Peter Wettergren tittar inte ens på dagens lunchmeny innan han låter kocken bestämma att han ska äta färsbiffar till lunch. Lika lättvindigt kan han inte behandla beslutet om sin nästa anställning.
I oktober gjorde Peter Wettergren sin sista landslagssamling som assisterande förbundskapten till Janne Andersson. Sedan dess har han fått många förfrågningar om nya jobb. Några har mynnat ut i erbjudanden och nu är det bara upp till honom själv att avgöra sin framtid.
55-åringen tar emot tallriken med färsbiffar, tar för sig av salladsbuffén och blickar bort mot lunchrestaurangens ena hörn, där närmaste kollegan Janne Andersson sitter.
– Vi skiter i Janne och gänget i dag, säger Wettergren. Honom kan vi träffa senare.
Istället lämnar han restaurangen, som delar byggnad med Svenska fotbollförbundets huvudkontor i Solna, och sätter sig med sina färsbiffar i den rymliga entréhallens loungemöbler. Han tar ut snusen, placerar sin mobil på bordet och hugger in, samtidigt som han berättar om sina framtidskval.
– Det här är en ny situation för mig, säger han. Tidigare har jag alltid haft ett jobb som väntar på mig när jag avslutat ett uppdrag. Nu känns allt så oklart, och jag klarar inte av det.
Varför?
– Jag är ett kontrollfreak när det gäller sånt här. Jag vill kunna planera, men det är svårt nu när jag inte vet vad jag ska planera för. Egentligen är det inget problem, men det blir ett problem för mig. För att jag är som jag är.
»Wettergren gick in i sina ledaruppdrag med en bestämd inställning att aldrig bli bekväm.«
Peter Wettergren påbörjar en utläggning om vad han vill jobba med framöver, men avbryts av att telefonen ringer.
– Sorry, jag måste ta det här.
Han går iväg tillräckligt långt för att samtalet ska vara ohörbart. Ett par minuter senare återvänder han och avslutar konversationen med orden:
– Jag hör av mig.
Samtalet handlade om ett av jobben Wettergren överväger. Vad det är för jobb vill han inte berätta.
Desto mer har han att säga om var svensk herrfotboll står – och vilken riktning den bör ta framöver.
Peter Wettergren växte upp i det östgötska samhället Ödeshög. Han började tidigt med fotboll och var länge den stora talangen i sin årskull. Själv beskriver han det hellre som att han var den med »bäst förutsättningar att bli bra på fotboll«, eftersom han starkt ogillar ordet talang. Oavsett ordval räckte inte de goda förutsättningarna. Wettergren saknade drivet att utmana sig själv och göra mer än vad som krävdes. Karriären nådde aldrig längre än näst högsta serien, och som många känner till var det en annan 68:a från Ödeshög som blev riktigt bra.
Klas Ingesson och Peter Wettergren hängde ihop som bröder under uppväxten och var lika nära i vuxen ålder när Klas levde proffsliv i Europa, samtidigt som Peter hankade sig fram i Åtvidaberg och Mjölby. Klas försökte flera gånger hjälpa till att få igång sin kamrats karriär genom att tipsa klubbarna han spelade för om honom. Det var lönlöst och snart blickade Peter Wettergren vidare mot tränarrollen. Den misslyckade spelarkarriären hade gett en läxa, och Wettergren gick in i sina ledaruppdrag med en bestämd inställning att aldrig bli bekväm, aldrig sluta utmana och utbilda sig själv.
Tränarkarriären började på lägre nivå i Östergötland innan han 2004 blev assisterande tränare i Elfsborg. Där vann han guld ihop med Magnus Haglund 2006, gjorde detsamma med Jörgen Lennartsson 2012 och fick till slut återförenas med Klas Ingesson som blev Elfsborgs huvudtränare 2013. Bronshjälten från VM 1994 dog i cancer ett drygt år senare.
Efter över elva år i Borås lämnade Peter Wettergren Elfsborg för att bli Ståle Solbakkens högra hand i FC Köpenhamn. Han hann dock bara göra en säsong i Danmark innan Janne Andersson tog över herrlandslaget och ville ha honom som assisterande förbundskapten.
Färsbiffarna är uppätna. Kvar på tallriken ligger ett lager av couscous, några fetaosttärningar och utspridd tomatsås. Peter Wettergren bär undan tallriken, hämtar en kopp kaffe och slår sig ned igen.
– Jaha, ska vi ta det från början? säger han.
Sedan berättar han, från början, om hela sin landslagskarriär. Inte från dagen Janne Andersson ringde honom 2016, utan från när den tidigare förbundskaptenen Erik Hamrén hörde av sig 2011. Vid sidan av sin roll i Elfsborg hjälpte han nämligen landslaget med scouting av motståndare i många år.
Wettergren lutar sig tillbaka, korsar det ena benet över det andra och återger nervositeten och prestationsångesten han led av i samband med sitt första scoutinguppdrag för landslaget, inför en kvalmatch mot Finland. Han radar upp vad han lärde sig av att följa Tyskland inför kvalmatcherna till VM 2014, reflekterar kring vikten av landslagsscoutingen som en form av vidareutbildning i fotbollskunskap och berättar vilka styrkor han upptäckte i den italienska mittbackstrions samarbete inför EM 2016. Information som visade sig viktig ett par år senare, när Sverige ställdes mot Juventusbacklinjen Bonucci, Barzagli och Chiellini i den avgörande playoffmatchen till VM 2018.
»Klas Ingesson brukade alltid säga: ›Peter, glöm aldrig varifrån du kommer.‹«
Men lika gärna som han nördar ner sig i tyska mittfältsrörelser eller italienska försvarsunikum pratar Peter Wettergren om tiden då han jobbade med ungdomar på ett behandlingshem. Vid flera tillfällen återkommer han till erfarenheterna från de åren, och varje gång hittar han nya sätt att koppla dem till sitt jobb som fotbollstränare. Prestationsångesten inför vissa matcher beror på viljan att hjälpa, eller rädslan att svika, människorna i sin omgivning. Den har hängt med sedan tiden på behandlingshem. Det var också där han upptäckte sin passion för att jobba med människor och bygga relationer. Och det är tiden på behandlingshem som gör att han brinner för mer än taktiska detaljer. Det är därför han senare i dag ska besöka en julavslutning för Gatans lag, en förening som genom fotbollen försöker ge stöd och gemenskap till människor som fastnat i missbruk eller kriminalitet.
– Klas Ingesson brukade alltid säga: »Peter, glöm aldrig varifrån du kommer.« Det har hängt med mig genom livet. Ödeshög är fortfarande en viktig del av mig. Jag har kvar familj och vänner där, och pratar nästan ännu mer östgötska nu när jag bor i Stockholm än jag gjort tidigare.
Klas Ingessons devis gäller inte bara Ödeshög. På sätt och vis kan den även appliceras på Peter Wettergrens analys av svensk fotboll. »Glöm aldrig var du kommer ifrån.«
Peter tömmer kaffekoppen och går upp till sitt kontor. Där letar han fram två hophäftade A4-papper, i vilka samtliga landskamper under hans och Jannes ledning finns dokumenterade med information om motståndare, resultat, datum och var matchen spelades.
– Det är mest för att jag inte ska glömma eller blanda ihop matcherna, säger Wettergren. Och det är viktigt, för det finns något att lära av varje match.
Av första VM-kvalmatchen mot Nederländerna (1–1) lärde han sig att det går att sätta ett någorlunda fungerande försvarsspel på sex träningar. Och av bortamatchen mot Frankrike i samma kval lärde han sig, trots en 2–1-förlust, att det svenska kollektivet kan mäta sig med de bästa landslagen i världen. Eller kunde.
Det gick långt över förväntan till en början. Sverige tog sig till VM i Ryssland 2018 efter ett berömt playoff mot Italien och väl på plats avancerade de till kvartsfinal. Janne Andersson hyllades som en nationalhjälte. Tre år senare gick Sverige till åttondelsfinal i EM och åkte ut mot Ukraina. Fortfarande är det den förlust som Peter Wettergren grämer sig mest över.
»Det kändes naturligt att övergå till 4–3–3 även i landslaget för att få in våra bästa spelare i sina bästa positioner.«
Där någonstans vände framgångsvågen. Sverige föll på målsnöret i kvalet till Qatar-VM 2022 och det som hände därefter blev början på slutet för Wettergren och Andersson.
– Efter att vi hade åkt ut mot Polen i playoff-finalen till VM kände vi att vi ville utveckla det här laget vidare, säger Peter Wettergren. Många av våra killar spelar 4–3–3 i sina klubbar i dag, så det kändes naturligt att övergå till det även i landslaget för att få in våra bästa spelare i sina bästa positioner. Det har hela tiden varit min och Jannes ambition. Därför bestämde vi oss för att testa 4–3–3 i Nations League.
Kom det från spelarna eller var det ert förslag?
– Det var vårt förslag. Jag vet inte om spelarna hade pratat om det sinsemellan, men det var inget som nådde mig i så fall. De var i alla fall positiva när vi presenterade det nya spelsättet. Sedan vann vi mot Slovenien med det nya spelsättet. Men därefter kom skadorna och förlusterna.
Sverige förlorade dubbla matcher mot både Norge och Serbien och fick bara 1–1 hemma mot Slovenien. Det innebar att de kom sist i Nations League-gruppen och hamnade i den tredje potten i lottningen till EM-kvalet, vilket gav en betydligt svårare grupp än de annars hade fått.
– Vi hade otur med skador och det påverkade oss. Jag tycker inte synd om mig själv, jag försöker bara förklara varför det gick dåligt. Sedan har jag funderat i efterhand på om vi kanske borde ha spelat med två tydliga »sexor« istället. Vi jobbade mer med en »sexa«, en »åtta« och en »tia«. Det gjorde att vi blev lite för offensivt balanserade. Vi kanske skulle ha gjort som i första matchen mot Holland, fokuserat först och främst på att sätta defensiven, för att få en bra start med det nya spelsättet.
Med tanke på skadorna kan man kanske säga att testet med 4–3–3 blev väldigt feltajmat?
– Ja, men det kunde vi inte veta då. Flera av skadorna kom under samlingen också. Vi hade tränat på det här nya och vi ville ge det en chans. Vi trodde att det skulle vända men det gjorde det inte, motståndarna var för bra. Serbien var riktigt starka när vi mötte dem borta. Sedan hade vi två uddamålsförluster mot Norge och en uddamålsförlust hemma mot Serbien. Hemmamatchen mot Slovenien borde vi ha vunnit utifrån chanserna vi skapade, och hade vi gjort det hade vi fått en enklare EM-kvallottning. Allt är inte svart eller vitt, och marginalerna vi hade med oss i början hade vi emot oss i slutet.
»Det finns en hög potential som vi kanske inte har sett än med det här landslaget, om de får spela ihop sig ordentligt.«
Det blev inget bra resultat i Nations League, men analysen verkar vara att det framför allt berodde på skadorna. Ändå ändrade ni tillbaka till »det gamla sättet att spela«. Vad berodde det på?
– Efter Nations League kände vi att vi inte fick ut det vi ville och att vi inte räckte till mot de bästa lagen med det här spelsättet. För att göra det hade vi behövt ha med alla våra bästa spelare. Och att de fick speltid i sina klubblag. Sedan tycker jag inte att vi hade spelarna för att klara av att möta svåra motstånd med det här spelet. Det blir för mycket en mot en-situationer och där tycker jag inte att vi var tillräckligt bra. Spelarna delade den analysen. Vi hade gett det en chans, men misslyckats.
Så kommer Peter Wettergren in på frågan som han kan ägna timmar åt att diskutera, och som han gärna vill se mer debatt kring i svensk fotboll. Inte mellan experter i TV-studior, utan mellan landets alla fotbollstränare, som ansvarar för att utveckla fotbollen framåt.
Han mäter upp ett avstånd mellan sina handflator. Vänsterhanden är någon decimeter ovanför högerhanden. Händerna ska symbolisera landslaget med Andreas Granqvist, Sebastian Larsson, Marcus Berg och de andra som spelade i VM 2018.
– Då visste du att vi aldrig var sämre än så här, men vi blev inte heller bättre än så här.
Han ökar avståndet mellan händerna.
– Här har vi dagens landslag. Inte lika hög lägstanivå, men mycket högre högstanivå.
Han menar att de tekniskt skickliga offensiva spelarna i dagens landslag gör att det finns högre höjder, men att lägstanivån och defensiven är sämre än tidigare, på grund av bristen på välskolade försvarare och lagspelare som gör kollektivet bättre.
I vilka matcher tycker du att den höga högstanivån har visat sig?
– Ett bra exempel är hemmamatchen mot Spanien i VM-kvalet, när vi vann med 2–1. Det är en av de bästa landskamperna vi har gjort. Sedan finns det en hög potential som vi kanske inte har sett än med det här landslaget, om de får spela ihop sig ordentligt.
Det låter spännande.
– Visst är det spännande! Jag älskar att vi har fått fram så många individuellt skickliga spelare, och fler kommer underifrån. Men vi får inte glömma bort det Sverige som har varit bland de bästa i världen på i många år: att alla elva spelare är organiserade och försvarar som ett lag.
Glöm aldrig bort varifrån du kommer, som Klas sa?
– Precis. Nu har vi fått fram offensiv kvalitet och den måste vi kunna använda. Men för att Sverige ska lyckas behöver vi även fortsätta vara bra på det vi har klarat av bättre än de bästa lagen. Jag känner många fotbollsmänniskor utomlands som säger att de har tittat mycket på vad vi i lilla Sverige har gjort när de bygger sin defensiva organisation. När vi mötte Spanien fem gånger på kort tid sa deras scout till vår scout att de visste exakt vad vi skulle göra i försvarsspelet, men att de ändå inte kunde luckra upp oss. Det är inget dåligt betyg.
»Om vi generaliserar är inte den nya generationen lika välskolad i att spela ett kollektivt försvarsspel.«
Är verkligen den nya generationen så mycket sämre defensivt?
– Inte alls. Vi kan ta Viktor Gyökeres som ett exempel. Det är lätt att glömma att han jobbar väldigt hårt i försvarsspelet, men ändå har nog med power att avsluta. Det är samma med Dejan Kulusevski, Alexander Isak och Victor Nilsson Lindelöf. De hade inte fått spela i tre av Englands bästa lag om de hade struntat i sitt defensiva ansvar.
Men Peter Wettergren vill göra skillnad på att »ta jobbet« i försvarsspelet och att bidra till ett kollektivt bättre försvarsspel.
– Alla spelare i dagens landslag vill spela försvar. Flera av dem har bra defensiva egenskaper också. Det är inte det jag menar. Men vi har tappat i att vara organiserade, där vi höll världsklass tidigare. Vi är inte lika bra i en mot en-dueller och vi lämnar vissa ytor öppna på ett sätt som vi inte gjorde för fem år sedan, och det kan de bästa motstånden utnyttja.
Var det inte upp till dig och Janne att lösa?
– Vi kan sätta en struktur utifrån spelarnas styrkor, men under den tiden vi har spelarna i landslaget kan vi inte utbilda dem. Om vi generaliserar är inte den nya generationen lika välskolad i att spela ett kollektivt försvarsspel. Jag funderar mycket på om vi jobbar tillräckligt mycket med det här. Vi måste hitta tillbaka till att lära våra unga spelare hur man sätter ett starkt försvarsspel. Sedan kan det kvitta om det är positionsförsvar, zonmarkering eller man-man.
Går det att försvara på ett annat sätt än ni gjort tidigare, för att det ska passa den nya generationen bättre?
– Ja, och det har vi jobbat med, men det har inte räckt till mot de bästa. I slutändan handlar det om att få ihop en organisation, och att spelarna klarar av att bygga ett kollektiv. I dag har vi inte de där utpräglade lagspelarna och ledarna som »Granen« och Sebastian Larsson och gänget.
Hur resonerade ni när flera av de spelarna slutade?
– Vi försökte hitta nya ledare i laget, men det är inte så lätt. Flera har tagit ett jättestort ansvar, men det kanske tar några år innan de sitter ihop som ett kollektiv.
Mycket av kritiken mot Janne Andersson och Peter Wettergren har byggt på att deras strävan efter balans har gått ut över den offensiva potentialen. En tvåvägsspelare som Viktor Claesson har ofta gått före Jesper Karlsson, som främst har sina styrkor i anfallsspelet. När det blev klart att förbundskaptenerna skulle sluta skrek många efter en anfalls- och bollinehavsinriktad ersättare, som kan få ut max av de offensiva stjärnorna.
Peter Wettergren har svårt att köpa den typen av resonemang.
– Det ena utesluter inte det andra, säger han. Vi har fått fram mer tekniska spelare, och det hoppas jag vi fortsätter göra, men vi behöver det andra som vi varit bra på tidigare också. Många tycker att vi ska spela som Spanien. Men vi kan inte slå Spanien på deras sätt. De kommer alltid ha fler spelare av hög klass att välja mellan. Därför måste vi hitta en egen modell som gör att vi kan slå Spanien, vilket vi har haft.
»I Sverige har vi en tendens att fastna för länge i saker.«
Titt som tätt under intervjun stannar Wettergren upp och säger något i stil med att han »älskar anfallsfotboll«. Han vill inte framstå som en destruktiv fotbollstränare. Hans grundinställning till fotboll har inte förändrats sedan han var med och införde 4–2–3–1 i Elfsborg, som med det nya »revolutionerande« spelsystemet anföll sig till SM-guldet 2006. Men den har inte heller ändrats sedan hans Elfsborg var chanslöst i det efterföljande Europaspelet, för att deras försvarsspel inte var tillräckligt bra.
– De grundläggande principerna i fotboll är samma i dag som de alltid har varit. Däremot händer det hela tiden nya saker på detaljnivå som utvecklar fotbollen och där måste man hänga med. I Sverige har vi en tendens att fastna för länge i saker. Nu vill många att vi ska spela kortpassningsspel, men tittar man på Manchester City och Bayern München som är trendsättarna i dagens fotboll har även de börjat spela mycket mer varierat. Det är inte bara kortpassningsspel längre. Där måste svensk fotboll vara med när det blåser, kanske till och med ligga före ibland. Det är såna små detaljer jag tycker är intressanta. Jag tänker varje dag på vad som är framtidens fotboll.
Vissa menar nog att du och Janne står för dåtidens fotboll.
– Jag vet! Det får folk tycka, men vi har lett laget på det sätt som vi tror gett oss störst chans att vinna matcher. Många säger att 4–4–2 är gammaldags, men då har man inte mycket kött på benen. Sedan spelar vi inte riktigt 4–4–2.
Peter Wettergren pausar sin utläggning och tittar upp. Några meter ifrån honom står Janne Andersson som har smugit sig fram för att tjuvlyssna på sin kollega.
– Näe, det gör vi ju inte, säger Janne.
Han hälsar och utbyter några artighetsfraser.
– Nej, vi spelar inte 4–4–2, upprepar han.
Sedan går han ut ur rummet.
»Hugo Larsson är lite den typiskt svenska spelaren, som kan både anfallsspel och försvar.«
Peter Wettergren skrattar till lite och fortsätter, troligen utan att märka att både han och Janne använder ordet »spelar« som om de fortfarande är förbundskaptener.
– Han har rätt. Vi ställer upp med ett 4–4–2 i försvarsspel ibland, men det är mest när vi hamnat lågt mot en bra motståndare. I uppspelsfasen har vi oftast en trebackslinje, eller tvåbackslinje. Ofta ser det mer ut som 3–4–1–2.
»Vi spelar inte 4–4–2« känns som ett vanligt svar på kritik mot att man spelar 4–4–2. Men säg att ni hade spelat ett rakt och tydligt 4–4–2. Hade det varit så fel?
– Det är ju det som är så sjukt, för det finns inget som är rätt eller fel. Jag såg när Manchester City slog ut Bayern München i Champions League förra året. De spelade ett rakt 4–4–2 och krossade Bayern. Då var det ingen som tänkte på det eller tyckte att det var något fult. Jag såg någon som skrev: »Det här är framtidens fotboll.« Jag blev så full i skratt.
Vi pausar intervjun för att hämta mer kaffe. Medan han fyller på sin kopp funderar Peter Wettergren på allt han sagt den senaste timmen. Mycket har handlat om vad som är dåligt eller behöver bli bättre i svensk herrfotboll. Han oroar sig över att han har målat upp en alldeles för negativ – till och med felaktig – bild av läget. Han påminner om att intresset för Allsvenskan är enormt, att flera svenska klubbar spelar »utvecklande fotboll«, att det finns många bra ungdomsledare och »uppenbarligen har något gjorts rätt«, tycker han, med tanke på talangerna som kommer fram.
– Det är bara att titta på U21-laget.
Ändå är det inte konstigt att man fastnar i det negativa. Det talangfulla U21-landslaget han nämner som ett positivt exempel har kryssat mot Georgien samt förlorat mot Nederländerna och Nordmakedonien under hösten. 2022 års allsvenska mästare Häcken åkte ut mot färöiska Klaksvik i Champions League-kvalet och tog inte en enda poäng i Europa League-gruppspelet, bland annat efter två klara förluster mot norska Molde. Och herrlandslaget har missat två raka mästerskap.
Vad finns det egentligen för anledning att tro på landslaget? Peter Wettergren vill, trots sin oro över det svenska försvarsspelet, se positivt på framtiden.
– Om den här nya generationen växer ihop till ett starkt kollektiv kan det bli jättebra. Sedan tycker jag fortfarande att vi har många spännande unga spelare på gång. Titta bara på Hugo Larsson som vi hade i A-landslaget mot slutet. Han spelar varje match i Frankfurt och är lite den typiskt svenska spelaren, som kan både anfallsspel och försvar. Samtidigt är han även väldigt tekniskt skicklig och har skills, precis som flera av de andra killarna som har kommit fram de senaste åren. Hugo är en sån spelare vi hade behövt fler av. Han visar att vi inte behöver välja mellan den individuella skickligheten och lagtänket, eller offensiven och defensiven om man så vill.
Kanske är Hugo Larssons framtida klubbval viktigare för landslaget än valet av Janne Anderssons ersättare. Peter Wettergren tror i alla fall att en förbundskaptens påverkan på ett landslag ofta överskattas. Det viktigaste för nästa förbundskapten är inte vad som händer under samlingarna, utan hur spelarna har det i sina klubblag resten av året. Att många spelare får regelbunden speltid på hög nivå ser han som den viktigaste framgångsfaktorn för ett landslag.
»Mot oss andra ledare har Janne varit precis som han alltid varit.«
Enda gången Peter Wettergren uttrycker någon form av ånger är när han med facit i hand konstaterar att Sverige borde ha spelat med två »sexor« när de bytte till 4–3–3 i Nations League. I övrigt är det få beslut från landslagsåren han hade ändrat på om han hade fått spola tillbaka tiden.
Det hände att han och Janne var oense om det han beskriver som »småsaker«. Det kunde handla om enskilda laguttagningar, om de skulle använda tre eller fyra spelare i uppspelsfasen, eller om de skulle flytta fram ytterbacken och centrera yttermittfältaren på ena eller båda kanterna. Ofta kom de överens efter att ha dividerat ett tag.
Kontentan är att Wettergren tycker att han har gjort allt han kunnat i rollen som assisterande förbundskapten. Ändå slutade det, precis som för flera av hans och Jannes företrädare, med misslyckande och avgångskrav i medier.
De första åren som förbundskapten lyckades Janne Andersson charma såväl kollegor i branschen som TV-tittare med sina behärskade och pedagogiska intervjusvar. Ofta hade han glimten i ögat och tycktes ha en avslappnad inställning till medierna.
Men i takt med att resultaten gick sämre blev svaren syrligare och förbundskaptenen intog allt oftare försvarsställning i mediesammanhang. Det hela kulminerade med det uppmärksammade »Bojanbråket« i Viaplays direktsändning.
Peter Wettergren har inte alls märkt av någon förändring hos sin närmaste kollega.
– Det där med Bojan har jag sett i efterhand och det har Janne bett om ursäkt för. Då är det förlåtet och bortraderat för mig. Det var väldigt tråkigt att det hände, men mig påverkade det inte alls. Mot oss andra ledare har han varit precis som han alltid varit. Sedan kan jag inte svara på hur relationen med medierna har förändrats, men det är väl inte så konstigt att man tär på varandra. I början var det lite smekmånad, särskilt med tanke på att det gick bra. Sedan gick det sämre. Då blev det mer negativa skriverier och tuffare frågor. Det var likadant med Lagerbäck och Hamrén i slutet. Jag tror det är naturligt att man tröttnar lite på varandra.
Kände du dig pressad?
– Nej, den största pressen sätter jag på mig själv och jag är min största kritiker. Jag tror att detsamma gäller för Janne. För mig hänger det ihop med den där prestationsångesten vi pratade om tidigare.
Hur har du påverkats av motgångarna och den efterföljande kritiken?
– Ofta är det huvudtränaren som hyllas när det går bra och sågas när det går dåligt. Men jag har alltid varit bra på att ta åt mig lika mycket av berömmet när det gått bra och kritiken när det gått dåligt. Det är tråkigt om folk tycker att man inte gör ett bra jobb, för jag har verkligen gett allt varje dag. Samtidigt är det just det engagemanget som gör att jag har fått jobba med det här. Och jag älskar att så många bryr sig. Jag var precis likadan förut. Jag kunde ringa Klas när han spelade i landslaget och gnälla om hur dåligt jag tyckte de spelade.
Damlandslagschefen Marika Domanski Lyfors stannar till vid Peter Wettergren. Hon ska gå på semester och vill ta farväl eftersom de kanske inte ses mer innan han slutar.
Hur många fler arbetsdagar Wettergren har på förbundet vet han inte riktigt. Hans kontrakt gäller till nästa sommar, men han håller på att komma överens med förbundet om att eventuellt avsluta det i förtid. Ändå kanske han blir kvar i samma lokaler. Dagen efter att vi träffas skriver Expressen att han är aktuell för jobbet som teknisk direktör på herrsidan. Det har också uppgetts att IFK Norrköping är intresserade av att anställa honom som huvudtränare.
»Jag har blivit mer som en mussla, att jag sluter mig och håller inne mina tankar.«
Det finns flera erbjudanden att ta ställning till. Frågan är vad Peter Wettergren vill göra.
Under timmarna på förbundets kontor har han flera gånger återkommit till sin passion för att jobba nära spelarna, bygga relationer och bidra till att de utvecklas. Det har han inte kunnat göra på samma sätt i landslaget som när han var klubblagstränare. Känslan är att han saknar att verka i klubblagsmiljö.
– Det hade varit kul, men allt handlar om att jag ska känna att jag kan gå in hundraprocentigt i uppdraget, oavsett vad det blir. Vem vet, jag kanske blir akademitränare igen. Jag har ofta lekt med den tanken, för jag vill gärna ge tillbaka något till fotbollen.
Hade du kunnat tänka dig att jobba som huvudtränare?
– Flera gånger har jag tänkt: »Fasen vad kul det skulle vara.« Samtidigt är det aldrig en one man show för mig och jag hade ändå varit beroende av staben runt mig. Anledningen till att jag varit assisterande i så många år är att jag kanske kan göra allra mest skillnad när jag jobbar nära spelarna och får dem att känna att de kan lita på mig. Som huvudtränare har man en viss distans till spelarna, eftersom man har sista ordet i laguttagningen. Jag har alltid haft mycket att säga till om som assisterande också, så jag har inte känt något behov av att vara den som har sista ordet.
»Om man inte får kickarna man söker via schyssta saker, som att bli duktig på fotboll, kanske man hittar kickarna via oschyssta saker.«
Rollen som huvudtränare innefattar också andra bestyr, som att hantera medier och vara ansiktet utåt för laget man tränar. Peter Wettergren har trivts med att jobba i skymundan och vill inte gärna stå i centrum.
– Jag är fotbollstränare för att jobba nära spelarna och mina tränarkollegor. För att utvecklas tillsammans, vinna och uppleva glädje tillsammans. Ibland även uppleva sorg, det finns något fint i det också. Jag tycker det kan vara jobbigt med hela mediesvängen, när saker jag säger misstolkas istället för att man försöker förstå vad jag menar. Jag har blivit mer som en mussla, att jag sluter mig och håller inne mina tankar.
Ändå gör du den här intervjun?
– Det är för att jag vill skapa en debatt om var svensk fotboll bör ta vägen. Och då menar jag inte landslaget och vad nästa förbundskapten ska göra. Vi behöver prata mer om vad som händer i ungdomsakademierna, i elitklubbarna och på kommunernas idrottsförvaltningar. Det är där man kan påverka svensk fotbolls framtid.
Ännu en gång återvänder Peter Wettergren till sina erfarenheter från behandlingshemmet i Ödeshög. Människorna han träffade där som hamnat fel i livet och behövde en riktning. För många kan fotbollen vara en sådan.
– Det får inte vara fult att bli bra på något schysst, som fotboll. Men ibland får den som satsar hårt höra att han eller hon ska lugna ned sig lite istället för att uppmuntras och få hjälp att lyckas med sina mål. Vi måste skapa förutsättningar för alla som vill att bli bra på fotboll. För om man inte får kickarna man söker via schyssta saker, som att bli duktig på fotboll, kanske man hittar kickarna via oschyssta saker.
Nu går det fort när Peter Wettergren pratar. Han resonerar kring bristen på fotbollsplaner i storstäderna, riskerna med att glömma bort bredden, fördelarna med att nivåindela och vikten av bra ledare som fokuserar lika mycket på att utveckla spelarnas mänskliga egenskaper som fotbollsmässiga kvaliteter. Till sist landar han ännu en gång i att vi inte får glömma försvarsspelet.
– Jag var i Sevilla och besökte Ludwig Augustinsson. Då såg jag en träning med deras U17-lag och blev helt hänförd. Det var ett ganska enkelt upplägg. Ena laget skulle anfalla och ett lag skulle försvara, men det var en sådan jäkla intensitet och de fokuserade precis lika mycket på det anfallande laget som det försvarande laget. I Sverige tror jag att många fokuserar väldigt mycket på anfallsspel och teknisk skicklighet när vi utbildar spelare. Det har gjort att vi fått fram en generation med individuellt skickliga spelare, men jag säger det igen: Vi kan fortsätta utveckla det, men ändå bibehålla eller återupprätta det vi varit bra på tidigare. Kanske är det så att vi behöver ännu mer resurser i akademilagen, så man kan ha en anfallstränare och en försvarstränare även på ungdomssidan, för det som händer när ett lag inte har bollen är precis lika viktigt som anfallsspelet.
Peter Wettergren studsar upp från sin stol. Han tvingas lämna sitt resonemang för att skynda iväg till julavslutningen med Gatans lag. Han rafsar ihop sina grejer och greppar en påse som innehåller ett par signerade Alexander Isak-skor som han ska skänka till föreningen.
Kanske är det tanken på Newcastles forward som gör att han vill avsluta eftermiddagen med något … lite mer positivt.
– Vad fasen, säger han. Vi har ändå en riktigt bra generation nu. Jag hoppas bara vi inte kastar bort den.
Fotnot: Den 26 december 2023 presenterades Peter Wettergren som ny teknisk direktör på Svenska fotbollförbundet.
