Hem ljuva hem

Bakom ena långsidan på Kenilworth Road löper en smal gränd. Lägger jag mig tvärs över den skulle jag behöva krypa ihop i fosterställning för att få plats mellan läktarväggen och de låga tegelhusen. Inte för att någon skulle vilja bekanta sig närmare med den spruckna asfalten på passagen som erfarna besökare kallar »the shit alley«. En svag men tydlig doft av urin letar sig in i näsan, ånga pyser ut från allehanda rör, taffligt knutna soppåsar trängs med kasserade brädor på marken. Jag förvånas av att jag inte ser några råttor, men så är det också beckmörkt sedan en dryg timme.  

När skitgränden är avklarad kommer jag ut på Oak Road, där bortasupportrarnas insläpp är beläget mitt i en enkel radhuslänga av rödbrunt tegel. Från ingenstans dyker entrégrinden i järn upp bland de boendes ingångar: vanlig dörr, vanlig dörr, bortainsläpp, vanlig dörr, vanlig dörr. Inga Norwichanhängare syns till än. Det är över två timmar kvar till deras annandag jul-möte med Luton i The Championship och förmodligen sitter de fortfarande och värmer sig framför någon ölkran i centrum.

65-årige Lutonsupportern John Pyper är däremot redan på plats. Före avspark ska han ragga folk till kommande bortaresor, men han hinner med en pint på stamhaket The Bobbers Club innan dess. Den bedagade medlemspuben, belägen under kortsidesläktaren vid Oak Road, har fått sitt namn från tiden då det kostade en shilling – i vardagligt tal kallad »a bob« – att komma in på arenan. Innan man når fram till bardisken måste man passera en kort korridor dominerad av gamla lagbilder innanför tavelramar med varierande dagsform. Intill en av de smutsvita väggarna står en orange varningskon, knappt en meter hög, och vid den stannar John Pyper upp.

– Oh, dear.

Han tittar upp i taket ovanför konen där ett område stort som ett brunnslock är alldeles mörkt av fukt.

– En ny vattenläcka? Måste vara från snön före jul, det här bygget är tyvärr inte det tåligaste. Herregud. Jag ber verkligen om ursäkt.

»Kenilworth Road har ofta förekommit på listor av typen ›Worst stadiums in the UK‹.«

Jag försäkrar att det inte är någon fara och köper en öl till John. Han berättar att han såg sin första Lutonmatch 1963 från en pall som hans far släpade med till läktaren så att grabben skulle kunna se något av spelet. Sedan dess har Kenilworth Road varit hans andra hem. Här har han sett Luton spela tio raka säsonger i högsta serien, här har han sett Luton åka ur otaliga gånger och till och med en gång från fjärdedivisionen – ner i amatörligan. Här har han sett sin far få nog av fotboll efter att Millwallhuliganer gick bärsärk 1985. Här vägrade han själv att visa sig under drygt ett halvår när klubbledningen försökte flytta hela verksamheten till Milton Keynes. Här har han skålat med likasinnade och försökt uttala namnet Björn Runström, den enda svensk som har gjort mål för Luton. 

Det har gått upp och det har gått ner, men en sak har varit beständig under alla år: snacket om en ny arena.

– Det är lustigt, säger John. Hemma har jag ett matchprogram från 1963, Luton mot Crewe. Där står det om en ny arena som ska byggas med plats för 50 000 åskådare. 1963! Och här sitter vi nu. 

Många förslag har framförts sedan dess, inget har realiserats. Rivaliserande klubbar har byggt nytt och flyttat, men det är som om Kenilworth Road alltid har hittat ett sätt att hålla kvar Luton Town FC hos sig. Senaste budet är en ny arena för 17 500 åskådare vid Power Court i centrala Luton. Men Brexit, pandemi och skenande stål- och cementkostnader har kommit i vägen – finansieringen är fortfarande inte helt klar. Och varken John Pyper eller någon annan vet när eller om byggandet kan starta.

– Än så länge är vi kvar här, säger han. Det är på gott och ont. Faciliteterna är usla och ingen motståndare gillar att komma hit. Men det här stället har åtminstone karaktär. Och ingen kan säga något annat än att stämningen under matcherna är fantastisk.

 

Den som bor i Luton och gillar fotboll måste behärska konsten att kunna ta riktigt mycket skit. Kenilworth Road har ofta förekommit på listor av typen »Worst stadiums in the UK« och när The Guardian 2004 rankade de sämsta arenorna i landet knep Luton silvermedaljen, efter Priestfield i Gillingham. Tidningen skrev att området kring stadion var nedgånget och dystert och att en fotbollsmatch i Luton kändes »mer som att besöka ett lokalt fängelse«. På hemsidan footballgroundmap.com har Kenilworth Road totalbetyget 1,9 på en femgradig skala efter att 1 367 besökare har recenserat. Enda kategorin som sticker ut positivt är »stämning« där snittbetyget är 3,5. 

Så är det själva staden också. Samma år som Guardian skrev sitt hårda omdöme om arenan kom uppföljaren till den i England omdebatterade boken Crap Towns: The 50 Worst Places to Live in the UK. 2003 hade Hull tilldelats den föga smickrande förstaplatsen, året efter »vann« Luton. Ryktet om stadens uselhet har heller inte förbättras särskilt mycket efter det. Så sent som i fjol bad sajten iLiveHere läsarna recensera sina hemorter för att se vilken stad som hade mest missnöjda invånare. Efter över 100 000 svar räknades Luton som den tredje deppigaste staden i Storbritannien. »Jag undviker fortfarande centrum som ser ut som något från Shaun of the Dead«, skrev en Lutonbo. »Englands toalett«, tyckte en annan. 

»Vi har tagit det steg för steg och varit stryktåliga, det måste man vara som Lutonbo.«

Så varför anses Luton, i England mest känd för Vauxhalls bilfabrik, vara så hemsk? Den oinspirerade arkitekturen angrips ofta, likaså bristen på kultur och nöjesutbud. Jobbigt för staden är också att en av dess mest kända söner är Tommy Robinson, en flera gånger dömd högerextrem aktivist som var med och grundade English Defence League. På 2000-talet har också Luton, och särskilt området Bury Park där Kenilworth Road ligger, kämpat mot ryktet om en plats där flera IS-krigare och islamistiska terrorister har radikaliserats. Det var i Bury Park som terroristerna som utförde sprängdåden i Londons tunnelbana 2005 träffades före attentaten som dödade 56 människor, inklusive fyra självbordsbombare. Tio år senare slog Scotland Yard till mot 15 andra misstänkta terrorister i samma område. 

I sin bok Greetings from Bury Park, en parafras på Bruce Springsteens debutalbum och New Jersey-skildring Greetings from Asbury Park, skriver författaren Sarfraz Manzoor om sin uppväxt i Luton och Bury Park. Under 80-talet tillät inte hans muslimska pappa honom att vara utomhus när Luton hade hemmamatch, av rädsla för huliganer och rasister. Rädslan var heller inte helt obefogad, upplopp förekom ibland och från sitt fönster såg Manzoor flera gånger fotbollsfans sparka sönder brevlådor och annat på sin väg mot Kenilworth Road. När Luton blev etta i Crap Towns 2004 skrev Sarfraz Manzoor en artikel om hur han som ung framför allt hade avskytt stadens brist på ambition. De gånger han som student i London återvände för att besöka familjen fick han ofta huvudvärk när tåget närmade sig Luton. »När det väl kom till stationen hade värken utvecklats till en migrän som släppte först när jag var på väg därifrån igen.« Med tiden har han dock blivit vänligare inställd till sin hemstad och Greetings from Bury Park, utgiven 2007, är en både underhållande och stundtals kärleksfull skildring av Luton. Ordet »genuin« ligger nära till hands. Luton förställer sig inte.

Och detsamma går i allra högsta grad att säga om Kenilworth Road. 

 

En man från Japan har tagit sig hela vägen till Luton för att se matchen mot Norwich. Denna märkvärdighet annonseras i högtalarsystemet före avspark och japanen får en kram av Lutons VD, Gary Sweet. 

Gary Sweet blev VD 2008, samma år som Luton Town på grund av en havererad ekonomi tilldelades 30 minuspoäng av engelska fotbollsförbundet. Det hårda straffet, av Lutonsopportrar än i dag betraktat som ett gigantiskt svek, skickade ner klubben från League Two. Men Sweet, född och uppvuxen i Luton, var beredd på hundår. Sedan dess har han varit med om tre uppflyttningar och förra säsongen spelade Luton till och med Premier League-kval.

– Klubben var i hemskt skick när vi tog över, säger Sweet. Men vi har tagit det steg för steg och varit stryktåliga, det måste man vara som Lutonbo. 

»Vi behöver en större, modernare arena. Men vi kommer att vara noga med att ta med oss själen härifrån.«

Spelarna värmer upp nere på planen. Gary Sweet, klädd i grå ulltröja över en rödvitrandig slips, står på huvudläktaren och spanar efter den nytillträdde managern Rob Edwards. I november blev Luton av med sin omtyckta tränare Nathan Jones när den krisande Premier League-klubben Southampton behövde anställa nytt. Lösningen blev att plocka in Edwards, som var ledig efter att ha fått sparken från värsta rivalen Watford. Kravet på honom är nytt kontrakt i The Championship, drömmen är uppflyttning till Premier League. Luton ligger just nu i mitten av tabellen men det är så jämnt att möten med Salah, Haaland och Kane ändå bara är en kraftig formtopp bort. 

Gary Sweet roas av tanken på att se världsstjärnorna springa ut på Kenilworth Road där han själv »mer eller mindre växte upp«. Hans gammelfarfar var borgmästare i Luton och hans släkt har gått på fotboll här i fem generationer. Han refererar till arenan som »hon«. 

– Hon har karaktär, den här gamla damen. En enastående kvinna. Visst, hon är inte perfekt, men de största konstverken är sällan det. Kolla på skulpturen Venus de Milo, att hon saknar armar gör henne inte mindre enastående.

Sweet skrattar åt sin egen vågade liknelse och säger att han »älskar varenda kvadratmeter« av den så ofta nedskrivna arenan. Ändå vill han flytta.

– Vi bara måste det, säger han. Vi har stora ambitioner för framtiden och då behöver vi en större, modernare arena. Men vi kommer att vara noga med att ta med oss själen härifrån. Supportrarna är högst involverade i planeringen.

Jag frågar hur det går med planerna för den nya stadion. Gary Sweet kopplar på autopiloten och låter mer som en typisk VD än han gjorde tidigare. Detaljplan finns, 80 procent är redan finansierat, om 9–12 månader hoppas han kunna ta det första spadtaget. Men han konstaterar också ärligt att det politiska kaos och de ekonomiska svårigheter som har präglat Storbritannien på senare år har ställt till det.

– Vi är redan 18 månader sena. Ett år bara försvann med pandemin och alla nedstängningar. Sedan kom en ekonomisk krasch, byggmaterial som prisrusade … det har varit väldigt, väldigt svårt. Jag skrev nyligen i matchprogrammet att det aldrig har funnits ett sämre tillfälle att bygga en fotbollsarena. 

Han kastar en blick mot planen där hemmaspelarna applåderar de allt mer välfyllda läktarna när de går mot omklädningsrummet för de sista förberedelserna.

– Men du frågade tidigare hur det är att vara en lutonian. Folk har alltid skämtat om oss, jag känner inte någon från Luton som inte har tjock hud. Det är nödvändigt här. Och man måste vara övertygad om att man kan lyckas trots att ytan inte ser så vacker ut.

Jag ställer en ledande fråga om han identifierar sig som underdog. Sweet säger att ingen behöver fundera på det i Luton, rollen är redan tilldelad.

– Oavsett om det går bra eller inte är vi en underdog, säger han. En något ouppfostrad underdog.

 

För den med ett normalutvecklat luktsinne är toalettskyltarna på Kenilworth Road nästan överflödiga. Stanken leder en rätt. De smutsiga och spruckna porslinsstolarna påminner om klosetten i pundarfilmen Trainspotting och vid de rostiga pissrännorna gör man vad man behöver så snabbt det bara går. Men folk är på gott humör, sångerna ekar och när lagen marscherar ut till avspark finns en laddning i den kyliga decemberluften som påminner mig om mina första Englandsresor på 90-talet. Även reklamskyltarna som omger planen har något befriande omodernt över sig: Warbury Fencing, Heritage Funerals, La Bella Calabria – Italian Ristorante.

På the Oak Stand står 1 039 Norwichsupportrar packade som sillar. De bidrar starkt till den eldiga inramningen och det känns märkligt att tänka på att det fanns en tid då motståndaranhängare inte var välkomna hit. Efter Millwallupploppen 1985 tog Lutons dåvarande ordförande David Evans det drastiska beslutet att porta alla gästande fans. Förbudet gällde i fyra säsonger och gjorde, tillsammans med att klubben under samma period spelade på konstgräs, att Luton gick från harmlöst till föraktat. I dag anser Englands supporterpuritaner tvärtom att Luton står för något genuint i en allt mer själlös fotbollsvärld. Totalt tar Kenilworth Road numera 10 356 åskådare, klart minst i The Championship. Pressplatserna på huvudläktaren är både få och små, att sträcka ut benen går inte och även när jag drar ihop knäna nuddar benen mina platsgrannar. 

Den låga långsidan mittemot har endast tre stolsrader vilket ger arenan ett asymmetriskt intryck. Ändå låter publiken som dubbelt så stor när hemmalaget trycker tillbaka Norwich i första halvlek. En kvart in på den andra slår den walesiske mittbacken Tom Lockyer en lång boll som skyttekungen Carlton Morris försöker få kontroll på. Han misslyckas, men bollen hamnar ändå hos grovjobbaren Allan Campbell som får iväg ett pressat markskott. Norwichmålvakten hinner inte ner och den nye managern Rob Edwards jublar under halvmånen som lyser över Kenilworth Road. 

Publiken sjunger:

»We’ve got Super Robbie Edwards, he knows exactly what we need. Lockyer at the back! Morris in attack! Luton’s going to the Premier League.«

 

Norwich kvitterar kort senare när lagets rutinerade målskytt Teemu Pukki rinner igenom. Hemmalaget ser tröttkört ut och tycks vara illa ute när den defensiva mittfältaren Gabriel Osho får sitt andra gula kort tio minuter före full tid. Publiken reagerar på utvisningen genom att applådera Osho när han vandrar av planen – det är inte nödvändigtvis finlir som går hem på Kenilworth Road. 

– Get him fucking harder next time, Gabe! ropar en man några rader ovanför mig.

Norwich pressar för ett avgörande, ett decimerat Luton lägger sig på försvar. Men så slarvar en Norwichback efter ett hemmainkast och bollen hamnar hos inhopparen Cauley Woodrow. Han debuterade för Luton som nybliven 16-åring 2010, gjorde nio U21-landskamper för England men fick aldrig den lysande karriär som många spådde. Inför den här säsongen återvände Woodrow till Luton efter elva år i andra klubbar. Han väntar fortfarande på sitt första mål sedan återkomsten och nu, i den 90:e minuten på självaste Boxing Day, händer det. Han tar sig förbi en motståndare, trycker upp bollen i första krysset och lyckosprintar sedan mot lagbänken samtidigt som det skraltiga arenabygget från 1905 får vad det tål under tusentals hoppande supporterfötter.

Sex jobbiga tilläggsminuter senare har Luton vunnit. 2–1-segern ger laget vittring på kvalplatserna till Premier League och efter matchen verkar VD:n Gary Sweet vilja krama alla som kommer i hans väg. Den här kvällen går man med rak rygg i hans bespottade hemstad, den här kvällen klagar ingen på hans sunkiga arbetsplats. 

Han är fast besluten att driva igenom en dyr och krävande stadionflytt, men den är fortfarande långt borta och just nu får han mest frågor om det verkligen skulle vara möjligt att spela Premier League-fotboll på Kenilworth Road. Gary Sweet ler och svarar att jodå, nog går det. Men i så fall måste förstås strålkastarna bytas ut, en av läktarna behöver rustas upp, de sändande TV-jättarna måste erbjudas något bättre än det provisoriska byggställningstak som gäller nu, och toaletterna borde nog …

– Man måste se humorn i det, säger Sweet. Det vore onekligen kul att se Manchester City och Liverpool komma hit och njuta av våra faciliteter. De är alla hjärtligt välkomna till Luton.