Å vi e AIK – en gnagarstory

 

BAKGRUND

Låten The Last Farewell skrevs och sjöngs in av britten Roger Whitaker 1971. Den blev populär, och inte mindre så när Elvis Presley fem år senare spelade in en cover. Det har skrivits två svenska versioner av låten. Den ena fick svensk text av Östen Warnebring och finns med på Vikingarnas skiva Kramgoa låtar 5. Det här är berättelsen om den andra. Och om en kändistät AIK-dubbel, inspelad i en tid då Allsvenskan fick kulturstämpel och tog sitt stora publiksprång.

 

CARL JURELL: Texten till Å vi e AIK hade växt fram på läktare och supporterbussar i början av 80-talet.

PER KROOK: Det var på hemvägen från premiären 1983. Brage borta. 0–0. En kille vid namn Roger Nilsson hade med sig en bandspelare och spelade upp The Last Farewell med Roger Whitaker. Den var rätt pampig. Idén kläcktes om att skriva en AIK-text till den.

LEO RUBIO: Originalet var en låt om engelska soldater och en massa matroser på väg till Argentina. Något i den känslan inspirerade.

»Leo var den coolaste katten i stan. Han hördes alltid på läktaren och såg ut som Mick Jagger.«

PER KROOK: Vi totade ihop första versen och refrängen, vem som skrev vilken rad är det ingen som vet. Teamwork! Sedan sjöng vi den på matcherna ibland. Det var inte alls lika mycket folk på läktarna då, så det var enkelt fixat med ett litet antal personer. På sommaren gjorde jag lumpen, i Skövde av alla ställen. Där hittade jag på den andra versen, så den är jag ensam författare av.

LEO RUBIO: »Perre« är en språkkille, en riktig textmänniska. Han skrev nya saker varje vecka. Han gick under namnet »Per Vers« vid den här tiden.

PER KROOK: Ramsor och texter var min hobby och inte bara relaterat till AIK. Min fru sedan 20 år har jag skrivit många sånger till. Till vår första bröllopsdag spelade jag privat in en CD till henne. Romantiskt så det förslår. Men det är just texter jag gör, någon annan får skriva musiken.

LEO RUBIO: Egentligen var vi båda sångare, men Perre pluggade också. Jag var professionell gatumusikant.

CARL JURELL: När jag var ung och sög i mig allt på ståplats tyckte jag att Leo var den coolaste katten i stan. Han hördes alltid på läktaren och såg ut som Mick Jagger.

PER KROOK: På hösten 1986 gjordes en första inspelning av Å vi e AIK. Musiker var bland annat Rutger Gunnarsson och Ola Brunkert, som båda hade spelat med Abba.

LEO RUBIO: Vi hamnade i en studio på Söder efter att jag blivit uppringd av Lasse Westman, gitarrist i Vikingarna och granne till AIK:s målvakt Bernt Ljung. »Har ni någon AIK-låt vi kan spela in?« frågade de. Vi hade en som hette Råsundas gräs [Leo Rubio börjar sjunga Råsundas gräs]. Den byggde på låten Mull of Kintyre av Paul McCartney [Leo Rubio börjar sjunga Mull of Kintyre] och det fanns rättighetsproblem med den. Då tog vi fram Å vi e AIK istället.

PER KROOK: Det var en del Black Army-folk i studion. De var med och sjöng refrängen, jag och min vapendragare Leo tog hand om verserna.

LEO RUBIO: Vi tjänade inte en krona på det där. Vi var unga och bara glada över att få spela in låten.

PER KROOK: Den gavs ut på vinylsingel och fortsatte väl sjungas på läktaren ibland. Jag vet inte. Det var fler ramsor förr, när klacken var mindre. 5 000 pers sågs som en bra publiksiffra då. Man kom på en ramsa och så bara körde man den. Framåt 2002 blev det mycket mer folk på matcherna. Och då var det några som ville göra en helt ny inspelning av Å vi e AIK.

LEO RUBIO: Och en dubbel-CD.

NICLAS GREEN: I slutet av 90-talet jobbade jag på skivbolag. Jag hade sajnat Håkan Ahlström som soloartist. Han hade spelat med Traste Lindéns Kvintett och var väldigt musikaliskt begåvad. Det visade sig också att vi delade en kärlek till AIK. Jag lärde också känna Calle Jurell, lika AIK-passionerad han och med en kolossal koll på musik. Åt det kreddigare hålllet.

»Vi i AIK hade precis gått igenom Champions League-eran. Stuart Baxter-eran. Allt är möjligt-eran.«

CARL JURELL: Jag umgicks med några andra polare som hade som rutin att åka runt mellan Stockholms skivbörser på fredagar och lördagar. Ibland hängde jag med. När de grävde efter tyska andrapressar blev det min grej att leta fotbollssinglar. Jag köpte på mig allt jag hittade. Gärna AIK-relaterat, men hittade jag något med Bajen köpte jag de också.

NICLAS GREEN: Tidigare hade jag sett folk i t-shirt med texten »Musiken räddade mig från idrotten«. Vilka lallare, tyckte jag. Varför skulle man behöva välja?

MATS RUBARTH: När jag var ung i Örebro var fotboll töntigt i musikkretsar. Man skulle skejta, kanske åka snowboard – inte spela fotboll.

NICLAS GREEN: Med anglofieringen på 90-talet började gränsen luckras upp. Och det var inte längre bara Rod Stewart eller Elton John som köpte in sig i fotbollsklubbar. Coola band och artister kunde stå på scen i en fotbollströja.

CARL JURELL: Å vi e AIK hördes kanske på Råsunda någon gång, men det var ingen stor grej. Den gamla inspelningen var lite …

NICLAS GREEN: Det var lite dansband över den. Jag, Calle och Håkan snackade mycket om både musik och AIK. Och då kom det till oss: »Fan, varför inte göra en ny version?«

CARL JURELL: Håkan var given som musikalisk motor, duktig på arrangemang och produktion. Niclas kom från skivbolagsbranschen, han kunde allt om rättigheter och avtal. Min roll var mer att få det att hända. Boka tider, fixa lokaler, kontakta artister.

»Hundra procent hjärta, noll procent hjärna.«

NICLAS GREEN: Jag hade precis lämnat skivbranschen och sadlat om till sportjournalist. Men ett sånt här projekt lät för kul. Intresset för Allsvenskan höll också på att få ett jäkla uppsving vid den här tiden. Vi i AIK hade precis gått igenom Champions League-eran. Stuart Baxter-eran. Allt är möjligt-eran.

CARL JURELL: Huvudspåret var en nyinspelning av Å vi AIK, en stor låt med många AIK-kopplade artister som tar var sin textrad. Lite som We Are the World eller Do They Know It’s Christmas? Alla artister som tillfrågades fick också frågan: »Intresserad av att skriva något eget?« Vi ville ha nyskrivna AIK-låtar också och tänkte oss en dubbelskiva. Då kunde vi också få med gamla inspelningar, AIK-valsen från 30-talet och såna grejer.

NICLAS GREEN: Hundra procent hjärta, noll procent hjärna. Hade man vetat hur tufft det skulle bli hade man aldrig gjort det. Men då bara körde vi. Först gällde det ju att hitta artister. Som ville ställa upp gratis, bara för att det var AIK.

FJODOR: Håkan Ahlström kontaktade mig en dag, på något sätt hade han snappat upp att jag var AIK:are. Det brukade vara lite AIK-folk på våra konserter med Ebba Grön. Thåström var ju djurgårdare, Gurra var Bajen och jag AIK. Jag flyttade till Rågsved från Solna som ettåring men har följt AIK hela livet. Så det var som en pojkdröm när det här förslaget kom.

CARL JURELL: Dogge hade jag jobbat med, så han var inga problem att få med.

DOGGE DOGGELITO: De ville typ göra AIK:s nationalsång och ett album till det. Jag har varit AIK:are sedan barnsben, mest hockey egentligen. Jag var bara tacksam över att få vara med.

CARL JURELL: Patrik Arve, samma sak. Gemensamma kontakter.

»Själva huvudspåret var för fint för mig, jag är fan tondöv, jag kunde inte sjunga en sån låt.«

PATRIK ARVE: Jag är gammal gnagare, men inte hardcore. Framför allt hade jag stora problem med Bajen och supportrarna på Söder. Jag störde mig hårt på Dr Martens, Kvarnen och The Clash. Egentligen är det inget fel på något av det, jag står bara inte ut när alla kör samma pryl. Då blir det U2 in the middle of the road.

CARL JURELL: De andra i Teddybears gjorde en låt till Hammarby, utan Arve.

PATRIK ARVE: Jag var noga med det! Jag sa till de andra att gör ni en Bajenlåt måste ni skriva »Utan Arve«. Så AIK-skivan var också ett kul sätt att jävlas med Klas och Jocke [Åhlund, bandkamrater i Teddybears]. Men själva huvudspåret var för fint för mig, jag är fan tondöv, jag kunde inte sjunga en sån låt. Däremot kunde jag spela punk. Jag satte ihop ett band, Råttskit Sthlm, där bland annat Frans Johansson från Fireside var med. Vi spelade in en låt och så gjorde jag en till i datorn.

NICLAS GREEN: Calle fick ta de flesta samtalen, men Håkan hade också kontakter genom musiken. Till slut hade vi ett spretigt och starkt artistgäng. Men den kvinnliga representationen är svag, där var vi för dåliga. Vi fick med Camilla Henemark. Och Helena af Sandeberg, som ju egentligen var skådespelare.

CAMILLA HENEMARK: Vid den här tiden spelade jag teater med Ted Åström och vi gick på rätt många AIK-matcher ihop. Det var drag kring AIK och svensk fotboll då. Stor publik, profiler i lagen, mer glamour än tidigare. Till och med kultursidorna började bry sig.

MATS RUBARTH: Fotboll var inte lika töntigt längre. Andra lag, som Hammarby, hade också band och artister kopplade till sig.

NICLAS GREEN: Djurgårdens gladpunk, Coca Carola, hade vi svårt för. Men Bajenskivan som kom [Bajen Forever, 2001] var rätt synonym med Magnus Carlson från Weeping Willows. Och Magnus är tyvärr omöjlig att tycka illa om.

CAMILLA HENEMARK: Jag föddes till AIK:are. Första gången jag såg en djurgårdare kände jag avsky. Det var kanske bara något med just den personen, men jag minns det starkt.

CARL JURELL: Alla som sjöng skulle vara AIK:are, men vissa var förstås mer engagerade än andra. Olle Ljungström sa: »Jo, jag är nog AIK:are. Ska jag berätta hur jag blev AIK:are?« Sedan berättade han om sin kompis Sebastian Håkansson, som spelade i bandet Alien Beat och hade en av huvudrollerna i filmen G där han hade en AIK-vimpel på sitt rum. »Sebastian sa till mig att en AIK:are är hälften gult hasch och hälften svart. Det där låter som en klubb för mig.«

MATS RUBARTH: Jag spelade i AIK men höll också på med musik. Hade alltid med mig gitarren på lägren. Jag lärde känna Håkan Ahlström, han hängde en del på Karlberg och var supertrevlig. När han hade en Gram Parsons-kväll på Nalen fick jag spela en låt. Och jag tyckte väl bara att det lät kul när han frågade om jag ville skriva en låt till AIK-skivan.

»In med Svullo också! Christer Sandelin! Thore Skogman! Inte så hippa kanske, men genuina AIK:are.«

NICLAS GREEN: För många var Rubarth den häftigaste spelaren i laget. Han var given att ha med.

MATS RUBARTH: På svenska blir man extra utsatt och har man inte poetisk begåvning ska man egentligen undvika svenska texter. Dessutom sjöng jag på Närkesvenska. Svårt alltså. Men det var många roliga namn inblandade: Olle Ljungström, Fjodor, var Robert Broberg med?

CARL JURELL: Robert Broberg växte upp runt Råsunda och var tydligt AIK-kopplad. Han överraskade på mig genom att vara uppstyrd och logistisk. »Var? När? Hur kommer jag in i det här?«

NICLAS GREEN: Calle var den trendiga av oss. Jag och Håkan var mer: In med Svullo också! Christer Sandelin! Thore Skogman! Inte så hippa kanske, men genuina AIK:are allihop.

CAMILLA HENEMARK: Gud, vilken eklektisk samling! Men det är det roliga med AIK, man hittar anhängare på de mest underliga håll. Från samhällets högsta toppar till rännstenen.

CARL JURELL: Vissa samtal var kallringningar. Någon hade hört att Povel Ramel var AIK:are. Hans fru svarade när jag ringde: »Povel, de ringer här från AIK.« Så fick Povel luren och jag presenterade mitt ärende. Han var tyst i några sekunder, sedan sa han: »Hörrudu, jag tackar för frågan, men är tämligen indifferent.«

NICLAS GREEN: Med artister ombord behövde vi pengar för att genomföra visionen. Vi möttes av ganska stor skepsis hos skivbolagen. Men så hittade vi Per Helin på MNW Records. Han var Pekingsupporter och hatade AIK, men han fattade grejen. Han gav oss en ganska stor påse pengar för att leverera en färdig skiva.

»Han skulle flyga till Frankfurt samma kväll för att spela med Bob Dylan.«

CARL JURELL: Vi fick göra lite vad vi ville med budgeten. Håkan tyckte absolut att vi skulle lägga krutet på proffsmusiker och snygga arrangemang.

NICLAS GREEN: Vi satsade hela förskottet på det. Stråkarrangemang, skickliga studiomusiker. Till skillnad från AIK-artisterna som sjöng fick de betalt. Vi fick tillgång till Decibelstudion på Katarinavägen, de tider ordinarie artist inte skulle använda den. Vi fick höra att den artisten var Thåström och att han hämtade på dagis klockan 15 varje dag. Så efter klockan 15 kunde vi köra.

CARL JURELL: Vi hade Brady Blade som trummis, ett aktat namn i musikkretsar. Han var stressad och lite irriterad i studion. Han skulle flyga till Frankfurt samma kväll för att spela med Bob Dylan.

NICLAS GREEN: Jag och Håkan hade också ett episkt möte med AIK:s VD Sanny Åslund och Dick Lidman [AIK:s marknadschef). Vi ville ha deras godkännande och tillstånd att använda klubbmärket. De var ganska fientligt inställda, skulle det kosta pengar? Vi svarade att det inte skulle kosta dem ett skit, att vi hade egen finansiering och att eventuellt överskott skulle skänkas till AIK:s ungdomsfotboll. Och så bad vi om att få ha releasefest på AIK-restaurangen på Råsunda.

CARL JURELL: Vi ville också ha Leo Rubios och Per Krooks välsignelse. De låg ju bakom huvudlåten från början.

LEO RUBIO: De hade så jävla många kändisar och det var ju läckert med Niklas Strömstedt och Robert Broberg. Så vi kom med igen. Perre skrev till och med en ny vers.

PER KROOK: Man får medge att man blev lite starstruck. Som eget bidrag spelade vi också Slarvgökens visa, som jag hade totat ihop en text till på 70-talet. Den handlar om en person som är ute i svängen en hel del och festar, men som framför allt tittar på AIK. Många av mina andra AIK-texter är bara korta ramsor, så det fick bli den.

NICLAS GREEN: I den här vevan fick jag fast tjänst på TT. Jag fick inte skriva om AIK och tog ledigt en dag i veckan för att jobba med skivan. Det var mycket att göra: fixa rättigheter till gamla låter, följa de nya inspelningarna, hålla skivbolaget nöjt. Kollegorna garvade åt mig: »Den skivan blir aldrig klar.«

CARL JURELL: Ett tag kändes det så också. Men så plötsligt kunde det komma två MP3:or från Arve som var skitbra. Titelspåret höll framför allt Håkan i, den versionen som senare blev inmarschlåt. Det var ett helvete för honom att hålla ihop allt med alla musiker och sångpålägg. Jag var med och körade, men jag hoppas att Håkan kopplade bort den micken.

NICLAS GREEN: På We Are the World såg Lionel Richie till att varje artist fick en rad som passade deras tonart bäst. Håkan jobbade annorlunda och var under tidspress. Alla artister fick sjunga samma, och sedan ett jävla klippande och klistrande i efterhand.

CARL JURELL: Håkan hade vetorätt om allt musikaliskt.

NICLAS GREEN: Olle Ljungström var så fruktansvärt bra, hans lite trasiga röst gifte sig verkligen med titelspåret. Calle sammanförde också Olle med Amir och Rodde från Infinite Mass, vars låt Black Army också var med på skivan. Olle ville så gärna spela gitarr. Amir berättade sedan att han inte hade spelat så bra, och att de hade dragit ner volymen på gitarren så att den knappt hördes. Jag tänkte att nu krossar vi Olles hjärta och frågade om jag åtminstone fick skriva »Olle Ljungström, lite gitarr« i konvolutet.

»Jag hade ju stått och sjungit gratis, jag hade gjort reklam. Så det blev sura miner efter det.«

FJODOR: Man kom till studion, sjöng hela huvudlåten och sedan valdes det ut vilken vers man skulle bidra med. Jag och Robban Broberg var de enda som fick waila. Håkan Ahlström sa det: »Ah, fan, det får bli du och Robban som wailar.« Alla hade kul och det knöts nya kontakter, eller så återupptog man gamla. Olle Ljungström hade jag inte träffat på jävligt länge. Han skickade alla sina skivor till mig. Jag hade inte hört så mycket av det innan.

NICLAS GREEN: Singeln blev klar till våren 2002. Då sjöng alla artisterna låten på innerplan i samband med en match. Calle hade fixat AIK-tröjor till alla med namn på.

FJODOR: Det var en jättepublik, jag hade matchtröjan med »Fjodor« på ryggen. Det är fan att det kan bli så stort ändå.

CARL JURELL: På Helena af Sandebergs tröja stod det »Af Sandeberg«, alltså med stort A. Den missen mådde jag dåligt över.

DOGGE DOGGELITO: Jag gick in i AIK-butiken och frågade om jag kunde ta några grejer. »Ja«, sa de så jag plockade på mig t-shirts och AIK-boxningshandskar. Sedan kom en faktura på det! Jag hade ju stått och sjungit gratis, jag hade gjort reklam. Så det blev sura miner efter det. Men senare, runt jul, kom en ny faktura där det stod »god jul, vi bjuder på det här«.

NICLAS GREEN: Albumet, dubbelskivan, skulle släppas på hösten samma år. Vissa nya låtar gjordes snabbt, andra jobbades det länge med.

»Jag sjöng inte så bra, men låten blev okej och jag var nog trots allt rätt nöjd.«

FJODOR: Min låt, Underbara lag, tror jag är den enda jag har gjort på piano. Alltså, det är ju nästan hopplöst att skriva en idrottslåt. Men jag hittade snabbt en krok och en melodi. Jag spelade upp den för Robban Broberg som sa: »Fan, du har ju en melodi där, den är kanon, du får bara jobba vidare med texten.« Så hittade jag den där grejen att jag faktiskt är född i Solna och gjorde en text runt det: »Min första plats på jorden, i Solna var jag när mitt hjärta började slå och morsan lärde mig de första orden. Det var då hon sa: Vi håller på AIK.«

CARL JURELL: Fjodor sjunger så fint där. Lite nasalt stockholmskt så där.

FJODOR: Jag vet inte. Men de andra blev så jävla glada över låten, Håkan, Calle Jurell och de andra. Jag kan höra den i dag också. Ibland har någon av ungarna varit på match och då skickar de en video: »Nu kör de din låt igen på arenan!« Det är jättekul.

MATS RUBARTH: Jag använde musikkompisar från Örebro för att spela in min låt. Jag sjöng inte så bra, men låten blev okej och jag var nog trots allt rätt nöjd när den var klar. Det fina är att man alltid tror att man är svinbra där man för tillfället befinner sig på utvecklingskurvan.

NICLAS GREEN: När man jobbar så mycket med en skiva får man ingen distans till den, så när albumet var klart kändes det mest mäktigt att vi klarade det. Mest var jag nog glad för Håkans skull. Han hade slitit så hårt och minns jag rätt hade han också blivit sjuk här. Därför kändes det extra viktigt att bli klar.

FJODOR: Sedan blev det partaj på Råsunda.

CARL JURELL: Releasefesten var i samband med en betydelselös höstmatch. Artister med sina respektive, AIK-folk, supportrar. Fullsatt. Och fri bar från sponsorn Åbro. Det blev … spännande.

CAMILLA HENEMARK: Var jag på den festen? Det var jag nog. Det var många fester på den tiden.

MATS RUBARTH: Olle Ljungström hade morgonrock på sig.

CARL JURELL: Han kom i kaftan, direkt från Afghanistan där Pål Hollender hade gjort en dokumentärfilm om honom. Sånt kändes helt vardagligt i umgänget med Olle.

NICLAS GREEN: Olle signerade en tavla till mig. »Olle Ljungström, MYCKET gitarr«, skrev han.

CARL JURELL: Olle och Fjodor ville inte dricka öl på festen, utan vin. Fjodor var trött. Rejält trött. En bit in på festen satt han lutad över ett bord, det såg ut som om han sov. Olle satt och tjattrade bredvid honom. Jag gick fram och kollade läget. Då vred Fjodor på huvudet, granskade min ganska grova manchesterkavaj och sa: »Vem sköt soffan? Hä!«

FJODOR: Det var stökigt, inte lätt att komma ihåg allt.

»Olle Ljungström fattade givetvis tycke för Mats Rubarth.«

CARL JURELL: Det var söndagskväll, men måndag morgon är sällan ett problem för artister. Det var fri bar och ingen ville gå hem. Big Fred fick en mikrofon och rappade. Krögaren Ted var en tillåtande person men kände nog att det började gå lite för långt. Så jag ringde dit 15 taxibilar, tog micken och ropade: »Festen fortsätter på Tranan!« På Tranan blev de överraskade när La Camilla, Fjodor, Ljungström och andra kända artister plötsligt ramlade in i klump. Plus en massa AIK-supportrar som var i gasen. Några från personalen bad mig lugna stämningen lite. Då hör jag från dörren: »Åh, Djurgården! Åh, Djurgården!« Där kom Pedda P och Gurra G från Just D. De hade varit på bortamatch med Djurgården och vunnit. Nu ville de ta en eftersläckare på Tranan. Men efter att de kom ner i AIK-havet försvann de ganska snabbt. Den eftersläckaren fick tas någon annanstans.

NICLAS GREEN: Första laddningen av skivan gick åt väldigt snabbt.

CARL JURELL: Det var till och med kö utanför Åhléns vid Sergels Torg första morgonen den gick att köpa. Under en kort period sålde den jävligt bra. Sedan dog den.

NICLAS GREEN: Nja, den var ändå etta på Mega Store och skivbolaget MNW:s succé det året. Jag minns inte siffrorna, men AIK:s ungdomsverksamhet fick pengar av den första försäljningsdelen. Hur mycket pengar vi själva förlorade på projektet vågar jag inte räkna på.

CARL JURELL: En av många fina saker med projektet var vänskapsbanden som knöts och mötena mellan människor som kom från olika håll. Olle Ljungström fattade givetvis tycke för Mats Rubarth. Han gick på några matcher efter skivan och en gång tog han sig ner i spelargången. »Jag vill träffa Mats Råband«, sa han.

NICLAS GREEN: Håkan dog 2004, alldeles för ung [43 år]. Det var hemskt. Han var en fantastisk människa.

CARL JURELL: Han dog samma dag som AIK åkte ur Allsvenskan.

FJODOR: Sista gången jag ringde låg Håkan för döden och kunde inte prata. Men de andra hälsade att han log när jag ringde.

CARL JURELL: Numera är ju huvudspåret inmarschlåt sedan länge. Det finns en höjning i slutet av andra versen, när publiken verkligen tar i och spelarna kommer in. Tydligen var det Patrik Isaksson som kläckte idén om höjningen. Men jag tänker alltid på Håkan när jag hör den.

DOGGE DOGGELITO: Man blir stolt när man hör låten på matcherna. Fortfarande säger folk: »Är du med på den låten, fan vad fett.« Så det är en respektgrej för min del.

PER KROOK: Det är en ära att ha bidragit på det sättet till AIK. Men jag gör ingen grej av det. »Se på mig, det är jag som har skrivit texten.« Nej, nej, inget sånt. Jag står där och sjunger med som vem som helst.

CAMILLA HENEMARK: Den färgar kulturen bra, den låten. Varken Dogge, jag eller Olle är världens bästa sångare. Den är inte perfekt och det är lite det jag gillar också. Fotbollen är ju inte heller perfekt. AIK är inte perfekt, livet är verkligen inte perfekt. Men perfekta saker, är de så roliga?