Under vinjetten Fotbollskultur recenserar vi böcker, filmer och dokumentärer om fotboll. Den här texten behandlar dokumentärserien Welcome to Wrexham med Ryan Reynolds och Rob McElhenney i huvudrollerna.
I det första av hittills 18 avsnitt av Welcome to Wrexham försöker Ryan Reynolds och Rob McElhenney sälja in sig själva för den supporterorganisation som räddat Wrexham AFC från konkurs och därefter hållit den semiprofessionella klubben just över ytan.
Skådespelarduon sitter i varsin solgassig lyxvilla på USA:s västkust och videosamtalar med walesarna, som bland annat frågar om den dokumentärserie som planeras vid ett eventuellt övertagande. Medan McElhenney svarar smart och diplomatiskt tittar en gigantisk TV-kamera fram över hans axel.
»Vi borde köpa en klubb och göra en dokumentär.«
I de senaste årens stadiga ström av sportdokumentärserier förvandlas fler och fler fotbollsklubbar till något annat än bara fotbollsklubbar. De blir innehåll. Var cirkusen slutar och när fotbollen börjar är inte alltid lätt att avgöra.
Särskilt inte i det här fallet – de amerikanska filmstjärnorna hade sannolikt inte förvärvat Wrexham AFC om det inte varit för möjligheten till en snitsig och påkostad skildring av innehavet.
Idén var Rob McElhenneys. Efter tips av en kollega plöjde han båda säsongerna av Sunderland til’ I Die. Sedan sade han till kollegan: »Vi borde göra det här. Vi borde köpa en klubb och göra en dokumentär.« Ryan Reynolds hade han aldrig träffat, men Ryan Reynolds hade pengar och Ryan Reynolds sade ja.
»De har aldrig satt sin fot i Wrexham och vad som driver dem är inte glasklart.«
Offside recenserar
Welcome to Wrexham (Disney+, 2022).
Ingen av dem vet mycket om fotboll. Än mindre vet de vad som krävs rent praktiskt för att driva en fotbollsorganisation. De har aldrig satt sin fot i Wrexham och vad som driver dem är inte glasklart, men det har något med deras pappor och barndomsintresse för sport att göra.
Ändå tycks Wrexhamsupportrarna omfamna Hollywoodduon, som utåt sett gör det mesta rätt: de intresserar sig för den walesiska kulturen, de rustar upp en fallfärdig läktare som tidigare ägare har lämnat vind för våg och de investerar många miljoner i spelartrupp, personal och gräsmatta.
»Inga sarkastiska Hollywoodcharmörer med 48 miljoner följare på Instagram behövs.«
Trots det kan jag inte låta bli att rygga tillbaka åt Reynolds och McElhenneys förmåga att få den walesiska klubbens utmaningar att handla om dem själva. Som om de, och seriemakarna, är rädda för att tappa tittarens intresse utan duons ständiga närvaro. Som om vi inte bryr oss tillräckligt om livsberättelserna, tankarna och känslorna från de människor som levt med sin lokala klubb sedan barnsben.
Skillnaden mot föredömet i genren – den underbara Sunderlandföljetongen som inspirerade McElhenney att köpa Wrexham – är att saker får vara som de är i den serien. Relationer och stämningar tillåts vara obekväma. Mörker är mörker. Inga sarkastiska Hollywoodcharmörer med 48 miljoner följare på Instagram behövs.
I Welcome to Wrexham blir det inte mer friktion än när McElhenney gormar och svär över att byråkratiska spörsmål drar ut på tiden. Och så flinar den tålmodigare Reynolds på andra sidan Facetimeskärmen och fäller en ironisk kvickhet om sin hetlevrade kompis.
