Ett prov till

Hjalmar Ekdal halvligger i en soffa på 19:e våningen i en av Manchesters mest exklusiva lägenhetsbyggnader. Lite högre upp bor Erling Haaland, strax därunder Jack Grealish. Tydligen hyr Julían Álvarez också en lägenhet här, för ett par veckor sedan såg Hjalmar Cityanfallaren i garaget. 

Ännu en lång arbetsdag är över. I dag blev det åtta timmar på träningsanläggningen i redan Premier League-klara Burnley. Frukost, möte, uppvärmning, möte, fysträning, lunch, rehab, möte och behandling för den vadskada som hållit honom borta från spel de senaste veckorna innan han kunde sätta sig i sin leasade Mercedes för att rulla de fem milen tillbaka till centrala Manchester. 

I vanliga fall kommer han hem till en tyst trerummare med utsikt över halva staden och vars opersonliga inredning ingår i hyran. Med sig hade han haft mat från Burnleys kock som hade värmts i ugnen, en middag framtagen för att bygga muskler och som klubbens dietist varit med och påverkat och som »in på grammet med kolhydrater och proteiner« är anpassad för att Hjalmar ska bli större och starkare. Men inte i kväll. Ikväll ska han käka på restaurang med sina barndomsvänner Filip och Eric som är på besök över helgen. 

Hjalmar rätar upp sin kropp, som enligt Eric blir större för varje gång de ses, och kastar en blick på kompisarna borta i köket. De sitter knäpptysta, lutade över det runda köksbordet och de tusen pusselbitar som tillsammans ska bilda ett motiv av Carnaby Street på 60-talet. 

Vi kommer in på Hjalmars nästan fullbordade studier i nationalekonomi.

– Jag har 7,5 poäng kvar i en delkurs, säger han. Men den ges bara andra halvan på höstterminen och det är tenta i januari, så … det kan bli svårt nu. Och så har jag inte haft opponering på min uppsats än. Annars är jag klar. Eller vad heter det, inte opponering väl?

Eric, som snart är färdig med en masterexamen vid Lunds universitet, bryter in:

– Slutseminarium, »Hjalle«. Slutseminarium heter det. 

Eric och Filip återgår till det pussel som Hjalmar brukar lägga för att döda tid. Hjalmar gillar visserligen pussel. När han var liten kunde han bygga med Kaplaklossar i timmar och hade det inte varit för att ekonomi är bland det smidigaste att studera på distans och därför går att kombinera med en fotbollskarriär hade han troligen pluggat arkitektur. Även om arkitektutbildningen är en av de svårare att komma in på hade Hjalmar löst det: när han gick ut gymnasiet hade han A i nästan samtliga ämnen.

»Kanske har studierna snarare tvärtom gjort att jag haft en viss distans till fotbollen som jag mått bra av.«

Jag frågar om det var självklart för honom att fullfölja studierna när fotbollskarriären tog fart. 

– Framför allt har pappa alltid varit mån om att jag ska utbilda mig, kanske för att jag inte var samma tydliga talang som Albin. Han ville att jag skulle ha alternativ om det inte lyfte med fotbollen. Men det har aldrig varit jobbigt att studera. Innan jag kom till Burnley hade jag dessutom flera timmar över många dagar. Hela eftermiddagar och kvällar. 

Hjalmar kollar på sitt armbandsur. Snart är det middag på stan med polarna.

– Hur går det, löser ni några bitar eller?

Filip tittar upp från pusslet.

– Ja, vi har nog lagt 20 bitar.

– 20!? utbrister Eric. Vi har för fan lagt 50. Minst! 

Hjalmar skrattar. Han mår bra av att ha vänner på besök. Som singel och nyinflyttad i en ny stad i ett nytt land och med arbetsdagar som ofta betyder att han kör hemifrån vid nio på morgonen och inte är hemma förrän vid 18-snåret är han mån om att inte vara ensam i för långa perioder. Somliga kvällar blir det lite väl tyst i lägenheten.  

– Kanske har studierna snarare tvärtom gjort att jag haft en viss distans till fotbollen som jag mått bra av, fortsätter han. Relativt många fotbollsspelare blir maniska och går upp i sina fotbollsliv, fotbollen är allt de har. Jag har alltid haft något annat att tänka på eller engagera mig i, vilket jag mått bra av. 

 

Hjalmar var nio år när storebror Albin som 18-åring 2008 flyttade till Juventus. Han har få minnesbilder av att de var »bröder under samma tak« i villan hemma i Bromma och kan inte erinra sig att han tyckte det var särskilt häftigt att ha en storebror som skrev på ett kontrakt med en av världens största klubbar. Inte heller vill han gå med på att han ofta jämfördes med sin storebror när han själv började i BP:s akademilag. 

– Jag har alltid känt att det varit ett så stort gap mellan oss åldersmässigt, det har inte varit relevant, säger han. Hade vi varit mer jämförbara kvalitetsmässigt hade jag kanske känt en annan press på mig, men han var på en helt annan nivå än vad jag var. 

Pappa Lennart Ekdal håller med:

– Albins karriär har inte stört eller pressat honom. Även om Hjalle spelade i BP:s förstalag från ung ålder var han inte den självklara talangen. Det fanns killar i hans lag som var större begåvningar. Albin hade däremot en helt annan press på sig, alla som kunde något om ungdomsfotboll i Sverige visste vem Albin var och han tvingades tidigt hantera inre och yttre förväntningar. Hjalmar gick under radarn i många år, och jag upplevde aldrig att han tyckte att det var jobbigt. 

Lennart Ekdal tillåter sig att spekulera:

– Jag vet inte om det är typiskt för sladdisbarn, men en av Hjalmars styrkor har alltid varit att han är bekymmersfri. Han grubblar inte.

Fram till 13-årsåldern var trots allt Hjalmar startspelare i ett av Sveriges, och Europas, bästa ungdomslag. Oftast som mittback, ibland som defensiv mittfältare, spelade han tillsammans med lagkamrater som Felix Beijmo, Joel Asoro, Besard Sabovic, Thomas Isherwood, Joseph Colley och Joseph Ceesay. De vann Gothia Cup två gånger och reste ut i Europa för att besegra Real Madrid, Inter och Barcelona i olika ungdomsturneringar. 

»När jag inte fick det där breaket när jag närmade mig senioråldern vacklade jag allt mer.«

Sedan kom pubertesåren. Lagkamrater och motståndare växte, Hjalmar stod still. Allt oftare satt han på bänken i de viktiga matcherna.

– Det här var mellan att jag var 13 och 15, säger Hjalmar. Två år där jag kände att några drog ifrån och att jag inte var ordinarie alla gånger. Efter någon match var jag kanske inte skitglad, men det var heller inget som gjorde att jag grät eller tappade lusten för fotbollen. 

Hjalmars kompis Filip, som spelade i BP:s andralag vid tidpunkten, minns annorlunda:

– Han var alltså jävligt tunn något år i tonåren, det fysiska blev lite för mycket för honom. Någon gång kommer jag ihåg att han var så förbannad efter en petning att han sa att han ville börja med oss i BP:s andralag. Han ville känna sig som stjärnan någon gång. 

Det blev inget spel i andralaget. Hjalmar hängde i och fortsatte att tillhöra BP:s förstalag upp i gymnasieåren.

– I efterhand har jag tänkt att det såddes ett frö inom mig under åren då jag inte var lika självklar: var det värt att satsa ett liv på att bli professionell fotbollsspelare? Mina vänner började festa när vi nådde gymnasieåldern och planerade för resor på loven medan jag satt på en buss för en juniormatch i Trelleborg. Och jag hade börjat förstå vad det innebar att vara seniorspelare, jag såg hur Albin mådde i perioder när han var utomlands. Klart att de uppenbara uppsidorna fanns där. Men det var också ensamt och ständigt uppoffringar. Min fotboll tog så mycket tid, det krävdes så mycket disciplin och när jag inte fick det där breaket när jag närmade mig senioråldern vacklade jag allt mer. 

»I ärlighetens namn hade vi andra spelare som var aktuella innan Hjalmars namn dök upp.«

Hjalmar tog studenten och visste inte vad han skulle göra. 

– Jag vägde utfallen mot varandra, vad fotbollen kunde ge mig kontra vad fotbollen inte kunde ge mig. I mitt huvud hade jag frågan om det var värt att lägga 15 år av mitt liv på att försöka lyckas, och jag kom fram till att jag nog inte ville det. Rädslan var att offra allt som jag tyckte kändes så roligt, att jag kanske kunde kämpa som fan för att bli Superettanspelare. 

Lennart Ekdal:

– Hjalle var lite förvirrad efter gymnasiet, som man ska få vara. Jag hade en kompis som tipsade om collegefotboll i USA, och när jag väl lanserade tanken på att han skulle kunna resa, studera och ändå fortsätta med fotbollen tände han på det. Han såg det nog som en respit, en möjlighet att få skjuta upp ett stort beslut ytterligare ett år. 

2017 landade Hjalmar i North Carolina. Ekonomistudier skulle varvas med spel i collegelaget UNC Wilmington Seahawks. 

– Jag åkte inte till USA för att bli bättre på fotboll, säger Hjalmar. Jag tänkte att det var kört att bli proffs, men väl i USA insåg jag att det inte låg i min natur att inte gasa med fotbollen. Det gick dessutom bra och jag fick en nytändning. Jag hittade kärleken till fotbollen igen. 

Hjalmar utsågs till årets nykomling i collegeligan och efter ett år valde han att flytta hem till Stockholm igen. Han hade bestämt sig, han skulle ge fotbollen en ärlig chans. 

Ett tvåårskontrakt med Superettanklubben IK Frej undertecknades. 30 matcher senare värvade Hammarby IF den 21-åriga mittbacken. Det blev aldrig några minuter i Hammarby för honom, istället lånades han ut till Frej som åkte ur Superettan följande säsong.

Det efterlängtade genombrottet följde först efter att Sirius tränare Henrik Rydström ringde i början av 2020. 

– I ärlighetens namn hade vi andra spelare som var aktuella innan Hjalmars namn dök upp, berättar Rydström. Men när spelarna i fråga visade ointresse var det Ola [Andersson, sportchef] som nämnde Hjalmar. Så jag kikade på några matcher i Frej och det såg tillräckligt bra ut för att vi skulle låna honom. När jag sedan träffade honom rådde det ingen tvekan: det var en klockren kille. 

»Pappa har nog rätt ändå, han brukar säga att jag alltid haft tur.«

Malmö FF:s nuvarande tränare har ett minne som han tycker symboliserar Hjalmar Ekdal som person, och som kan förklara varför hans senaste tre år varit så framgångsrika. 

– Efter en träning, vi körde mycket tre mot tre på den tiden, kom Hjalmars lag sist i »turneringen«. Så jag tog in honom på vårt kontor. Han hade helt enkelt inte varit så bra. Jag sa till honom att jag var besviken på honom, att jag såg honom som en ledare och då måste han få sitt lag att fungera, oavsett omständigheter. Han såg ledsen ut. Två timmar senare ringde han och tackade för att jag hade varit ärlig mot honom. Han ville verkligen bli en ledare och då förstod han att han behövde hantera det bättre när hans lag inte fungerade. Det som slog mig var att han kunde ha skyllt på sina två lagkamrater, men han yppade inte ett ord om dem. Skyllde inte något på någon annan, rannsakade bara sig själv.

När Hjalmar får höra att han i princip var en nödlösning för Uppsalaklubben skrattar han. 

– Fy fan, alltså. Det visste jag inte. Sjukt det är, så små tillfälligheter det är hela tiden. Men Siriustiden var nog den viktigaste för mig, det var under Henrik som jag fick upp självförtroendet, insikten att jag var en bra allsvensk spelare. Men pappa har nog rätt ändå, han brukar säga att jag alltid haft tur. Vad hade hänt om inte Henrik ringt och sagt att Sirius var intresserade? 

Hjalmar blev fort en nyckelspelare under den allsvenska säsongen 2020, precis som han blev säsongen efter när han spelade 26 av 30 allsvenska matcher från start för Djurgården. 2022 utsågs han till Allsvenskans bästa försvarare och startade i Janne Anderssons landslag i gruppspelsmatcherna i Nations League mot Norge och Serbien. 

Filip steker bacon i Hjalmars kök, snart ska gudfadern till Filips nyfödda dotter åka i väg norrut för en ny arbetsdag på Burnleys träningsanläggning. Filip berättar att de under gårdagskvällen på restaurangen pratade om hur »jävla sjukt det är att Hjalle hela tiden lyckats höja sig en nivå till« sedan genombrottet i Sirius: oavsett om han går till ett topplag i Allsvenskan eller i The Championship lyckas han prestera. Filip tror inte att det är en slump: i alla år har han sett sin kompis vara »typ bäst på allt«, vilket han tror hänger ihop med att Hjalmar har »sjukt lätt för att lära sig och läsa av sin omgivning«. Dessutom, menar Filip och Eric, är deras vän strukturerad, påläst och förberedd i det mesta han tar sig an. När de åkt på utlandsresa tillsammans är det Hjalmar som har skrivit ut resedokumenten, som i sin tur är prydligt instoppade i en plastficka. 

– Minns du hur vi fantiserade när du spelade i Frej? säger Filip och kastar ner ett par korvar i stekpannan. 

– Vadå? undrar Hjalmar.

– Vi hoppades att du kanske en dag skulle bli ordinarie i ett hyfsat allsvenskt lag, och sedan – eventuellt – bli proffs i typ ett mittenlag i Holland. Men nu ska du snart spela i Premier League. Och det är extra roligt att du inte haft en spikrak väg.

– Nej, jag har inte tagit skolboksvägen direkt, säger Hjalmar. Han den där collegerekryteraren är överlycklig och jag blir inte förvånad om han använder min väg i allt reklammaterial. Men jag har insett att det är en styrka jag har: jag kan anpassa mig fort. Oavsett om jag gått till Frej, Sirius, Djurgården eller Burnley har jag inte tänkt att jag borde få starta strax efter övergången, men så har det blivit var jag än har flyttat.

»Jag tror att Burnley, särskilt under Kompany, är extrema. Få andra lag tror jag har så mycket teori.«

Filip knäcker några ägg som varken kommer att få salt eller peppar på sig – kryddorna finns inte i något av köksskåpen. Trots att Hjalmar bott i lägenheten i mer än två månader har han inte lagat mat en enda gång. Han befarar att middagarna som han får med sig från Burnleys kock fem dagar i veckan kommer innebära att hans hyfsat stora matlagningsintresse långsamt dör ut. 

Jag frågar om han räknar med att kolla på nya klipp när han stämplar in på anläggningen i dag.

– Ja, det är något varje dag, säger han. I går satt jag med de andra mittbackarna och vår försvarstränare i en timme och tittade på klipp.

Ger det dig något?

– Ja, det är så pass specifika detaljer och situationer som de letar fram att det känns utvecklande. Men dagarna blir långa med alla möten. Jag tror att Burnley, särskilt under Kompany, är extrema. Få andra lag tror jag har så mycket teori. Vi har specialister på samtliga områden, flera tränare för olika positioner, läkare, kockar, fystränare. Vi är nog fler i personalen runt A-laget än vad vi är spelare. Det råder ingen personalbrist, precis. 

Var det något som förstärktes när du såg klipp på dig själv i går?

– Det är ofta samma saker som jag får höra, precis som övriga mittbackar i Burnley. Vi ska vara mer aggressiva i luftrummet, vinna fler dueller, vara ännu mer framåtlutade. Vår first contact ska vara hundraprocentig, att vi alltså ska kliva upp med pondus i närkamperna med tajming och rätt fotarbete. Och det är kanske just det här som jag behöver utveckla kommande säsong när motståndet är minst en nivå bättre. Tränarna vill att jag ska bli mer powerful, få bättre spänst, bli snabbare. Allt som har med det fysiska att göra ska i princip utvecklas. 

Har det varit som du föreställt dig att spela i The Championship?

– Nu har jag inte mött alla lag, det blev nio matcher innan jag skadade mig. Men jag visste att det skulle göra ont. Det finns några lag som försöker spela fotboll på gräset, som försöker ta steget till det mer moderna med mycket bollinnehav och hög press. Burnley är mest utmärkande av samtliga, men sedan finns det lag i andra änden som brunkar precis så mycket som man tänker sig. Stora tunga forwards, långa bollar, fajt om andrabollarna. Matchen mot Luton var den tuffaste jag någonsin spelat. De knuffade, gnagde en i hälarna. Det var riktigt jävla jobbigt. 

Hur skiljer sig en hörna jämfört med i Allsvenskan? 

– Det går inte att jämföra. Jag tror inte det varit en enda hörna där den som jag markerat eller den som markerar mig varit lite chill. Det är konstant dobbar på foten, armbågar i ryggen, drag i tröjan. Hetsigt som fan. Det är som om alla är starka som oxar. Hoppar jag upp i en nickduell och får en smäll i sidan av min motståndare är det frispark nio gånger av tio i Allsvenskan. Här är det aldrig frispark. 

»När han säger något som har med min position att göra är det som om Gud pratar med en.«

Din pappa sa att han upplever att det är rena slagsmålen i straffområdena när han tittar på Burnleys matcher. Tycker du det är kul med det fysiska spelet?

– Kul och kul … Det är vad det är, man får anpassa sig. När jag skrev på kontraktet var jag införstådd med att det skulle krävas mer av mig än att driva fram bollen och nicka bort några bollar. Samtidigt misstänker jag att Kompany och klubben ville ha mig för andra egenskaper än just det allra mest fysiska.

Märker du av att Kompany, eftersom han själv var mittback, visar extra mycket intresse för din och dina mittbackskollegors utveckling?

– Det skulle jag inte säga. Han är lika engagerad i alla positioner. Men det är klart, när han ger mig som mittback detaljerad feedback, väger orden extra tungt. När han säger något som har med min position att göra är det som om Gud pratar med en. 

Hur vill du beskriva Kompany som tränare?

– Jag har svårt att föreställa mig att det finns många tränare som är lika noggranna som honom – i alla olika delar. Han är extremt professionell och detaljerad i sitt arbete. Träningsupplägg, analys, matchförberedelser, taktiska förändringar under matcher – allt är på en egen nivå. Vi har lika långa och många möten nu när vi är klara för Premier League som vi hade i vintras. Han slappnar aldrig av och ser grejer i spelet som jag inte känt att någon annan tränare sett. 

Som vad?

– När vi kommer in i en halvtidspaus kan han lyfta fram specifika saker som jag aldrig tidigare tänkt på. Tips om hur man kan skära av ytor, hitta linjer som jag nästan på metern kan driva fram bollen på för att hitta spelvägar … Han processar information oerhört fort och har förmågan att på ett pedagogiskt och medryckande sätt föra det vidare. 

 

Första gången Hjalmar hörde om Burnleys intresse var i början av december i fjol. Spelaragenten Martin Dahlin sade att det verkade vara mer än bara en trevare och att Vincent Kompany ville ringa Hjalmar. Mittbackens reaktion löd: »Kompany, är han i Burnley?!« 

»Hjalle har aldrig haft någon riktig motgång i livet. Det är nästan som om det har gått för lätt för honom.«

Hjalmar trodde att Manchester Citys tidigare lagkapten och mittback var tränare, eller om det var sportchef, i Anderlecht. Efter lite research förstod Hjalmar att Kompany gjort succé i England med sitt passningsinriktade och höga presspel. Och någon dag senare ringde belgaren. Under 45 minuter berättade han om Burnleys spelfilosofi, vad han stod för i sitt ledarskap och vad han hade sett i Hjalmar: en smart, lugn och spelskicklig försvarare. Innan de avslutade samtalet sade tränaren att han skulle skicka över ett gäng Burnleymatcher som han ville att Hjalmar skulle titta på. 

– Jag kände »okej, det här är på riktigt«, berättar Hjalmar. Han hade koll på mig, tog sig tid för att sälja in Burnley och han ville att jag skulle analysera några matcher. Jag tittade noga, pausade, spolade tillbaka. Tog anteckningar och memorerade vad jag skulle säga. Som om det var en tenta, typ. 

Den 20 januari skrev Hjalmar på ett 4,5-årsavtal och två veckor senare debuterade han borta mot Norwich. Burnley vann med 3–0, Hjalmar gjorde ett nickmål i den 60:e matchminuten och byttes ut i den 80:e med kramp i båda vaderna. Kommande åtta matcher startade Hjalmar för Burnley: noll förluster och totalt tre insläppta mål när svensken var på plan. 

Inför min resa till England frågade jag Lennart Ekdal om det är något särskilt han oroar sig för med Hjalmar på andra sidan Nordsjön. 

– Hjalle har aldrig haft någon riktig motgång i livet, sade Lennart. Det är nästan som om det har gått för lätt för honom. Han bröt näsan i Djurgården och var borta i några matcher, men det är väl inte mycket mer än så om vi bortser från den vadskada han har just nu. Jag vet inte hur han kommer att hantera en allvarlig skada eller en längre period där han inte får spela. Hur mår han om han blir kraftigt ifrågasatt? Eller om det skulle inträffa något annat jobbigt privat. 

När Hjalmar får höra sin pappas ord ler han.

– Pappa pratar mycket om det, att jag måste förbereda mig mentalt på att det inte alltid kan gå så bra som det gått än så länge. Albin är också inne på det där ibland. Det blir så klart hypotetiskt eftersom det är först när något jobbigt händer som jag får svaren, men jag är inte naiv. Jag har sett och hört Albin under åren och vet att det ingår jobbiga och svåra stunder. Så kanske är jag mer förberedd än många andra? Äh, jag vet inte.

»Han har liksom tagit på sig en papparoll utan att jag egentligen har bett honom.«

Jag ber Hjalmar lista sina tyngsta motgångar i livet. Han tänker under tystnad i några sekunder. 

– Det var väl lite tufft när jag inte spelade i tonåren, likaså när jag var i Hammarby och inte riktigt kände förtroende av tränaren [Stefan Billborn]. Men det var inget som gjorde mig nedslagen. Privat har jag och min familj haft tur, det har inte varit några stora eller omskakande händelser.  

Vilken nytta har du haft av Albins erfarenheter?

– Det är svårt, hur hade det gått för mig om jag inte haft en äldre bror som gått igenom det mesta man kan gå igenom? Skador, nedflyttningsstrider, ensamhet, hemlängtan … Inget kan veta. Däremot förstår jag att jag är privilegierad som alltid kan vända mig till honom om något skulle uppstå.

När du blev kallad till dina första riktiga landskamper måste det ha varit en trygghet att ha din storebror där?

– Definitivt. Men det är mest han som … han har liksom tagit på sig en papparoll utan att jag egentligen har bett honom. Med landslaget var det typ att han sa till mig: »Klockan elva ska du vara där, när vi är där ska du ha på dig de här kläderna.« Jag är tacksam över det och förstår att det hjälper mig. Han är som en personlig coach. 

Och han kollar på alla dina matcher?

– Ja, han skickar alltid en kort rapport. Ibland är det bara något beröm, andra gånger mer konkret feedback. Lite mer kritisk sådan. 

Tar du till dig när det är av mer negativ klang?

– Jag vet när jag har varit mindre bra, jag kollar alltid igenom mina matcher när jag kommer hem för att se vad jag kan göra bättre. Jag har dessutom Marcus [Allbäck, spelaragent som samarbetar med Martin Dahlin] som jag pratar med flera gånger i veckan. Han analyserar också mina insatser, vilket jag värdesätter lika mycket. Men han är kanske mer diplomatisk än vad Albin ibland är. 

 

Jag undrar om det inte svängt 180 grader de senaste åren: från att Hjalmar haft en ovanligt avslappnad inställning till fotbollen – något han själv tror var viktigt när han vacklade gällande sin framtid inom sporten – till att i dag ständigt blir bedömd och inte göra så mycket annat än att spela fotboll. Han analyserar sig själv, sitter i timslånga samtal med försvartränare, han får mat som är tillagad på grammet för att han ska bli starkare. Han får SMS skickat till sig av sin storebror som förklarar vad han kan göra bättre. Inte heller studerar han längre, det som han mådde så bra av och som gjorde att han fick en distans till fotbollen. Tänk om han tappat bort den hållning som gjort honom så bra de senaste åren?

»Jag är beredd att offra mycket. Nästan allt.«

Hjalmar Ekdal förstår resonemanget, men säger att det är nya tider och andra förutsättningar.

– För några år sedan hade jag en mer … low key-approach till fotbollen. Men när jag väl förstod att jag var en bra försvarare i Allsvenskan bestämde jag mig för att gå all in. Jag har alltid älskat fotboll, det är det roligaste jag vet. 

Jag frågar om det verkligen är lika roligt när fotbollen är med honom i princip dygnet runt. 

– Visst kan jag sakna mina vänner och möjligheten att bara göra exakt vad man vill i stunden. Men att få möjligheten att spela på högsta nivå är få förunnat, så jag vill ge allt jag har för att se hur långt det räcker. I dag tänker jag inte att det finns en utväg om min tillvaro som fotbollsproffs blir motig, om jag stöter på motgångar av olika slag. Jag är beredd att offra mycket. Nästan allt. Det är nog det som krävs om man ska klara av livet i Premier League.