Janne Andersson: »Jag har tyckt synd om mig själv«

Janne Andersson har precis ätit lunch. Han söker utan framgång namnet på rätten som hustrun Ulrika lagade kvällen innan och vars rester hamnade i den matlåda han numera tar med till jobbet så gott som varje dag.

– Någon grönsaksröra med kladd på, jag vet i fan.

Nu är det svart kaffe i pappmugg i ett av Svenska fotbollförbundets många anonyma mötesrum. Grönsaksröran är det enda han har stoppat i sig i dag. Ibland tar Janne med sig ett par ägg när han cyklar de 13 kilometerna från huset på Lidingö till arbetet i Solna, men oftast hoppar han över frukosten. I morse visade dessutom vågen ett halvt kilo för mycket.

– 90,5, säger han. Jag vill ligga strax under 90. Då kan jag dricka mina öl och äta mina jordnötter med gott samvete. Visar viktkvittot mer än 90 på morgonen tänker jag på att äta lite mindre den dagen.

Den dagliga matchen mot 90-strecket är också ett sätt för honom att få utlopp för sin tävlingsinstinkt. Han påstår att den har mildrats med åren men om det ska spelas vill han vinna, vilket de som känner honom väl vet om. Ledarkollegorna i landslaget påpekar gärna när Jannes travtips spricker. Familjemedlemmar och svärsöner bildar pakter på krocketplanen för att få honom ur balans.

– När vi spelar krocket är det nästan omöjligt att vinna eftersom alla i familjen gaddar ihop sig mot mig. Det är alla mot Janne. Att se mig förlora är ett nöje de har. Det underhåller dem.

»Jag är fortfarande frustrerad. Du hör ju när jag pratar om det nu. I huvudet har jag funderat på detta varenda dag.«

Hur skulle du säga att du är som förlorare?

– Jag blev mer förbannad som yngre, men fortfarande brinner något i mig när det är tävling. Det är jobbigare att förlora än vad det är roligt att vinna. Man kan också förlora på olika sätt. Åker jag dit trots att allt har funkat kan jag leva med att de andra var bättre. Men så som det har varit i år, när man inte fullt ut får chansen att vinna, då är det riktigt frustrerande. Det kan jag säga.

Du sitter här med tre raka förluster i Nations League och före den samlingen kom VM-missen. Har 2022 varit ditt jobbigaste år som förbundskapten?

– Egentligen får du backa tillbaka till …

Vi kan backa tillbaka senare. Kan du inte bara svara på frågan?

– Jag ska svara på den, men den hänger ihop med hur det har varit. Skulle jag räkna upp alla problem vi har haft på spelarsidan skulle du nästan inte tro att det var sant.

 

Och så börjar Janne Andersson göra just det. Han rabblar upp en mängd spelare som efter återkommande problem med skador och bänkningar i klubblagen anlände till VM-playoffet i mars med rostiga kroppar och svajigt självförtroende. Medan han pratar slår han då och då med handflatan mot bordsskivan framför sig. Trumslagen blir hårdare när han kommer fram till Nations League-samlingen i juni, då Sverige spelade fyra matcher på elva dagar och bara lyckades vinna en.

– Jag fick sju återbud före samlingen. Under samlingen blev sex spelare tvungna att lämna på grund av skador. Två var dessutom avstängda i sista matchen mot Norge. Där hade vi spelare i backlinjen och framför som knappt hälsat på varandra tidigare. Och de mötte Haaland. De mötte Ødegaard, Sørloth och Sander Berge. Det är klart att jag blev oerhört irriterad på situationen.

Som förbundskapten har du under större delen av året ingen kontroll över spelarna du är beroende av. Ibland känns det som om du inte riktigt har köpt premissen.

– Känslomässigt är det så. Jag har varit frustrerad hela sommaren på grund av detta. Jag tycker att vi har bra spelare, jag är jätteförvånad att inte fler får mer speltid i sina klubblag. Men faktum är att många inte får spela. Och dessutom finns skadeproblematiken. Då kan man säga till mig: »Ta ut andra spelare då!« Men vi har inte så många som håller internationell nivå att välja mellan. Det har blivit fler spelare från Allsvenskan. Det är roligt, men med all respekt för Allsvenskan: alla bra spelare hamnar i de större ligorna.

Så – 2022, värsta året hittills?

– Ja, ja! Överlägset värsta. Efter november har det ta mig tusan krånglat på så oerhört många spelare. Jag hoppas att det ändras, men jag är lite orolig att det kommer att se ut så här i närtid nu.

Innebär det att du manar till sänkta förväntningar och krav?

– Ja, för mig är det fullständigt självklart. Om man liksom jag vet bakgrunden är det klart att kraven inte kan vara lika höga som om alla hade varit hela och friska och fått mycket speltid.

Du sade att du har varit frustrerad hela sommaren.

– Jag är fortfarande frustrerad. Du hör ju när jag pratar om det nu. I huvudet har jag funderat på detta varenda dag.

Det låter inte nyttigt.

– Men det är mitt jobb ju. Varenda dag har jag haft med mig det här, det hänger över en hela tiden. Det har varit svårt att släppa.

»Man behöver inte tycka synd om mig. Men jag hoppas att man kan se att det har varit lite knivigt.«

Har det märkts på dig att du varit frustrerad?

– Min fru har definitivt märkt det. Hon tycker också att jag sover lite sämre. Jag vaknar tidigt och då tycker hon att jag stör henne när jag går upp och grejar. Sätter mig vid datorn och pillar, eller vad det nu kan vara.

Är det inte lätt att bli bitter och tappa skarpsyn i den där frustrationen?

– Nja. Blir man bitter blir man bara en förlorare. Däremot funderar man: Varför är det så här och hur ser det ut med det här framöver?

Vad exakt är »det här«? Vad är det som gnager i dig?

– Det som gnager i mig är att så många spelare inte är i bra form när de kommer till samlingen.

Men det är ju bortom din kontroll.

– Helt rätt, men det är ju det som stör mig. Sedan gör vi det så bra vi någonsin kan med dem vi har. Vi har ett sätt att jobba med spelarna som de har visat enorm respekt för under de här åren. Och hantverket förbundskapten, med det teamet vi har – vi kan det här jobbet liksom. Jag är en mycket bättre förbundskapten i dag än för två år sedan.

Du tvivlar inte på dig själv?

– Inte ett skit.

Är det inte lätt att fastna i avhopp och skador istället för att fokusera på det ni faktiskt hade kunnat göra bättre?

– Nu pratar vi bakåt, då är det viktigt för mig att få med min analys. Under en samling är det däremot hundra procent framåt med de spelarna vi kallar. Då är det fullt fokus på allt vi kan påverka.

Det låter ändå som att du har tyckt synd om dig själv i sommar.

– Jag har tyckt lite synd om mig själv, jag erkänner det. Jag har hållit någon föreläsning och då har jag inlett med att säga: »Förlåt, jag måste få tycka synd om mig själv i fem minuter först.« Och så har jag förklarat hur det har sett ut. Man behöver inte tycka synd om mig. Men jag hoppas att man kan se att det har varit lite knivigt.

 

Förlusten mot Polen i mars innebar Janne Anderssons första mästerskapsmiss. Inför nästa samling, de fyra landskamperna i juni, meddelade han att Sverige tänkte justera sitt spelsätt. Förenklat: 4–3–3 som grunduppställning istället för 4–4–2 eller 3–5–2.

Efter den tredje raka förlusten, mot Norge på Ullevaal, tyckte Radiosportens expert Johan Elmander att Sverige borde gå tillbaka till 4–4–2 »som man är ganska bekväm med« och mer ha 4–3–3-modellen som plan B. Norges tidigare förbundskapten Åge Hareide gav Janne Andersson samma råd i NRK:s sändning: »Jag har försökt förstå varför de skiftade till 4–3–3. De har skickliga anfallare, men det blir mycket en och en. De saknar samspelet och intensiteten.«

Nu säger Janne:

– Någon kallade det »experiment«. Det är inget experiment, det är en utveckling av vårt spel. Vi tänkte inte att nu chansar vi och så blir vi lite sämre i juni. Absolut inte. Syftet var att hitta roller för våra offensiva spelare som blir mer lika deras klubblags.

Han skruvar på sig när det blir tal om siffror och taktiska uppställningar. Det märks tydligt att han anser att omgivningen lägger för stor vikt vid det.

– Själva spelsättet kan man analysera i atomer. Men har du inte spelat med killen bredvid dig innan spelar det inte så stor roll. Det var inte spelsättet som var problemet med den samlingen. Det hade nog varit ungefär lika svårt om vi spelat på sättet som vi gjort tidigare.

Gäller det nya spelsättet även i landskamperna framöver?

– Vi kommer nog att jobba vidare med att söka den bästa vägen framåt.

Att »jobba vidare med att söka den bästa vägen« är ett ganska defensivt svar.

– Ja, det är det. Men det beror också på vilka spelare vi kommer att ha. Försvarsmässigt kommer vi att spela liknande som vi har gjort hela tiden, men förhoppningsvis bättre synkat än i juni. Alltid fyrbackslinje. Jag har inte så många mittbackar att jag kan spela på ett annat sätt.

Kommer ni att fortsätta spela med en central forward?

– Det beror på. Försvarsmässigt får vi se, anfallsmässigt blir det nog en blandning. Men det kommer inte att vara två forwards så tydligt. Har du en spelare som Dejan [Kulusevski], som är en av våra bättre offensiva spelare, måste han få lite friare tyglar.

»För mig är mittbackar i första hand försvarsspelare som ska skydda sitt eget mål.«

Du kan bryta ner spelsättet i atomer om du vill. Men var det fel att kalla formationen för 4–3–3?

– Inte som utgångsläge, men 4–3–3 kan du spela på tio olika sätt. Vi står till exempel inte med två yttrar ute vid sidlinjen.

Visst, men även Cruijffs totalfotboll hade en formation att utgå ifrån.

– Jag säger ju det. Utgångspositionerna var 4–3–3, men därifrån kan det se ut lite hur som helst. Rollerna i fotbollen är mer flytande i dag.

Då frågar jag så här: Är det givet att utgångspositionen framöver blir 4–3–3?

– Nej, det är inte självklart. Det beror också lite på vilka som spelar. Däremot är det samma principer i spelet. I vårt anfallsspel vill vi jobba mycket med diagonala passningar, vi vill ha rättvända och djupledshotande spelare och när vi är färdiga på kanten vill vi ha in bollen i straffområdet. Vi vill inte börja om så att motståndarna hinner samla sig. Det var något vi gjorde för dåligt senast.

Fanns det önskemål från offensiva spelare om en förändring?

– Nej. Däremot pratade jag med flera stycken innan vi bestämde oss, och de var jättepositiva.

Vilka pratade du med?

– Det behöver vi kanske inte … men jag pratade med flera stycken som är viktiga i vårt anfallsspel: Dejan, Alexander Isak och så vidare.

När vi talar om förändringar handlar det främst om offensiven. Men är svenska spelare lika bra på att försvara sitt eget mål i dag?

– Man kan säga så här: Jag efterlyser en mittbacksdiskussion i svensk fotboll i dag.

Jag sätter en slant på att du och Peter Wettergren ibland muttrar till varandra om »moderna« backar som är bra på att föra fram bollen men som inte kan försvara eget mål.

– Du kan sätta allt du äger och har på det. För mig är mittbackar i första hand försvarsspelare som ska skydda sitt eget mål. De ska ta väck inlägg, få bort hörnor, blocka skott. De ska styra upp försvarsspelet både bredvid och framför sig. Det är jättebra att man kan ta fram bollen och sätta i gång ett anfallsspel, men när vi var ute och hälsade på i nio allsvenska klubbar i januari blev det tydligt att många saknar försvarsstarka mittbackar i dag. Jag hade Tomas Žvirgždauskas i Halmstad – man ville inte gärna att han skulle spela upp bollen. Men han var en fantastisk försvarare, plockade ner Raúl och Spanien med Litauens landslag. »Micke« Svensson och Petter Hansson var också sådana spelare. Det finns sådana backar i dag också, Filip Helander och Pontus Jansson till exempel, men de är färre. Jag vet inte om det har med konstgräsgenerationen att göra.

Låter som att du tror det.

– Jag tror det.

»Fan vilken heroisk insats när vi inte får till bättre spel! Vi tog verkligen kampen. Och att då få kritik … jag blev jättebesviken.«

Förändringen som gav uppställningen senast, med 4–3–3 och en central forward – ser du den som optimal för att kunna såra bättre motståndare?

– Ja, om vi sätter försvarsspelet. Det gjorde vi inte senast.

Jag frågar eftersom Sverige ligger i skål tre i kommande EM-kvallottning. Två på förhand starkare motståndare lär alltså vänta i gruppen.

– Så kan det bli. Och det här hade jag synpunkter på även innan senaste samlingen. Vi hamnar i tredje på grund av att vi tvingades spela fyra matcher på elva dagar i juni och …

Det känns som att du lägger mycket tid och tankar på saker du inte styr över.

– Men den var så tung, den här samlingen, och det var så långt till nästa match. Då kan jag bara konstatera att vi på Fifarankingen, som räknar över längre tid, ligger på plats 20 i dag. Nu ska hela lottningen grunda sig på Nations League-spelet. Och då är det fyra matcher på elva dagar där vi hade speciella förhållanden som gör att vi hamnar i skål tre. Det gör en också frustrerad, men det är bara att hantera.

Det är synd om dig, det är synd om Sverige. Allt är orättvist. Någon skulle kunna hävda att det du säger, även om det är korrekt, är tecken på ett loserbeteende. Att du letar ursäkter.

– Det kan man göra, men detta är ju fakta. Jag skyller inte ifrån mig. Och under hela samlingen höll jag en oerhört låg profil kring detta eftersom jag ville fokusera på spelarna som var där. De skulle få full backning. När jag väl är inne i en tuff situation tror jag på det och fokuserar hundra procent på det jag kan påverka. Men när vi tittar tillbaka och analyserar, då måste jag få säga hur jag upplevde det utan att det reduceras till losersnack.

När man har haft marginaler mot sig tenderar man att minnas det. Man är sällan lika duktig på att älta alla marginaler man har haft med sig genom åren.

– Fast jag har nog sett det också. Jag har bara inte tjatat om det.

 

Janne Andersson skrattar till, som om han själv slås av att han framstår som en motvallsgubbe. Men i så fall är han en munter motvallsgubbe. Hans svar och invändningar mot frågorna framförs aldrig i otrevlig ton. Han har också rätt i att han, på detaljnivå, kommer ihåg matcher och skeenden där landslaget fått bättre betalt än vad prestationen förtjänade.

– Vi kan väl ta kvalet till Rysslands-VM, säger han. Där slog vi Luxemburg med 8–0, vilket gav oss en målskillnad som gjorde att vi slutade före Nederländerna i gruppen. Men om det varit en Uefaturnering hade vi inte tagit oss till playoff – då hade vi rykt på inbördes möten. Själva VM beskrevs sedan som en »succé«. Var det en succé? Det kanske det var, men vi vann tre matcher och förlorade två.

»Jag blev jätteförvånad [av kritiken] och det var nog det som gjorde att jag reagerade.«

Han sveper i sig den sista kaffeskvätten. Sannolikt är den vid det här laget lika kall som Janne brukar vara framför På spårets musikfrågor på fredagskvällarna.

Resmålen tar han däremot ofta på tian och generellt är han svårslagen i frågesport. Saker fastnar hos honom. Där andra handelsresande i fotboll gärna säger att »allt flyter ihop« tycks han ha kristallklara minnen av varenda träningsläger, varenda bortamatch. Eftersom han också gillar att dra anekdoter kan han dessutom med stor inlevelse berätta exakt hur det kändes att bli påpucklad av Tomas Žvirgždauskas när Halmstads BK spelade vattenrugby för 18 år sedan (»jag kom hem med stora klössår«), eller vad ordföranden Stig Nilsson sade när HBK förhandlade med Arsenal om Fredrik Ljungbergs övergångssumma 1998 (»fan, någon jävla liten procent till bara«).

När Janne förra året gästade HBK-podden Sigges Cirkus hette en av programledarna Martin Nilsson – svensk mästare i minne 2019. Nilsson har också snabbare än någon annan lyckats genomföra det som brukar benämnas som »Minnestestens Mount Everest«. I den så kallade Pi Matrix-utmaningen gäller det att sätta rätt ordning på de första 10 000 decimalerna av pi. Man ska också klara att ge korrekt fortsättning på sekvensen oavsett var bland decimalerna utmaningen börjar.

– Vi skulle prata om säsongen 2004 då HBK förlorade guldet i sista omgången, säger Martin Nilsson. Men det visste inte Janne, han kom helt oförberedd. Sedan mindes han i princip allt, match för match. Jag, som hade gått igenom och memorerat alla 2004-matcher före inspelningen, var otroligt imponerad.

»Jag är väl också människa? Någon gång får man väl ha problem?«

 

Med hästminnet i åtanke räknar jag med att Janne Andersson utan problem kan dra Sveriges startelva mot Nederländerna 2016, hans första landskamp som förbundskapten, när jag ber honom.

– Då ska vi se, säger han roat. Robin Olsen i mål. Backlinjen: Micke Lustig, »Granen«, Lindelöf, Oscar Wendt. Vi hade ett mittfält där Alexander Fransson och Oscar Hiljemark startade centralt. John Guidetti och Marcus Berg var där framme. På yttrarna hade vi Marcus Rohdén och …

Och?

– Gud vad pinsamt. Emil Forsberg förstås!

Flera rutinerade spelare hade slutat i landslaget när du tog över och i dina tidiga intervjuer manade du till tålamod. Ändå fick du framgång direkt. Hur reflekterar du kring det i dag?

– Vi pratade om marginaler tidigare och du antydde att jag selekterar och inte tänker på de gånger vi har haft medstuds. I min första match var Nederländerna överlägsna oss, det var Robins målvaktsspel som gav oss en poäng. De fick också ett mål tveksamt bortdömt. När vi senare skulle visa bilder från den matchen lyckades vi hitta ett bra anfall av oss. Ett bra anfall på hela matchen. Vi kom undan med blotta förskräckelsen.

Den stora massan minns nog ändå mest ett lyckat kval, en bragd mot Italien och en VM-kvartsfinal. Ribban att förhålla sig till låg på hög höjd efter det?

– Ja, förhoppningar blev till förväntningar.

»Jag hoppas att jag inte sitter och beter mig dumt. Men irriterad kan jag bli, jag har också känslor.«

Han understryker hur mycket han uppskattar engagemanget för hans landslag. Samtidigt är det tydligt att han emellanåt inte har upplevt förväntningarna som realistiska. Efter EM-premiären mot Spanien förra året, 0–0 i Sevilla, verkade han nästan sårad över kritiken mot det svenska spelet.

– Det var jag också, säger han nu.

Spanien hade 85 procents bollinnehav och 17–4 i avslut. I Aftonbladet skrev Erik Niva att Sverige var »så primitiva, så torftiga och så föråldrade« att han satt på läktaren och skämdes över Jannes landslag.

– Jag blev jätteförvånad [av kritiken] och det var nog det som gjorde att jag reagerade. Vi jublade när vi kom in i omklädningsrummet efter den matchen. Vi hade inte fått till mycket anfallsspel men hade ändå matchens kanske två bästa chanser. Stolpen från Isak och »Mackan« [Berg] som missade öppet mål.

Moratas chans kan man också nämna.

– Okej. Säg att vi i alla fall, chansmässigt, lika gärna hade kunnat vinna matchen. Mot Spanien borta i en EM-premiär, i 35-gradig värme. Vi blev baktunga, men fan vad killarna kämpade. Vi var jätteglada efteråt: fan vilken heroisk insats när vi inte får till bättre spel! Vi tog verkligen kampen. Och att då få kritik … jag blev jättebesviken.

Det tog på dig?

– Det gjorde det. Och även på en del spelare, kan jag säga. De hade precis samma känsla i omklädningsrummet. Jag blev ledsen, alltså. Jag blev ledsen.

Den tog på dig och jag tycker att det har märkts efter det. Utifrån har jag upplevt att du några gånger har kunnat vara lite raljant och sarkastisk, på ett sätt som du inte var tidigare.

– Raljant och sarkastisk hoppas jag inte. Däremot kan jag vara irriterad. Jag hoppas att jag inte sitter och beter mig dumt. Men irriterad kan jag bli, jag har också känslor.

Jag tänker på hur du reagerade i våras efter att ni slagit ut Tjeckien i VM-playoffet. När du på fick frågan om det här spelet skulle räcka mot Polen i nästa runda.

– Det var första frågan jag fick på presskonferensen.

Är den så konstig då?

– Tänk så här: Vi har just spelat match, vi har fått till det sådär men kämpat oss igenom den och gjort ett jättefint mål och vunnit. In och jubla i omklädningsrummet, fan vad härligt! Sedan går jag in till presskonferensen, jättego och glad. Så kommer första frågan: »Räcker det här mot Polen?«

Men det undrade väl många av oss som satt och tittade? Det är match snart igen, mot Polen som nog är ett snäpp bättre än Tjeckien. Vad tycker Janne om det?

– Fast jag tyckte att det var som att få en lavett. Om det hade varit fråga nummer åtta i ett resonemang, men att som första fråga … Utifrån det sinnestillstånd jag var i då upplevde jag det som en väldigt negativ fråga.

Du brukar väl inte ha problem med sådant?

– Näej, men … återigen, jag är väl också människa? Någon gång får man väl ha problem? Jag blir också irriterad ibland, men jag anstränger mig för att inte bli det. Jag vill försöka behandla människor med respekt. Det var ju [SVT-journalisten] Johan Kücükaslan i det här fallet och nästa presskonferens när han kom in sa jag: »Tjena Johan, hur är det med dig i dag?« Det var inget som hängde kvar. Men där och då reagerade jag.

 

När Janne Andersson får frågan om vilken som är svensk fotbolls viktigaste fråga framöver blir han först tyst i tio sekunder. Sedan säger han att han inte kan välja en. Därefter pratar han ganska länge om Danmark, vars herrlandslag är rankat tia i världen och till skillnad från Sverige ska spela VM i Qatar.

– Jag vill inte uttala mig för mycket, då blir det politik och rörigt. Men man kan ställa frågan om antal lag i Allsvenskan till exempel. Det är en jättefin liga och jag älskar Allsvenskan, men hade den blivit bättre med färre lag?

Det låter som att du tycker det.

– Ja, jag tror att vi hade fått fram ännu fler bra fotbollsspelare då. Det är ju en grej Danmark har gjort, de har fler tuffa, bra matcher. Det tror jag gynnar den sportsliga utvecklingen. Det kan ge fler bra spelare som i sin tur ger oss ett bättre landslag. Inte under min tid, men längre fram.

»Jag gillar ju föreningsstrukturen i Sverige. Jag kommer därifrån och hyllar ofta den. Men jag är inte så säker på att det ska vara så på elitnivå.«

Vi har också 51-procentsregel i Sverige till skillnad från Danmark.

– Ja, men man kan inte bara kopiera heller. Danmark har en helt annan geografi än oss. De har väl tio akademier där man sätter folk och så kör man. Så kanske inte vi kan göra. Men jag känner inte att det förs en debatt kring de här frågorna i dag.

Är du en anhängare av 51-procentsregeln?

– Både ja och nej. På ett sätt gillar jag ju föreningsstrukturen i Sverige. Jag kommer därifrån och hyllar ofta den. Men jag är inte så säker på att det ska vara så på elitnivå, att det är det bästa. Nu pratar jag i förlängningen om att få fram fler bra fotbollsspelare som kan hävda sig i Europa – det är mitt egoistiska syfte.

Men i det egoistiska syftet, hur skulle det öka chanserna att få fram fler bra spelare?

– Jag tror att strukturerna i klubbarna … med årsmöten och beslut … det kan vara svårt i dag att få in människor som vill lägga den tiden och kraften på att göra tillräckligt bra arbete. Jag säger inte att det inte görs, jag säger att det kan vara svårt. Går du in med en ägarstruktur istället, då är det klart att det kommer att drivas på ett annat sätt. På elitnivå tror jag inte att det behöver vara fel.

Men varför ger det bättre förutsättningar för att få fram fler bra spelare?

– Jag tror att lagen blir starkare. Det är en kombination av en massa andra grejer. Det kan vara i kombination med … ja, kanske färre lag? Att det blir mer professionellt och tuffare. Och att det i sin tur förbereder våra spelare när de kommer ut i en tuffare miljö.

Ser du också det här som en möjlighet att få in större kapital i svenska klubbar, att utländska eller inhemska investerare skulle intressera sig?

– Nu har jag inte analyserat detta i atomer. Själva grundidén att man bedriver en elitverksamhet på ett annat sätt än en division fyra-klubb, den tror jag inte är orimlig. Det tror jag skulle kunna vara bra. Men jag vill inte ta ställning på det sättet. Jag har inte bestämt mig för något i det här. Men gärna en debatt kring alla de här frågorna, där man inte bara tar en isolerad fråga. Hur ska vi få sju, åtta spelare som spelar vecka in och vecka ut i de bästa ligorna i de bästa klubbarna? Hur ska vi komma dit? Då tangerar vi kanske alla de här frågorna.

 

Janne Anderssons kontrakt som förbundskapten sträcker sig fram till EM 2024. Och efter det? Han tänker inte gärna så. Han är en lutheran som gör så gott han kan i stunden och gör han det bra kanske det leder till något annat. Det finns många historier som vittnar om hans höga arbetsmoral. Under 90-talet var Janne ett tag ungdoms- och ekonomiansvarig i HBK – samtidigt som han tränade Laholm. Ett par dagar i veckan cyklade han till Örjans vall mitt i natten för att hinna med allt som behövde göras. Under de första åren som manager i IFK Norrköping bodde han fortfarande med familjen i Halmstad. I Norrköping fanns en övernattningslägenhet, de gånger han inte sov i den körde han ofta från Halmstad halv tre på natten.

– Bara för att vara först på plats på Parken, innan vaktmästaren kom. Ingen skulle kunna ta mig på att jag pendlade och inte var tillräckligt seriös.

Samtidigt var det i Norrköping han fick insikten att han faktiskt inte behöver göra allting själv. I dag pratar han gärna och varmt om sina medarbetare i landslaget. Då och då funderar han högt kring att det »kanske kunde vara kul« att ta med sig dem till ett tränaruppdrag utomlands.

– Det finns med någonstans i bakhuvudet, säger han. Men inga konkreta funderingar.

Har du fått några förfrågningar?

– Jag tackade nej till en senast förra veckan. Och så fort första frågan kommer säger jag nej, jag är inte intresserad av att prata.

Du vill väl ändå veta vad det är?

– Det säger de ju direkt. Ofta sker det via en agentkontakt. De säger: »Hej, jag ringer härifrån och det finns ett konkret erbjudande från den här klubben.« Då svarar jag: »Tack så mycket, återkom någon gång i framtiden så kan vi ta det då.«

Det är en principiell inställning?

– Helt principiell. Jag har det här jobbet och ska vara lojal mot det här jobbet.

Du kommer inte att gå runt i en allsvensk miljö igen?

– Osvuret är alltid bäst, men spontant är det en annan miljö som lockar i så fall. Ett äventyr. Jag har haft en handfull förfrågningar de här åren, men jag har alltid släckt dem med detsamma.

 

Förbundskaptenen sträcker på benen. Snart ska han sätta sig på cykeln och trampa hem mot Lidingö, med Philip Birks ljudbok Tigerstaden i öronsnäckorna. Det är på dagen 36 år sedan han och Ulrika förlovade sig. Firandet, »en god middag hemma«, är modest men precis som de vill ha det. I city rör sig Janne bara om någon gammal Halmstadpolare är på besök och vill åka in en sväng.

– Jag är väldigt medveten om att jag är igenkänd, säger han. Går jag på stan vänder sig alla om och glor, men jag upplever inget negativt. Nyligen var jag på Gröna Lund med två av barnbarnen, svärsonen och ena dottern. Det togs nog hundra selfies med mig där inne. Barnen undrade: »Varför vill de fota sig med morfar?«

Och till de som kommer fram säger du inte: »Förlåt, men jag är här med mina barnbarn. Vi kanske kan ta en bild någon annan gång?«

– Aldrig. Skulle aldrig göra det. Det kostar mig så lite, folk är snälla och artiga. Och jag vet att det kommer en dag när ingen vill ta en bild med mig.