Mercan.

»Lungcancer med ett halvår kvar att leva. Jag kunde inte ta in det – för mig var han odödlig.«

Kanske var det tränarduons hängivenhet som gjorde att spelarna inte protesterade mot att träna även under sommaruppehållet. Fliten betalade sig. 2002 vann Väsby sin division två-serie, men stupade mot Boden i kvalet till Superettan. Tränarnas relation fördjupades. Nebojsa Novakovic beskriver den som ett ständigt pågående samtal om fotboll.

– Jag var alltid sugen på att hitta något till varje match som överraskade motståndaren. Typ punktmarkering. Rikard ville höra alla mina argument. Så jag snackade och han funderade, ställde fördelar mot nackdelar. Men när han väl köpte en idé fanns det ingen tvekan. 

Andra säsongen i Väsby fick både Novakovic och spelarna se en annan sida av Rikard Norling. Han hade inte planerat att visa upp den, visste inte ens själv att han hade den inom sig. Men till slut kom känslorna i kapp honom.

 

I klubbstugan på Stadshagen blåser Rikard Norling ut luft och tittar upp i taket.

– Det här är ursåret, säger han. Min stora tragedi. Han var min pappa och min bästa vän. 

Bengt Norling hade tränat sin son (och även jämngamla Johan Mjällby) i både fotboll och ishockey under hela uppväxten i Järfälla. Och när Rikard som 23-åring blev tränare för moderklubben IK Bele hade han sin far som assisterande.

– Pappa var en jävligt duktig fotbollstränare, och i princip varje år fick han frågan om att ta över Beles A-lag. Han tackade konsekvent nej. Skälet var att han inte kunde prata inför en grupp. Det var hans akilleshäl.

»Jag kallsvettas och blir jättenervös. Jag faller igenom totalt och spelarna märker det.«

Efter samarbetet i Bele fortsatte Bengt Norling att följa och stötta sin son, genom den första AIK-sejouren och sedan i Väsby. Men inför den andra säsongen där fick fadern, 53 år gammal, ett fruktansvärt besked.

– Lungcancer med ett halvår kvar att leva, säger Rikard Norling. Jag kunde inte ta in det – för mig var han odödlig. Så jag ringde läkaren och liksom: »Hur kan vi lösa det här?« Men läkaren sa bara: »Ledsen, kompis. Det är kört.«

Hur tacklade du det?

– Det gjorde jag inte, fast han hostade mer och mer. Jag trängde undan känslorna. Men så kom en bortamatch mot Spårvägen. 

Han byter till presens. Beskriver en scen som han aldrig glömmer.

– Vi är på Farsta IP. Det regnar som fan. På matchgenomgången i omklädningsrummet får jag hjärtklappning. Jag kallsvettas och blir jättenervös. Jag faller igenom totalt och spelarna märker det. Jag klarar inte ens av att prata med dem. 

Hade du upplevt något liknande tidigare?

– Aldrig. Mamma brukar säga att jag älskade att ställa mig i aulan som sexåring och sjunga Staffan Stalledräng. Aldrig problem med en publik. 

Nebojsa fick ta snacket?

– Ja. Men matchen blir inställd på grund av regnet. Så jag åker skakad därifrån. Tänker på min pappa som inte kunde bli tränare eftersom han inte klarade att prata inför folk. Tänker att nu är det kört för mig också, jag kan inte fortsätta göra det jag älskar mest. Jag kör hem till pappa som sitter dödssjuk i soffan. Jag berättar vad som har hänt. Och han säger: »Det som händer med dig nu är att du börjar inse vad som är på väg att hända med mig.«

Han hade rätt?

– Det hade han. Och då vågade jag släppa fram känslorna. Nästa dag tog jag upp det som hade hänt med laget. Och för första gången berättade jag att snart kommer min pappa dö. Jag hade inte ens vågat formulera orden för mig själv tidigare. Nu berättade jag för 22 personer. Jag grät.

Hur reagerade spelarna?

– De var fantastiska. Tre av dem kom fram efteråt. Jag minns särskilt att Andreas Mates berättade att han hade varit med om samma sak. »Jag vet precis hur du känner«, sa han. Och jag bestämde att om jag någon gång tappar kontrollen igen, då ska jag vara öppen med det. Inte stänga ute känslorna.

Påverkade det ditt ledarskap?

– Totalt. Jag var extremt rigid tidigare, svartvit i min syn på spelarna. Är du skadad eller frisk? Har du feber eller inte? Det här var första gången jag verkligen förstod att vi jobbar med människor. Även om jag fortfarande hade långt kvar i den processen.

Bengt Norling dog innan Väsby för andra gången i rad vann serien. För andra gången i rad förlorade de också kvalet till Superettan, mot Friska Viljor den här gången. Men Rikard Norlings hundår var över. 

 

Två busshistorier från Norlings allsvenska säsong med Gif Sundsvall. 

Hans egen illustrerar att han 2004 fortfarande hade ett stort kontrollbehov och att ingen detalj var för liten för att tas på största allvar. Inför en bortamatch mot Örgryte fick Sundsvalls spelare titta på video i bussen. Filmens innehåll: Örgrytes inkast från tidigare matcher.

»Jag trodde på riktigt att Norling skulle svimma. Han måste ha känt sig jävligt långt från Stockholm.«

Sundsvalls tidigare målvakt Fredrik Sundfors bussanekdot är vildare.

– Vi skulle spela träningsmatch borta mot Rosenborg, säger han. Vi gjorde ett stopp i närheten av Åre och där fanns en butik som sålde yxor. Vår mittback Patrik Eriksson-Ohlsson gick in och köpte en. Bara det tror jag fick Norling att haja till. Att en spelare på väg till match köpte sig en yxa så där utan vidare.

Sundfors tar en skrattpaus i telefonen innan han fortsätter.

– Bussen åkte vidare. Det var snöstorm och plötsligt körde bilen framför oss på en älg. Älgen blev svårt skadad och låg och sprattlade på vägen. Norling såg skakad ut när vi klev av bussen mitt i snöyran. Då stegade »Peo« fram med sin nya yxa. Han avlivade älgen med slösidan. Peo hade jägarexamen och visste vad han gjorde, men det var förstås en fruktansvärd syn. Jag trodde på riktigt att Norling skulle svimma. Han måste ha känt sig jävligt långt från Stockholm.

Fredrik Sundfors, född samma år som Norling, ingick i Sundvalls äldre spelargarde. Han beskriver hur veteranerna fick en nytändning under stockholmaren. Och att Norlings taktiska noggrannhet var »något av en revolution«. Samtidigt sade de ifrån när de tyckte att den nya tränaren blev fyrkantig eller överambitiös. På försäsongslägret i La Manga protesterade Sundfors när Norling förklarade att allt efter klockan 21 var »inomhustid«.

– Inomhustid? säger Sundfors. Det hade jag inte haft sedan jag var tolv. Norling fattade det och fick lätta på reglerna lite. Vi hade inte tänkt gå ut och svina, men vi ville behandlas som vuxna.

»En av de bästa jag har haft. På bara ett år hann han sätta ett djupt avtryck.«

Ett annat Norlingförbud som inte stod sig kommunicerades på Gif Sundsvalls teambuildingdag före den allsvenska starten. På Sundfors initiativ samlades alla spelare på ett spahotell. Efter bastun väntade V75 på Bergsåker där laget hade satt ihop ett gemensamt travsystem. 

– Ingen alkohol, hade Norling sagt. Men hästarna sprang för bra. Vi hade prickat sex av sex och i sjunde avdelningen fick vi in en högoddsare. Vi tog hem nästan 800 000 kronor! Delat på hela laget, men ändå – ingen dålig vinst. Du kan ju tänka dig stämningen när vi drog in till stan efter den. Och det där med »ingen alkohol« kändes inte så viktigt längre. När Norling kom för att titta till oss stod vi på borden.

Med Rikard Norling som tränare slutade Gif Sundsvall sjua i Allsvenskan, klubbens främsta placering på 16 år. Och även om Fredrik Sundfors gillar historierna om hur tränaren tvingades lätta på tyglarna minns han honom med värme. Målvakten blev besviken när Norling återvände till Stockholm och AIK efter bara en säsong i Medelpad.

– Det var ett givande och tagande med Norling, säger Sundfors. Men som tränare var han fantastisk, en av de bästa jag har haft. På bara ett år hann han sätta ett djupt avtryck.

 

Det verkar vara återkommande för Rikard Norling. Även när han har misslyckats sportsligt har det alltid funnits supportrar som försvarat honom. När han med sitt Atalanta-inspirerade markeringsexperiment körde ner AIK i bottenträsket 2020 insåg nog de flesta gnagare rimligheten i att han avskedades. Men många var också noga med att påpeka hur mycket de tyckte om honom, och få skulle sannolikt våga avfärda tanken på att Rikard Norling en dag kommer att träna AIK igen.

»Rikard var den första tränaren i Brann som kom fram och hälsade. Han tog oss alla med storm.«

AIK är förstås ett eget kapitel. Det är laget i hans hjärta, laget han har hjälpt ur Superettan (2005) och fört till guld (2018). Och eftersom han alltid har vårdat sin relation med de svartgula supportrarna är det inte konstigt att han har en särställning på Norra stå. 

Mer intressant är egentligen hans tid i Brann. När han lämnade Norge efter en och en halv säsong skrev Eduardo Andersen – musiker och Brannprofil – så här i sin fotbollsblogg: »Vi kommer aldrig att se en liknande ledare i Brann igen. Gillad och älskad av precis alla.«

Gillad och älskad av precis alla – efter att fullständigt ha kört laget i diket. 

När Norling kom till Brann 2014 hade han just vunnit SM-guld med Malmö FF och förhoppningen var att han skulle ta hem pokaler till Bergen också. Han talade själv om Brann som ett möjligt mästarlag. När en säsong hade gått tvingades han istället prata om varför klubben för första gången på 28 år inte längre tillhörde högsta serien. Degraderingen blev ett faktum samma kväll som MFF tog emot Juventus i Champions League. Trots fiaskot fick han vara kvar, men när Brann sladdade på en niondeplats i andraligan fick styrelsen till slut nog.

– Jag hade bloggat om Brann sedan 2005, säger Eduardo Andersen. Rikard var den första tränaren i Brann som kom fram och hälsade. Han tog oss alla med storm. 

Rent taktiskt hade Norling genomgått en offensiv förvandling i Malmö, och i Brann försökte han få ett tidigare försvarsinriktat lag att spela gladfotboll.

– Allt gick kanon förutom resultaten, säger Andersen och skrattar. Med Norling skulle vi spela och det gjorde vi verkligen. Han föll på sin naivitet inför norsk fotboll. Försvarsspelet höll inte mot långa inkast och snabba kontringar.

»Norlings SMS-svar kom snabbt. Det var kärvänligt och innehöll rosa hjärtan.«

Den tidigare Brannbloggaren, numera lokalpolitiker för Arbeiderpartiet, tycker det är talande att Norling inte sparkades direkt efter den chockartade nedflyttningen. Kanske spelade hans goda relation med journalisterna och supportrarna in, funderar Andersen.

– Han gömde sig aldrig. Till och med när vi förlorade kvalet mot Mjøndalen i tio minusgrader tog han sig tid för supportrarna, lyssnade och förklarade sig. Han var äkta hela vägen.

 

Det finns dem som har varit misstänksamma mot det beteende som Andersen beskriver som äkta. Det är svårare att avskeda en tränare vars personlighet uppskattas av både press och publik. Internt har Norling hamnat i konflikter i flera av sina klubbar, men de mest hängivna supportrarna har alltid kunnat spegla sig i honom. Han kan läktarkoderna, visar förståelse för lidelsen, talar gärna om »kärlek och passion« även när det gungar under hans fötter. En supporter som brinner för sitt lag känner sig helt enkelt sedd av Rikard Norling.

Detsamma gäller journalister. Fler reportrar än jag har genom åren fått beröm av Norling under intervjuer. Innan han svarar på en fråga säger han ofta saker som »du är jäkligt vass alltså« eller »det är bra, du är verkligen skicklig«. 

»Det är så fullt upp att herrarna Alonso och De Zerbi inte får plats i mitt mentala utrymme.«

Har det funnits ett mått av krigslist i de kommentarerna? När jag i vintras hörde av mig till honom för att kolla möjligheterna för ett reportage hade våra yrkesvägar inte korsats på elva år. Norlings SMS-svar kom snabbt. Det var kärvänligt och innehöll rosa hjärtan. Vilken annan tränare kommunicerar så? Var det en taktik för att få en snällare artikel? 

Samtidigt känns den tanken befängd. För det första är Rikard Norling i FC Stockholm inte i behov av positiv bevakning. Hade han velat träna högre upp än Ettan hade han kunnat göra det. För det andra: Vem orkar hålla på så? Redan under hans första allsvenska säsong med AIK, 2006, hamnade han ofta utanför protokollet med journalisterna. Efter en match frågade han gärna om vår analys, och medan vi hasplade ur oss våra åsikter nickade han intresserat. 

– Det är bara sådan han är, säger Eduardo Andersen. Jag får fortfarande julkort av Rikard.

 

FC Stockholms assisterande tränare Adam Larsson slänger en trött blick på de två lådorna med pastasallad som upptar ett dubbelsäte i lagets hyrbuss. Det är lördag förmiddag och 30 mil till Karlstad. Säsongens andra bortamatch.

– Pastasallad, ja, säger Larsson. Såna lådor har man ju sänkt på ett antal bussar genom åren.

Den tidigare Mjällbybacken, son till Listerlandets legendariske sportchef Hasse Larsson, gör sin andra säsong i FC Stockholms ledarstab. Till vardags arbetar han som handelsrådgivare på Storbritanniens ambassad. De andra ledarna har också jobb vid sidan av fotbollen, bara Norling är heltidsanställd. 

Från utsidan är det frestande att raljera kring den här klubben. Det blir lätt så när man har ett fullständigt namn som lyder FC Stockholm Internazionale. När man som enda division ett-klubb håller sig med en Senior Advisor (tidigare AIK-direktören Manuel Lindberg). När man lägger stor vikt vid att ha en clean matchtröja och har spelat under mottot »Mot Europa« sedan grundandet i lingonserien 2010. Dessutom har klubben finansiell sponsoruppbackning av miljardären Fredrik Wester.

»Eller så går vi upp något annat år. Det här är långsiktigt för oss.«

Men när man ser spelarna glufsa i sig de sladdriga pastaskruvarna längs med E18 känns miljön inte särskilt lyxig. Laget består främst av ärrade division ett-krigare och tidigare akademispelare som fortfarande drömmer om större scener. Förutom tidigare Hammarbybacken David Fällman finns ingen allsvensk rutin i bussen att tala om. Fredrik Westers sponsorskap är enligt honom själv begränsat till några hundra tusen kronor om året. Det är förvisso stora pengar för en division ett-förening, men inte tillräckligt för att värva uppflyttningsgaranti. Seriens mest namnkunniga lag är istället Södertäljeklubben Nordic United.

– Vi skulle kunna gå upp i år, säger marknadschefen Eddy Sjöberg och knäpper en telefonbild på motorvägen genom framrutan.

Han publicerar bilden på klubbens Instagramkonto tillsammans med texten »Karlstad away«. Sjöberg växte upp på Åland och var målvakt i FC Stockholm när laget låg längre ner i seriesystemet.

– Eller så går vi upp något annat år. Det här är långsiktigt för oss. Jag kan jämföra med IFK Mariehamn. När jag var liten trodde ingen att Champions League-hymnen någonsin skulle höras på åländsk mark. Men det hände.

 

Rikard Norling hoppar på i Strängnäs. Där har han haft sin bas sedan tiden efter Malmö. Numera är han skild, men två av de fyra barnen går fortfarande i skolan och är rotade vid Mälarens södra strand. Han tänker inte flytta därifrån. Vilket gör det enklare att avfärda jobberbjudanden från klubbar långt bort.

– Trevligt i går? frågar assisterande tränaren Adam Larsson.

– Mycket, säger Norling.

Han hänger upp ett kostymfodral på en krok vid fönstret och sätter sig i det lediga dubbelsätet bakom chauffören. Larssons fråga syftade på Norlings fredagsträff med IFK Värnamos huvudtränare Anes Mravac och hans assistent Vedran Vucicevic. Tillsammans med Henok Goitom, assisterande tränare i AIK, ingår de i en tränartankesmedja som Norling startade efter jobbet i Norrköping. 

– Underbart inspirerande, säger Norling. Varje person fick i uppgift att analysera ett lag, och en tränare, och sedan hålla i en presentation för de andra.

Själv analyserade han Bayer Leverkusen och tyskarnas succéledare Xabi Alonso. Övriga lag var Brighton, Arsenal och Manchester City. 

– Kunskapsmässigt utvecklas man mest när man inte tränar ett lag. Nu finns det tyvärr inte lika mycket tid. Det är så fullt upp att herrarna Alonso och De Zerbi inte får plats i mitt mentala utrymme.

»Det känns logiskt att Norling genom åren har uppskattat Tomas Tranströmers poesi.«

Jag frågar om inte glappet blir för stort, om det verkligen går att omsätta Xabi Alonsos fotboll till svensk division ett-nivå. Vore det inte smartare att analysera lag som bara är snäppet bättre?

– Det är fortfarande fotboll, säger Norling. Själva tränarskapet skiljer sig inte så mycket som man kan tro, om laget är ambitiöst. Och det är verkligen det här gänget. Då känner jag att jag vill göra precis allt för att hjälpa dem framåt.

Jag berättar för Norling om något som hans tränarkollega Andreas Brännström sade till Offside i en intervju förra året. Brännström tyckte att fler tränare borde våga kliva ner några nivåer ibland för att utmana och utveckla sig själva. Nyckelcitatet löd: »Där måste du göra ett hantverk. På högsta nivån kan du däremot klara dig ganska länge bara genom att vara försäljare.«

– Otroligt klokt sagt, säger Norling. Om jag skulle vara en möbelsnickare står jag just nu i verkstan. Jag håller i verktygen själv och vissa verktyg är gamla, om jag slinter syns det direkt. Den stora möbelfabriken har däremot fina high tech-maskiner. Men hur skarp är egentligen mannen bakom high tech-maskinen när snirkeln i träet blir vacker? Det är inte alltid så lätt att veta.

 

Han skrattar och ber om ursäkt för sin dragning till hemsnickrade metaforer. Det känns logiskt att han genom åren har uppskattat Tomas Tranströmers poesi. När Norling tränade Malmö kopplade han Tranströmers dikt Blåsipporna som »skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar« till MFF:s unga spelare. 

Norrettan är på ytan en mindre poetisk plats. När FC Stockholm anländer till Karlstad riktas spelarnas fokus direkt mot den matchplan som officiellt är en hybridgräsmatta. I själva verket domineras den av hårt stampad lera.

– Det här ser ju intressant ut, säger mittfältaren William Jan och trycker till med ena foten på det grönbruna underlaget.

Karlstads lagledare Glenn Wiklund beklagar på bred värmländska planens skick.

– Det har blivit någon jädra sjukdom på det vanliga gräset tydligen. Och så har det spelats två matcher i amerikansk fotboll under veckan.

I omklädningsrummet byter Rikard Norling om från sneakers till finskor. På en vägg sitter upptejpade stenciler som visar hur laget ska positionera sig på fasta situationer. Just innan laget ska gå ut till avspark samlar tränarna spelarna i en cirkel.

– Planen lite över förväntat eller? säger Norling och ler.

Spelarna ler tillbaka. Deras tränare byter till låg, allvarlig röst.

– Det finns så otroligt mycket kunskap här inne. Lita på den. Värdera läget och fatta ett beslut, vi stöttar er till hundra procent. Det blir mer hjärta än hjärna på den här planen och det är okej att inte spela sin bästa fotboll i dag. 

»Jag ser laddade blickar, påkopplade ögon. Det är så jävla nice.«

Han gör en paus och låter blicken svepa längs ansiktena i ringen.

– Det är däremot inte okej att inte ta fajten. När vi åker hem i dag har vi sannolikt några fler blåmärken. Och tre poäng. Okej, boys?

Boysen nickar. Domaren ropar från korridoren att det är dags för inmarsch. Norling skickar med spelarna en sista hälsning.

– Man blir glad av att titta på er. Jag ser laddade blickar, påkopplade ögon. Det är så jävla nice. Nu går vi ut och höjer volymen.

 

På sin väg bort till tränarbänken skakar Norling hand med ett välbekant ansikte som talar släpigare stockholmska än han själv. Kjell Jonevret tog över Karlstad mitt under föregående säsong. 2006, när Jonevret var regerande mästare med Djurgården, förlorade han båda derbyna mot Norlings AIK. De matcherna sågs av över 30 000 åskådare – den här dagen har 802 personer tagit sig till Sola Arena i Karlstad. En uppslutning som hemmabacken William Sonntag senare ska hylla med orden »jag har aldrig under min karriär varit med om något liknande«.

Jonevret är heller aldrig nära att få någon senkommen revansch. Trots den hoppiga planen får FC Stockholm bett i sitt snabba passningsspel, och när målchanserna kommer är gästerna noggranna. Fyra gånger flyger Rikard Norling upp från bänken för att måljubla, och även vid ledning med 4–1 en bra bit in på andra halvlek coachar han intensivt. När matchen är slut deltar han i spelarnas segerdans. Han viskar något till assistenten Adam Larsson och kramar sedan om sin nya parhäst.

Själv tänker jag på hans gamla. Nebojsa Novakovic har inte jobbat med Norling på sju år. Han som fixade jobbet i Väsby när livet var som tuffast, han som stöttade när Norling bröt ihop i omklädningsrummet på Farsta IP, han som lade en hel natt på att övertala huvudtränaren om att AIK-terriern Nicklas Carlsson borde punktmarkera Anders Svensson i Borås 2006. I dag hörs de inte längre. Senast Norling var i AIK plockades Bartosz Grzelak in som assisterande tränare, varpå Novakovic fick ta klivet ner till U-lagen. Novakovic ville inte snacka om det när vi pratade, eller varför han och Norling slutat ringa till varandra. Men han ville heller inte säga ett ont ord om mannen som var Baxters springpojke samtidigt som han själv lobbade in ett Champions League-mål mot Barcelona.

Istället sade Nebojsa Novakovic så här:

– Om Rikard i morgon skulle ta Plavi Team i division sex skulle han ge hundra procent av sin själ där också. Det är hans stora styrka. Att han verkligen älskar att vara fotbollstränare.