I Offside 6/2022 intervjuade vi journalisten och författaren Lennart Ekdal om proffsdrömmen inifrån.
Vad gnällig du är.
– Är jag gnällig för att tycker det är obegripligt att man får fälla en spelare grovt och sedan promenera därifrån med bollen fast domaren har blåst frispark – utan att bestraffas för det?
Din nya bok Fotbollsfamiljen innehåller klagomål på giriga och omoraliska spelare, på brister i fotbollens regelverk, på maktlystna agenter och korrumperade beslutsfattare, på supportrars vulgära språk, på spelare som filmar och maskar …
– Jo, men fotbollen lever farligt, är min tes. Man tillåter destruktivt spel in absurdum, vi får dras med longörer som är jättejobbiga. Min poäng är att det skulle krävas ganska lite för att eliminera alla element som man kan irritera sig på inom fotbollen. Jag vädrade mina förslag med Jonas Eriksson och han gick inte emot mig på en enda punkt. Man kan kalla det gnäll om man vill, jag kallar det konstruktiv kritik.
Har du även vädrat tankarna med Albin och Hjalmar?
– De vill inte höra. De tycker att farsan ska hålla käften. Albin gillar inte alls när jag ger mig in i någon form av offentlig debatt om fotboll. Barn vill att deras föräldrar ska stå tysta i ett hörn. De tycker att jag är en lallare, men jag är rätt säker på att de håller med mig på flera punkter.
Du verkar inte uppskatta hur proffsfotbollen ser ut. Hur är det då när två av dina söner blir en del av den?
– De synpunkter jag har är inte så knutna till deras val av yrkesliv. Ingen av dem är i närheten av att ångra sitt yrkesval, och det kan jag förstå. Det är kul att spela fotboll. Om man lyckas riktigt väl blir man dessutom ekonomiskt oberoende. Men att bli proffs kommer med uppoffringar, och det är dem jag försöker skildra. Proffslivet är en mental påfrestning som är betydande och som man kanske inte pratar tillräckligt om. Man är låst i sitt sociala liv och allt kretsar kring ett groteskt fokus på att vinna.
»De vet ju hur jag är. Ibland är de oroliga att jag ska säga för mycket.«
I boken återkommer du till den svartvita bedömningsmallen som gäller för alla professionella spelare: man vinner eller förlorar och som en konsekvens av det är man bra eller dålig i andras ögon.
– Den är helt förfärlig, alltså.
Hur hanterar man det som förälder?
– Man lider med sina barn. Min fru Malin brukar beskriva det bra: »Ångest och eufori i en salig blandning.« Nu har vi haft en katastrofhelg där Albins Spezia och Hjalmars Djurgården tillsammans förlorat med 0–7. Så i dag mår alla dåligt. Finns det något mittemellan heter det att man ligger på en ointressant mittenposition. Men jag vet från Albins erfarenheter att det kan vara ganska skönt att ligga på en sådan i åtminstone några veckor.
Har fotbollen lärt dig något nytt om dina barn?
– Att de lever en motsägelsefull tillvaro. Den är ganska antiintellektuell till sin karaktär men samtidigt danande, i någon sorts streetsmart-riktning. Det är danande att springa in på San Siro inför 50 000 människor som råbuar, och det är allmännyttigt att hamna i samspel med många olika människotyper. Albin säger att han har spelat med alla karaktärer som överhuvudtaget finns, allt från vettvillingar till bortkomna och blyga ynglingar.
Albin och Hjalmar suckar ofta när du kommer med tips eller uttalar dig om saker. Har de uttryckt oro för boken?
– De har varken utstrålat renodlad entusiasm eller varit direkt negativa. Men de vet ju hur jag är. Ibland är de oroliga att jag ska säga för mycket.
Och ni småtjafsar en del på SMS.
– De har ärvt argumentationslusten av mig. Och alla som har barn vet att man alltid förlorar mot dem. Jag har aldrig vunnit en diskussion, även om jag egentligen haft rätt.
Vilken är er senaste dispyt?
– Det har varit en period då de har nallat på mina fotbollsabonnemang. Streamingtjänsterna har i girig anda sett till att bara en person kan se en och samma match. Om man som familj befinner sig på olika ställen i världen, ska man då behöva betala 500 spänn var för att se en allsvensk match?
