Vi har pratat i en timme när Magnus Carlson ursäktar sig.
– Nu ska jag inte störa mer, säger han. Förlåt att jag pratar så mycket.
Det var ju jag som ringde dig.
– Jo, jo. Men det här är ett så kärt ämne för mig. Då blir det lätt att jag maler på.
Magnus Carlson fick en tigerrandig Hammarbytröja som femåring. Han var sju när han såg sin första match på Söderstadion, Hammarby–Örebro 1976. Det vet han eftersom han har sparat både biljetten och matchprogrammet.
– Jag har till och med ramat in DN-referatet från dagen efter.
80-talet: SM-final, uråkning, uppgång igen efter »Undret i Karlstad«. 90-talet: fram och tillbaka, upp och ner, svänggänget Bajen. Magnus Carlson såg allt han kunde. Han fick bekanta sig med klubbnamn som Hertzöga BK och Ope IF, men också uppleva säsongen 1998 då Hammarby som allsvensk nykomling sniffade på guldet. Parallellt hade han musiken. Weeping Willows, där han sjunger, bildades 1995. Magnus jobbade på Kvarnen, den Hammarbykopplade krogen på Tjärhovsgatan. Där hängde även många andra artister och Magnus pratade gärna fotboll med dem. Men kanske ännu hellre med engelska sångare och musiker.
– När jag växte upp fick man hålla isär fotboll och musik i Sverige. I England var det inte så. När jag träffade Oasis och andra artister därifrån pratade vi alltid fotboll. Alltid. I Sverige kände jag mig ganska ensam i början.
Hammarby hade väl ändå kulturstämpel?
– Jo, absolut. Men mina artistkompisar, som hejade på andra lag, de gick bara på match ibland. Vissa gaisare kunde knappt nämna en spelare i laget. Men de var jävlar i mig gaisare, sa de. Jaha, vad heter er målvakt då? Och musiken som fanns kring klubbarna var mest käcka hejalåtar: Toppen är vårat HBK! Bajen va´ namnet!
Hur fick du idén att förena fotbollen och musiken?
– År 2000 var vi ett gäng som tyckte att nu var det jävligt längesedan det kom en bra Hammarbylåt. Någon som inte bara var käck. Bajen var också i knipa då. 1999 hade vi legat i botten och ekonomin svajade rejält.
Tog du ändå en risk?
– Hur då?
Jag vet inte, en kreddrisk? Du var inne på att det tidigare var vattentäta skott mellan fotboll och en viss sorts musik. Fotboll var inte särskilt coolt på 90-talet.
– Just det, men du var också inne på Hammarbys kulturstämpel. Vi var ändå klubben med Slas, med författare och musiker i följet. Och supportrarna visste att jag var på riktigt. Att jag varit på den där bortamatchen när vi förlorade mot Myresjö, att det inte var något supportertåg jag hoppade på. Hammarby var en så given del av mitt liv att det också blev naturligt att sjunga om det. Det är också därför jag aldrig har nämnt namnet Hammarby i mina fotbollslåtar. Det självklara behöver inte benämnas.
»Det är rätt kul att låtarna på skivan handlar om att åka ur, att förlora, hur jävla pissigt allt är.«
Tanken var en ny Hammarbylåt, men det blev en hel skiva?
– Det var så många som ville vara med. Vi fick till och med in Kenta Gustafsson på ett hörn. Han kom in på Kvarnen, ställde sig upp och sa: »Jag har redan skrivit den bästa Hammarbylåten: Bajen Forever!«
Som också blev namnet på skivan.
– Precis. Skälen var två: det behövdes ny bra Hammarbymusik, och klubben var i behov av hjälp. Jag tror att den skivan drog in en mille till Hammarby. Vi hade en stor fest på Södra Teatern och skivan kom ut samma helg som säsongen 2001 startade.
Som jag minns det fick den uppmärksamhet även utanför Bajenkretsar.
– Det var ju lite unheard of, att ett svenskt lag hade en dubbel-CD med nya låtar av spännande artister från olika riktningar. Jag hamnade i SVT:s morgonsoffa för att berätta om skivan. I samma soffa satt Mats Nyström och Thomas Wernerson från Fotbollskväll. Bajen hade sett riktigt dåliga ut på försäsongen och i Wernersons tabelltips var vi sist. IFK Göteborg var förstås etta. Programledaren frågade vad jag tyckte om det och jag svarade: »Thomas, vänd på den där tabellen så hörs vi i höst.«
Mest en kul kommentar?
– Ja, jag trodde inte ens på det själv. Och det är rätt kul att låtarna på skivan handlar om att åka ur, att förlora, hur jävla pissigt allt är. Sedan vann vi vårt första guld med den skivan som soundtrack.
När Hammarby vann sitt guld 2001 hade laget ingen formell inmarschlåt vid hemmamatcherna. Kentas Just idag är jag stark blev stadionhymn två år senare och på Råsunda började Å vi e AIK användas som entréritual först 2006.
I dag har inmarschlåten en självklar plats i ett allsvenskt matchpaket. Det har blivit en ceremoniell stund, där halsdukar höjs och tifon sätts i gång samtidigt som tusentals strupar ger hals.
– Jag bor i Östersund numera, säger Magnus Carlson. Jag har ändå årskort på Hammarby, men ibland går jag också och ser IFK Östersund i division två. Till och med det laget har en egen låt! Den låter lite som Perssons Pack.
Klubblåtarna som hörs på dagens svenska arenor är sällan särskilt käcka längre. Eller ens skrytiga. När Kalmar FF vann SM-guld 2008 satt publiken på Fredriksskans fortfarande och klappade med till den struttiga FF till tusen med sin gammelklämmiga inledning »Heja Kalmars röda bröder, spela nu så kulan glöder!« När klubben tre år senare presenterade sin nya inmarschlåt, Röda dagar framför oss, var anslaget ett helt annat i de första textraderna: »Åh regnet drar in över Kalmarsund. Det blåser hårt ifrån norr.«
»Jag är så mycket mer hammarbyare än svensk supporter.«
Kalmars mer melankoliska uppdatering skedde inte i ett vakuum. Påfallande många av dagens allsvenska låtar beskriver en rätt risig tillvaro. Det kan blåsa kalla stormar från en grå himmel i AIK, någon haltar och gråter i IFK Göteborg, man ser gårdakvarnar och skit i Gais. Kärnan är ofta att gemenskap och mänsklig värme ändå kan hittas kring det kämpande laget i Europas 25:e bästa liga. Det går sällan som vi vill men vi delar åtminstone upplevelsen tillsammans. Vi sviker inte. Och när det äntligen blir vårt år bär vi med oss alla besvikelser i segervrålet.
– Lojalitet, säger Magnus Carlson. Låtarna speglar att man är där i ur och skur, att man stöttar även när det går som sämst. Och att man då kanske har lite mer rätt att fira när det väl går bra. Jag tycker också att låtar med för mycket stolthet i blir ganska platta.
Har du tänkt på att det är tvärtom med svenska mästerskapslåtar? Där ska vi »gräva guld«, »stå på pallen« och vara »bäst när det gäller«. Fast alla vet att så kommer det nog inte att bli.
– Tidigt 00-tal fick jag faktiskt frågan om att göra en mästerskapslåt, jag minns inte om det var från förbundet eller från ett skivbolag. För mig var det svårt. Jag är så mycket mer hammarbyare än svensk supporter. Men jag tänkte att Per Persson skulle kunna skildra Sverige på ett häftigt sätt och föreslog honom. Jag nämnde Håkan Hellström också och sa att jag kanske kunde vara med i bakgrunden. Sedan hörde jag inte något mer.
Det är inte längre töntigt för etablerade artister att associeras med fotboll. Det kan till och med vara lukrativt. Blåvitthymnen Snart skiner Poseidon har nästan 17 miljoner strömningar på Spotify och är Joel Almes i särklass mest spelade låt. Norrköpingssonen Markus Krunegårds Ett liv, ett lag har drygt två miljoner lyssningar. Och artisten David Ritschards populäraste sång heter Vi ses snart igen – låten som han och Magnus Carlson sjöng in när pandemin lamslog svensk fotboll.
– Från början var det bara jag och David som skrev en låt om att vi saknade att gå på fotboll – inget beställningsjobb alls. Men responsen har varit otrolig, även från personer utanför fotbollen och från supportrar till andra Stockholmslag. Det kommer fortfarande fram folk och berömmer den.
Varför, tror du?
– Även om jag sjunger för Hammarby är min önskan att någon som håller på Norrköping kan känna igen sig. Därför undviker jag namnen »Hammarby« eller »Bajen« i låtarna. Däremot nämner vi ju många andra geografiska platser i just coronalåten.
Samtidigt: Alla supportrar har sina egna Blåsut och Bagis?
– Så är det nog, den lokala förankringen gillar alla.
Kanske särskilt när lagen i dag inte har lika många spelare med lokal förankring?
– Avståndet till spelarna växer, man hinner sällan bygga upp någon relation till dem. Sex bra matcher på våren och sedan säljs de. Ur ett supporterperspektiv är det oerhört avtändande. Nu låter jag kanske mossig, men jag minns en höstmatch där Hammarby verkligen behövde poäng. Vi gnetade oss till ett kryss och efter matchen kom spelarna till Kvarnen. Lagkaptenen Johan Hammarström ställde sig på ett bord och bad om ursäkt för att de hade spelat så tråkigt, men förklarade att de verkligen behövde poängen. Föreställ dig det i dag.
Jag tänker att allt som är runtomkring – musik, tifon, föreningsdemokratin – därför blir ännu viktigare för många i dag. Saker man som supporter faktiskt kan påverka.
– Det där är huvudet på spiken. I den här snabbt föränderliga världen är supporterlivet något bestående. Det är därför jag har säsongskort, fast jag bor i Östersund. Jag kan se matchen på TV om jag vill, men det är inte grejen med fotboll. När jag är på fotboll utomlands vill jag vara ute i god tid för att supa in atmosfären. Och det är sällan själva matcherna som blir det bestående intrycket. Det är mer: »Vilket jävla drag det var i Dortmund, vad häftigt det var utanför San Paolo i Neapel.«
»Med en mindre klack kunde en ramsa plötsligt uppstå efter att någon i motståndarlaget snubblade.«
Hur har sångerna och ramsorna på läktaren förändrats genom åren?
– Radikalt! Förr hade vi en ramsa till varje spelare på uppvärmningen, inget avancerat men ändå. Nu är det så mycket folk. 20 000 ska sjunga med och det låter förstås mäktigt. Även växelramsor funkar bra. Däremot är det mycket svårare att vara spontan. Med en mindre klack kunde en ramsa plötsligt uppstå efter att någon i motståndarlaget snubblade, eller såg ut på ett visst sätt. Man behövde verkligen vara på tå och reagera på det som hände på planen.
Du saknar det?
– Det är kluvet. Mycket är bättre i dag. Jag gillar att Hammarbys tifon alltid handlar om oss själva, och där jag sitter är det extremt ovanligt att höra »hora« eller »bög« i dag. Jag gillar också att Hammarby har en så stor andel tjejer i publiken.
Var sitter du på arenan?
– På något som heter »aktiv sittplats«. Jag stör mig lite på det namnet. Aktiv sittplats, i motsats till vad? Men där kan man fortfarande höra en del fyndiga kommentarer. Vi som sitter där är för gamla för klacken, men ändå uppväxta där. Och just den där lekfulla spontaniteten kan jag sakna. England, som inte anammat tifosis och ultraskulturen, har den fortfarande. När Brighton mötte Roma i någon av alla dessa cuper nyligen såg jag banderollen »Totti älskar ananas på pizza« på läktaren. Det gjorde mig glad.
Magnus Carlson gillar att, som han säger, gnabbas med kompisar som håller på andra lag. Men han kan supporterkoderna. Han skulle aldrig höra av sig till en AIK-kompis morgonen efter ett vunnet derby.
Präglad av en Hammarbyuppväxt där allsvensk status inte var given är hans grundinställning inför varje säsong fortfarande: »Hoppas vi hänger kvar!« Varje år dricker han champagne när laget har samlat ihop 31 poäng – skörden som brukar räcka för nytt kontrakt.
– Vissa senare säsonger har det känts ovant att korka upp när det fortfarande är sommar. Jag kan ta att det dröjer lite längre i år, för jag hoppas att Kim Hellberg får tid på sig att göra något bra med Hammarby.
