Det var med lätta steg Sirius lagkapten Daniel Stensson gick ut till Discoverys reporter Camilla Nordlund efter att domaren blåst för pausvila. Visserligen låg hans lag under med 2–1 mot Malmö FF efter den första halvleken, men de hade fått in en psykologiskt viktig reducering precis innan paus. Dessutom visste Daniel Stensson precis vilken fråga han skulle få.
Några minuter efter att Malmö hade gjort 2–0 var Sirius i rejäl brygga. Kaptenen tyckte att laget kändes ostrukturerat och tröttkört. Så han satte sig ned, vinkade med ena handen mot domaren Adam Ladebäck och bad om att få behandling. Ladebäck tog det hela med ro. Han konstaterade krasst att Stensson hade gjort samma sak mot Häcken i föregående match, utan att det verkade vara någon skada. Men domaren visste också att det inte fanns något han kunde göra åt saken.
Sirius fick sitt lilla avbrott, kom in i matchen och gjorde 1–2 före paus. Så när Daniel Stensson väl stod där vid Discoverys intervjumikrofon kom frågan han hade väntat på: »Vad var det för känning?«
Hans första tanke var att säga något i stil med »Jag hade ont i örat«, men med tanke på att Sirius låg under kändes det fel att skämta. Så Daniel Stensson sade som det var: »Det var ingen känning alls om jag ska vara ärlig. Det var ett taktiskt beslut. Men vi kanske skulle ha gjort det lite tidigare, innan vi fick 2–0 i baken.«
Orden fick ordentlig snurr efteråt. Vissa uppskattade ärligheten, andra fördömde agerandet. Daniel Stensson blev själv förvånad över uppståndelsen.
– Jag tänkte att det är allmänt känt att alla lag gör så, säger han. Det kändes konstigt att folk reagerade så starkt, men ännu konstigare att det var så nytt att någon sade som det var.
Sirius lagkapten bedömer att ett lag »lurar« till sig en timeout åtminstone var tredje match i Allsvenskan. Nu råkar Daniel Stensson vara utespelare, vanligare annars är att en målvakt lägger sig ned när laget behöver prata ihop sig eller få någon minuts vila. Det beror på att utespelare måste kliva av planen tillfälligt efter att ha fått behandling. Målvakter behöver däremot inte lämna planen, så de förlorar inget på att få behandling när det inte behövs.
»Ett litet tjuvknep här och där kan vara skillnaden mellan att klara sig kvar och inte.«
Fejkade skador har diskuterats tidigare. AIK:s tidigare målvakter Oscar Linnér och Patrik Carlgren fick till exempel ofta uppmärksamhet när de maskade eller blev »skadade« vid lägliga tillfällen. Det anmärkningsvärda med Stenssons tilltag var erkännandet, som satte fingret på något många redan misstänkte.
Några veckor senare sjönk AIK:s målvakt Kristoffer Nordfeldt ner i hemmagräset mot Degerfors, i ett läge där motståndarna tryckte på för kvittering. På presskonferensen efteråt fick AIK-tränaren Henning Berg frågan om det var ett taktiskt beslut. En fråga som jag aldrig tidigare hade hört ställas på en presskonferens. Henning Berg förnekade att Nordfeldts skadeavbrott skulle vara taktiskt och när målvakten själv senare fick samma fråga sade han att skadan var äkta: »Ni kanske såg att jag hade problem med insparkarna. Det var för att jag hade ont.«
AIK-lägrets svar retade gallfeber på såväl spelare som ledare i Degerfors. Tränaren Tobias Solberg tyckte att det var löjligt att de inte bara kunde säga som det var. Han hade själv gärna sett Degerfors målvakt bli »skadad« om de hamnat under press.
När en målvakt segnar ner utan att ha blivit tacklad misstänker nog de flesta i dag att det inte rör sig om en riktig skada. Låt oss därför skänka en tanke till de målvakter som faktiskt får ont, men ändå utmålas som myglare. Jag undrar också hur det känns för alla lagläkare som utbildat sig i minst sju år, bara för att springa in och pliktbehandla en spelare med låtsasont i nacken.
Något som gör Daniel Stensson intressant är att han i grunden vill ha bort »kryphålet« som gör att man kan lura till sig en timeout mitt under match. Samtidigt använder han sig av det själv.
– Det är absolut moraliskt fel, säger Siriuskaptenen. Samtidigt gör man allt man kan för att hjälpa sitt lag. Alla andra gör så och då måste vi också få använda oss av de kryphål som finns i regelboken.
»Jag blir som en femåring så fort jag börjar fokusera på att gnabbas.«
Ur ett moraliskt perspektiv kanske Daniel Stensson ändå går vinnande ur det här, tack vare ärligheten. Det påminner om när Werder Bremens Aaron Hunt 2014 filmade till sig en straff, men ångrade sig direkt och bad domaren ändra sitt beslut. Eller för några år sedan när Vasalunds Peshraw Azizi filmade mot Gais och bad om ursäkt offentligt, samt såg till att Julius Lindberg inte fick gult kort. De båda ärliga filmarna gick nästan plus på sina synder, eftersom de ångrade sig efteråt. Efter en snabb googling på Hunts filmning ser jag bland annat följande versalkommentar: »GIVE THIS GUY A MEDAL FOR HIS HONESTY.« En skillnad är dock att Daniel Stensson inte ber om ursäkt för sig. Om situationen kräver det kommer han att göra samma sak igen.
– För mig handlar fair play mer om att respektera motståndarna och inte gå in medvetet för att skada någon, säger han. Annars måste man få ta till de knep som finns för att öka chanserna att vinna. Jag är lagkapten i Sirius och har ett ansvar att se till att vi spelar i Allsvenskan nästa år. Ett litet tjuvknep här och där kan vara skillnaden mellan att klara sig kvar och inte.
När jag ber Stensson nämna en allsvensk kollega han förknippar med rent spel spottar han ur sig namnet Tom Pettersson. Först blir jag förvånad. Min bild av Mjällbybacken är att han spelar tufft, ibland fult, och inte drar sig för att vara grisig när det behövs. Så jag ringer upp Tom Pettersson, som svarar mitt i en förskolehämtning.
– Nu blev jag lite chockad, säger han när jag berättar vad Stensson har sagt. Jag tänker att det måste finnas fair play-gubbar som är mer »fair playiga« än jag. Men det var väl smickrande, tror jag.
Efter att vi pratat ett tag förstår jag vad Daniel Stensson menade. Tom Pettersson säger att han nog kan vara »lite oskön« ibland på träningarna, särskilt när en tränare dömer fel. Men så fort det är match fokuserar han så mycket på det han ska göra att det inte finns tid över för tjuvknep och grisigt beteende.
– Jag har tusen andra grejer att tänka på, säger Pettersson. Hålla koll på min position, styra mina medspelare, vara steget före mina motspelare. Sedan vet jag att jag blir som en femåring så fort jag börjar fokusera på att gnabbas eller något. Det förstör bara för laget.
Tom Pettersson har varit med om anfallare som kommer med små kommentarer matchen igenom. Han beskriver det som att höra småbarn »tjöta hål i hövvet på en« i 90 minuter. Tidigare bet han ibland tillbaka, vilket bara gjorde anfallarna mer taggade. Numera har backveteranen istället taktiken att hålla fienderna så lugna som möjligt, genom att bara vara trevlig.
– När det är avbrott kan man stå där och småprata med typ »Totte« Nyman i Norrköping. Det är vidrigt att möta en så bra spelare, men han är supersnäll. Så det händer att man drar någon torr ordvits eller ett skämt om någon, bara för att få skratta lite.
För spelarna verkar fair play framför allt handla om att uppträda hyggligt, inte skada någon medvetet och be om ursäkt när någon fått ont efter en tuff duell. Tom Pettersson gör allt detta, men det gör honom inte till en mindre vinnarskalle. Tvärtom tror han att hans beteende ökar Mjällbys chanser att vinna.
Allt det här får mig att tänka på när jag spelade division sex-fotboll med BK Zeros och mötte rivalen Medevi för snart fem år sedan. Vi ledde med ett mål och det återstod några minuter av matchen när jag skulle ta hand om ett inkast. Trots att närmaste vattendroppe återfanns i Vättern och inte på gräsmattan torkade jag bollen noggrant med min något för stora matchtröja. Manövern tog kanske 15 sekunder, men domaren genomskådade snabbt mitt mygel och drog fram det gula kortet. Trots varningen kände jag någon form av stolthet. Som ung, osäker inhoppare var det här ett sätt att känna mig bidragande till segern.
»Ska man låtsas vara grisig för att visa hur mycket man vill vinna?«
På kvällen kom skammen. Jag hade växt upp som en fotbollsidealist, som väl de flesta knattar någon gång har varit. Det var kul när mitt favoritlag IFK Norrköping vann, men jag hatade när målvakten akut behövde knyta skorna vid inspark i slutminuterna. Pappa förklarade att det var så de behövde göra för att vinna – jag ville att de skulle göra fler mål istället. Som nervös inkastare i sexan använde jag sedan ett liknande knep som spelarna i IFK Norrköping. Det går att förklara mitt agerande med att jag gjorde allt för att vinna, som Stensson, men så enkelt var det inte riktigt.
Ärligt talat brydde jag mig inte särskilt mycket om huruvida Zeros skulle vinna eller förlora mot Medevi. En seger betydde mest att det blev behagligare stämning i omklädningsrummet efteråt. Som färsk inhoppare var jag inte särskilt delaktig i lagets insats och kände inget ansvar för hur det gick. Mitt maskande handlade nog snarare om att låta påskina att jag var en vinnarskalle som förstod vad som krävdes.
Daniel Stensson i Sirius var också fotbollsidealist som ung. Han hatade filmningar och fusk, men insåg successivt att det är en del av spelet. Jag undrar om spelarna kan känna igen sig i mitt dilemma från Medevi. Ska man låtsas vara grisig för att visa hur mycket man vill vinna? Eller ska man bara vara sig själv?
En som ofta fick höra att han borde mygla mer är Tobias Hysén. Framför allt tyckte lagkamrater, ledare och supportrar att han borde lägga sig ner och söka frisparkar oftare.
– Jag har nog alltid varit ganska snäll på planen, säger IFK Göteborg-profilen. Till och med för snäll enligt vissa.
Visst hände det att anfallaren ramlade väl enkelt ibland. Men Hysén vill skilja på att filma och att förstärka. När han inte fick de frisparkar han tyckte sig förtjäna hände det att han lät kroppen fortsätta falla, snarare än att till varje pris hålla sig på benen. Mycket grisigare än så verkar han inte ha varit under karriären.
»De hotade med att bestraffa spelare i det egna laget som filmade.«
Hysén har haft både lagkamrater och motståndare som blivit personlighetsförändrade på planen. De kunde vara världens snällaste människor egentligen, men på planen betedde de sig som svin. Allt för att vinna fotbollsmatcher. Ibland har Tobias Hysén funderat på om han borde varit mer så. Han har alltid kommit fram till samma slutsats.
– Om jag hade sprungit runt och tänkt på att jag måste vara mer elak eller ful hade jag blivit en sämre fotbollsspelare. Jag tror det är något man måste ha naturligt för att det ska fungera.
Jag frågar om det var viktigt för Tobias Hysén att uppfattas som en schysst person under karriären. Först lutar svaret åt ett tydligt ja, när han inleder en utläggning om att man bara är fotbollsspelare en kort tid av sitt liv. Och man vill inte bli ihågkommen som ett svin.
– Det är ingen stämpel du vill ha, säger Tobias Hysén.
Sedan vänder han tvärt och börjar hylla spelare som Markus Rosenberg och Henrik Rydström.
– De gjorde allt för att vinna och alla motståndare hatade dem. På ett sätt kanske det är det finaste kvittot du kan få som fotbollsspelare.
Alla är olika som personer men vill vinna lika mycket. Det syns bara på olika sätt. Sedan finns det extremfall, där rent spel får gå före tre poäng. Som när Aaron Hunt tackade nej till straffen, eller som när Östers IF inför säsongen 2017 började arbeta aktivt mot filmningar. De hotade med att bestraffa spelare i det egna laget som filmade, till och med om en allsvensk uppflyttning stod på spel.
Östers initiativ fick mycket uppmärksamhet och skakade liv i många fotbollsidealisters dröm om en gentlemannasport, fri från fusk. Sex år senare har inte en enda spelare i Öster bestraffats för filmning. Det har visserligen hänt att ungdomsspelare kallats till samtal för att de filmar för mycket och klubbchefen Jens Magnusson står fast vid föreningens hållning från 2017 om att de inte vill gå upp på en straff som de har filmat till sig. Men klubbchefen säger också att arbetet mot filmningar bara är »en av många delar i värdegrunden« och att Öster egentligen inte sticker ut jämfört med övriga klubbar inom svensk elitfotboll.
»Att låtsas ha ont eller låtsas bli fälld hör inte till idén med sporten.«
Växjöklubbens mål med filmningspolicyn var att inspirera andra att gå samma väg. Kanske har de gjort det. Jens Magnusson menar ju att det finns en samsyn inom svensk elitfotboll gällande filmningar. Samtidigt har jag svårt att se särskilt många tränare skälla ut en spelare som filmar till sig straff i 93:e minuten i en avgörande kvalmatch. Lika svårt har jag att se att elitklubbarna skulle gå ihop och bara bestämma sig för att sluta med fejkskador. Kanske är det dock det enda sättet att bota målvakternas många krämpor.
Jag ringer den förre elitdomaren Daniel Stålhammar, numera vice ordförande i Landskrona Bois. Han tycker att Daniel Stenssons ärlighet var uppfriskande, men upprörs över fenomenet.
– Det känns inte alls okej att göra så, säger han.
Jag frågar Stålhammar om det verkligen är ett så stort problem. Motståndarna kan ju också prata ihop sig när någon lurar till sig ett avbrott. Stålhammar svarar att en stor del av charmen med fotboll är att spelet flyter på. Numera följer han fotboll från läktaren eller TV:n och med alla dessa avbrott menar han att sporten blir betydligt tråkigare att titta på. Han jämför med amerikansk fotboll och basket där många korta pauser är en naturlig del av spelet. Men i fotboll passar det inte in, menar han.
– I fotboll har det alltid varit extra viktigt att förbereda matchplanen väl, eftersom det inte går att ändra särskilt mycket under matchen, bortsett från vid byten. Tränarna måste berätta vad spelarna ska göra i olika scenarion och spelarna behöver vara så pass taktiskt begåvade att de kan lösa problem själva på planen. Det är en konst i sig, som riskerar att gå förlorad med alla dessa timeouter.
»Det som behöver hända är att klubbarna går ihop och bestämmer sig för att sluta med det.«
Efter 20 år som domare har Daniel Stålhammar ett lite annorlunda synsätt på rent spel än de spelare jag har pratat med. Han håller med om att det i grunden handlar om respekt för sina medmänniskor och att man får tänja på reglerna för att vinna, utan att det behöver anses fult. Men att medvetet lura domaren vänder han sig starkt emot.
– Fair play handlar också om respekt för spelet. Och att låtsas ha ont eller låtsas bli fälld hör inte till idén med sporten. När det händer blir man bara trött som domare. Jag har mycket lättare att förstå att man till exempel försöker påverka och sätta press på domaren genom att ifrågasätta ett domslut eller ropa efter frispark.
Varför?
– Det är inte fusk på samma sätt. En bra matchledare ska kunna hantera det och döma rätt ändå.
När Stålhammar slutade döma för drygt tio år sedan upplevde han sällan att någon låtsades vara skadad. I så fall var det snarare för att få motståndaren varnad eller utvisad efter en duell än för att få en timeout. Även Tobias Hysén menar att de taktiska skadorna är ett nytt fenomen. På sin höjd kunde hans upplaga av Blåvitt passa på att samla laget när det var en riktig skada.
– Men då var det mer: »Kom igen, jobba ännu hårdare, spring ännu mer.«, säger Hysén. Det är så mycket mer taktiskt i dag, så jag tror det är därför man har börjat lura till sig avbrott.
Spelarna tycker inte att låtsasskadorna är ett särskilt stort problem. Och Daniel Stålhammar som tycker det är ett gissel har ingen bra lösning på fusket. Visst hade man kunnat införa blixtbyten på målvakter för att ta bort låtsasskadorna, men det avfärdar Stålhammar med att det inte känns äkta. Inte som fotboll.
– Det som behöver hända är att klubbarna går ihop och bestämmer sig för att sluta med det, säger han. Men så länge folk fortfarande går och tittar lär de inte göra det.
På Daniel Stålhammars och Tobias Hyséns tid var allt annat än tre minuters tilläggstid en anomali. De senaste åren har extraminuterna blivit fler och den här säsongen har de ökat kraftigt. Bara i de tre senaste omgångarna har den totala tilläggstiden snittat på nästan åtta minuter. Då räknar jag inte med de extra minuter som ofta tillkommer utöver siffran fjärdedomaren visar upp. Och det beror inte bara på den kraftiga ökningen av målvaktsskador.
»Som domare tycker jag att man bör försöka få ned ett skadeavbrott från tre minuter till en minut.«
Domarchefen Stefan Johannesson berättade i en intervju med Aftonbladet i somras att domarna i Allsvenskan har blivit bättre på att lägga till rätt antal extraminuter. Samtidigt kanske de även har blivit sämre på att få flyt i spelet. Daniel Stålhammar tycker sig ha märkt att det har blivit fler och längre avbrott.
– Ibland kan det vara riktigt tråkigt att se sista kvarten i en match, säger han. Det dröjer vid varje fast situation. Sedan springer de ned till hörnflaggan. Sedan är målvakten skadad. Det är viktigt att inte nöja sig med att lägga till tid, utan att snabba på olika processer. Som domare tycker jag att man bör försöka få ned ett skadeavbrott från tre minuter till en minut.
Maskning försvaras ofta med att det görs för att vinna. Men frågan är om det alltid ökar chanserna att ta tre poäng. Risken finns att tidsåtgång blir viktigare än att faktiskt göra det man ska på planen. Sirius lagkapten Daniel Stensson tycker att det är en svår balansgång.
– Vissa tränare är mer för det än andra, berättar han. Christer Mattiasson [Sirius tränare] är största vinnarskallen så han vill ju att vi ska lång tid på oss när vi leder. Andra tränare vill att vi ska fortsätta spela hela vägen så vi utvecklas. Jag hyllar »Kittens« cynism. Samtidigt är det klart att det kan bita en i arslet om vi blir för tillbakadragna och ger bort initiativet.
Oavsett hur mycket det hjälper och hur moraliskt rätt det är har fusk och tjuvknep alltid varit en del av fotbollen. Innan det fanns byten var ett vanligt knep att se till att skada motståndarens största stjärna. Det fick vara värt en eventuell utvisning. Redan i VM 1938 klagade Sveriges centerhalv Arne Linderholm på hur de brasilianska spelarna »gestikulerade och åbäkade sig« utan att man hade rört dem. Och i alla tider har det funnits spelare som kämpat för att slösa tid när motståndaren jagar kvittering.
Regelboken har alltid anpassat sig efter fusket, men det uppstår ständigt nya sätt att komma runt reglerna. Kanske finns det mer incitament att fuska i dag, när en enda match kan avgöra hur många miljoner en klubb får in. Klart är i alla fall att det kommer fortsätta fuskas. Om domarkåren får bort målvaktsskadorna lär det dyka upp nya knep för att lura till sig en timeout. Men Daniel Stensson har i alla fall visat oss att man inte behöver hymla om det.
