När Superettan tar sommaruppehåll är det Utsiktens BK som leder den. Göteborgslagets senaste tre hemmamatcher har bjudit på nio poäng samt publiksiffrorna 104, 267 och 233.
För ett formstarkt lag i Sveriges näst största stad är det närmast en bedrift att lyckas locka så få åskådare. Men sportchefen Ingemar Lundin påpekar gärna att Utsikten »åtminstone fram till sommaren 2024« tvingas spela sina matcher på Bravida Arena, istället för på Ruddalen som är ordinarie hemmaplan. Anledningen till det går att hitta i en ombyggnation och en ny ishall vid Ruddalen som svalt två gamla fotbollsomklädningsrum. Lundin har mycket att säga om hur Idrotts- och föreningsförvaltningen behandlat hans klubb, men det här är inte riktigt artikeln för det.
– Jag kan i alla fall säga att vi förlorar både publik och pengar på att spela på Hisingen, säger Lundin. 1,3 miljoner om året kostar det oss att vara på Bravida, vilket är mycket för en liten klubb. Det är avgifter både till Got Event och till Häcken.
Så lägger sportchefen till, med ett litet skratt:
– Men det är ju så, i »Kiken« är man rätt van vid att ingen visar en respekt. Man får försöka ta den själv.
För Alexander Faltsetas, spelande assisterande tränare i Utsikten, innebär arenaplatsen att han också genomför matcherna på sin gamla hemmaplan. Efter att ha spelat allsvenskt med IFK Göteborg, Gefle och Djurgården kom han till Häcken 2017. Han har sett Hisingsklubben växa och utvecklas och 2021 förlängde han sitt kontrakt med två år. Han stod kanske inte för det bolltrillande, fartfyllda Häcken som kännetecknat laget på senare tid. Däremot stod han för en anda som både lagkamrater och supportrar uppskattade.
– Jag ser det lite som att jag har en form av behärskad schizofreni, säger Faltsetas. Lugn och sansad utanför planen, men en helt annan i matcherna. Fotbollen tar fram sidor i mig som jag annars inte har. Och jag har alltid levt på min vilja, alltid tagit de där extra löpmeterna för någon annan.
Häckens tränare Per-Mathias Høgmo prioriterade ändå andra egenskaper högre under förra våren. Faltsetas fick skralt med speltid i topplaget, bara tre korta inhopp fram till sommaren.
– Andra spelare kom och tog min plats helt enkelt. Och de var jättebra, så jag kunde inte gnälla om det. Jag gnetade på men kände ändå: Jag vill ju spela. Trots åldern var jag hungrig.
»Jag höll mig i bakgrunden. Man ställer sig inte längst fram och greppar fanan i det läget.«
I samråd med Høgmo och Häckens sportchef Martin Ericsson kom han överens om en utlåning till Helsingborg, som låg i andra änden av tabellen. Under hösten spelade han allsvensk fotboll igen, men på 13 matcher med HIF fick han bara vinna två gånger. Laget åkte ur. Samtidigt som klubben han formellt fortfarande tillhörde för första gången tog SM-guld.
– En jävligt konstig känsla, säger Faltsetas. Jag var faktiskt med på guldfesten och var väldigt glad för Häckens skull, jag har fortfarande starka känslor för den klubben. Men det kändes också konstigt när man inte hade varit med och bidragit. Jag höll mig i bakgrunden. Man ställer sig inte längst fram och greppar fanan i det läget.
Du hade kunnat stanna kvar och ändå ingå i en guldtrupp?
– Jo, men, att bara vara där och ta närvaro … nej. Så funkar inte jag i alla fall. Och jag har ändå vunnit cupguld med Häcken och var delaktig i en bra resa i klubbens historia.
Efter uråkningen med Helsingborg återvände han till Göteborg. Ganska snabbt kom Utsikten in i bilden. Sportchefen Ingemar Lundin hade hållit ett öga på Faltsetas ända sedan mittfältaren spelade i Västra Frölunda 15 år tidigare. Han erbjöds ett treårskontrakt – och en framtida roll som tränare.
– Vi har inte sagt något datum eller så, säger Faltsetas. Tanken är att jag ska slussas in och gå kurser. Nu är jag spelande assisterande och kan lära mig av Bosko [Orovic, huvudtränare] under tiden. Men jag har heller inga tankar på att sluta spela. Det brinner fortfarande i kroppen när vi vinner eller förlorar.
Du är 35 år och har alltid haft en hård spelstil. Hur mår kroppen?
– Överraskande bra. Jag har haft ett antal titthålsoperationer efter säsonger, men under säsong har jag aldrig varit borta längre än tre veckor. Sedan är jag väl en sådan som gärna spelar fast jag har ont. Ibland har jag sprungit runt med ett ben i matcherna.
Mycket voltaren?
– Mer diklofenak. Och sprutor ibland.
Många som spelar trots smärta ångar sig efter karriären, då kroppen kanske är märkt av det.
– Det får vi ta sedan i så fall. Jag kunde inte bry mig mindre om det just nu.
Är det inte svårt att motivera sig när man spelar i ett lag som knappt har någon publik?
– Man får ingen hjälp med adrenalinet som en stor folksamling kan ge, man måste lösa det själv. Jag kanske tar en duell tidigt för att få upp adrenalinet, en forward måste kanske ta ett tidigt avslut. Bara för att få igång det som driver en.
»Vi har en bra blandning av djävlar och änglar.«
Finns det några fördelar med att inte ha en större publik i ryggen?
– Jag har spelat i större lag också och personligen gillar jag pressen som det kommer med. Jag triggades alltid av tanken på att folk på läktaren skulle kunna gå till jobbet nästa dag och driva med kollegorna för att favoritlaget vunnit. Så är det ju inte i Utsikten. Men en fördel är att man kan spela avslappnat. Bosko har varit duktig på att få ut max av alla spelare.
Kan det bli att man spelar mer för varandra i laget när det inte finns någon massa som driver på?
– Det tror jag verkligen, där har du något. Utsikten är en liten förening utan mycket folk på matcherna. Då blir det otroligt viktigt att vi spelare har ett starkt band mellan oss. Det blir vi mot världen. Alla vill att vi ska torska. »Lilla ›Kiken‹, vad fan har de här att göra?«
Hur uttrycker sig bandet mellan er spelare i Utsikten?
– Det är svårt att förklara för folk som inte håller på med det här. Det är den dagliga verksamheten, att vinna och förlora ihop. Känslan av att man är beredd att blöda och spy för några man bara känt i några månader. Vänskapen. Tugget i omklädningsrummet. Jo, det är nog definitivt viktigare med sådana saker i en mindre klubb.
Alexander Faltsetas beskriver Superettan som en »jämn och lite konstig serie«. En serie där ett lag som spelade allsvenskt säsongen före kan åka rätt ur. Och där en nykomling plötsligt kan hugga i toppen om laget får självförtroende.
– Jag har känt i många matcher att de som vill mest drar det sista strået, säger Faltsetas. De som tar flest löpmeter och kämpar hårdast. Därför blir det väldigt viktigt med pådrivare i laget.
Som du?
– Vi har flera. Vi har Erik Westermark som har tre lungor och springer 1,4 mil i varje match. Överhudtaget är vi bra på att driva på varandra. Jag skulle säga att vi har en bra blandning av djävlar och änglar.
Många är nog förvånade över att Utsikten leder Superettan och snart kan vara i Allsvenskan. Är du?
– Om jag är förvånad eller inte tycker jag är en ickefråga, men jag hade inte gått till Utsikten om jag inte trodde på laget. Samtidigt är det sjukt viktigt att vi är ödmjuka nu. En tredjedel av serien är spelad och vi har plockat rätt många poäng. Bra. Men vi har inte uppnått något än.
Att många knappast vill se ett lag som spelar inför några hundra åskådare i Allsvenskan – använder ni det som drivmedel?
– Definitivt. När ingen tror på en vill man bevisa att man är något. Så har det i och för sig varit i hela min karriär. Det är inte många som har trott på mig.
När då?
– Hela tiden. Många har trott: »Han kan bara springa, han kan inte ens göra tre på foten.« Jag har nog alltid haft det som drivmedel.
Hur många kan du göra på foten?
– Några hundra i alla fall. Men skriv gärna några tusen.
