Varför var det viktigt för dig att gå ut med en ursäkt på Twitter?
– Redan när jag låg på gräset kände jag att det här var så långt ifrån vem jag är och vad jag står för. Jag jobbar på en skola och vill vara en förebild för mina elever, jag har varit lagkapten i min karriär och vill vara en ledare för mina yngre lagkamrater. Därför var det viktigt för mig att erkänna mitt misstag och förklara att det här egentligen inte ligger i min natur.
Många tyckte att du agerade bra i efterhand, men somliga blev nästan ännu argare. Hur var kvällen efter ursäkten?
– Det var bara att ta den smällen. Sedan hade jag turen att många också stöttade mig. Jag fick nästan mer stöd efter händelsen än före.
Du ska väl inte få mer stöd när du har filmat än om du inte hade gjort det alls?
– Det viktiga är att man lär sig av sina misstag. För mig blev den stora lärdomen: »Oj, kan jag också göra detta?« Då blir det upp till mig att se till att det aldrig händer igen. Det är hur vi handlar efter våra misstag som definierar oss.
Men det kan inte ha varit lätt att svälja stoltheten och erkänna misstaget?
– Det hade varit illa om jag inte fattade att det var fel. Jag hörde huvuddomaren och fjärdedomaren kommunicera om att Gaisspelaren [Julius Lindberg] skulle få gult kort. Då kände jag mig tvungen att förklara att allt bara var ett stort misstag. Jag hade mått väldigt dåligt om det hade blivit kort av det. Jag var ganska skärrad där och då, och fick knappt fram orden. Jag har satt en stolthet i att alltid försöka hjälpa domaren och har aldrig ens förstärkt situationer tidigare.
Skulle du säga att du är bra på att be om ursäkt rent generellt?
– Jag är en ganska lugn människa. Jag hamnar sällan i situationer där jag behöver be om ursäkt. Min fru var nog den enda som tyckte att det här var lite lustigt, för hon tycker ibland att jag är lite för reko.
»Jag är ingen Hollywoodstjärna direkt! Många vänner har skämtat med mig om det.«
Har du varit med om någon liknande situation där det har varit jobbigt, men nödvändigt, att be om ursäkt?
– Inget som kan liknas vid detta. Än i dag kan jag inte sätta fingret på vad som hände. Om man tittar på klippet ser man att jag tar mig för ansiktet när jag ligger på marken. Det gör jag inte för att jag har ont, utan för att jag skäms.
På klippet som spreds syns bara filmningen, inte att du tog på dig skulden efteråt.
– Det var inte läge att lyfta det då. För mig var det bara att ta kritiken.
Ditt påstående om att du aldrig filmat tidigare stärks när man ser klippet. Det är ingen speciellt bra filmning.
– Jag är ingen Hollywoodstjärna direkt! Många vänner har skämtat med mig om det. Några tyckte att om jag ändå skulle filma så kunde jag åtminstone ha gjort det snyggt. Jag kunde bara svara att jag aldrig gjort det tidigare, hur skulle jag då kunna göra det bra?
Du brukar spela 90 minuter, men i just den matchen blev du utbytt i paus. Hade det med filmningen att göra?
– Nej, vi släppte in tre mål i första halvlek och då blev jag en av tre spelare som byttes ut i paus. Sedan ska jag erkänna att jag var lite distraherad av den här situationen. Jag kunde inte släppa den.
Du pratar själv om vikten av att vara en god förebild. Gjorde det att många blev extra besvikna på dig?
– Jag vet inte om besvikna är rätt ord, men både kompisar och lagkamrater blev nog lite chockade. De känner mig som spelaren som aldrig skulle vika ner sig i en närkamp och som försöker vara så sportslig han kan. Jag jobbar ihop med en nära vän. Dagen efter tittade vi bara på varandra när vi träffades på skolan, vi pallade inte att ta diskussionen. En vecka senare sa han till min fru att han inte klarar av att prata om detta med mig. Så ja, för ett par vänner har situationen varit lite konstig då de inte känner igen mig i detta. Men i grunden förstår de att det här »inte var jag«.