Algeriets fotbollsrevolt

Oron spred sig i AS Monacos ledning tidigt på måndagen den 14 april 1958. Dagen innan hade laget förlorat hemmamötet mot Angers och sedan dess var backstjärnan Mustapha Zitouni försvunnen. Eftersom han var uttagen till franska landslagets möte med Schweiz två dagar senare – ett viktigt genrep inför den kommande VM-turneringen i Sverige – kontaktades fotbollsförbundet. Snart damp rapporter om fler saknade Monacospelare in. Kaddour Bekhloufi, Abderahmane Boubekeur och Abdelaziz Ben Tifour var också oanträffbara. Detsamma gällde Angers mittfältare Amar Rouaï.

Och var befann sig Saint-Étiennes Rachid Mekhloufi? Under söndagens ligamatch mot Béziers hade hemmalagets nyckelspelare – också han högaktuell för den franska VM-truppen – tvingats lämna planen efter en nickduell. Anfallaren tillbringade natten på sjukhus, men blev morgonen därpå upphämtad av två män som utgav sig för vara »familj«. Mekhloufi lämnade sjukhuset iklädd keps för att dölja sin skada. Snart läckte det ut att de andra i hans sällskap också var fotbollsspelare: Abdelhamid Kermili spelade för Lyon och Mokhtar Arribi hade fram tills nyligen ingått i Avignons trupp.

Den 15 april pryddes sporttidningen L’Équipes förstasida av rubriken: »Nio algeriska fotbollsspelare försvunna.« Tidningen avslöjade också var några av dem hade tagit vägen. Zitouni, Bekhloufi, Boubekeur, Ben Tifour och Rouaï hade enligt L’Équipe flugit till Tunis. 

»Algeriet är Frankrike och Frankrike erkänner ingen annan auktoritet än sin egen!«

Stor förvirring rådde. Och eftersom hela 33 spelare med algeriska rötter, varav fem med franska landslagsmeriter, hade kontrakt med franska elitlag fanns det skäl till oro i såväl klubbar som landslagsledning. VM i Sverige låg knappt två månader bort och innan dess skulle ligan gå in i sitt avgörande skede. Det var knappast läge för professionella spelare att ge sig i väg på egna äventyr i Tunisiens huvudstad. Vad skulle de ens där att göra? 

Det värsta var att många nog redan anade svaret. 

 

Algeriet var vid den här tiden franskt territorium och hade så varit sedan 1830. Men nya vindar blåste. Redan vid krigsslutet den 8 maj 1945, då folk i stora delar av världen strömmade ut på gator för att jubla, hade Algeriets motstånd mot kolonialmakten visat sig tydligt. I staden Sétif slutade firandet i blodbad, sedan franska gendarmer försökt ingripa mot några personer som viftat med algeriska flaggor för att manifestera önskan om självständighet. I upploppen som följde dödades drygt 100 fransmän, varpå Frankrike slog tillbaka hårt mot sin uppstudsiga lillebror. Fransk militär bombade hela byar och avrättade misstänkta upprorsmakare. Hur många som dog i efterdyningarna tvistar historikerna om. Somliga tippar på 6 000 personer, andra på över 20 000. 

Känslorna svalnade inte åren som följde. När Frankrike i början av 50-talet förberedde sig för att lämna Marocko och Tunisien nämndes lite om att även grannen Algeriet skulle kunna bli självständigt. Territoriet sågs inte som en koloni utan som en självklart integrerad del av Frankrike. 

»Om vapen och bomber inte bet på fienden, kanske fotboll kunde göra det?«

Den 1 november 1954 gick rörelsen FLN – nationella befrielsefronten – ut i algerisk radio och förklarade att tålamodet var slut. Kampen för frihet hade börjat. Den franske inrikesministern François Mitterrand var av annan åsikt när han slog fast: »Algeriet är Frankrike och Frankrike erkänner ingen annan auktoritet än sin egen!« 

Därmed var Algerietrevolten i gång. Gerillakrigsföring och terrorattentat från FLN:s sida, blodiga repressalier från Frankrikes. Tusentals dog och särskilt stora kliv mot självständighet togs inte. Befrielsefronten var hängiven, men framstod ändå som uddlös mot stormakten.

Det var mot bakgrund av det som en ny plan lanserades. Om vapen och bomber inte bet på fienden, kanske fotboll kunde göra det?

 

Allt startade egentligen efter en jordbävning i algeriska Orléansville, dagens Chlef, redan 1954. Efter förödelsen togs initiativ till en välgörenhetsmatch i Paris, från vilken intäkterna skulle gå till de drabbade. Ett lag bestående av franska ligans bästa fotbollsspelare togs ut, och de ställdes mot en elva fylld av spelare med rötter i Nordafrika. De sistnämnda vann överraskande matchen med 3–2 och idén om landslag som stod på egna ben började så smått att gro. 

Ytterligare skjuts fick tanken tre år senare, vid Världsfestivalen för ungdomar i Moskva, där Algeriet ställde upp med ett lag i fotbollsturneringen. En av initiativtagarna var Mohamed Boumezrag, tidigare spelare och tränare i ett flertal franska klubbar. Hemkommen från Sovjetunionen tog han kontakt med algeriska vänner på plats i Frankrike: Mohamed Maouche och Abbdelaziz Ben Tifour, spelare i Stade de Reims respektive AS Monaco, samt Mokhtar Arribi, tränare i Avignon. 

»Tänk dig om Zinedine Zidane hade flytt mitt i natten inför VM 1998.«

Tillsammans började de smida planer för ett utbrytarlag som spelade för nationella befrielsefronten, och i smyg kontaktades ett antal spelare som de ville ha med sig. 

– För att få ut maximal effekt av kuppen låg fokus på kända namn, säger Michel Naït-Challal, före detta journalist på L’Équipe och författare till boken Dribbleurs de l’independance – l’incroyable histoire de l’équipe de football du FLN algérien som utkom 2008.

Taktiken var lyckad. De två första grupperna som lämnade Frankrike för att ansluta till FLN-laget bestod av stjärnor tillräckligt stora för att skaka fransk fotboll i grunden. Allt följdes upp med ett pressmeddelande från FLN: »Medan Frankrike utkämpar ett grymt krig mot sitt folk och deras land vägrar spelarna att ge Frankrike sitt stöd.« 

– Tänk dig om Zinedine Zidane hade flytt mitt i natten inför VM 1998, säger Michel Naït-Challal. Det hade skapat enorma rubriker, och det gjorde det också 1958.

Författaren menar att det mest fascinerande var att de inblandade lyckades hemlighålla allt. Det var en raffinerad plan med många inblandade, och inget läckte ut. 

– Det var så strukturerat. Flera av spelarna kontaktades redan ett år i förväg och sedan hörde de inte ett knyst. Först ett par dagar innan det var dags att fly fick de ett samtal eller blev uppsökta efter någon match. De stack över gränsen mot Schweiz, sedan vidare mot Italien och Tunis. 

Det var denna del, »som hämtad från en spionroman«, som fick Michel Naït-Challal att vilja skriva en bok. Och han minns första gången som han fick inblick i helheten:

– Under mina år som journalist blev jag mycket god vän med Rachid Mekhloufi. Jag hälsade alltid på honom när jag var i Tunisien, dit han flyttade efter karriären, och han hälsade alltid på mig när han var i Frankrike för att besöka sina barn. En dag berättade Rachid om hur han hade lämnat Frankrike 1958, och även om jag kände till händelsen hade jag inte förstått vilken historia det låg i det där. 

Naït-Challal frågade om det var möjligt att intervjua alla spelarna. Mekhloufi lovade att göra vad han kunde för journalisten och återvände strax med klartecken från alla spelare som varit med, och från änkorna till de spelare som inte levde längre.

»Alla spelare jag pratade med menade att de hade gjort detta av fri vilja, av ren patriotism.«

De forna spelarna berättade alla samma sak. Hur de hade lämnat Frankrike för att det kändes rätt i hjärtat, men att det inte hade varit enkla beslut. De tjänade trots allt mycket pengar och hade uppnått en position i det franska samhället. Somliga av dem riskerade också mer än karriär och rykte. Mekhloufi själv hade gjort sin franska militärtjänst och skulle betraktas som desertör om han stack. Och att en av initiativtagarna, Stade de Reims anfallare Mohamed Maouche, stoppades vid gränsen mot Schweiz och skickades direkt i fängelse visade att den franska staten inte tog lätt på händelsen.

Michel Naït-Challal:

– Jag grävde mycket i frågan om allt var helt frivilligt eller om det också fanns en rädsla för att säga nej. FLN var ändå kända för repressalier mot oliktänkare. Men alla spelare jag pratade med menade att de hade gjort detta av fri vilja, av ren patriotism. Och det fanns faktiskt de som sa nej till att ansluta utan att straffas av FLN.

 

För att förstå drivkraften hos de enskilda individerna finns skäl att komma ihåg deras uppväxter. Som barn hade de sett Frankrike styra och ställa lite som de ville i Algeriet, och somliga av dem hade upplevt rena trauman. Rachid Mekhloufi, Amar Rouaï, och Hamid Kermali bevittnade alla blodbadet i Sétif den 8 maj 1945 med egna ögon. De två sistnämnda har berättat om hur de, 13 respektive 14 år gamla, tågade in mot staden för att fira krigsslutet men istället fick se hur en polis sköt en man som höll i den algeriska flaggan. Mekhloufi har å sin sida berättat om hur han som nioåring tittade ut från sitt pojkrumsfönster när han hörde kulsprutesalvor ljuda. Från sin position såg han springande landsmän mejas ner, samtidigt som han hörde skratten från dem som sköt.

»Vi är soldater i revolt för sanningen, och vi har kämpat för vår självständighet.«

Genom att gå med i FLN-laget kunde de ta strid för Algeriet, utan vapen i händerna. På plats i Tunis, efter flykten från Frankrike, betraktades de också som något som liknade soldater. De fick en skälig lön, säkerhetsövervakning dygnet runt och en tydlig uppdragsbeskrivning som innebar fyra timmar fotbollsträning per dag, förutom söndagar. Snart blev det också dags att rycka ut i fält. Först via en vänskapsmatch mot ett gäng tunisiska amatörer (FLN vann med 8–0), sedan genom en turnering i Tunis som arrangerades som en hyllning till Djamila Bouhire, en militant FLN-aktivist som fängslats och dömts till döden efter en bombattack där elva civila omkommit. Motståndare var Tunisien, Marocko och Libyen. 

Frankrikes fotbollsförbund gjorde vad de kunde för att stoppa matcherna. Via Fifa framfördes budskapet att alla lag som mötte den nykomponerade FLN-elvan riskerade sanktioner. Det struntade grannländerna i, och den 3 maj 1958 vann FLN mot Tunisien med 5–1. Sex dagar senare slog man även Marocko med 2–1 och i cupfinalen, där man återigen ställdes mot Tunisien, slutade matchen 6–1 i FLN:s favör. 

Därmed hade de tagit hem sin första turneringsseger. Viktigare ändå var att Kassaman, den inofficiella algeriska nationalsången, hade fått dåna ut fritt på Chedly Zouiten-stadion i Tunis. Några av spelarna som skrålade med hade samma sommar förväntats rada upp sig som franska VM-spelare till tonerna av Marseljäsen. Nu stod de istället i befrielsefrontens fotbollslag och sjöng: 

»Vi är soldater i revolt för sanningen, och vi har kämpat för vår självständighet. När vi talade ville ingen lyssna, så vi har tagit krutets dån till rytm och maskingevärens sång till melodi.«

 

Åren som följde skulle sången spelas många gånger på arenor världen runt. För snart gav sig FLN-laget ut på turné för att sprida budskapet om Algeriets krav på självständighet. Åren 1958–1961 spelade laget 83 matcher och vann 57.

– De här spelarna höll ju toppklass, säger författaren Michel Naït-Challal. De var inga amatörer som hade bestämt sig för att göra en världsturné. En spelare som Zitouni var till och med aktuell för Real Madrid när han stack till FLN.

Tidigt under 1959 turnerade laget runt i Jordanien och Irak, mellan maj och juli samma år blev det istället matcher i Bulgarien, Rumänien, Ungern, Polen och Tjeckoslovakien. Fifas hot om sanktioner bet inte på den tidens öststater som snarare njöt av att rikta rampljuset mot vad västvärldens gamla kolonialfasoner resulterade i. 

Så resonerade även nationerna borta i Sydostasien, dit FLN-laget begav sig hösten 1959. Nordvietnam hade bara några år tidigare frigjort sig från Frankrike och välkomnade algerierna genom att ställa sitt eget landslag på plan. FLN vann matchen med 5–0 och general Võ Nguyên Giáp, hjälte från kriget mot Frankrike, konstaterade: »Vi vann mot Frankrike och ni slog oss, så ni kommer också att slå Frankrike.«

Så blev det också. Vid Evianfreden den 18 mars 1962 utlystes eldupphör och den 1 juli samma år hölls en folkomröstning i Algeriet. Två dagar efter att folket röstat ja till självständighet erkände Frankrike den algeriska självständigheten. Den 5 juli utropades den nya staten Algeriet.

»Han reste i kläderna han hade och lämnade allt bakom sig. Så var det för hans kamrater också.«

 

Det har gått 65 år sedan FLN-laget satte sina avtryck världen över. Av de 29 spelarna som var med är endast tre fortfarande i livet. Rachid Mekhloufi är en, Dahmane Defnoun en annan. Tyvärr har båda drabbats av alzheimer. Men när jag kontaktar Mohamed Salim Mekhloufi meddelar han att hans pappa mår bra efter omständigheterna, även om han inte kan »svara på frågor«.

– Både han och mamma bor hemma hos mig i Paris, säger Mohamed Salim Mekhloufi. De kom hit för att hälsa på 2019 och blev kvar eftersom hälsan inte tillät annat. Pappa är i praktiken permanent sängliggande numera. 

Trots att han föddes 1965, ett par år efter att FLN-laget naturligt övergick i Algeriets riktiga landslag, är Mohamed Salim Mekhloufi väl införstådd med historien. Dock inte tack vare sin pappa.

– Faktum är att pappa inte berättade mycket alls om det här när jag var liten, säger han. Han har aldrig varit någon som pratat om sig själv på det sättet. Så det mesta har jag tagit reda på själv. 

En sak har pappa Mekhloufi dock återkommit till vid flertalet tillfällen: vikten av att ibland bara följa sitt hjärta, utan att fundera så mycket över konsekvenserna. 

– Det har mer handlat om värderingar som han har delat med sig av, berättar sonen. Ibland exemplifierade han med saker från sitt eget liv. Som när han blev upphämtad på sjukhuset efter den där matchen för att direkt fly över gränsen utan att ha något nedpackat. Han reste i kläderna han hade och lämnade allt bakom sig. Så var det för hans kamrater också, de offrade allt där och då. 

»Helt klart är att de spred budskapet om den algeriska situationen i de länder de besökte.«

Mohamed Salim Mekhloufi skrattar till. Han berättar att han faktiskt vid ett tillfälle frågade sin pappa hur planen såg ut när de flydde och anslöt till FLN. 

– Pappa log och svarade: »Det undrade vi också. Vi frågade de på plats i Tunis vad vi skulle göra nu, och de svarade att de inte hade en aning.« Det här var först och främst en politisk kupp och ingen hade egentligen tänkt längre än så. 

 

Det bekräftas av Stanislas Freinkel, historiker vid Université d’Artois i norra Frankrike. Han har kommit att ägna ett halvt yrkesliv åt algeriska fotbollsspelare på fransk mark och skrev också sin doktorsavhandling på ämnet, tack vare den här politiska kuppen. 

– Vid sidan av Berlin-OS 1936 är FLN-laget ett av de tydligaste exemplen på hur sporten kan politiseras, säger han.

I sin avhandling uppdagade Stanislas Freinkel att avsevärt fler spelare än de som tidigare uppmärksammats anslöt till FLN-laget. Åren 1958–1961 försvann spelare från Frankrike i fyra olika vågor – vilket bidrog till att propagandaturnéerna kunde fortgå i så många år. 

»De som lämnade i första skedet för FLN – som Mekhloufi – betraktades som hjältar.«

Om det gav någon direkt effekt på kriget vågar Stanislas Freinkel inte säga: 

– Ingöt de mod i sina landsmän som krigade? Det går inte att svara på. Men helt klart är att de spred budskapet om den algeriska situationen i de länder de besökte. 

Tydligt är också att flera av spelarna efter kriget faktiskt lyckades återuppta och få fart på de fotbollskarriärer de trodde sig ha vinkat adjö till. Av de 29 spelarna återvände 13 till fransk klubbfotboll. Och även om till exempel Saint-Étiennes president mottog dödshot riktade mot Rachid Mekhloufi inför comebacken i franska ligan ebbade de hätska tongångarna snart ut. 

– Hur de togs emot i Frankrike berodde mycket på deras status på planen, säger Stanislas Freinkel. Mekhloufi ledde direkt sitt lag till liga- och cupvinster åren som följde. Andra som inte lyckades lika väl återvände till Algeriet efter två, tre år. 

Även efter karriären betydde tiden i FLN-laget en hel del. Freinkels forskning har visat att relationerna mellan spelarna inte var friktionsfri. Tydligast var konflikten mellan Rachid Mekhloufi och Mohamed Maouche. Den sistnämnda var initiativtagare till kuppen, men fastnade i tullen när han skulle lämna Frankrike med det första gänget 1958. Vissa spelare antydde att Maouche egentligen aldrig hade velat sticka. 

– Samtidigt var det han som samlade ihop spelarna för att ansluta i den fjärde vågen en bit in på 60-talet, säger Freinkel.

»De ville kämpa för sitt lands frihet och gjorde det genom att snöra på sig fotbollsskor.«

Personkemin mellan Mekhloufi och Maouche fick sig ytterligare en törn 1982, då Maouche i rollen som förbundskapten ledde Algeriet till landets första VM-slutspel – bara för att se sig ersatt på posten av Mekhloufi när mästerskapet väl sparkade i gång. 

– Det var symboliskt, säger Stanislas Freinkel. De som lämnade i första skedet för FLN – som Mekhloufi – betraktades som hjältar och fick efter karriären alla de höga posterna i algerisk fotboll. De som anslöt till FLN-laget senare har haft det tuffare. 

 

Men trägen vinner. Den enda ur FLN-laget som i dag är tillräckligt talbar är just Mohamed Maouche. Genom alla år har han varit algerisk fotboll trogen, de senaste åren i rollen som vice president i förbundet. Så sent som förra året fick han dessutom göra en blixtutryckning och axla manteln som huvudansvarig för hela landets fotboll under ett par månader. 

Efter ett samtal till Algeriet svarar en röst som på intet sätt avslöjar att mannen som talar har nått en ålder på 87 år.

– Historien om oss i FLN? Ja, det är en unik historia! säger han glatt.  

Utöver att vara den enda som i dag kan prata om sina minnen inifrån FLN är han troligen också den med bäst överblick över alla de där åren då kriget pågick. Efter att ha blivit stoppad vid gränsen i Saint-Louis i april 1958, vid sitt första försök att bli FLN-spelare, avtjänade Mohamed Maouche ett år i militärfängelse i Versailles. Den 29 maj 1959 återvände han till sin klubb Reims för att därefter spela något år i Parisklubben Red Star, innan han på nytt började smida planer för att lämna landet. 

»Detta byggde på starka värderingar och vikten av att ha principer i livet.«

Den 20 oktober 1960 rattade han sin bil Frankrike runt för att värva fler spelare. 

– Jag körde hem till spelarna i Le Havre, Rennes, Biarritz, Bordeaux, Nîmes, Troyes, Paris …  

Två veckor senare, då nytillverkade falska pass låg redo, landade han och ett nytt gäng i Tunis. 

– Det finns så många minnen från de där åren, säger han. Men det är svårt att göra dem rättvisa genom att bara prata om dem så här på telefon. Om du hade varit här i Alger hade jag visat bilder och pratat i timmar.

Jag invänder att det viktigaste kanske också redan har sagts. De ville kämpa för sitt lands frihet och gjorde det genom att snöra på sig fotbollsskor. 

Mohamed Maouche skrattar: 

– Men det är ju just det jag menar! Den historien är värd att berätta om och om igen.

 

Mohamed Salim Mekhloufi håller med. Från sin bostad i Paris, där pappa Rachid numera huserar i en säng mest hela tiden, berättar sonen att han inte tycker att världen har dragit rätt lärdomar av den uppoffring som FLN-spelarna faktiskt gjorde. 

– Den som funderar ett tag över varför de gjorde det här och hur de gjorde det, förstår att detta byggde på starka värderingar och vikten av att ha principer i livet. Den som har det kan förändra något i grunden utan att behöva ta till våld. Jag är väldigt stolt över det som pappa gjorde, men också lite sorgsen över att människor inte har lärt sig mer av det.