Fem mål på sju matcher sedan återkomsten till Superettan och nyligen utsedd till månadens spelare. Vad ligger bakom lyftet?
– Jag körde på väldigt hårt under vintern i år, så fysiskt känner jag mig riktigt stark. Jag klarar av att täcka boll och hålla undan tyngre spelare än vad jag kunde innan, och jag kan springa konstant. Men ännu mer tror jag att det handlar om att jag fått en ny nummer åtta-roll till vänster. Jag kommer ofta rättvänd i fart och blir mer involverad i spelet. Jag är mer direkt i mitt spel, kan driva in i ytor och vara finurlig. Fast med det självförtroendet och den kvaliteten jag har nu tror jag att det hade synts var jag än spelat.
Hur känner du dig ute på planen när det mesta går med dig?
– Känslan är svår att beskriva, men lite som du säger så känns det som om – kanske inte allt – men det mesta går med mig. Sedan ska man ha lite tur också såklart, och det var väl Stenmark som sa: »Ju mer jag tränar desto mer tur har jag.« Och just nu klickar allt.
Finns det något knep för att behålla den här formen?
– Det är ju frågan man ställer sig, och hur länge den kan hålla? Folk frågar hela tiden och jag hoppas att det räcker länge, det gäller bara att ha rätt fokus och lägga ner jobbet på träning och matcher. Jag tror dessutom att jag kan nå ännu högre i mina prestationer och göra ännu fler mål och assist.
»Patrik blev så jävla arg att han gick hem, och under natten drog han ut och sprang flera kilometer.«
Vad betydde säsongen i ettan för dig och Gais?
– Även om man aldrig vill åka ur var det nyttigt på många sätt. Jag opererade mig i december innan den säsongen, så det blev ingen speltid under våren, men efter sommaren spelade jag mer regelbundet. Vi var ganska överlägsna i fjol och spelade mycket med boll och var offensiva. Vi hittade tillbaka till ett spel som vi inte hade haft på ett tag. Det är svårare att spela så när man krigar i botten av Superettan.
När var senaste gången du befann dig i den här zonen?
– Det måste nog ha varit mina två år i Qviding, där jag gjorde riktigt mycket poäng. Första säsongen gjorde jag 13 mål på 14 matcher, och säsongen efter blev det också en massa mål.
När vi porträtterade Patrik Wålemark häromåret berättade han att ni två tävlade med varandra om att göra flest poäng för Qviding i division två. Vem hade egentligen bäst stim då?
– Mitt stim var ju bättre, jag gjorde 17 mål och tio assist och han hade tolv mål och tio assist. När vi mötte FC Rosengård gjorde jag fem mål, Patrik noll. Då blev han så jävla arg att han gick hem, och under natten drog han ut och sprang flera kilometer för att han var så sur.
Vem tar rollen att trigga upp din målform i Gais?
– Mervan (Celik) och Egzon (Binaku) tävlar jag mycket mot, men inte bara i målgörande utan i alla tävlingsmoment på träningar, som »kvadde« och smålagsspel. Och när vi tävlar i löpning – om jag vinner på 1 000 meter måste de slå mig på 600. På träningen i dag vann jag den första löpningen, men förlorade den andra. Då kom det några gliringar från Mervan. Det är bara jäkligt kul, och det triggar mig att köra ännu hårdare.
»Fler spelare borde testa annat än akademierna och få känna på seniorspel tidigt.«
Nu flyter allt på, men när hade du senast en period då stimmet var omöjligt att hitta?
– Första halvan av första året i Superettan var tufft för mig, ganska förståeligt egentligen med tanke på hur dåligt det gick för laget. Det var en tuff situation som jag tror att jag hade hanterat bättre om jag ställdes inför den i dag.
Du lämnade IFK Göteborgs akademi som 15-åring, berodde det på en sådan tuff period där du inte hittade rätt i spelet?
– Egentligen inte. Jag hade varit där i nästan fem år och tyckte att jag spelade riktigt bra, men sedan fick jag plötsligt inte spela lika mycket för att jag saknade fysiken – jag var liten på den tiden. Tränarna trodde inte på mig, jätteorättvist tyckte jag, men då sökte jag mig vidare och tog en annan väg. Jag gick till IK Kongahällas juniorlag, där jag hade många kompisar, för att hitta glädjen. Sedan provade jag på seniorfotboll i Ytterby. I dag tror jag att det blev till min fördel. Fler spelare borde testa annat än akademierna och få känna på seniorspel tidigt.
Nu när du har hittat rätt i både klubb och position har du fått en egen ramsa av Gaissupportrarna. Hur går den?
– Ska jag sjunga den?
Gör det.
– Nej, du får hitta ramsan själv. Jag vet inte. Eller okej … »Han gör vad han vill, han gör vad han vill, Julius Lindberg, han gör vad han vill.«
Fint. Vad tänker du när supportrarna stämmer upp i »Julius Lindberg, han gör vad han vill«?
– Jag har väntat på den, fjärde året så kommer den. Som jag och vi har spelat nu på slutet så har jag nog förtjänat den, och den sitter bra tycker jag. Förhoppningsvis gör stimmet att de får sjunga den även i fortsättningen.
