Lovisa Gustafsson: »Jag springer över allt och alla om det krävs«

Efter IFK Norrköpings debutsäsong i Elitettan 2021 var Lovisa Gustafsson osäker på om hon skulle stanna i klubben. Hennes kontrakt skulle gå ut och hon velade kring hur mycket hon ville satsa på fotbollen.

När hon tog upp saken med lagets nya tränare Tor-Arne Fredheim sade han: »Jag kan göra dig till en allsvensk spelare, men då måste du gå in för det till hundra procent.«

– Efter det snacket fick jag en nytändning, säger Lovisa Gustafsson. Jag började ställa högre krav på mig själv.

Tillsammans med sin huvudtränare lade hon om kosten och träningen för att bygga mer explosiva muskler. Under vintern gick Lovisa till gymmet nästan varje dag, och när försäsongen drog igång ökade Tor-Arne Fredheim lagets gemensamma träningsmängd från fyra till sex pass i veckan. Intensiteten blev också högre.

Satsningen gav utdelning – både för laget och Lovisa. I hemmamatchen mot Sundsvall i början av juni gjorde hon mål för sjätte matchen i rad. Målet var anfallarens åttonde på säsongens tio inledande matcher. Så svårstoppad hade hon aldrig känt sig.

– Jag kände: »Jag kan vara där uppe bland de bästa i serien!« Den känslan pushade mig.

Det här var hennes år. Och så var det Norrköpings år. Klubbens ambition var att sluta topp fem och nå Allsvenskan inom tre år, men flera jämna matcher mot seriens främsta lag gav Lovisa känslan att de kunde slå alla motståndare. »Vi är ett höstlag och blir bara bättre och bättre«, intalade hon sig själv, delvis av erfarenhet från sina tidigare fyra säsonger. En sak var hon i alla fall helt säker på: så här vältränade och taktiskt slipade hade Norrköping aldrig varit.

»Värst var att hon allt oftare kände sig irriterad över vardagliga småsaker, ibland till och med förbannad.«

 

Från utsidan såg det ut som om allt gick Lovisa Gustafssons väg i början av sommaren 2022. Men målen och leendet på planen avslöjade inte hur hon egentligen mådde.

Lovisa var inte bara inne på sitt femte år i IFK Norrköping utan också som heltidsanställd maskinförare i Norrköpings hamn. Där körde hon hjullastare och truck om dagarna, med fasta arbetstider mellan 07.00 och 15.30. Sedan åkte hon raka vägen till lagets träning vid 16.00.

Jobbet i sig var inte så fysiskt krävande, hon satt mest i en maskin som lastade och lossade gods. Snarare var det pressen hon lade på sig själv att alltid prestera som fick henne att sova och äta allt sämre. Hon kände sig fast i det ekorrhjul som det innebar att varje dag stiga upp tidigt för att jobba fokuserat och därefter träna hårt. Och så viktiga matcher varje helg.

Värst var att hon allt oftare kände sig irriterad över vardagliga småsaker, ibland till och med förbannad. Käfta emot folk brukade hon inte göra, men det skedde nu titt som tätt.

Lovisa kände inte igen sig själv och kontaktade sina närmaste hamnchefer i hopp om hjälp med en lösning. Kanske kunde hon gå ner i arbetstid för att minska belastningen? Svaret hon fick var: »Det finns bara heltidstjänster här om du inte ska plugga eller är gravid.«

Hon upplevde att cheferna inte tog hennes elitfotbollsspelande, som i praktiken var ett halvtidsjobb, på allvar.

– De såg det som en tillfällig hobby, säger Lovisa. Jag fick höra saker som: »Vad säger att du är elitspelare? Då kan en simmare eller division fem-spelare komma här och säga att han är elit för att slippa jobba fulltid.«

»Jag ville inte ens vara på plan och tänkte: ›Vi har chansen att gå upp men jag springer bara runt och förstör för laget.‹«

Lovisa började ta ut en semesterdag i veckan, men på grund av hamnens produktionskrav visste hon inte från den ena veckan till den andra om hon skulle få ledigt. Så den lösningen blev ohållbar. När sommaruppehållet och semestern närmade sig i mitten av juni bestämde hon sig: hon skulle säga upp sig och hitta ett jobb där hon kunde arbeta till 50 eller 60 procent. Först ville hon bara göra ett sista försök med cheferna, hon trivdes trots allt bra med jobbet och kollegorna. I ett mejl till bolagets VD förklarade Lovisa läget och blev äntligen lovad en utväg – den högste chefen skulle ta tag i situationen efter hennes semester.

– »Gud vad skönt«, tänkte jag. Snart skulle jag få gå ner i tid. Det gav mig en skjuts in i semestern och jag kände en helt annan energi under den första träningsveckan efter uppehållet.

 

Men inget hände. Beskeden från cheferna förblev oklara, de ville behålla henne men återkom aldrig med någon lösning. Samtidigt började Lovisas kropp säga ifrån igen. Hon kände sig oavbrutet trött men kunde inte somna om kvällarna.

Under några veckors tid sov Lovisa mellan två och tre timmar per natt.

– Jag gick och la mig vid tio men somnade inte förrän vid två. Sedan gick jag upp vid fem för att jobba. Om helgerna tänkte jag att jag äntligen skulle få sova ut, men det gick bara inte. Och jag som alltid har varit en person som älskar att sova.

Utmattningen påverkade hennes prestationer i Elitettan. Målformen avtog, och trots att laget fortsatte vinna kände hon sig inte längre bra.

– Jag var mentalt svag, säger hon. Särskilt när jag fick höra från tränare till andra lag: »Jaha, Lovisa har inte gjort mål på fyra matcher …« De visste ju inte varför jag hade den dippen.

I takt med att Norrköpings herrlag underpresterade började fler supportrar intressera sig för klubbens formstarka damlag. Lovisa Gustafsson, vinnare av den interna skytteligan fyra år i rad, blev allt oftare igenkänd på stan.

– Någon kunde säga: »Kul att ni vinner, men vad händer med dig?« Då fick man dra på ett leende fastän man bara ville be dem att … ja. Jag var skör.

När Norrköping mötte Älvsjö i mitten av augusti hade sex matcher passerat sedan Lovisa Gustafssons senaste seriemål – det mot Sundsvall den 5 juni. 

– Mot Älvsjö var jag så jävla dålig, säger hon. Jag ville inte ens vara på plan och tänkte: »Vi har chansen att gå upp men jag springer bara runt och förstör för laget.«

Hon var tvungen att göra något.

»Att öppna upp mig för Tor-Arne var det bästa jag kunde göra, även om jag mådde piss.«

 

Måndagen den 22 augusti var det fem dagar kvar till IFK Norrköpings bortamatch mot serieledande IK Uppsala.

Den morgonen vaknade Lovisa Gustafsson och kände att hela hennes kropp hade stängt av. Utanför fönstret var det grått och deppigt, hon hade sovit någon ynka timme och kunde inte förmå sig själv att cykla till jobbet. Det gick inte längre. Någon reducerad arbetstid skulle det aldrig bli, hon uppfattade att cheferna bara struntade i henne.

Lovisa sjukskrev sig. Hon bestämde sig för att packa ner alla sina grejer och åka hem till föräldrarna i Dalarna. Att spela fotboll orkade hon inte ens tänka på.

Samtidigt kunde hon inte bara åka. Ingen i klubben, bortsett från några nära lagkamrater, kände till hur hon mådde. Hon hade länge tänkt berätta för Tor-Arne Fredheim, men dragit ut på det i hopp om en kompromiss i hamnen. Nu var hon så slut i hela kroppen, så uppgiven och maktlös, att det fick bära eller brista. Hon skrev ett SMS till sin tränare: »Jag behöver prata med dig.«

 

Tor-Arne Fredheim satt i sin kontorsstol på arenan och förberedde träningsveckan inför säsongens viktigaste match. När han läste meddelandet från Lovisa Gustafsson trodde han att anfallaren ville prata om sin formsvacka.

– Jag tänkte att hon var knäckt över att inte ha gjort mål på länge, säger Tor-Arne. Hon hade sett lite tyngre ut i de senaste matcherna och där kan man ju hamna ibland som anfallare.

Han ringde upp sin vicekapten och hörde direkt att något inte stod rätt till. »Jag mår inte bra«, sade Lovisa med skör röst. Tor-Arne bad henne komma in till kontoret.

»Det här är inte en tjej som gråter – det fick mig att inse allvaret.«

De satte sig i en sponsorloge på arenans andra våning med utsikt över planen. Där bröt Lovisa ihop. Hon berättade om de senaste månadernas sömnproblem, om kraftlösheten, om konflikten med arbetsplatsen och om att hon inte ville vara kvar i Norrköping längre. Samtidigt rann tårarna.

– Hon grät i minst en timme, säger Tor-Arne Fredheim. Det hade jag inte sett hos henne förut – det här är inte en tjej som gråter – och det fick mig att inse allvaret. Hon hade bitit ihop länge och så klarade hon inte av det längre.

Tränaren gjorde sitt bästa för att sätta sig in i hur Lovisa hade det och för att trösta och stötta. Han ringde upp hennes chef. Han kopplade in Norrköpings klubbdirektör och mentala rådgivare. Och han tvingade henne att sjukskriva sig resten av veckan för att ge sig själv andrum.

Efter en och en halv timme gick de till arenarestaurangen. De valde ett hörn så att Lovisa satt med ryggen mot alla andra i lokalen, och efter några minuter föll hon i gråt på nytt. Särskilt mycket av köttbiten och potatisarna som låg på tallriken fick hon inte i sig.

– Jag petade i maten och kände mig väldigt liten som människa, säger Lovisa. Men det var på något sätt en skön känsla att släppa ut allt. Att öppna upp mig för Tor-Arne var det bästa jag kunde göra, även om jag mådde piss.

De efterföljande dagarna kunde hon slappna av mer. Hon sov mellan 14 och 16 timmar per dag, åt mat och gick långa promenader med Sofie Sarenbrants Vila i frid i hörlurarna. Tidigare hade hon bara lyssnat på podcasts i samband med arbetspass, och när hennes syster under sommaren tipsat om att testa ljudböcker hade hon varit för slut i skallen för att orka ta in skönlitteratur. Nu orkade hon. Och det hjälpte henne att hitta ett lugn.

»Jag vet inte om jag kan prestera. Men jag vill spela.«

Om eftermiddagarna tränade hon med laget.

– Jag tänkte att jag inte kunde missa matchen mot Uppsala på lördagen. Tor-Arne gjorde det lätt för mig och sa att jag fick träna de dagar jag ville och att jag inte behövde känna att jag måste prestera.

– Hon tränade hela veckan, säger Tor-Arne Fredheim. Och jag märkte på träningarna att hon inte var lika spänd, det var som om det släppte lite efter att hon berättat.

Efter fredagens träning frågade tränaren om hon kunde spela matchen. Var hon hundra? Lovisa svarade ärligt: »Jag vet inte om jag kan prestera. Men jag vill spela.«

För Tor-Arne Fredheim var det givet att starta sin främsta målskytt i årets svåraste bortamatch, mot ett motståndarlag som ännu inte hade förlorat i Elitettan och som vunnit åtta raka med målskillnaden 33–2.

Lovisa Gustafsson stod inte för sin bästa insats, men i den 67:e minuten störtade hon fram på ett lågt inspel och mötte bollen med bredsidan. Det blev matchens enda mål. Efter slutsignalen stegade Tor-Arne direkt fram till henne. De såg varandra i ögonen, log och omfamnade varandra. Ingen av dem behövde säga något.

 

En vecka senare sade Lovisa Gustafsson upp sig från jobbet i hamnen. Istället fokuserade hon till hundra procent på säsongsavslutningen, och även om det vissa dagar innebar en påfrestande rastlöshet och ekonomisk osäkerhet kände hon för varje höstvecka som gick igen sig själv mer både på och utanför planen. 

På läktarna dök allt fler supportrar upp för att sjunga upp laget till Damallsvenskan, och i två av de tre sista hemmamatcherna kom över 2 000 personer till arenan. En av de populäraste ramsorna dedikerades Norrköpings främsta målskytt:

Åh, hon jobbar i hamnen

Åh, Lovisa är namnet

Åh, hon lastar och lossar

Och motståndet krossar

Lovisas självförtroende växte när hon hörde hundratals människor sjunga hennes namn. Hon avslutade säsongen som Elitettans fjärde bästa målskytt och omgiven av en svärm IFK-supportrar som stormade konstgräset när laget säkrade uppflyttningen.

»Jag trivs bättre med mig själv och har ett liv som inte bara handlar om att jobba från morgon till kväll.«

 

Inför klubbens första säsong i högsta serien har Tor-Arne Fredheim höjt träningsmängden med ytterligare tre pass, till nio i veckan. Den där balansgången – att kräva hård och frekvent träning av halvprofessionella spelare för att klara av nivåskillnaden i Allsvenskan men ändå inte bränna ut dem – brottas Norrköpingstränaren med nästan dagligen. Han försöker pusha dem »så mycket han kan men med fingertoppskänsla« och upplever att spelarna är förstående. Av Lovisa Gustafssons slitsamma fjolår har 62-åringen lärt sig att våga ställa frågor tidigare om han misstänker att något inte står rätt till med en spelare.

Utöver ett ihärdigt ryggskott som fördärvade delar av försäsongen känner Lovisa själv ingen oro över den stegrade belastningen.

– Det ska nog gå bra, säger hon lugnt. Jag känner mig som en helt annan människa. Jag trivs bättre med mig själv och har ett liv som inte bara handlar om att jobba från morgon till kväll.

En daglig rutin hon håller hårt i är de timslånga promenaderna – gärna precis när hon har vaknat.

– Det är skönt att få ur mig allt i kroppen direkt, att tänka på annat. Jag har fortsatt med deckarna och lyssnar klart på en bok på tre dagar. Det är perfekt när man sitter själv i en truck på jobbet också, jag kopplar bara in en mordhistoria av Emelie Schepp och så kör jag.

Sedan december jobbar Lovisa halvtid på pappersbruket Holmen, som i många år har varit en av klubbens huvudsponsorer. Där har de förståelse för hennes fotbollssatsning och låter henne komma och gå som det passar med träningarna. Arbetsuppgifterna är liknande de som hon hade i hamnen.

»När jag är på planen skiter jag liksom i allt, jag springer över allt och alla om det krävs.«

Efter att hon under julen berättade om sin tidigare arbetssituation i en intervju med Norrköpings Tidningar får Lovisa Gustafsson ännu mer kärlek från lokalbefolkningen i den östgötska staden. Intresset för den kommande debutsäsongen i Allsvenskan får henne att hoppas på höga publiksiffror.

– På Ica häromdagen kom en kille fram och sa att han var oerhört taggad på derbyt mot Linköping. Han ville att jag skulle lova en seger – tre månader innan matchen!

Varför tror du att du är den enda i laget med en egen supporterramsa?

– Kanske för att jag har varit här längst? Även om jag inte är härifrån känns det som om jag är härifrån. Det är bara dialekten som inte stämmer.

Ordet som står tatuerat på din överarm kan också ha med saken att göra.

– »Fighter.« Ja, när jag är på planen skiter jag liksom i allt, jag springer över allt och alla om det krävs. Och jag har ett annorlunda jobb vid sidan av. Norrköping är ju en arbetarstad. I början tänkte jag »vad fan sjunger de om mig för?« men sedan blev det mer och mer naturligt att folk visste vem jag var. Och nu har supportrarna lovat att de ska ändra rimmet i ramsan.

Lovisa sjunger:

– Ååååh hon jobbar på Holmen, åååh Lovisa är normen …