Februarivinden pinar mig och min kompis Oskar i ansiktet när vi med raska steg promenerar mot Sheffields tågstation. Husen vi passerar är en blandning av gamla, ansatta tegelbyggnader och storskaliga projekt som ser lika halvfärdiga som malplacerade ut.
Tågstationen är belamrad med högljudda supportrar i rött och vitt som skrålar till tonerna av John Denvers Annie’s song. Men texten är utbytt och handlar istället om en lokal, kulinarisk specialitet.
Like a night out in Sheffield! Like a greasy chip butty! Like Sheffield United! Come fill me again!
Det låter sådär. Både sången och maträtten – greasy chip butty är en flottig macka fylld med pommes frites och ketchup. Men stämningen är god. Det vankas nämligen derby i den engelska andradivisionen, The Championship. Men vi är inte här för Sheffield United och deras fans. Vi är här för dagens motståndare, Rotherham.
Det tar bara tolv minuter innan vi rullar in på Rotherhams oansenliga tågstation. Två perronger. Två spår. Som vilken svensk håla som helst. Skillnaden är bara den hord av Sheffield United-supportrar som väller ut ur vagnarna. Det tar aldrig slut. Och nu ska de möta Rotherham, klubben som gör en av sina bästa säsonger på länge när de, som nykomling, kämpar om överlevnad i The Championship.
Faktum är att Rotherham aldrig har spelat i högsta serien och som bäst slutat på 21:a plats i andradivisionen sedan den stöptes om för snart 20 år sedan. Och mitt i Rotherhams succésäsong, som den ändå får klassas som, står en 24-åring från Stuvsta.
Viktor Johansson rankas av både brittisk press och diverse statistikverktyg som en av seriens bästa målvakter. Vi har stämt träff med honom efter dagens derby som spelas på relativt nybyggda New York Stadium (namngiven efter stadsdelen där arenan ligger). Det är fullsatt: 12 021 åskådare. Frank Sinatras New York, New York dånar ur högtalarna när spelarna gör entré. Lilla Rotherham i ena änden av tabellen, bjässen Sheffield United i den andra. Viktor Johansson spelar bra, håller nollan och hyllas av hemmafansen efter 0–0 mot storebror från stålstaden.
»Min personlighet blev kvar hemma i Sverige. Därför var det tufft i början att skaffa vänner.«
Senare samma kväll svänger Viktor Johansson in på en pubparkering och plockar upp mig och mitt sällskap. Han är glad och trevlig. Han pratar om derbypoängen, visar oss Sheffield och tar oss till en restaurang som faktiskt serverar bra mat. Vi äter medan Viktor Johansson drar den ena storyn efter den andra. Även om han inte dricker alkohol hänger han med oss in på småtimmarna och jag har i ärlighetens namn sällan träffat ett mer positivt eller pratglatt fotbollssproffs. Han talar öppet om allt, bjuder på sig själv och verkar genuint glad över att »ha någon att umgås med«, som han uttrycker det.
Två månader av fortsatta framgångar och nya nollor passerar för Viktor Johansson. Samtidigt som han och Rotherham långsamt klättrar i tabellen tas han ut i landslaget. Själv kan jag inte sluta tänka på att han under vår utekväll tillsammans sade att han, mitt i medgången, kände sig ensam.
Därför bestämmer jag mig för att ringa honom för att fråga hur den ensamheten gestaltar sig. När Viktor svarar är han noga med att påpeka att han är privilegierad, han vet att han har ett jobb som många drömmer om.
Och ändå:
– Vecka till vecka tränar man för att sedan komma hem till en tom lägenhet, i alla fall när flickvännen är i Sverige. Då ligger det på mig att hitta på saker, men det är inte alltid så enkelt när man är trött och sliten.
Hur hanterar du det?
– Genom erfarenhet. När jag flyttade till Aston Villa som 15-åring hade jag ingen aning om vem någon var. Jag hade bara träffat min värdfamilj en gång innan jag flyttade dit. Spelaren som jag bodde med var främmande för mig. Jag lämnade tryggheten och vardagen hemma i Sverige. Att fika eller gå på bio med polarna gick plötsligt inte längre. Dessutom skulle jag prata ett annat språk. Då får man inte fram sin riktiga personlighet. Min personlighet blev kvar hemma i Sverige. Därför var det tufft i början att skaffa vänner.
Hade du inga vänner där?
– Jo, det var tur för mig att det fanns andra svenskar där, Khalid Abdo och Moustafa Zeidan. Sedan blev jag kompis med min finska rumskompis. Men om han var skadad och åkte hem till Finland var jag själv igen. Då tog jag ett steg tillbaka och växte in i mitt skal.
När började det kännas bra för dig?
– När jag kom till Leicester [2018] tog jag för mig mer. Jag vågade prata och då kände jag mig integrerad i gruppen. Jag hade blivit lite äldre och mitt ordförråd hade utvecklats. Nu är min personlighet densamma här som i Sverige. Men det har tagit tid.
»Det kan kännas ensammast i världen om man gör en tabbe.«
Hur hanterar du dina ensamma stunder i dag?
– Golf med lagkamraterna. Annars försöker jag spela TV-spel med vännerna i Sverige. Då känner jag mig som hemma, när jag kan snacka skit i flera timmar. Jag älskar att ha sällskap. Vill aldrig ha det tyst. Jag vill hela tiden höra en röst i bakgrunden. I bilen ringer jag alltid någon, inom 30 sekunder är telefonen igång.
Mår du dåligt av ensamhet?
– Jag hatade att vara ensam. Det var det värsta jag visste. Men jag har blivit tvungen att hantera det i och med att jag flyttade hemifrån så tidigt. Jag föredrar att ha huset fullt med människor.
Hur ofta är huset fullt med människor?
– Min flickvän kommer över och hälsar på. Samtidigt känner hon samma sak som jag gjorde som ung. Ensamheten. Hon har ju inget nätverk. Det blir samma sak för henne som det var för mig.
Kan du ta hjälp av dina erfarenheter för att hjälpa henne?
– Ja, jag säger till henne att prata med andra på läktaren för att skaffa vänner. De kommer att förstå. Flera av dem är i samma situation. Samtidigt är man rädd för att göra fel som utlänning och då vågar man inte ta för sig. Men nu har hon börjat prata med andra spelares flickvänner och folk som jobbar i klubben.
Nu pratar vi om ensamhet utanför planen, men på planen då? Du är målvakt, planens mest utsatta position.
– Det kan vara väldigt ensamt. Men det kan också vara fantastiskt, beroende på hur det går. Det kan kännas ensammast i världen om man gör en tabbe.
Vilken är din ensammaste stund på planen?
– Sheffield Wednesday hemma, i League One. Jag gjorde ett misstag och kände mig helt utlämnad. Det var tufft. Samtidigt tror jag att sådana stunder behövs för att lära sig att hantera det. Att folk blir besvikna på en är något som man måste kunna handskas med så tidigt som möjligt.
»Det är min återställare. Tänker jag på grönt försvinner det negativa och då kan jag gå vidare.«
Vad betyder lagkamraterna i sådana stunder?
– Efter misstaget mot Wednesday var det tre, fyra stycken som kom fram och klappade om mig. Det hjälpte mot den mentala kängan. När något sådant händer handlar allt om hur snabbt man kan släppa det.
Vad gör du för att kunna släppa misstag?
– Jag har lärt mig några knep genom psykologer för att kunna släppa det som hänt. Jag kan exempelvis bara tänka på färgen grön så är det borta.
Färgen grön?
– Det är min återställare. Tänker jag på grönt försvinner det negativa och då kan jag gå vidare. Jag brukar sätta ut tummen och tänka att den smälter in i planen. Då känns det som att vi är ett igen.
Och det här har en psykolog lärt dig?
– Jag hade en psykolog i Leicester. Vi snackade med varandra och kom överens om grönt. Samma färg som planen, samma färg som gräset. Jag vet inte varför, men det funkade för mig. Tänker jag på grönt så kan jag släppa allt.
Är det vanligt för målvakter att jobba med psykologer?
– Man presterar bäst på planen om man mår bra utanför den. Därför börjar spelare ta det mer seriöst nu. Men vissa får ut mer av en psykolog än vad andra gör. Det spelar roll var du befinner dig i livet. Jag är i början av karriären och behöver ta in mycket. Då hjälper det med en psykolog.
Får du hjälp med livet utanför planen också?
– När jag var liten läste farsan en bok för mig, Sixten heter den. I boken säger han: »När du är på fotbollen ska du fokusera på fotbollen och när du är i skolan ska du fokusera på skolan.« Det har följt mig hela livet. Att separera de två sakerna, helt enkelt. Förut var jag väldigt hård mot mig själv och kunde inte släppa saker. Nu går jag igenom allt en gång, men när jag lämnar fotbollen så lämnar jag också tankarna där. När jag kommer hem kan jag vara mig själv med flickvännen. Mitt humör ska inte påverkas av fotbollen. Samtidigt är det samma sak åt andra hållet. Kommer jag till träningen efter en skitdag så får skiten lämnas hemma.
Vad gör man som målvakt för att behålla fokus en hel match?
– Jag kan prata med mig själv om hur matchen går. Som en kommentator. »Nu har han bollen där«, kommentera matchen liksom. Jag snackar också mycket med försvararna, i princip hela matchen skriker jag på dem. Det är sällan man är tyst och funderar på vad man ska käka till middag. Om du känner dig trygg med lagkamraterna, att de litar på dig, är det lättare att skrika på dem.
Känner du det i Rotherham?
– Absolut. Vi är som en stor familj där alla lyssnar på varandra. Vi har lärt oss hur gruppen fungerar och kommunicerar.
»Jag var tvungen att prata svenska på träningarna! Det har jag inte gjort på evigheter.«
Även om fotbollen har fått ett uppsving är Rotherham som stad långt ifrån fornstora dagar då agrikultur, glasblåsning och mjöltillverkning kännetecknade området. Därav fotbollslagets smeknamn: »The Millers.« Precis som i storgrannen Sheffield är arbetslösheten högre än genomsnittet i Storbritannien, och de i Rotherham som jobbar får nöja sig med en lön under nationssnittet. Så sent som i vintras utsågs Rotherham till den mest olyckliga platsen att bo på i Storbritannien.
Detta verkar dock inte Viktor Johansson känna till. Så bor han heller inte i Rotherham, utan i Sheffield.
Tror du att era positiva resultat kan hjälpa människorna i Rotherham att må bättre?
– Jadå! Fotbollen är extrem här. Om en engelsman har 300 pund kvar på kontot går det till ett säsongskort istället för mat. Därför är det kul när vi spelar bra för då märker vi att fansen och staden mår bra.
Du börjar få ett slags kultstatus i Rotherham, hur känns det?
– Jättestort, förstås. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så här för tre år sedan. Jag är ruskigt glad över att de tycker om mig.
»Även om jag vill vidare i framtiden känner jag ingen stress nu.«
För ett år sedan delade du målvaktspositionen i League One, nu rankas du som Championships bästa målvakt och har blivit uttagen i landslaget. Hur har den resan varit?
– Det har gått fort, samtidigt som det ändå har varit bra för mig att gå under radarn. Jag har kunnat fokusera på mitt spel istället för annat. Inget externt surr har stört mig.
Hur var det att bli uttagen i landslaget?
– Otroligt stort. Och det gick jättebra. Alla där är snälla och trevliga. Dessutom känner jag några sedan tidigare – Hjalmar Ekdal, Gyökeres, Svanberg och några till. Vi hade roligt, även om det var annorlunda.
På vilket sätt?
– Jag var tvungen att prata svenska på träningarna! Det har jag inte gjort på evigheter. Det var en rejäl omställning. Jag behövde tänka ordentligt för att inte gorma på engelska. Det tog tre dagar innan språket satt som det skulle.
Vad har du för målsättning framöver?
– Jag har inte funderat över landslaget, men i klubblaget vill jag göra det så bra som möjligt. Jag vill spela så högt upp jag kan men trivs bra här. Så även om jag vill vidare i framtiden känner jag ingen stress nu.
Vill du verkligen lämna en klubb, en stad och ett sammanhang där du känner dig trygg både på och utanför planen?
– Mina rådgivare får ta hand om det där medan jag fokuserar på Rotherham. Annars kommer tankarna skena. Jag får ta det framöver om det blir aktuellt.
Har du något råd till unga svenska spelare som flyttar utomlands?
– Våga prata med folk. Våga ta för dig. Lev inte i ett skal. Ställ frågor. Den sociala biten är viktigast så man inte blir inlåst eller känner sig exkluderad. Undvik ensamheten.
Du har väl inte missat?
