Brinntid

Johan Mjällby ser lika sammanbiten ut som när han under spelarkarriärens landskamper stod uppställd för nationalsången när han blickar ut över den kala samlingssalen, belägen under Kristinebergs IP:s K-märkta läktare på Kungsholmen.

Spelare efter spelare i hans FC Stockholm Internazionale släntrar in och fyller upp bänkraderna. Det ekar om de gnisslande trästolarna.

I väntan på att chefstränare Mjällby ska ta ordet skickar hans assisterande Kia Mostaghimi en pik till lagets skyttekung Stefan Ostojic. 

– Det lyser om dig, Stefan!

Den handlar inte om att anfallaren har en särskilt speciell utstrålning dagen till ära, utan är en gliring om dennes nya, silvrigt reflekterande Nikejacka. Ostojic svarar inte med mer än ett snett leende. Så är det också allvar nu. 

Sedan bildandet hösten 2010 har FC Stockholm rusat genom seriesystemet. Från starten i division sju har klubben aldrig stannat längre än två år i en serie innan man avancerat uppåt. Efter femteplatsen under fjolårets debutsäsong i division två var målet inför i år att ta steget upp i ettan, för att nästa år direkt gå upp i Superettan. På sikt är det uttalade målet att utmana huvudstadens tre största klubbar. Eller »Mot Europa!«, som man har skanderat sedan debutsäsongen i sjuan. 

Under årets coronasäsong, som blivit förkortad och bara spelas som en enkelserie, har det inte gått som planerat. Efter ett par sena poängtapp – men framför allt två raka förluster mot mittenlaget Enskede och senast toppkonkurrenten Enköping – håller drömmen om uppflyttning på att gå i kras med fyra omgångar kvar. Till synes ostoppbara Hudiksvall har dragit iväg i täten medan Kungsholmenrivalen Karlberg kopplat greppet om kvalplatsen. 

Veckan som kommer ser ut att bli avgörande. Under två lördagar i rad ska FC Stockholm möta just Karlberg och Hudiksvall. Däremellan ska man också mitt i veckan spela sin största match i klubbens korta historia när man hemma på »Krillan« ska ta emot Superettandominanten Degerfors i Svenska cupen. 

Med armarna i kors drar Johan Mjällby ett djupt andetag framför spelargruppen. 

– Hej, boys. Så här är det: Jag tar ansvar för resultaten. Jag kan ta ansvar för när ni passar fel och jag kan ta ansvar för när ni blir av med bollen. 

Han pausar och låter blicken svepa över rummet. 

– Jag kan till och med ta ansvar för era liv om det är så också. 

Det är knäpptyst i bänkarna. 

– Men en sak som inte är under mitt ansvar, det är att alla andra lag jobbar hårdare, och nu snackar jag även om de sämre lagen. Beror det på att de har större arbetskapacitet? Eller har jag en övertro på oss?

»Jag har en känsla och är helt övertygad om att vi går rent från och med nu. Vi tar allt och slår ut Degerfors ur cupen.«

Under veckans första träningar har Johan Mjällby varit bortrest. I hans frånvaro har det gnällts bland spelarna om allt från att man inte kommit till sin rätt i tränarens spelsystem till att matchtröjorna inte hängt på ens plats när man kommit till omklädningsrummet före matcherna. Det senare är något som många av spelarna blivit bortskämda med under ungdomsåren, efter fostran i AIK:s, Hammarbys, Djurgårdens och BP:s akademier.

Så tar Mjällby upp snacket som försiggått bland spelarna när han varit borta:

– Det är inget problem att ni har åsikter. Det är bara att komma till mig och framföra dessa. Okej? Men nu är det bara några matcher kvar på säsongen och då är det ingen idé att hänga upp sig på smådetaljer. Vi måste ut och köra, måste jobba stenhårt. Då behöver ni antingen koppla på och greja det – eller så behöver ni inte vara här. 

Orden kanske inte framstår som så tuffa utskrivna i text, men i rummet känns framför allt det sista i Mjällbys anförande som det måste ha varit att få en tackling av den hårdföra mittbacken under dennes fornstora dagar i Celtic – rätt in i reklamskyltarna. 

Efter en kortare videogenomgång av Karlbergs styrkor och svagheter, fortsatt utan att ett knyst hörs från spelarna, är det dags att gå ut till kvällens träning i den ovanligt ljumma senseptemberkvällen. 

I strålkastarskenet ute på planen samtalar Simon Brännström och Stefan Elfver, ordförande respektive sportchef i FC Stockholm. Vid sidan om sina heltidstjänster i säljarbranschen ägnar de båda uppskattningsvis 30–40 timmar i veckan åt FC Stockholm. Duon talas vid så ofta att Stefan, om Simon någon gång gifter sig i framtiden, lovat att ta fram »statistik från Telenor« över alla de miljontals SMS och samtal de haft med varandra genom åren. Den täta kontakten har medfört att de inte sällan hoppar in och avslutar varandras påbörjade meningar. 

Båda satt med längst bak under Johan Mjällbys tal till spelarna. Lika bekymrade som de är över insatserna i de två senaste förlustmatcherna, lika osäkra är de på om tränarens tal till spelarna hållit rätt ton. Stefan tror att gruppen mår bättre när Mjällby är som »världens schystaste kompis«, vilket tränaren tydligen också kan vara. 

Men när det kommer till avslutningen av säsongen finns det inga tvivel hos klubbledningen. 

– Jag har en känsla och är helt övertygad om att vi går rent från och med nu. Vi tar allt och slår ut Degerfors ur cupen, säger Simon självsäkert innan Stefan tar över.  

– Det ringde en journalist från förbundet som ville göra en intervju inför matchen mot Degerfors, och som hade snappat upp att vi har »Mot Europa!« som slogan. Han sa: »Ja, då är väl Svenska cupen närmaste vägen dit.« Och det är ju sant, säger han med ett självförtroende helt i linje med att ha sitt efternamn tatuerat med stora gotiska bokstäver på underarmen.

– Slår vi bara Degerfors och sedan vinner cupen så blir det …

Han hinner inte avsluta meningen förrän Simon tar vid. 

– … kval till Europa League.

 

Första gången jag hörde talas om FC Stockholm Internazionale var för fem, sex år sedan. En kompis hade flyttat till Kristineberg och jag ville kolla upp vilka som höll till på idrottsanläggningen intill. Jag noterade då att det var ett lag som spelade i fyran och som trots sitt namn delade sina rödsvarta klubbfärger med AC Milan. Sedan tänkte jag inte mer på klubben. 

Men när jag i fjol såg att samma lag hade tagit steget upp i tvåan och lyckats knyta till sig Johan Mjällby som huvudtränare kom jag på mig själv med att följa klubben på håll – såväl i tabellen som via Instagram. Vart och vartannat inlägg har varit ett betalt reklamsamarbete med mäklarfirmor, sushiställen, träningscentrum och elsparkcykelföretag. FC Stockholm tycktes överhuvudtaget ha en osedvanlig förmåga att dra till sig intresse – vilket också syntes på bilder från 2018 års kval upp till tvåan, där jag kunde se att ett hundratal åskådare på läktaren firade avancemanget med bengaliska eldar.  

»Det fanns en öppning för att bli hela huvudstadens lag. Nu behövdes bara spelare.«

Alldeles före coronapandemin gick man dessutom ut med att man tecknat ett avtal med en ny huvudsponsor i ett riskkapitalbolag, ovanligt för en klubb så långt ner i seriesystemet.

– När man har den passionen och de långsiktiga ambitionerna som vi har går det inte att ha Hasses Bygg på hörnet som sponsor, säger Stefan när han och Simon tar emot mig en förmiddag på FC Stockholms kombinerade kansli och kafeteria vid Kristinebergs IP. 

Stefan säger att han aldrig har förstått sig på lågt satta målsättningar, något som kan ha sitt ursprung i en händelse under uppväxten. 

Under ungdomsåren ingick han i ett av såväl Stockholms som hela Sveriges främsta lag: Huddinge IF:s 82:or. Där spelade han som central mittfältare, identifierade sig med Javier Zanetti och fick genom åren i uppdrag att stjäla bollen från årskullens största talanger i huvudstaden: Rågsveds Stefan Ishizaki och Brommapojkarnas Bojan Djordjic. Liksom flera i Huddingelaget hade Stefan Elfver siktet inställt på ett liv som fotbollsproffs, helst i Inter.

En dag efter en träning tog hans tränare ordet framför de femton spelarna i laget. Han sade att även om laget var bland de fem bästa i landet var det ändå, rent statistiskt, högst två spelare från ungdomslaget som skulle nå division två-spel. 

– »Vad fan sa du, jag ska till Italien«, tänkte jag, säger Stefan. För vad var det där att säga? Det var kanske sant men ändå jävligt hårt.

Det blev aldrig något Italienäventyr för Stefan. Men han nådde i alla fall division två med Huddinge IF:s A-lag. 

Efter ett antal säsonger växte idén fram om att starta en helt ny klubb. I Stockholmsfotbollen hade Stefan och ett par vänner från ungdomstiden i Huddinge uppfattat en lucka. Det fanns ingen klubb med Stockholm i namnet högt upp i seriesystemet. Stefan, som själv är Hammarbyare, tyckte sig också ha märkt att det fanns ett visst motstånd bland inflyttade att söka sig till något av de tre stora Stockholmslagen. Det fanns en öppning för att bli hela huvudstadens lag. Nu behövdes bara spelare. 

Flera från det gamla Huddingelaget spelade i Stockholmsserierna strax under eliten. Dessa – och vänner till dessa vänner – samlades för ett första möte i en klädbutik som en av de inblandade drev.

– Vi var alla fast beslutna att det inte skulle bli ett kompislag som dör i femman för att alla blir föräldrar, säger Stefan. Alla var överens om målsättningen. Vi tänkte att vi kunde gå skitlångt. 

Klubben som fick namnet FC Stockholm Internazionale bildades. Stefan, med sitt Inter som favoritlag, vill mena att det här med Internazionale inte var hans beslut, utan att det bara var något som de tyckte »såg coolt ut i skrift«. 

Första träningen förlades till Mälarhöjdens IP, söder om Stockholm. Enda tiden som var ledig i veckan var halv nio på kvällen. Det var februari och termometern visade på femton minusgrader.

– Det var lite Mighty Ducks över det hela, säger Stefan och syftar på komedifilmen från början av 1990-talet om ett knattehockeylag som först inte ens kan åka skridskor.

– Det fanns de som inte kunde göra tio på foten. Men så fanns här också sådana som Elias Storm, som ett par år tidigare hade stängt ner Del Piero i Djurgårdens Champions League-kvalmatch mot Juventus på Delle Alpi. 

Någonstans däremellan fanns han själv och målvakten Simon Brännström, en vän till en vän som Stefan nu träffade för första gången. 

– Om du identifierade dig med Zanetti så var jag Gábor Király, Ungerns målis, säger Simon. Det var alltid grå mjukisbyxor. 

 

Tre år och tre raka serievinster senare hade FC Stockholm avancerat till division fyra. Under de här åren hade laget en svit på 55 matcher utan förlust. 

Vid sidan av sin roll som spelande tränare skötte Stefan Elfver det mesta kring laget – vilket ibland kom att gå ut över livet med flickvännen hemma i lägenheten i Huddinge.

– Hon tyckte att det var skitkul att jag hade skapat det här laget, men kanske inte lika roligt att jag under de första fem åren tvättade matchkläderna hemma. Hur populärt tror du att det var? Komma hem med matchkläder i en stor påse från ett svettigt jävla lag. Och att göra det efter en förlust mot Medborgarplatsens IF … det går knappt. 

– Jag kan förstå det, jag blir nästintill självmordsbenägen när vi förlorar, säger Simon. Men när vi vinner så är det bara såååå skönt. 

Stefan nickar: 

– Ja, då är det fritt godis hemma för barnen.

»När det här förslaget kom lockades jag av samma sak som spelarna lockas av: placeringen av arenan i centrala Stockholm.«

Efter att bara ha slutat trea under det första året i fyran kände Stefan och Simon att det krävdes en ny röst i omklädningsrummet för att nå nästa nivå. De skrev ner drömnamn på tränare på ett papper. Högst upp på listan: Daniel Nannskog. 

När SVT-experten kontaktades av FC Stockholm hade han just tackat nej till tränararerbjudanden från »ett antal Superettanklubbar«.

– Jag hade efter många år i Norge nyligen flyttat till Södermalm och var inte redo att flytta igen, säger Daniel Nannskog. Så när det här förslaget kom lockades jag av samma sak som spelarna lockas av: placeringen av arenan i centrala Stockholm. Istället för att pendla till en match i, säg, Trosa/Vagnhärad, kan man här ta tunnelbanan till match och träning. Klockrent! Dessutom älskade jag Stefans och Simons kaxiga approach och de här stora galna drömmarna. 

För att Nannskog skulle ta sig an division fyra-laget krävde han en trupp som skulle vara så bra att den även skulle kunna vinna division tre. Med målet att han skulle få sig en bild av var spelarna befann sig samlades alla för en intern träningsmatch. 

– Det var efter den som vi förstod att vi var tvungna att steppa upp, minns Stefan. När Daniel stod där vid sidlinjen sa han saker som: »åttan är för tjock« och »han backen där har för dålig teknik«. Då var man ju lite: »Åh nej, men backens syster jobbar ju med min fru på Ica.« Men det var så det fick bli. Vi tvingades säga till en del spelare att det inte gick längre. 

Simon, som menar att hans nerver inte höll för spel högre upp än i femman, steg själv åt sidan för att ge plats åt Eddy Sjöberg, en ålänning som hade varit reservmålvakt i IFK Mariehamn och som i dag är sälj- och marknadschef i FC Stockholm. 

»Nannskog var tydlig: det enda spelarna fick missa en träning för var sin egen begravning.«

Anställningen av Nannskog var enligt Stefan och Simon »lite gambling«. Dels kostade han egentligen mer än vad man hade råd med, dels visste man inte hur engagerad tränaren skulle vara. Men med Nannskogs namn visade sig snart sponsorpengar regna in. Det var inte heller något fel på Nannskogs driv.

– Han kunde ringa och prata i timtal om hur laget skulle spela mot Lidingö, säger Stefan. Han gick upp för mycket i allt. Före matcherna hade han Braveheart-liknande tal. 

– Om någon hade filmat hade det kunnat bli virala succéer på Youtube, säger Simon. 

Nannskog själv menar att han främst ville få in elittänk i laget. 

– Stefan hade berättat att man åren innan kunde ha 3–0 i paus men att det ofta slutade 3–2. Så jag ville att vi bara skulle fortsätta jaga, jaga, jaga och pressa, pressa, pressa, och jag älskar att jag fick in det tänket under min tid i laget. Nu slutade 3–0-ledningar i paus till sist med 9–0.

En av de viktigaste punkterna som Nannskog pekade på under sitt år med laget var närvaro på träningarna:

– Fram till dess hade det varit lite sisådär med det, minns Stefan. Någon kunde säga: »Jag kommer inte på ett tag nu för jag ska till Rhodos i fyra veckor.« Någon annan kunde säga att han skulle på ett födelsedagskalas. Och det hade ju funkat i de lägre serierna. Men Nannskog var tydlig: det enda spelarna fick missa en träning för var sin egen begravning.

 

Det är inte ens en kilometer mellan Kristinebergs IP och Stadshagens IP, och Simon Brännström insisterar på att det finns en tilltagande rivalitet mellan FC Stockholm och Karlberg BK.

– Förutom kvalplatsen handlar det om det prestigefulla i att vara bäst i innerstan, säger han när han tagit plats framme vid ståplatsräcket på läktarens bortasektion. 

Simons mamma är Moni Nilsson-Brännström, en av Sveriges mest lästa barn- och ungdomsförfattare. Med ett nöjt leende nämner ordföranden att han fått in FC Stockholm i en av Tsatsikiböckerna. 

– I boken spelar alla barn i Karlberg men vill börja spela i FC Stockholm, för det är det bästa laget, säger han och flinar. Det händer också att mamma skriver matchreferaten till vår hemsida. 

När matchen på Stadshagen inleds är också FC Stockholm det bästa laget. Karlberg spelar runt bollen inom laget och skulle säkert ha 70–30 i bollinnehav om det fanns statistik över det så här långt ner i divisionerna. Men de kommer ingenvart mot ett samlat FC Stockholm, som konstant ligger rätt i sina positioner, för att sedan snabbt ställa om till kontringar. Efter paus gör FC Stockholm också 1–0 på en hörna som slås direkt i mål. 

Några sekunder efter målet unnar sig Simon Brännström att blicka fram emot onsdagens match mot Degerfors i Svenska cupen. Han berättar att klubben har satt ihop 50 VIP-biljetter för 300 kronor – i detta ingår korv och snacks och »lite saker från sponsorer«. 

– De sålde slut direkt. Intäkterna räcker väl inte till mer än bussresan till Hudiksvall på lördag, men det är ändå något. Vanligtvis är Simon speaker under hemmamatcherna, men inför cupmatchen har ordföranden lämnat ifrån sig uppdraget.

– Jag kommer att vara för nervös. 

Johan Mjällbys tal om att »jobba stenhårt« ser ut att ha satt sig i spelarna. Fram till att det är drygt tio minuter kvar vägrar man ge Karlberg några större ytor, vilket leder till att hemmalaget bara fortsätter spela runt bollen utan att komma till några farliga chanser. Men just när det känns som om FC Stockholm ska hålla ut och knappa in på Karlberg går man bort sig i markeringen. En Karlbergspelare blir fri någon meter in i straffområdet och sätter distinkt 1–1, vilket också blir slutresultatet.

Stefan Elfver inser att kampen om kvalplatsen går vidare.

– Det blir spännande, säger han och försöker låta så hoppfull det bara går, trots att ögonen skriker av besvikelse efter ytterligare två tappade poäng.

 

När FC Stockholm inte får med sig de resultat man vill ömmar Johan Mjällby mest för klubbledningen, de som fick honom att återigen känna glädje för fotbollen efter vad han kallar »en fruktansvärd tid« i Superettan med Gefle IF. 

– Stefan, Simon och Eddy bryr sig så otroligt mycket, och under matcherna luftsparkar och luftsprintar de mer än vad spelarna gör, säger han. Det är ingen glamourös tillvaro att verka i division två, men de försöker fixa allt för spelarna och klubben med små medel.

Mjällby medger att det är en svår balansgång att träna ett hårdsatsande lag i division två. Det är fyra träningar i veckan plus match på helgen – men i princip inga spelarlöner mer än prestationsbaserade bonusar. 

– Det var som när jag höll det där talet för spelarna häromdagen. Jag ville markera. Men det är svårt att veta vilka som triggas av sådant snack och inte. Om jag hade haft mer än en halvtidstjänst – som aldrig blir mindre än 35 timmar i veckan, men ändå –  hade jag kunnat fokusera mer på spelare för spelare. Det var det Martin O’Neill var så bra på när jag hade honom i Celtic. Han var som en psykolog. Vissa spelare lindade han i bomull och vissa, som han visste gick igång på det, kunde han bara stå och skrika på.

Det är också just främst i det mentala, i inställningen, som man inte kommit upp i nivå i år, menar Mjällby:

– Det är som om spelarna här, trots att fotbollen för de allra flesta är sekundär, gått på myten om sig själva. I sina huvuden tror de att de kan jogga hem den här serien. Visst, flera spelare i det här laget håller i vissa moment allsvensk kvalitet, och flera skulle rent fotbollsmässigt ta en plats i flera Superettanlag, men på den här nivån handlar det om hur mycket laget brinner för det. Ett lag som brinner stenhårt slår här, i nio fall av tio, ett lag som har kvalitet.

 

Det blir inga VIP-biljetter på Kristinebergs IP till Svenska cupen-matchen mot Degerfors. Med mindre än tio timmar kvar till avspark hör vaktmästaren av sig till klubbledningen. Han anser att gräsmattan inte är i spelbart skick. 

I stället flyttas matchen – ironiskt nog – till Stadshagens IP. 

– Vår plan såg okej ut i går kväll när vi tränade, säger Stefan, märkbart frustrerad när han möter upp på Karlbergs minimala parkering. Men sedan var det ingen av tränarna eller spelarna som ville ta sig tiden att efteråt trampa planen. Nu när jag just var där såg den ut som en åker. 

Sportchefen skakar på huvudet samtidigt som han packar ut matchställ, matchbollar och chokladstycksaker ur en svart Audi, lackad med FC Stockholms klubbemblem på dörrarna. 

– Här ska vi spela vår största match någonsin och … Jag kan säga så mycket som att smockan hängde i luften mot våra tre tränare i dag. 

Simon är på liknande humör. När folk runt laget dyker upp ett par timmar före matchen och frågar hur det är svarar han: 

– Det är åt helvete, men annars är det bra. Men kolla på Stefan, han ser ut att vilja döda någon. 

Sälj- och marknadschefen Eddy Sjöberg har inte lika nära till de översvallande känslorna, utan konstaterar krasst: 

– Det är bara att gilla läget. 

»Stefan och Simon vill inte avslöja hur mycket pengar Wester gått in med. Inte mer än att det täcker Mjällbys lön.«

Efter en stund vänder tonläget även hos sportchefen och ordföranden. Under promenaden över planen för att sätta upp en gigantisk FC Stockholm Internazionale-banderoll på ett av de stängsel som omgärdar planen, skiftar varannan vecka-pappan Simon till sin vanliga jargong där han skämtar om sitt Tinderdejtande och sin viktnedgång.

– Jag går mina tjockispromenader runt Kungsholmen varje morgon. Jag vägde 117 som mest och har nu gått ner 15 kilo. Men jag ska ner till 70. 

Stefan spricker upp i ett leende och ger ett löfte. 

– Vinner vi i dag är inte jag på jobbet i morgon, säger han. Men bara för att jag säger det så blir det väl överkörning deluxe. 

– Nej, men vi vinner, och då drar vi ner till Barcelona och firar i Sitges hos Wester, säger Brännström. 

Wester är Fredrik Wester. En lika Japanälskande som Football Manager-beroende självutnämnd outsider, som blivit miljardär via dataspelsföretaget Paradox. Inför säsongen gick han in och köpte 24,5 procent av det nya aktiebolag som FC Stockholm bildat via sitt riskkapitalbolag Kichi Invest. Stefan och Simon vill inte avslöja hur mycket pengar Wester gått in med. Inte mer än att det täcker Mjällbys lön. Därtill menar Simon att Wester har öppnat upp dörrar inom finansvärlden för nya kontakter och fler sponsoravtal.

– Det var en liten kul grej, säger Fredrik Wester över telefon från sitt hem i Barcelona. Jag visste genom bekanta att klubben sökte lite kapital i en huvudsponsor. Så vi sågs hemma i mitt kök när jag fortfarande bodde i Sverige. Mötet skulle vara i en timme, men det blev två och en halv. Jag har alltid varit lite av en rebell och det är nog därför jag och grabbarna i FC Stockholm kommer så väl överens, eftersom de också har lite av den inställningen.

»Med det sagt tror jag att vi ska kunna vara en allsvensk klubb om tio år.«

Han kommer in på det utan att jag ställt frågan: 

– Jag vill precis som många andra inte att vi i Sverige ska skapa motsvarigheter till Red Bull Salzburg, det är valid kritik. Men problemet med många av de här 51-procentsregelklubbarna i Sverige, det är ju att de styrs av folk som knappt kan skilja på vad en fotboll och en rugbyboll är, och då blir det inte heller någon bra styrning. I de här medlemsägda klubbarna kommer man också alltid att vilja sparka tränaren när man inte vinner ligan ett år. Och det där kan jag bli trött på. För i det privata ägandet har man en annan horisont, där man måste se till de långsiktiga vinsterna, annars blir man aldrig framgångsrik. Som man säger: matcher vinner man på planen men pokaler i styrelserummet.

Även om FC Stockholm rusat genom seriesystemet vidhåller Wester att han även här förespråkar långsiktighet. Just därför, menar han, behöver det inte vara negativt att ligga kvar i tvåan i något år.

– Ettan är ett stort steg, har jag förstått. Inte minst ekonomiskt, då man behöver femdubbla budgeten  jämfört med tvåan. Men med det sagt tror jag att vi ska kunna vara en allsvensk klubb om tio år.

 

När matchen mot Degerfors startar är det inte helt lätt att avgöra vilket av lagen som om några veckor är klart för Allsvenskan och vilket som krigar för en kvalplats i Division två norra Svealand. Efter 45 minuter står det 0–0, men bara någon minut in i andra halvlek gör Degerfors 1–0 efter en hörna. När hemmalaget strax därefter lyckas kvittera tänder lagets lilla men högljudda klack två bengaler.

En rusig Stefan Elfver springer upp på läktaren och ger mig en high five. 

– Jag sa ju det, nu tar vi dem! Det här är så sjukt imponerande!

Från klacken sprids en doft av marijuana och polsk öl, som man haft med sig in i en kylväska. 

Efter det långa målfirandet sjunger supportrarna »Ni kan gå hem nu!« riktat mot den marginellt större tillresta Degerforsklacken. När spelet återupptas skriks det »Kom igen FC« för fulla halsar, och när de tycker att spelarna kan gå in ännu hårdare i närkamperna vrålas det: »Sök kött!«

Trots att Degerfors byter in fler och fler av sina A-lagsspelare står det 1–1 efter 90 minuter. Utanför stängslet runt planen har uppemot 200 intresserade tagit plats för att se förlängningen.

»3 timmar hem. Andra gången på en vecka vi tappar sista minuterna. Fotbollen e tuff ibland, minst sagt.«

En Degerforssupporter som »är född i Degerfors, boende i Göteborg och som jobbar i Stockholm« ställer en fråga till Simon: 

– Ni måste väl vinna er division två-serie lätt med det här spelet?

– Jo, det skulle man ju kunna tro, men vi håller på att paja det, svarar Simon och suckar högt. 

Resultatet står sig den första förlängningskvarten. En bit in i den andra tar Stefan Ostojic med sig en boll i steget på ett så mjukt sätt att det märks att han spelat i det svenska futsallandslaget. Strax utanför straffområdet kommer han i ett utmärkt skottläge men drar den över skyddsnätet – och ut i det intilliggande industriområdet. Med fem minuter kvar till straffsparksavgörande får samme Ostojic en ännu bättre chans när han löper igenom Degerforsförsvaret, men i avslutningsögonblicket träffar han mer plastgräs än boll och snavar. FC Stockholm-fansen ropar förgäves på straff.  

I anfallet därpå tar Degerfors tillvara på sin första chans i förlängningen. 1–2. När FC Stockholm sedan forcerar för att få till en kvittering kontrar Degerfors in 1–3. 

Istället för Barcelona får Stefan och Simon ta bilen respektive tunnelbanan hem. Men först, trots att klockan närmar sig tio, måste Stefan ta vägen om Kristinebergs IP för att lasta ut allt som blivit över från kioskförsäljningen.

 

Tre dagar senare går FC Stockholm upp i en 2–0-ledning borta mot den ohotade serieledaren Hudiksvall. Men återigen faller man ihop och tappar i sista minuten till 2–2. Från spelarbussen någonstans längs med E4:an skickar Stefan Elfver en bild på en ödslig granskog mot en mulen oktoberhimmel utanför fönstret. Under bilden skriver han: »3 timmar hem. Andra gången på en vecka vi tappar sista minuterna. Fotbollen e tuff ibland, minst sagt.«

När omgången spelas klart under söndagseftermiddagen visar sig alla resultat ändå gå FC Stockholms väg. »Va händer!« skriver sportchefen Stefan Elfver i ett nytt SMS. 

Det som händer är att laget inför de två sista omgångarna, trots att man halkat ner till en sjätteplats, ändå bara är tre poäng bakom tvåan Karlberg och trean Enköping. Dessutom har man klart lättast avslutning av alla som jagar kvalplatsen. Tre poäng hemma mot Västeråslaget Skiljebo och vad som helst kan hända i den sista omgången. 

Det är bara det att vaktmästaren på Kristinebergs IP nu stängt planen för säsongen. Med bara ett par dagar till avspark får Stefan återigen ringa runt till närliggande klubbar för att hyra in sig på deras planer. 

Det slutar den här gången med Essinge IP, inklämd mellan tiomiljonersvillor och en fransk internationell gymnasieskola på en liten ö i Mälaren. 

– Jag älskar sådana här mattor, säger Stefan med syrlig ironi om den till synes stenhårda konstgräsplanen när han i hällregnet placerar ut hörnflaggor en halvtimme före avspark. Den är så hård att knäna går sönder efter en halvlek. 

Informationen om planen låter oroväckande med tanke på att FC Stockholm i dag bara lyckats skrapa ihop till totalt 14 spelare – två avbytare och en reservmålvakt. 

– Hell week kostade på, konstaterar Eddy Sjöberg och syftar på den föregående veckans ovanligt intensiva matchande. För säkerhets skull har vi skrivit upp vår målvakt som utespelare också. 

Hur mycket Stefan och Simon än tror på avancemang har en tilltagande oro krupit sig på under hösten: Vad händer om man inte går upp? Andra uppmärksammade Stockholmssatsningar har gått i graven när klättrandet stannat av, däribland Henok Goitoms Kista Galaxy och Jesper Hussfelts Andrea Doria. 

– Skulle vi fastna i division två i tio år blir det kanske inget mer än så, säger Stefan. Så vi måste uppåt för att bibehålla hajpen och visa oss attraktiva för nya spelare. Det gäller att fortsätta rida på vågen här och nu.

 

Den första halvleken, på vad som ser ut som en dyngsur dörrmatta, är en jämn och mållös historia. Så även inledningen på andra. Samtidigt sprids glada nyheter om att Karlberg har kryssat i sin match efter att ha bränt en straff i slutminuten. Om FC Stockholm vinner i dag är man osannolikt nog bara en poäng bakom inför den avslutande omgången. 

»Kom igen FC!« skriker det tiotal FC Stockholm-anhängare som huttrar under paraplyer vid sidan av planen, de flesta släkt och vänner till spelarna. Simon Brännström står för sig själv under taket vid Essinges klubbstuga. I halvtidspausen sade sig ordföranden knappt våga se fortsättningen. 

Tio minuter in i andra halvlek väggspelar sig Stefan Ostojic igenom Skiljeboförsvaret innan han helt fri, precis som mot Degerfors, sparkar i det plaskvåta plastgräset. 

I anfallet därpå, efter en tilltrasslad situation i FC Stockholms försvar, gör Skiljebo 0–1. FC Stockholms målvakt Simon Röse, som är den enda spelaren som varit med sedan åren i division fyra, rusar tillsammans med en handfull av lagets spelare efter domaren för att påvisa att han borde ha fått frispark. Men det resulterar bara i fyra gula kort för protest. Eller om det är fem. 

Minuten senare springer Skiljebos Stefan Stojanovic igenom och sätter 0–2. Han firar målet med att imitera Cristiano Ronaldos målgest. Ytterligare någon minut senare knuffar målvakten Röse till en Skiljeboanfallare eftersom han tycker att denne fullföljt en löpning rakt in i honom. I det tumult som uppstår blir han tillsammans med backen Sebastian Ludzik utvisad, så FC Stockholm får avsluta matchen med nio utespelare. Tills det att mittfältaren Filip Lindmark inte kan spela vidare efter en smäll på vaden – och så var man bara åtta. 

När matchen är över har Skiljebo även gjort 0–3, vilket innebär att Västeråslaget tar över kvalplatsen. På väg av planen skriker Stefan Stojanovic »siiiiii«, på nytt inspirerad av Ronaldo. Men det hör inte Simon Brännström, som redan före slutsignalen lämnat idrottsplatsen för att lösa av barnvakten. 

Stefan Elfver, å sin sida, samlar snabbt ihop hörnflaggorna. 

– Jag gillar inte hur vi uppträder, säger han med förtvivlan i rösten. Vi känns uppgivna, visar det på fel sätt och tappar huvudet. Alla tidigare år har vi haft karaktärer som hatar att förlora och som inte tycker att det är okej med 0–3 i arslet. Du ska ha gett allt, det ska göra ont. Man ska inte som nu stå och garva med sin kompis direkt efter en 0–3-förlust. Det har jag aldrig sett tidigare. Det är inte FC Stockholm.

Sportchefen sjunker tungt ner i förarsätet på sin FC Stockholm-bil och rivstartar iväg.

Den mindre känslosvallande säljchefen Eddy Sjöberg har dröjt sig kvar. Han pekar på hur nära det till slut ändå var att man nådde kvalplatsen – trots ytterst få bra prestationer under året. 

– Jag kan ju förstå att den här drömmen om Europa kan framstå som lite löjlig just nu, säger han och tar en slurk från pappmuggskaffet. 

Men så drar han en parallell till när han under uppväxten på Åland ofta var bollkalle under IFK Mariehamns A-lagsmatcher.

– Man låg då i finska tvåan och misslyckades år efter år med att nå ettan. Där och då var det nog inte så många som trodde att Mariehamn 15 år senare skulle vinna finska högstaligan och sedan spela Champions League-kval mot Legia Warszawa. Men det hände.