Michu
– Benjamin Knorn.
De som minns Michu gör det kanske framför allt för säsongen 2012/2013, då den spanske anfallaren spelade i Premier League-laget Swansea och öste in mål. Hans mål bidrog till att laget slutade nia i ligan och vann sin första ligacuptitel. Totalt gjorde Michu 22 mål och fem assist under sin debutsäsong i Wales. I inledningen av efterföljande säsong var han kanske hetare än någonsin. Han landslagsdebuterade och nätade flera gånger i kvalet till Europa League, bland annat mot Malmö FF.
Men så fick han en smäll på knät. Skadan i sig var inte särskilt allvarlig, men när Michu stressade för att återvända till fotbollsplanen drog han på sig nya, värre problem. Den här gången i vristen. Efter några misslyckade försök att hitta formen igen flyttade han hem till Spanien och skrev på för fjärdeligalaget Langreo, där hans bror Hernán var tränare. Han gjorde tio mål på 13 matcher och gav elitkarriären en sista chans i sin gamla barndomsklubb Real Oviedo, som spelade i andraligan. Men 27 matcher och ett mål senare gav Michu upp. Smärtan i vristen gick inte att hantera längre, och läkarna rådde honom att sluta spela fotboll.
Trots att han lydde rådet har han inte blivit kvitt problemen. Han har gjort flera operationer, men har fortfarande svårt att sova på grund av smärtan i foten. Det räcker att han spelar boll med sin son i trädgården för att de gamla bekymren ska återvända.
»Min högra vrist är som en 90-årings«, sade Michu i en intervju med The Telegraph för två år sedan.
I dag är Michu 37 år gammal och jobbar som sportchef i det spanska andraligalaget Burgos CF. Fortfarande hyllas han med jämna mellanrum av Swanseasupportrar – och av Erling Haaland. Den norske superstjärnan hade Michu som idol när han var ung och har kopierat spanjorens målgest, som går ut på att föra ena handen mot örat och skaka den.
Benskydden
Många spelare verkar i dag bära så små benskydd att man undrar om de alls ger något skydd. Vad är meningen med regeln om de ändå inte gör någon nytta?
– Francisco i Majorna.
Vad hände med de stora benskydden och kravet på att de måste vara godkända?
– Svante Mjörne.
En diskussion om benskyddsstorleken blossade upp i England förra hösten, efter att Brightons Jack Hinshelwood tappat sitt benskydd under en match. På en video syns domaren räcka över vad som ser ut att vara ett litet räkchips till spelaren. Hinshelwoods mikroskopiska benskydd möttes med skratt, men vissa blev upprörda och oroade sig över utvecklingen. International football association board (IFAB), som beslutar om fotbollens regelverk, tvingades ta Hinshelwood i försvar och förklara att storleken på benskydden är valfri. Formuleringarna i regelboken är vaga. Det enda kravet på spelarna är att de bär benskydd som ger »ordentligt skydd« och är godkända, vilket Brightonspelarens räkchips var. Enligt BBC finns det inget som tyder på att IFAB kommer införa striktare bestämmelser gällande benskydd.
Trots uppståndelsen verkar Jack Hinshelwood inte ha svarat på några frågor om sina benskydd. Kanske har han inte fått några. Däremot har hans namne Grealish berättat att han ibland får reprimander av domarna för sina minimala benskydd, som han bär »av vidskeplighet«.
Men ingen av de internationella »små benskyddsstjärnorna« har riktigt lagt ut texten om plastbiten innanför strumporna. De känns också svåra att nå, så jag vänder mig till Sverige. När jag frågar mina kollegor vem de mest förknippar med små benskydd svarar Fredrik Tillberg med Francesco Tottis namn. Inte heller hans telefonnummer finns i min kontaktbok. Johan Orrenius däremot mumlar något om Daniel Nordmark, mittfältaren som spelade i Elfsborg, Helsingborg och Örebro. En snabb bildgoogling bekräftar Johans minne. Mycket riktigt tar benskydden förvånansvärt lite plats på Nordmarks långsmala underben. Kanske är han rentav en benskyddspionjär inom svensk fotboll? Senare hittar jag även en Expressenkrönika från augusti 2011, där Nordmarks beskrivs som »den långhårige eleganten med Sveriges minsta benskydd«. Författare: Johan Orrenius.
Jag ringer Örebros tidigare tränare Alexander Axén och även han minns »den långhårige elegantens« benskydd som mycket små.
– Han var tidig med det där, säger Axén. Nordmarks stora idol var Totti, så han var säkert inspirerad av honom. Han gick och köpte ett par benskydd i minsta barnstorleken.
Daniel Nordmark, numera fotbollsinstruktör på ett gymnasium i Lidköping, dementerar sin gamle tränares uttalande.
– Axén har kryddat, säger han. Men visst var de små! Och det stämmer att jag var inspirerad av Totti.
Nordmark berättar att han som liten hade ett par »enorma« benskydd med tillhörande ankelskydd. Men så fort det började säljas nättare benskydd, utan kardborreband, slog han till.
– Jag köpte ett par när jag var 15. Såna som man bara pillar ner i strumpan. De var väl lite för små redan då egentligen, men jag lade dem på spisen för att de skulle forma sig bättre efter benet. Det var dessa benskydd jag använde nästan hela min karriär. Men jag lovar att det inte var minsta barnstorleken!
Varför var det så viktigt med små benskydd?
– Så viktigt var det inte. Men Totti var min stora idol och jag ville spela med nedhasade strumpor precis som han. Då behövde benskydden vara små för att inte sticka upp för mycket. Sedan var det en vanesak också. Jag har aldrig gillat att ha mycket utrustning. Det var kanske därför jag aldrig spelade bandy eller hockey som liten.
Oroade du dig inte för skador?
– Jag fick faktiskt inte så mycket smällar. Vissa drar upp benskydden så att de sitter precis under knäskålen. Då skyddar de inte längst ned på benet, där man oftast blir sparkad. Så oavsett storlek kanske jag ändå hade bättre skydd, eftersom mina benskydd ibland gled ner hela vägen till skorna.
På träningar struntade Nordmark alltid i benskydd. Ingen av hans tränare hade åsikter om det. Däremot fick han en gång kritik för sitt sätt att bära byxor.
– Jag drog upp byxbenen så högt som möjligt, säger han. Typ som Alexis Sánchez. Det såg ut som en blöja. Det gillade inte Åge Hareide, som var min tränare i Helsingborg. »Är du här för att sola benen eller för att spela fotboll?« undrade han. Men jag gjorde det bara för att jag ville ha så lite material på mig som möjligt. Mina lår blev varma av långa byxor, och jag ville känna mig lätt och fri. Senast när jag beställde shorts valde jag damstorlek, för att de är kortare. Någon har sagt att det ser ut som att jag gör reklam för Barilla med mina halvnakna spaghettiben, men det skiter jag i. I min ålder [36] behöver man inte bry sig om vad som är snyggt eller coolt.
Alexander Axén såg benskydd i många former och storlekar under sina år som spelare och tränare. När han själv började sparka boll använde han ett par hudfärgade Joma-benskydd, som man fick knyta runt benen med snören. Han beskriver dem som »lite mindre än hockeybenskydd«. Senare i karriären testade han att använda avklippta plastfickor under strumporna istället för benskydd.
– Jag landade i att använda vanliga benskydd som jag satte högt upp, där de var minst i vägen. Jag tänkte att man skyddar nederdelen av benet med sulan om man går in i dueller. Det var väl inte supersmart. Många har brutit benet tidigare och gör det än i dag. Ibland kan det undvikas med ett ordentligt benskydd. Men folk röker och cyklar utan hjälm också. Vi är märkliga på det sättet.
Hur såg du på spelare som Nordmark, som inte hade benskydd på träningar?
– Det var olika. Ett tag sa jag att alla skulle ha benskydd. Men det blev ett sånt gnäll, så jag fick släppa det senare i min tränarkarriär. Egentligen tycker jag väl att man bör ha det. Skaderisken kan vara stor även på träning, och som man tränar spelar man match. Samtidigt vet jag att vissa såg det som en matchritual. »När man tar på sig benskydd vet man att det är allvar«, typ.
Vad tycker du om de extremt små benskydden som man kan se i Premier League i dag?
– Jag fattar ju grejen. Men hade jag varit tränare i dag hade jag sagt till mina spelare att sparka extra mycket på spelare som Grealish, vars benskydd knappt täcker något. Precis som när jag sa till mina spelare att trampa lite extra på dem som filmar. Förresten, apropå Nordmark kom jag precis på en grej.
Vadå?
– Han var väldigt italiensk, både i spelstilen och som person. Jag minns att han hade ett par bruna, italienska skor, som han bara använde på sista träningen före match. Han var så jäkla nöjd över dem.
Daniel Nordmarks bruna, italienska skor
– Alexander Axén.
Den här gången kan Daniel Nordmark bekräfta Alexander Axéns uttalande. De bruna skorna finns på riktigt. »Den långhårige eleganten« bytte till sig dem under en sponsordag med Örebro SK. Klubbens A-lagsspelare skulle döma matcher mellan olika företagslag, och Nordmarks ögon fastnade på en spelare i banken Nordeas lag. Inte för att han stack ut med sina fotbollskonster, utan för att hans fotbollsskor var något alldeles särskilt.
– Det var de snyggaste skorna jag hade sett, säger Nordmark. Ett ovanligt italienskt märke som hette Pantofola d’Oro. Men de var lite slitna. Så jag frågade om han ville ha mina splitternya Pumaskor i utbyte mot de bruna italienska.
Bytet genomfördes, men skorna var lite för stora för Daniel Nordmark. Därför kunde han inte använda dem i matcher. Men på de lite lugnare träningarna dagen före match passade han på. Det blev som en förberedelseritual.
Har du kvar skorna?
– Jadå, de ligger där hemma. Jag använder dem som reservskor kan man säga. Samtidigt vill jag inte slita ut dem helt, så de går sönder.
- Mer:
- Vad hände med
- Örebro SK
