Wimbledon mot resten

För den som attraheras av kontraster var FA-cupfinalen 1988 svåröverträffad. Liverpool hade just korats till ligamästare för nionde gången på 13 år. Under samma tid hade Wimbledon tagit sig från amatörfotboll till högsta serien. Liverpool hade Englands högsta publiksnitt, Wimbledon det lägsta: 8 016 personer. Liverpool betalade ligans högsta löner, Wimbledon de lägsta. Liverpool hade hundratals landskamper i truppen medan Lawrie Sanchez tre insatser för Nordirland var det enda som motståndarlaget kunde skryta med.

Favoriten stod också för en fotboll som väckte beundran. Wimbledon skulle däremot, tyckte landets målkung Gary Lineker, helst följas på text-TV. Andra gick längre än så. Det engelska fotbollsförbundets generalsekreterare Ted Croker ansåg att Wimbledon inte alls skulle få tillhöra högsta serien eftersom laget i dubbel bemärkelse spelade så fult.

Tabloiderna, ett av få gäng som uppskattade Wimbledon eftersom spelarna gärna bjöd på slagkraftiga citat och riviga anekdoter, gjorde heller inte mycket för att nyansera bilden av två totalt olika finallag. De påminde inte om att Wimbledon trots allt slutat sjua i serien, kryssat hemma mot Liverpool i ligan och bara förlorat med uddamålet på Anfield. Istället skrev The Suns Steven Howard i sin artikel: »Medan John Barnes och Liverpool var i studion och slutförde The Anfield Rap gjorde Vinnie Jones en egen inspelning med titeln You’ll Never Walk Again.«

I ITV:s studio på Wembley gav den tidigare landslagsstjärnan Jimmy Greaves Wimbledon rådet att acceptera rollen som benknäckargäng. »De ska inte tro att de behöver spela fotboll bara för att det är Wembley. Det kan de inte ändå.«

Men Wimbledon var inte ute efter att knäcka några ben. De tänkte spela hårt som vanligt, men framför allt uppträda organiserat och disciplinerat. De var heller inte nervösa. Ingen trodde ändå på dem och det var en situation spelarna var mer än vana vid. Dessutom uppskattade Wimbledon det soliga och varma majvädret. Det skulle bli en fysiskt krävande match, och var det något de var säkra på så var det att inget annat lag i England var bättre tränat.

Det var egentligen bara en sak som kändes fel. Mannen som hade lagt grunden för denna sensationella högtidsdag befann sig i Bristol.

 

I DECEMBER 1981 gick Caroline Brouwer på en anställningsintervju. Hon var 22 år och nyutbildad fysioterapeut. Den potentiella arbetsgivaren hette Wimbledon och hade ett halvår tidigare gått upp i tredjedivisionen. Carolines pappa Thom varnade henne för att söka jobb där.

– Han trodde att miljön skulle vara för tuff för mig, säger hon. Han var också mycket skeptisk till engelsk fotboll.

»Eftersom fotbollen var helt mansdominerad var han emot att jag skulle ge mig in där.«

Thom Brouwer kom från Nederländerna, där man till skillnad från i England visste hur »riktig fotboll« skulle spelas. Han höll på Ajax och följde laget via nederländsk radio samt genom magasinet Voetbal International, som släktingar hemifrån skickade till honom.

– Han tog med mig på Fulham några gånger, minns Caroline Brouwer. Fulham spelade ändå med en viss flärd, tyckte han. De hade Bobby Moore. Annars var det inte mycket att ha. Och eftersom fotbollen var helt mansdominerad var han emot att jag skulle ge mig in där.

Oron var inte obefogad. När Caroline Brouwer kom till anställningsintervjun möttes hon av Wimbledons manager Dave Bassett, hans assisterande tränare samt ungdomstränaren. Den sistnämnda sade rakt ut att han inte ville ha en kvinna i staben.

– Men de var desperata, så jag fick jobbet ändå. Det var bara deltid, 20 pund i veckan. Jag började som assistent till A-lagets fysioterapeut. Jag skulle jobba med reserverna och ungdomarna, plus vara med på A-lagets matcher.

»Det var en miljö där man drev och busade med alla.«

Managern Dave Bassett var schyst och välkomnade henne direkt. Men hon hade svårt att skaka av sig kommentaren från ungdomstränaren.

– Samtidigt var det andra tider, säger hon. Någonstans kände jag också att jag ville motbevisa honom. Jag ville visa att jag klarade det, helt enkelt.

Under en av de första dagarna med Wimbledon befann Caroline Brouwer sig i behandlingsrummet när det knackade på dörren. Utanför stod en av A-lagsspelarna och förklarade att han hade sträckt sig i ljumsken. »Give us a rub down, love«, sade spelaren, varpå Caroline svarade att massage inte var aktuellt. Istället hämtade hon en ispåse.

– Då knackade en till spelare på och sade att han också hade sträckt sig i ljumsken. Sedan kom en till. När den femte »ljumskskadade« killen knackade på förstod jag att de testade mig.

Caroline Brouwer skrattar. Hon minns händelsen som rolig.

– Det är inget skämt som hade fungerat i dag, säger hon. Men jag skrattade då och tog inte illa upp. Jag ska erkänna att mina första tre månader var tuffa, och det låter kanske som att jag var utsatt som ensam kvinna. Men på ett sätt var alla utsatta. Det var en miljö där man drev och busade med alla. Mest tror jag att det var på gott.

»Ni förstörde min lördag, nu tänker jag förstöra er söndag. Spring!«

Hon påminner om att de flesta spelare hade vanliga jobb utanför fotbollen. Någon körde taxi, någon sålde försäkringar, den lovande mittfältaren Wally Downes jobbade extra i sina föräldrars frukt- och grönsaksaffär.

– Fotbollen var deras ventil, säger hon. Den skulle vara rolig. Och managern Dave Bassett lät dem ha roligt. Det gjorde att de även var beredda att jobba hårt för honom när det var färdigskrattat. Och tro mig, de jobbade hårt. Förlorade de matchen fick de alltid springa dagen efter. Bassett sa: »Ni förstörde min lördag, nu tänker jag förstöra er söndag. Spring!«

 

DAVE BASSETT HADE själv spelat i Wimbledon fram till 1978. Han blev sedan assisterande tränare och fick huvudansvar när A-lagets manager Dario Gradi i januari 1981 bytte upp sig till Crystal Palace.

– Dario var utbildad och kunde gnälla över spelet trots att vi vann, säger Dave Bassett. En annan gång verkade han nöjd efter en 2–0-förlust. Han och jag var helt olika.

När Dave Bassett tog över Wimbledon låg laget på trettonde plats i fjärdedivisionen. Han lyfte upp flera spelare från juniorerna, träningsvilliga ynglingar som var beredda att jobba hårt. Efter en stark vår räckte tredjeplatsen för uppflyttning, men säsongen därpå åkte Wimbledon ner i fyran igen. För mittfältaren Wally Downes var det den andra nedflyttningen sedan han 1979 fick kontrakt med A-laget.

– Anteckna det här, säger Wally Downes. 4, 4, 3, 4, 3, 4, 3, 2, 2, 1. Så såg min och Wimbledons väg till eliten ut. Folk tror att vi bara klev genom serierna, men det var ingen behaglig resa. Nyckeln var att Bassett fick behålla jobbet och att vår unga stomme fick tid att bli starka tillsammans.

»Vi mätte och analyserade allt som gick. Självklarheter i dag, men ovanligt då.«

När Wimbledon ramlade ur trean 1982 hade laget spelat en mer passningsinriktad fotboll. Efter det fokuserade Dave Bassett på ett mer rakt och direkt spel. Bollen skulle snabbare in i straffområdet och gärna vinnas högt upp i planen. Spelarna skulle löpa mer än sina motståndare och aldrig vara det lag som stod för flest tekniska fel i matcherna.

– Inga långa passningar i sidled, säger Dave Bassett. Om någon slog en sådan på träning fick hela laget ta en lång löpning som straff.

Dave Bassett är också övertygad om att Wimbledon lade mer träningstid på fasta situationer än andra lag.

– På bedrövliga planer var fasta situationer ofta avgörande. Det anses inte fint, och spelarna tycker inte alltid det är så roligt att träna på. Men mina spelare såg resultatet det gav och gnällde aldrig.

Tränaren backade också upp sin fotboll med siffror. När Wimbledon vann division fyra 1983 slog laget poängrekord. Året efter gick de upp i tvåan av bara farten. Till skillnad från sina konkurrenter var Wimbledon också noga med att analysera sina insatser. Med hjälp av en lånad poliskamera filmades alla träningar från 1984 och framåt.

– Jag var före min tid, säger Dave Bassett. Vi analyserade var vi tappade bollen och hur ofta det ledde till målchans för det andra laget. Jag hade en datakille från Norwich som tog fram siffror på allt. Och när spelarna själva kunde se vilket slags fotboll som gav oss bäst resultat, då blev de väldigt motiverade att träna på den. Som tränare handlar mycket om att lyckas sälja en idé till spelarna.

»En dag när jag var ute och joggade hoppade tio spelare fram ur ett buskage och skrämde livet ur mig.«

Wimbledon hade till och med en videoanalytiker, Vince Craven. Han hade regelbundna videogenomgångar med spelarna på träningsanläggningen. Inte bara med deras egna matcher.

– Vince var otrolig, säger Caroline Brouwer. Han bodde i ett hus med en massa paraboler, fick in TV-kanaler från hela Europa och spelade in matcher från olika ligor. Sedan klippte han ihop inspirationskassetter som spelarna fick se. Det kunde vara Milans organiserade försvarsspel eller Brasiliens crossbollar.

– Video var helt nytt för oss, säger Wally Downes. Se på film? Vi kanske skulle möta Halifax och laddade upp med att se Franco Baresi kliva upp i exakt rätt läge. Och vi mätte och analyserade allt som gick. Självklarheter i dag, men ovanligt då.

Wimbledon kartlade även motståndarna noggrant, vilket inte var standard i näst högsta serien på 80-talet.

– Vi var alltid så förberedda, säger Dave Bassett. En gång ställde vi Stoke offside 22 gånger. Jag kände aldrig att något annat lag var bättre påläst och organiserat än vad vi var.

 

BÅDE VINCE CRAVEN och Dave Bassett kände sina spelare väl. För att videogenomgångarna inte skulle bli för tråkiga klippte Craven ibland in en spektakulär bilolycka eller en concordeflygning mellan fotbollssekvenserna. Och mellan de ofta fysiskt krävande träningspassen lät Bassett spelarna roa sig.

– Ett år firade vi jul mitt i sommaren, säger han. Vi kom ofta i gång först efter jul, så någon kläckte idén att hösten skulle gå bättre om vi träffade tomten redan på sommaren.

Dave Bassett sade nästan aldrig nej till sådana upptåg. Hans inställning var att spelarna gärna fick spexa och skoja, så länge de alltid jobbade hårt när han bad om det.

– Morot och piska, säger han. Vi hade dåliga faciliteter och låga löner, då blir det ännu viktigare med en tajt grupp där man lär sig skratta åt allt som är dåligt. Killarna fick gärna garva åt mig när jag sa något tokigt, vi kunde till och med skojbrottas ibland. En dag när jag var ute och joggade hoppade tio spelare fram ur ett buskage och skrämde livet ur mig.

»Ju högre upp i seriepyramiden vi kom, desto mindre respekt skulle vi visa.«

Wally Downes kände hur Wimbledon blev allt starkare. Under våren 1986 slogs laget i toppen av tvåan och hade för första gången chansen att gå upp i högsta serien. Fanskaran var lojal men liten. Arenan Plough Lane var sliten och något annat än Highbury och Stamford Bridge. Och även om ingen kunde förneka resultaten hade Wally Downes känslan att fotbollsetablissemanget inte gärna ville se hans gäng i finrummet.

– Vår inställning var att inte ha någon respekt för de stora lagen, säger Wally Downes. Ju högre upp i seriepyramiden vi kom, desto mindre respekt skulle vi visa. Bara så kunde vi överleva.

Wally Downes menar att Wimbledon var underdog i varje match – oavsett division.

– Rent objektivt var vi det, säger han. Vi hade den minsta arenan, de lägsta lönerna, den tunnaste truppen, det minsta supporterföljet. Allt det här skapade en vi mot världen-känsla som vi hämtade mycket energi från.

Under våren 1986 slog sig också en 19-årig mittfältare som bara mätte 168 centimeter in i startelvan. Men Dennis Wise kompenserade sin litenhet med löpstyrka och stenhårda tacklingar, och var dessutom en god passningsspelare. Wimbledon gick upp i högsta serien där lag som Liverpool, Arsenal och Manchester United väntade. Inför debuten värvade Dave Bassett en forward som skulle komma att personifiera den mer brutala sidan av Wimbledon. John Fashanu var redan etablerad och härdad efter två säsonger med hårt spelande Millwall. Han hade också svart bälte i karate.

 

WIMBLEDON ÖVERRASKADE alla i säsongsinledningen och ledde till och med ligan en bit in i september 1986. Ett par månader senare anslöt en 21-årig defensiv mittfältare som aldrig tidigare hade spelat professionell fotboll. Vinnie Jones hade tidigare jobbat som tegelbärare på olika byggen i London, tillhört halvproffsklubben Wealdstone och kom närmast från en lånesejour i svenska division tre-laget IFK Holmsund.

»Med mig vågade de prata om sina känslor.«

Dave Bassett köpte honom för 10 000 pund. Inför Jones debutmatch, borta mot Nottingham Forest, blev han rumskamrat med Wally Downes, som bestämde sig för att testa nykomlingen. När Jones hade somnat smög Downes upp och kallade på tre reservspelare, som fick uppdraget att »hämta några tjejer«.

– Lite senare vaknade Vinne av att två främmande tjejer satt på sängen och sjöng »if you’re happy and you know it, clap your hands«, berättar Wally Downes. I matchen nästa dag var Vinnie värdelös. Han gav bort en straff, missade tacklingar. Vår materialare sa att han skulle ge honom sin tröja, för den skulle han fan inte behöva igen.

Fysioterapeuten Caroline Brouwer tyckte att grabbigheten i Wimbledon kunde bli påfrestande ibland. Samtidigt märkte hon att spelarna ofta var annorlunda när de inte var del av en flock. När hon behandlade långtidsskadade spelare pratade de ofta mer förtroligt med henne.

– De var kanske rädda för att bli dumpade eller förlora sin plats i laget, säger hon. Med mig vågade de prata om sina känslor, problem med flickvännen eller vad som helst.

»Crazy Gang startade långt innan Vinnie och ›Fash‹ kidnappade det namnet.«

På träningsplanen var det mindre accepterat att visa sig sårbar, ännu mindre så med Vinnie Jones och John Fashanu i laget. Tacklingarna blev ännu vildare och klassiska hyss (som att smörja in målvakten Dave Beasants motorcykelhjälm med vaselin) ersattes av mer fysiska påhitt. Laget kallades redan »The Crazy Gang« men för Caroline Brouwer hade »crazy« varit synonymt med roligt – inte farligt. I en uppmärksammad BT-dokumentär långt senare skulle John Fashanu påstå att han och Jones instiftade ett skräckvälde i Wimbledon. Det är en bild som varken Dave Bassett, Wally Downes eller Caroline Brouwer håller med om.

– Crazy Gang startade långt innan Vinnie och »Fash« kidnappade det namnet, säger Caroline Brouwer. »Vi är de värsta, de galnaste, de mest brutala.« Nej, det var inte så. Och jag tycker att den bilden skymmer prestationen vi gjorde.

 

KANSKE ÄR DEN stereotypa bilden av galningarna i Wimbledon skälet till att det är svårt att få tidigare spelare att medverka i den här artikeln. Dennis Wise låter via sin presskontakt hälsa att han har för mycket att göra som VD i italienska Como 1907 – han hinner inte prata om Wimbledon. Den gamle backen Terry Phelan återkommer aldrig med svar på en intervjuförfrågan och detsamma gäller speluppläggaren Lawrie Sanchez. Tidigare målvakten Dave Beasant, en av dem som var med hela vägen från fjärdedivisionen, meddelar att han är i väg med familjen och därför inte kan prata.

En annan anledning kan vara att spelarna alltid tvingas försvara den fotboll de spelade. Managern Dave Bassett säger visserligen att all kritik fungerade som tändvätska, men det märks också hur mycket han längtade efter ett erkännande under perioden då Wimbledon skakade om engelsk fotboll. När den irländska Sunday Times-skribenten och tidigare landslagsspelaren Eamon Dunphy i september 1986, samtidigt som laget toppade ligan, skrev att Wimbledon förtjänade både respekt och beundran blev Bassett så rörd att han klippte ut artikeln. Han har fortfarande kvar den hemma.

– Folk brukar älska det lilla laget med dåliga förutsättningar som slår alla med häpnad, säger Dave Bassett. Så var det inte riktigt med Wimbledon.

Han jämför med Manchester Uniteds »class of 92« – ungdomsligan med David Beckham, bröderna Neville, Paul Scholes och Ryan Giggs som alla blev nyckelspelare i A-laget.

– Folk älskar den historien, och jag förstår det. Men inte lika många talar om att 13 av Wimbledons 22 spelare i högsta serien kom från vårt ungdomslag. Vårt rykte förekom oss ofta. Om vi spelade bra och slog Tottenham fick vi ändå höra att vi »sparkat dem av planen«. Jones, Wise, Sanchez, Beasant och Winterburn blev alla landslagsspelare senare. Så hur dåliga kan vi ha varit?

»Jag vet inte hur vanligt det är med British Bulldog dagen före match, men det körde vi.«

Fysioterapeuten Caroline Brouwer tyckte att Wimbledons fotboll var mer fysisk än ful. Hon körde mycket styrketräning med spelarna och när andra tyckte att de spelade aggressivt under matcherna tänkte hon »ni skulle se träningarna«.

– Känner du till leken »British Bulldog«? En person är bulldogg. Resten ska ta sig från en yta till en annan, samtidigt som bulldoggen försöker attackera och stoppa så många som möjligt. Jag vet inte hur vanligt det är med British Bulldog dagen före match, men det körde vi. »Du plåstrar om dem sedan, va?« sa Bassett.

Dave Bassett förnekar inte att Wimbledon stod för en enkel och stundtals rå fotboll. Men han tycker inte att publiken förstod vilket jobb som låg bakom den. Det är svårt att spela enkelt, menar han.

– Vår fotboll krävde många saker: organisation, disciplin, rollacceptans och – inte minst – fysik. Vi var ett fruktansvärt vältränat lag, och andra lag hatade att möta oss av den anledningen. De visste att ingenting kom gratis mot Wimbledon.

– Rak fotboll utförd dåligt är det värsta som finns, säger Wally Downes. Men vi visste precis vad vi gjorde.

Dave Bassett har följt Lutons sensationella uppgång och framfart i Premier League. Han känner igen offerviljan, organisationen och den fysiska styrkan från Wimbledons 80-tal. Det är ingen oväntad jämförelse, men Wally Downes har en djärvare.

– Dagens Manchester City spelar också en rak och automatiserad fotboll där alla vet sina roller, säger han. De har också en målvakt som är bra med fötterna, precis som vi. De har förstås bättre spelare, men jag känner igen spelet. När de slår långt är det väldigt likt hur Wimbledon spelade.

 

WIMBLEDONS DEBUTSÄSONG i högsta serien slutade med en överraskande sjundeplats, före Chelsea och Manchester United. I FA-cupen tog sig laget till kvartsfinal efter att ha slagit ut den blivande seriesegraren Everton. I efterdyningarna av succésäsongen kom så chocken när Dave Bassett meddelade att han tänkte lämna klubben där han verkat i tolv år. Istället skulle han ta över Watford.

»I takt med våra framgångar blev han mer synlig och avundsjuk för att han inte fick äran.«

Egentligen borde inte så många ha blivit förvånade. Med låg lön och liten budget hade han fört laget från fjärdedivisionen till övre halvan av den högsta. Vad mer kunde han göra? Watford erbjöd mer pengar och hade dessutom en ovanligt karismatisk ordförande i Elton John. Som Bassett uttryckte saken i en intervju med The Mirror: »När du kommer hem och hittar Elton John i ditt vardagsrum, redo att erbjuda dig ett jobb – då är det inte lätt att säga nej till honom.«

Dessutom hade Dave Bassett tröttnat på Wimbledons excentriske ägare Sam Hammam.

– Han var en affärsman som jobbade i Libanon. Det var jag som skötte klubben: träningen, budgeten, lönerna, värvningarna – allt. Men i takt med våra framgångar blev han mer synlig och avundsjuk för att han inte fick äran.

Bassetts äventyr i Watford blev kort och misslyckat. Efter bara ett halvår fick han sparken, men han blev ändå väl behandlad av Elton John. Som plåster på såren gav popstjärnan den avskedade tränaren en sportbil och en familjesemester i Kalifornien. Men Dave Bassett hann aldrig åka till USA innan fick han ett nytt tränarjobb, i Sheffield United. Han övertalade sin gamla trotjänare Wally Downes att komma dit, vilket inte var svårt eftersom mittfältaren tappat sin plats i Wimbledon under den nye managern Bobby Gould.

»Det var Wimbledons sista kapitel. Jag var inte där, men jag hade varit med och gjort det möjligt.«

Även under sin nya tränare spelade Wimbledon effektiv fotboll. Laget slutade sjua i ligan och stormade fram i FA-cupen. 2–1 mot Luton i semifinalen innebar att laget skulle spela final mot Liverpool på Wembley. Samtidigt befann sig Wally Downes och Dave Bassett på ett hotell i Bristol. Deras nya lag Sheffield United skulle göra upp med Bristol City i ett dubbelmöte om att hänga kvar i andradivisionen.

– Inga små kontraster! säger Wally Downes. Men jag kan ärligt säga att jag inte kunde ha varit gladare. Det var Wimbledons sista kapitel. Jag var inte där, men jag hade varit med och gjort det möjligt. Och Bassett ännu mer.

 

CAROLINE BROUWERS MINNEN av den 14 maj 1988 är dimmiga. Hon minns hur varmt det var på Wembley, att hon masserade svettiga spelare före avspark, att hon inte kunde förstå hur Liverpools tränare Kenny Dalglish kunde se så sval ut i sin tjocka kavaj. Hon kommer inte ihåg Lawrie Sanchez 1–0-mål i den 37:e minuten. Däremot minns hon tydligt hur hon före paus fick order om att springa in i omklädningsrummet och fylla samtliga badkar med is och vatten.

– Sedan dränkte jag alla handdukar där och la dem över spelarnas axlar när de kom in.

Liverpool ägde det mesta av spelet efter paus och skapade flera chanser. Peter Beardsley fick ett mål bortdömt, och efter en timme tilldelades Liverpool en straff. Wimbledonmålvakten Dave Beasant tyckte att den högerfotade John Aldridge öppnade upp kroppen tidigt och slängde sig åt vänster. Straffräddningen blev den första i en FA-cupfinal på Wembley, och en halvtimme senare blåste domaren av matchen. »The Crazy Gang have beaten The Culture Club!« skrek BBC:s kommentator John Motson, varpå lagkaptenen och matchhjälten Dave Beasant stegade upp för Wembleys trappor och mottog pokalen av prinsessan Diana.

På läktaren satt också Caroline Brouwers pappa Thom. Ajaxmannen som varit så bestämd över hur fotboll skulle spelas, som var emot sin dotters kontakt med Wimbledon och som varnade henne för att hon inte skulle klara av det.

– Han sa aldrig något till mig efter finalen, säger Caroline. Men personen som satt bredvid honom sa till mig: »Du har ingen aning om hur stolt din pappa är över dig. Han kunde inte sluta prata om sin modiga och duktiga dotter.«