Getingsommar

Skärmen några decimeter från Leo Bengtssons solbrända ansikte blinkar i gult, grönt, rött, lila, vitt och två nyanser av blått. Med blicken fäst i läsplattan och på glasklar stockholmska frågar han Alexander Jeremejeff, som sitter snett bakom honom i snabbtågets vagn sju:

– Vet du vilken som är otrolig, »Jerre«? Den här soup monkeyn. Guldapan är det bara att släppa. Kör mörk riddare och apan som kommer efter, för den skjuter på de svarta bloonsen.

– Den gör det?! svarar Jeremejeff utan att flytta fokus från sin mobilskärm där samma färgsprakande oreda pågår. Bra. Jävligt bra, Leo. Men kolla, jag är redan uppe på 60.

De sitter på ett tåg från Göteborg till Stockholm och spelar Bloons Tower Defence 6. Spelet går ut på att bygga upp försvarstorn med olika typer av apor för att kunna spränga fiendens ballonger. För en oinvigd är det omöjligt att hänga med i de två elitfotbollsspelarnas dialog.

– Glöm inte, Leo: prickskytten.

– Vreeeedens avatar! 45 000 på druiden!

– Jag har också smällt upp en till liten superapa. Nu har jag två såna.

– Du lever ditt bästa liv, Jerre.

Anfallarens göteborgska blir ännu kraftigare i takt med att fler superapor samlas.

– Det klickar på här pengamässigt, deeet kan jag säga te dig. Å så sätter vi in en sån här liten buse som gör att han får större räckvidd.

– Lilla, lilla druiden.

– Det är något i hästlängder, det här, Leo. Så här rustad har jag aldrig varit.

Allting verkar gå Alexander Jeremejeffs väg just nu. Tio mål under den allsvenska våren är dubbelt så många som någon annan spelare har gjort. Anfallarens målform är en stor anledning till att den Häckentrupp som nu sitter utspridd på ett SJ-tåg gör det som allsvenska serieledare.

»Där låg Alexander Jeremejeff och undrade vad de tänkte om honom, en ensamt solbadande 28-årig man på midsommarafton.«

De tre restimmarna »handlar bara om överlevnad«, som mittbacken Johan Hammar uttrycker det. Tid ska dö. I Hammars fall innebär det att bevittna hundratals ballonger sprängas på Leo Bengtssons skärm. Längre bak i den kvalmiga vagnen fastnar islänningen Valgeir Lunddal Friðriksson i Breaking Bad, i en annan del av tåget sitter lagets norske huvudtränare Per-Mathias Høgmo och jobbar vid sin dator. Hans två assisterande tränare Martin Foyston och Jesper Ljung ser ut att ha somnat, liksom målvaktstränaren Christoffer »Krickan« Källqvist och flera av spelarna.

Inte för att det blev något blött midsommarfirande i går. Bara avstängde målvakten Peter Abrahamsson och hälskadade mittfältaren Erik Friberg kunde unna sig ett par nubbar när de samlade sina familjer hemma hos Friberg. Även Leo Bengtsson, som har sin familj och de flesta av sina vänner hemma i Stockholm, var inbjuden. På annat håll förlorade Johan Hammar mot lagkamraten Tobias Carlsson i den drös av flerfamiljslekar han planerat hemma i Lerum, och godast stämning blev det som vanligt när hans nykomponerade spellista med enbart svenska låtar slumpade fram Lasse Berghagens En kväll i juni.

En märkligare midsommareftermiddag hade Alexander Jeremejeff, vars fru och dotter befinner sig i Kroatien. Efter lagets förmiddagsträning på Gothia Park Academy körde han ensam ut till en badplats i Torslanda i tron att få vara just själv. Men det var »säkert 300 pers« på bryggan. Massvis med barnfamiljer ägnade sig åt högmäld dans runt en stång till ljudet av en trubadurs hurtiga gitarrspelande. Där låg Alexander Jeremejeff och undrade vad de tänkte om honom, en ensamt solbadande 28-årig man på midsommarafton. Ingen verkade i alla fall känna igen honom som den allsvenska skytteligaledare han är.

Inte heller nu, klockan 15.00 på tåget mot huvudstaden, är det särskilt många medresenärer som ser åt serieledarna i Häckenmundering som om exakt 24 timmar ska möta tabelltrean Hammarby inför drygt 20 000 åskådare. En bortamatch som inte bara är årets kanske varmaste och svåraste, utan också en av de viktigaste i föreningens 82-åriga historia.

 

Efter tre veckors speluppehåll ska klubben från Hisingen försöka bygga vidare på sin bästa allsvenska start någonsin. Visserligen har de bara spelat 21 säsonger i Allsvenskan – betydligt färre än samtliga konkurrenter i toppen av tabellen. Bästa placeringen hittills: andraplatsen 2012. Det året tog Häcken 19 poäng på de inledande tio omgångarna, att jämföra med de 23 som laget nu toppar tabellen med. Häcken ledde till och med 2012-serien med tre matcher kvar, men en förlust mot Kalmar FF och ett kryss mot AIK förstärkte bilden av att Hisingsklubben vek ner sig när det verkligen gällde.

Sedan dess har de samlat på sig två cuptitlar och byggt upp en större organisation och ekonomi, och har i dag svensk fotbolls tredje största egna kapital. Men en allsvensk guldstrid är något annat. Frågan är om deras spelare och ledare pallar trycket den här gången.

 

Under kommande veckor kan många saker inträffa som påverkar Häckens möjligheter till fortsatt topplacering. Snart öppnar det svenska övergångsfönstret, och de flesta internationella klubbar kan värva ännu tidigare. Efter lagets succévår är intresset från potentiella köpare ovanligt stort, och klubbledningen har medvetet byggt en trupp som är mer utvecklings- och säljbar än tidigare. Häcken har det så pass gott ställt att Erik Friberg, en av de mer rutinerade och meriterade i laget, kan bänkas. Och vill bara lagkaptenen Samuel Gustafsons tvillingbror Simon flytta hem har klubben pengar till det.

När sportchefen Martin Ericsson i måndags återvände till kontoret efter en semestervecka på Cypern deltog han i ett webb-TV-program om »silly season«. I 24 minuter pepprade Sportbladets reportrar honom med snäva frågor om det tilltagande utlandsintresset för Alexander Jeremejeff, om möjliga värvningar av Hosam Aiesh och Tobias Sana, om en eventuell återkomst för klubbens tidigare skyttekung Waris Majeed och om vem sportchefens »realistiska drömvärvning« är i sommar. På sansat dalmål förklarade Martin Ericsson att han utgår ifrån att Jeremejeff stannar säsongen ut, att både Aiesh och Sana är fina spelare men att konkurrensen på deras positioner redan är stor, att Waris ständigt är aktuell och att drömvärvningen vore Häckenfostrade Simon Gustafson som snart står utan kontrakt i Nederländerna.

Martin Ericsson lade på zoomsamtalet och lyssnade till journalisternas summering: »Han sa mer eller mindre att om Häcken får chansen tar de Simon Gustafson direkt.« Sportchefen log, fällde ner laptopskärmen och sade:

– Där fick de något att skriva om.

Trots att kommentaren var lättsamt menad innehöll den också en del allvar. Häcken vill nå ut till fler, bli mer omtalade. För trots att supporterskaran har ökat snabbt de senaste åren rör klubben sällan upp några stora känslor bortanför Hisingen. I en toppstrid där övriga lag är stora klubbar med mycket publik spelar Häcken mest rollen som irriterande getingar.

Senare under måndagen såg Martin Ericsson laget träningsspela mot Örgryte IS inför några hundra åskådare på Hjällbovallen i Angered. Som Ericssons närmsta kollega, chefsscouten Hampus Andersson, konstaterade medan han 20 minuter före träningsmatchens avspark irrade runt på Bauhaus i jakt på ledlampor och magnetlister till sin dusch: om IFK Göteborg hade toppat Allsvenskan och mött Örgryte i ett genrepsderby inför omstarten hade matchen inte kunnat spelas på lilla Hjällbovallen.

 

Efter att ha checkat in på hotellet vid centralstationen i Stockholm äter Häckens spelare pasta med köttfärssås i hotellrestaurangen. Alexander Jeremejeff, Johan Hammar och reservmålvakten Jonathan Rasheed, som på grund av Abrahamssons avstängning lär få starta sin första allsvenska match i år, dröjer sig kvar och diskuterar kryptovalutor. Sedan bestämmer de sig för att sträcka på benen i kvällssolen. Det blir ingen lång promenad. Trion går Vasagatan upp, köper kaffe på 7-Eleven, sedan tillbaka.

Hotellhissen stannar på våning fem. Hammar och Jeremejeff brukar inte dela rum, men eftersom båda saknar sina sedvanliga parhästar (Peter Abrahamsson respektive Erik Friberg) blev det en naturlig lösning.

Båda spelarnas fötter sticker ut från sängens nedre kortsida när de lägger sig raklånga på sina överkast. Jeremejeff knäpper igång TV:n.

– Jennifer Aniston i sin prime, recenserar Hammar när en minst tio år gammal film går igång.

För ett år sedan återvände de från sina sommarsemestrar som allsvenska jumbos. Nog hade Jeremejeff gjort en del mål under våren, men han kände en stor frustration som bara växte när Häcken kämpade för att hänga sig kvar. Dels över att hans höft och ljumskar aldrig slutade jävlas med honom, dels över att varken han eller laget kom in i något flyt.

Efter det räddade allsvenska kontraktet kunde Per-Mathias Høgmo påbörja det »utvecklingsarbete« som han anställdes för att göra.

– »PM« har en väldigt filosofisk sida, säger Jeremejeff.

– Han nämner ordet »utveckling« hela tiden, fyller Hammar i.

– Bara det. Resultat? Ja, det är kul att det går bra nu, för det är ett bevis på att metodiken funkar, men vi kan också utvecklas i allt.

Jeremejeff funderar i några sekunder.

– Vad är det han säger? Ejer… det är något norskt ord han säger hela tiden. Ejerskap, va? Att man ska äga sin egen utveckling.

– Exakt, säger Hammar. Och när han pratar om det hela tiden … till slut sätter det sig. Man känner att man börjar tänka så själv.

– Och prata sinsemellan. Det är en ganska go känsla faktiskt, att komma in i det tänket och nörda ner sig i smådetaljer med varandra utan att det känns krystat.

Hammar ler.

– Han älskar ju dig också. Nämner alltid dig som positivt exempel.

– Han har inget val, svarar Jeremejeff lättsamt. Annars är nog Jordi den största skillnaden mot i fjol. Jordi är enorm faktiskt.

Jordi [González] är den spanske fystränaren som Høgmo anställde i vintras. Hammar och Jeremejeff känner sig båda bättre denna säsong. Det visar också statistiken: exempelvis kan spelarna göra fler maxlöpningar i matcherna, och de drabbas av betydligt färre skador. Inte för att de tränar mindre, utan för att de tränar mer genomtänkt. 

– Tidigare hade vi inget gemensamt innan och efter träningar, säger Hammar. Inga aktiveringsprogram på gymmet som vi har nu. Vissa gick bara direkt ut på planen och körde. Det var vad man var van vid. Allt har blivit mer professionellt och noggrant, och Jordi är duktig på att förklara meningen med allt vi gör.

»När de går ut på Tele2 och det är över 20 000 personer är de helt utlämnade till sig själva. Man kan coacha minimalt.«

En annan sak som spelarna har fått vänja sig vid är att sällan ha ledigt. De har gått från två dagars ledighet efter match till en. Det är en del i tränarnas försök att förändra mentaliteten i truppen. Den var lite för bekväm, upplevde de.

Efter lagets gemensamma kvällsmat i hotellrestaurangen berättar Per-Mathias Høgmo att han i dag upplever en stor skillnad på vad spelarna känner sig bekväma med.

– Det vi har fått nu är att spelarna diskuterar fotboll, säger han. Det var för lite involvering tidigare. Det är ett av mina tre i:n som jag leder efter. De andra två är innovation, som innefattas av utveckling, och inspiration. I det ligger att bli sedd, vi blir motiverade av att se och höja varandra.

Klockan är 22.21 när Høgmo går mot sitt hotellrum. Han fortsätter att prata involvering i hissen.

– Målet är att spelarna själva ska driva snacket, och dit börjar de komma nu. När de går ut på Tele2 och det är över 20 000 personer är de helt utlämnade till sig själva. Man kan coacha minimalt. Så att få till den där dagliga spelardiskussionen i träning, match och vardag – det är vad allt handlar om.

»Han är ju värd 150 miljoner, då kan man inte gå runt och bära mannekänger.«

 

Fler än en gång under den gångna träningsveckan lovordade Høgmo sättet som just Alexander Jeremejeff har tagit ejerskap över sin egen utveckling. Inför ett ledarmöte på Gothia Park Academy i torsdags nämnde tränaren ordet »guldstandard« när han pratade om anfallarens nyfikenhet och intresse för att diskutera detaljer.

– Och varför blir han så nyfiken? undrade tränaren retoriskt. Jo, det är genom att vi stimulerar honom till att lära sig. Allt vi gör på olika sätt för att motivera och få dem att ta ejerskap över sin utveckling … det är bra, det är väldigt bra.

Norrmannen såg på sina tränarkollegor i tränarrummet och mötte deras blickar med en nickning. Han ville att de skulle känna sig stolta över jobbet de lagt ner för att hjälpa spelarna.

Den motorcykelintresserade målvaktstränaren Krickan lufsade in i rummet.

– Nämen, här har vi ju Hells Angels ledare, sade Høgmo och skrattade.

Senare den eftermiddagen tränade laget yoga. Det har de gjort en timme i veckan sedan i vintras och yogan är en del av den mentala (eller för att använda ett Jeremejeff-ordval: »filosofiska«) fokusering som utgör en viktig del av Høgmos ledarskap. Enligt honom får yogan spelarna att vara mer närvarande och påkopplade på fotbollsplanen. Dessutom frodar den deras gemenskap.

Efter avslutat yogapass i torsdags sade Samuel Gustafson med ett leende: 

– Här är hemligheten bakom serieledningen. 

Men inte alla spelare var lika övertygade om yogaprocedurens förträfflighet. Mittfältaren Alexander Faltsetas kände att hela grejen gick för långsamt. 

– Sedan har ju jag lite damp också och vill helst att det ska hända grejer hela tiden, förklarade han.

Taktiskt har tränarna under veckan lagt vikt vid att hitta så stora ytor som möjligt i speluppbyggnaden. De enades tidigt om att möta Hammarby med den offensiva inställning som har fört dem upp i serietopp. På ett morgonmöte med spelarna betonade både Høgmo och hans engelske assisterande tränare Martin Foyston att även om de måste vara mentalt förberedda på att Hammarby kommer att ha mycket bollinnehav så skulle utgångspunkten vara att »spela vårt eget spel«, där både kontrollerade passningar och rappt omställningsspel ingår. För vad skulle bli konsekvensen av Hammarbys eventuella spelövertag? Jo, att Häcken kunde få stora ytor att löpa in i när de erövrade bollen, inte minst genom att med sina en-mot-en-starka yttermittfältare och överlappande ytterbackar skapa offensiva övertag mot Hammarbys anfallsinriktade ytterbackar. Och var det något som stack ut i Häckens anfallsspel under vårens tio matcher var det just kontringseffektiviteten.

»Under veckan kände tränarteamet en oro för två tredjedelar av det centrala mittfält som var en nyckelfaktor till vårens prestationer.«

En del av förberedelserna fokuserades också på detaljer i presspelet för att så ofta som möjligt hindra Hammarbys två »åttor«, de bollskickliga och poängfarliga mittfältarna Nahir Besara och Darijan Bojanic, från att få bollen mellan Häckens mittfält och försvar. Det skulle uppnås genom att »låsa in dem« redan i deras speluppbyggnad, delvis genom att vinkla sin höga press mot den av Hammarbys försvarare som de ansåg var mest förutsägbar med bollen vid fötterna.

Men all uppladdning har inte varit självklar. Under veckan kände tränarteamet en oro för två tredjedelar av det centrala mittfält som var en nyckelfaktor till vårens prestationer. Gustav Berggren klev av måndagens träningsmatch mot Örgryte efter en halvtimme med höftproblem, och Samuel Gustafson stod helt och hållet över på grund av en känning i låret.

Berggren blev spelklar till söndagens match redan efter onsdagsträningen, men så sent som på lördagens träning var Gustafson osäker på om han kunde spela mot Hammarby. 27-åringen haltade av träningens tvåmålsspel där unga mötte gamla och konstaterade för fysioterapeuten Kasper Jörhall att det »drog« i lårets insida vid varje sidledsförflyttning och att han tänkte på det vid varje passning, en ständig oro för att skada sig som dessutom fick honom att sova dåligt om nätterna.

Lagets 19-årige ivorian Romeo Amane förberedde sig för att rycka in. Och det är ingen talanglös ersättare. Efter en träning fick Romeo ansvar för att bära in en gul frisparksdocka i materialrummet, men innan han hann lyfta upp det tunga träningsverktyget gjorde Peter Abrahamsson det åt honom. När den assisterande tränaren Jesper Ljung såg undrande på målvakten svarade Abrahamsson: 

– Jag hjälper Romeo. Han är ju värd 150 miljoner, då kan man inte gå runt och bära mannekänger. 

Men trots Romeos potential och värde skulle det ändå ha sina nackdelar att spela en 19-åring som tidigare gjort fem allsvenska insatser i en toppmatch borta mot Hammarby istället för sin beprövade lagkapten.

Till slut bestämde sig Samuel Gustafson: det var bara att köra och lida.

 

De flesta av spelarna har redan avverkat sin hotellfrukost när Johan Hammar vänder sig mot det bord som den assisterande tränaren Jesper Ljung, analytikern Mario Chavez och fysioterapeuten Kasper Jörhall äter vid. Det är matchdag, och Hammar har lyckats luska fram motståndarnas startelva.

– Deras backlinje och mittfält är de förväntade, meddelar mittbacken. Men i anfallet: Ludwigson, Trawally och Collander. Ingen Selmani.

Ledarna betraktar honom. Jesper Ljung funderar i ett par sekunder och nickar.

– Ha. Bra.

Hammar ler brett och knycker till med huvudet.

– Äh. Du kan swisha mig sen.

Efter frukosten vid niotiden tar spelarna hissen upp till sina respektive rum. Vissa sover i ytterligare någon timme. Under tiden samlas ledarna i en konferenslokal som påminner om en mindre biosalong. De går igenom logistiken, startelvan och de planerade bytena. De enas också om att korrigera promenadsträckan som spelarna ska gå före lunch för att hålla dem undan solen. Det är 25 grader ute och temperaturen väntas stiga till betydligt mer under dagen. Det sista beslutet ledargruppen fattar är att skita i att använda headset när fysio-Kasper hanterar spelarskador ute på planen, tekniken funkar ändå aldrig under matcher med mycket publik. I stället ska de använda sina mobiler och trådlösa hörlurar.

– Bra, då ses vi ute i entrén om en timme, avslutar Høgmo.

Målvaktstränaren Krickan reser sig ur sin biostol.

– Nämen, här har vi ju Hells Angels ledare, säger Høgmo och skrattar.

En kort, skuggrik promenad till Stockholms stadshus senare samlar ledarna laget i biosalongen för ett sista matchförberedande möte. Høgmo inleder med en påminnelse:

– Vi är ute efter en bra prestation individuellt och kollektivt, att göra en insats som vi kan vara stolta över. Mentalt vet vi att den här matchen, den kan vi vända till vår fördel när som helst. Den kvaliteten har vi i laget.

Därefter lämnar han över till sin assisterande. Jesper Ljung repeterar strategin för fasta situationer, som var en svaghet för Häcken under våren. Inga taktiska speldetaljer nu, det kan få spelarna att känna att ledarna inte litar på dem, utan bara rollerna och rörelsemönstren vid hörnor och frisparkar.

– Hörnor slår de gärna kort, så där behöver vi vara vakna, inleder Jesper och påminner om vilka som ska pressa ute vid hörnflaggorna.

Sedan visar han på storbildsskärmen hur Hammarby brukar attackera i hög hastighet genom motståndarens försvarslinje vid sina frisparkar. Gustav Ludwigson har gjort fler än ett mål på det viset i år, så det får inte komma som en överraskning. Däremot ser Jesper gärna att Häcken själva överraskar Hammarby med aggressiva löpningar in bakom motståndarnas försvarslinje. De har tränat in några varianter under veckan.

– Vi har inte skapat tillräckligt mycket på våra offensiva frisparkar och hörnor och det är mest för att vi inte genomfört löpen, säger Jesper. Ös på hela vägen nu! Något mer, Per-Mathias?

– Nej, det här är jättebra, »Jeppe«, säger Høgmo. 

Han höjer rösten medan han flyttar blicken från spelare till spelare. 

– Ta följande utmaning nu: Vi har jobbat igenom detta, så nu handlar det om genomföringskraft. I varje situation! Om ni står i zon, om ni tar en frispark, om ni hugger på en retur – varje enskilt utförande.

Høgmo byter plötsligt från svensk-norska till engelska när han fullföljer sitt brandtal.

– Låt oss nu, när vi samlas igen nästa vecka, se till att vi har plusstatistik på fasta. Och i matchen – ha ett offensivt tankesätt! Jag vill att Valgeir och Oscar ser till att komma två mot en så ofta som möjligt, och samma sak på vänsterkanten med Kristoffer och Leo. Vi är bättre tränade än dem, visa det med en positiv attityd i dag!

Tränaren andas ut. Hans blick vandrar fortfarande mellan spelarnas ansikten.

– Så, dags för quiz.

Att fysio-Kasper avslutar matchdagsmötet med en lättsam frågesport är en viktig rutin. Oftast handlar hans frågor om staden som laget vid tillfället besöker, men i dag är ämnena spretiga: offsideregeln, Vasaskeppet, Shakespeare, VM 1958, midsommarmat, Kennedy Bakircioglu, ölbryggning, Palmemordet och Häckens damlag. Vinnare för tredje bortaresan i rad blir lagets assisterande tränare Martin Foyston.

 

Två timmar före matchstart parkerar en helvit buss utanför hotellets entré. Ut ur framdörren och in i lobbyn valsar en äldre man iförd vit skjorta och bred slips. Han finner fyra kostymklädda män i en fåtöljgrupp och frågar om det är någon av dem som ska till Tele2 Arena. De nickar.

– Vad är ni för gäng? undrar busschauffören. 

– BK Häcken, svarar Martin Ericsson.

– Va?

Sportchefen tittar förvirrat på chauffören.

– Eller … vad vi är för gäng?

– Ja.

– Några fotbollsspelare, en sportchef, klubbchef, ekonomiansvarig, en kommunikatör och någon till.

Erik Friberg har också anlänt. Han körde upp från Göteborg i går för att midsommarfira lite till med några vänner. Medan Friberg ser sina hörlursbeprydda lagkamrater stiga på bussen under tystnad passerar två män i 30-årsåldern som bär Hammarbytröjor. De betraktar Häckenspelarna utan att säga något. Busschauffören ser inte männens grönvita klädsel utan är i full färd med att fråga Friberg:

– Vilka är det ni möter, Djurgården eller Hammarby?

– Hammarby, svarar Friberg.

– Jag håller på ett annat Göteborgslag i och för sig, jag håller på IFK Göteborg, men jag hoppas att det går bra för de andra Göteborgslagen. Så jag håller på er!

 

Introriffet i Eye of the Tiger får Johan Hammar att rycka till vid sin plats i omklädningsrummet på Tele2 Arena.

– Oj! Den blir man ändå glad av.

Han ler tvärs över rummet mot lagkamraten Oscar Uddenäs. 19-åringen ansvarar i dag för musiken som strömmar på hög volym från en stor bärbar Marshallhögtalare placerad ovanpå ett kylskåp. Uddenäs nickar i takt till trumslagen och ler tillbaka mot Hammar med stängd mun.

Det återstår 78 minuter till avspark. Ytterligare tre spelare lutar sina ryggar mot de gulsvarta matchtröjor som hänger från galgar längs med väggarna. I övrigt är de avlånga bänkarna tomma. Mellan dem trampar Alexander Jeremejeff långsamt på en spinningcykel. Anfallaren har vita hörlurssnäckor i öronen och håller sin mobil i horisontellt läge framför sig.

Trängre är det i ett mindre rum en bit bort, där spelare på gröna träningsmattor och under övervakning av fystränaren Jordi aktiverar sina kroppar. På en massagebrits intill dem virar fysio-Kasper en bandagelinda runt Ibrahim Sadiqs ena fot.

I en annan del av lokalen visar låsmekanismen på fyra av fem toalettbås rött. I duschrummet står mittfältsduon Samuel Gustafson och Mikkel Rygaard med varsitt gummiband runt anklarna. De töjer åt olika riktningar och pratar med låga röster.

På en kal vägg utanför duschrummet har någon av ledarna tejpat upp femton A4-ark som påminner spelarna om hur de ska positionera sig och agera vid fasta situationer. Gustav Berggren ögnar igenom de offensiva frisparksvarianter som laget har tränat på i veckan. Han får sällskap av Leo Bengtsson. Samtidigt går Madonna upp i refräng.

– When you call my name, it’s like a little prayer, sjunger Leo falskt medan han dubbelkollar vilken straffområdesyta han ska löpa in i när Häcken får frispark centralt på Hammarbys planhalva.

Det är 30 grader därute, solen ligger på mot avbytarbåsen och dit når få brisar. Ändå är Per-Mathias Høgmo klädd i helsvart. Iförd t-shirt, kostymbyxor och låga klackskor spatserar Häckentränaren långsamt över omklädningsrummets gråa gummigolv. Han stöttar hakan mot tummen och sätter pekfingret mot läpparna. Då och då klappar han om någon av sina spelare, viskar ord i deras öron.

»Lita på att vi är tillräckligt bra, gubbar, för det är vi, säger han. Hundra procent nu! Inget jävla tvivel.«

Med 42 minuter till avspark slår Høgmo ihop sina handflator för att påkalla spelarnas uppmärksamhet. De har precis snörat på sig sina fotbollsskor.

– Allt lugnt, Jordi? frågar Høgmo sin kollega. Bra, då går vi ut, gutter, och så vänjer vi oss vid underlaget. Lite korta, lite långa…

Spelarna går ut för att värma upp på konstgräsmattan som Jeremejeff häromdagen kallade för en »asfaltsplan« och lämnar sin skadade lagkapten Erik Friberg ensam kvar.

– Jag är så jävla nervös, säger Friberg och skakar sitt huvud. I vanliga fall är jag i alla fall med på bänken och fokuserar på förberedelserna, nu kan jag inte göra ett piss. Det är ett helvete.

Martin Foyston kommer leende ut ur ett av toabåsen.

– Vet du vad den lukten innebär? frågar den assisterande tränaren och pekar mot båsen som omges av en avgrundsstank. Att spelarna är redo för strid. Det är ett vetenskapligt faktum. När kroppen förbereder sig för att kämpa för överlevnad vill den göra sig av med allt den inte behöver. Så den lukten är ett gott tecken.

När spelarna återvänder från uppvärmningen och trär matchtröjor över sina huvuden är det 15 minuter till avspark och arenans läktare börjar fyllas. Inga publikljud når hit.

Samuel Gustafson för vänsterhanden genom en regnbågsfärgad lagkaptensbindel.

– Lita på att vi är tillräckligt bra, gubbar, för det är vi, säger han. Hundra procent nu! Inget jävla tvivel.

 

Under tystnad gör sig spelarna matchklara. Even Hovland drar ner byxorna halvvägs över rumpan och smörjer in sina höfter, lår och knän med vaselin för att kunna glida bättre och slippa brännsår vid glidtacklingar – ett knep mittbacken kom på under sin tid i Norge där konstgräsplanerna är ännu fler.

– Checka det sista på fasta, boys! ropar Jesper Ljung. Inga frågor. Våga straffa dem på fasta, stick ut hakan, kör varianter, våga!

Sedan trappas laddningen upp. Spelarna och ledarna gör high-fives och kramar varandra, yttrar peppande ord som »kom igen nu, gubben« och »kör vi i dag«.

Med sju minuter kvar ber Høgmo alla att sätta sig ner.

– Yes, inleder han lugnt. Först och främst: gå ut och vinn de första duellerna. Lägg in den på Oscar och Leo som ligger på rulle bakom, så får vi tryck på dem i starten. Inga dumma frisparkar nu, låt dem bli stressade och ta frisparkar, så tar vi det därifrån. Okej? Yes!

En ringklocka aviserar gällt att laget snart behöver infinna sig i spelartunneln för inmarsch. Samtidigt samlar alla spelare och ledare ihop sig i en tajt cirkel. De håller varandra om ryggen. Krickan lutar sig fram, och med en djup basstämma öser han rytmiskt ur sig en motivationsharang. Styrkan sitter mer i röstkraften än i innehållet.

– Okej, boys, omstart, jävla skönt, här är en match att börja med, vi har satt oss i en jävla bra sits här, och vi vet vad det beror på – det är ett jäääävla jobb!

För varje stavelse eskalerar Krickan i tonläge. Nu vrålar han bara rakt ut.

– Så nu går vi ut, vi spelar vårat spel, tillsammaaaans!

Krickans peptalk får önskad effekt. Spelarnas adrenalin pumpar, de applåderar hårt och ropar »Jaaaaa!« innan de studsar ut i spelartunneln.

 

Precis som Høgmo ville inleder Häcken piggt. Spelarna vinner duellerna och trycker ner hemmalagets försvarslinje. Under de första fyra minuterna rör Hammarbys spelare knappt bollen.

Men efter tio minuter händer något. Genom en allt högre press och några enkla bolltapp från Häckens spelare kopplar Hammarby grepp om bollinnehavet och når allt bättre avslutslägen. Mittbackarna Johan Hammar och Even Hovland sliter hårt i straffområdet när de vitklädda attackerar, ofta via kanterna och ibland centralt när Besara och Bojanic får bollen i de »fickor« som Häcken tränat på att skydda i veckan. Hammar rensar. Hovland blockar. Hammar rensar igen.

Per-Mathias Høgmo blir alltmer frustrerad i solen när spelarna stressat skickar undan bollen och inte lyckas med varken den speluppbyggnad eller press som de vill. Å andra sidan lyckas inte Hammarby komma till några riktigt farliga målchanser. Efter 45 minuter har hemmalaget inte skjutit ett enda skott på mål. Ställningen är alltjämt 0–0.

I halvtidspausen pratar tränarna om att anfalla mer på högerkanten. Sättet som Hammarby styr sin press på skapar större ytor där, och eftersom deras nye vänsterytter Bubacarr Trawally är ovan vid hur de pressar finns trevliga ytor att komma åt bakom honom. Lyckas Häcken spela sig förbi Hammarbys första press på den sidan kan Oscar Uddenäs och högerbacken Tomas Totland, som byts in inför andra halvlek, få stort övertag i omställningarna.

Taktiken ger utdelning. När Uddenäs och Gustav Berggren i den 58:e minuten väggspelar på högerkanten och överlappande Totland spelar fram Alexander Jeremejeff till 1–0 blir Høgmo och hans ledarstab inte bara glada över att de leder matchen, utan ännu nöjdare med att det går till på precis det sätt som de för det första har tränat på sedan i vintras, för det andra betonat under den senaste träningsveckan och för det tredje påminde om i halvtid.

Belöningen ger laget energi. Tre minuter senare gör Mikkel Rygaard 2–0, återigen genom ett snabbt anfall längs med högersidan. En tremålsledning är inte långt borta efter ytterligare en kontring som tar fart bakom motståndarnas vänsterback.

De kommande 20 minuterna försöker Hammarby höja sin intensitet för att komma in i Häckens straffområde. Hörnor, inspel och skottförsök rensas undan. Bortalagets spelare lugnar ner bolltempot och skapar fler omställningslägen. Deras egen känsla är att de har kontroll på matchen.

I den 79:e minuten misslyckas Johan Hammar med en suldragning som siste man. Inbytte Astrit Selmani hugger direkt, men Hammar hinner blockera avslutet.

Tre minuter senare är det istället ett annat misstag som leder till reducering. På en hörna från vänster lämnar Jonathan Rasheed sitt mål för att boxa undan bollen, men målvaktens knytnäve träffar inget annat än luft. Därbakom nickar Trawally in 1–2 i öppet mål.

Målet ger hemmapubliken vittring. Rasheed kan känna vinddraget i nacken när Hammarbys supportrar manar på sina spelare. Några minuter senare gör de 2–2 på en kort hörna. Någon plusstatistik på fasta situationer blir det inte för Häcken, och det oavgjorda resultatet känns mer som en förlust än en fin poäng i årets svettigaste bortamatch.

 

Rasheed är först in i omklädningsrummet. Han kastar sina målvaktshandskar i golvet och muttrar könsord. Materialförvaltaren Kjell-Ove Johansson, alltid kallad »Koj«, försöker muntra upp honom.

– Bra jobbat, Rash.

– Nej, för fan. Den ska jag inte släppa.

Fler spelare med nedslagna blickar anländer. Koj rullar in en kundvagn full av pizzakartonger. Høgmo kliver in genom dörröppningen.

– Upp med huvudet, gutter! ropar han och går varvet runt för att skaka hand med alla spelare.

Mest är de tysta, men efter ett tag börjar spelarna diskutera matchhändelser, motståndares tjuvnyp och publikens volym.

– Vilket jävla tryck de fick efter 2–1, säger Oscar Uddenäs och gör stora ögon.

Hammar sätter sig mitt på golvet och placerar en ispåse över fotleden. Høgmo tittar ner på honom.

– Vilken soloräd du gjorde, säger tränaren och syftar på mittbackens misslyckade suldragning som höll på att kosta laget ett mål.

Hammar flinar.

– Ja, den var inte bra, du. Tur att han inte gjorde mål där, då hade jag nog dödat mig själv.

Høgmo skrattar.

 

En och en halv timme senare lufsar Häckens spelare och ledare genom Stockholms centralstation. Medan de väntar på tåget hem till Göteborg köper de glass, godis och Vitamin well. I vänthallen står två tonåringar, en av dem med årets Häckentröja på överkroppen. De beskådar spelarna på några meters avstånd.

Jonathan Rasheed går fram till dem med pizzakartongen som han bar med sig på bussen från Tele2. »Kebab« har någon skrivit på den med en spritpenna.

– Vill ni ha pizza? frågar målvakten.

– På riktigt?! svarar den av killarna som bär gulsvarta färger. Ni ska inte ha?

– Vi har redan ätit, ska inte ha mer. Ta!

– Tack så jättemycket! Och bra spelat i dag.

Rasheed drar in luft mellan sina stängda tandrader när han tänker på sitt misstag.

– Njaaaa, svarar han. Borde inte ha släppt den.

– Men ni leder fortfarande i alla fall, peppar supportern.

– Det är så man får se det.

När spelarna stiger på tåget åker kortleken fram direkt vid fyrasätet. Uddenäs, Koj, Rasheed och Even inleder en omgång plump. Krickan skriver ett chattmeddelande i sin mobil medan han sänker sin stora kropp i ett tågsäte.

– Nämen, här har vi ju Hells Angels ledare, säger Høgmo och skrattar.

Isländske Valgeir klickar igång Breaking Bad på mobilen och norske Lars Olden Larsen (kallad »Lars-Lars«) börjar läsa Diamant Salihus Tills alla dör som han köpte på centralen.

»Vi slår bort så enkla passningar, det är nästan så att det gick lite för bra första fem, tio.«

Samuel Gustafson och Mikkel Rygaard tittar på matchen som de precis spelade. Mittfältsduon har blivit nära vänner under det halvår som Rygaard tillhört klubben. Enligt tränarna är personkemin ingen slump, de har medvetet försökt få spelare som gynnas av ett nära samspel på planen att trivas ihop vid sidan av. I sommar ska Mikkels flickvän, som är gammal tävlingssimmerska, hjälpa Samuel att förbättra simtekniken. Förra året fastnade han nämligen för ett nytt intresse: att simma i sjöar. Hav går tydligen också bra, för Samuel hävdar att han redan har simmat »Rhodos runt«. 

Nu rullar den första halvleken framför Samuels och Mikkels ögon. De ser hur laget fastnar i Hammarbys press och hur de stressat slår undan bollen utan tanke. När någon av dem noterar en detalj som de kan lära sig av pratar de igenom den. Mycket handlar om att skapa mer tid med bollen för både dem själva och lagkamraterna, att spana efter öppna ytor och att pressa effektivare.

Efter halva tågresan sträcker Samuel på benen och ställer sig intill Jesper Ljung, som också återser matchen på sin dator.

– Vi kollade också lite, säger Samuel. Efter första kvarten försöker vi inte ens skapa något, vi sätter inte bollen i spel utan slår bara bort den.

– Ja, säger Jesper. Vi slår bort så enkla passningar, det är nästan så att det gick lite för bra första fem, tio. Där behöver vi förbereda oss bättre mentalt.

När tåget rullar in i ett skymmande Göteborg har Samuel även hunnit diskutera matchdetaljer med lagets danske vänsterback Kristoffer Lund och kaptenskollegan Even Hovland.

Samtidigt jublar Oscar Uddenäs vid plumpbordet.

– Så, vem är skyldig mig en glass? frågar 19-åringen. Vem kom sist?

Ingen av de allsvenska serieledarna svarar.