Filippa Curmark
Född: 2 augusti 1995.
Klubbar: Ekhagens IF 2009–2011, Husqvarna FF 2011–2012, IFK Kalmar 2013, Jitex BK 2014, Kopparbergs/Göteborg FC 2015–2020, BK Häcken 2021–.
2022: Spelade 20 av 26 matcher i Damallsvenskan.
Utmaning 2023: Att ta revansch för ett 2022 där egna drömmar sprack och där värsta rivalen vann dubbeln.
Säsongen 2021 var ett bra fotbollsår för BK Häckens mittfältsankare Filippa Curmark. När Hisingslaget spelade var nummer nio i stort sett alltid på planen, fem minuter mot Vittsjö var de enda som missades. Året före visade statistiken liknande siffror.
Allt tydde på att 2022 skulle bli minst lika roligt. När hon inför säsongen träffade Göteborgs-Posten handlade samtalet om hur ljust allt såg ut. 2022 skulle bli »Curmarks år« och ingressen avslutades med vad som låg i potten: »Duellen mot FC Rosengård, ett EM-slutspel i England och kanske ett kontrakt med favoritlaget Manchester United i höst?«
Nästan exakt ett år senare sitter Filippa Curmark på samma kafé i Göteborg där intervjun med GP gjordes.
– Jag får nog vara försiktig med vad jag säger i dag, säger hon och ler.
För det blev ju inget av det där. Ingen riktig duell med seriesegraren Rosengård, inget EM-slutspel. Definitivt inget kontrakt med Manchester United.
Det började med flera mindre skador, en smäll på foten gjorde att hon missade den allsvenska premiären mot Umeå.
– Sedan bara fortsatte det, men just de mindre skadorna har jag kunnat lägga bakom mig. Den senaste var lite jobbigare.
»Att inte orka gå ut med hunden, handla eller bara må bra – det var jobbigt på riktigt.«
Filippa Curmark vrider på huvudet och lägger handen på den nacke som plågat henne sedan mitten av förra säsongen. Hon berättar att det började med vad både hon och läkarteamet trodde var nackspärr. Men smärtan gav sig inte och en oktobermorgon kändes det plötsligt värre. Trots det spelade 27-åringen match mot Linköping på kvällen.
– Smärtan var fruktansvärd under hela matchen, och när jag vaknade dagen efter insåg jag att något annat måste vara fel. Ändå åkte jag på landslagsläger.
Landslagslägret blev kortvarigt, värken från nacken var omöjlig att spela med och Filippa åkte hem.
– Även om jag älskar att vara ute på planen så var det värsta inte att missa det. Att inte orka gå ut med hunden, handla eller bara må bra – det var jobbigt på riktigt. Och sedan att inte veta vad det var … Jag kunde bara vänta och hoppas.
Till slut blev hon diagnostiserad med diskbråck i nacken. En ovanlig skada som det inte finns någon självklar rehabprocess för, vilket prövade hennes tålamod ännu mer.
– På något sätt kändes det brutalt att få veta vad det var, och att jag inte kunde göra så mycket. Att inte veta vad man kunde göra för att slippa smärtan och leva normalt var tufft.
»Jag ångrar att jag pressade mig själv för länge. Det blev inte bra.«
Tiden som följde efter diagnosen beskriver hon som upp och ner, med klart fler dalar än toppar. Förutom några få nackövningar för att få igång muskulaturen gick dagarna åt till att stå ut med smärtan och tröttheten som följde. Att sova bra blev en kamp, men en nödvändig sådan. En god natts sömn kunde vara skillnaden på en okej dag eller en där hon mest bara låg i soffan. Där hade hon gott om tid att fundera över situationen som uppstått. Hon, som ibland kallats »evighetsmaskinen« eftersom hon alltid spelade, kom fram till att hon borde ha lyssnat skarpare på kroppens signaler.
– När jag ser tillbaka ångrar jag att jag pressade mig själv för länge, säger hon. Det blev inte bra. Och det är något jag tror att jag har lärt mig nu, att sätta stopp.
Så småningom började orken återvända, och under sista delen av säsongen följde hon med laget och gav sitt stöd på annat sätt än stenhårt mittfältsspel.
– Så fort jag orkade försökte jag vara med laget och bidra med energi. Samtidigt fick jag tänka lite egoistiskt i det läget, för att må bra i mig själv. Tidigare hade jag kört på hela vägen in i väggen, om man säger så? Efter den här skadan har jag insett var min gräns går. Det finns också saker som betyder mer än fotbollen, som att må bra i min relation.
Är du tillbaka där du vill vara nu?
– Det är en bit kvar till den spelaren jag vill vara på fotbollsplanen, men utanför känner jag mig lyckligare än på länge.
Under vintern har träningen stegrats och när säsongen närmar sig är det med glädje som Filippa Curmark tar sig igenom de mest krävande fyspassen. En glädje hon hoppas sprids till lagkamraterna.
– Jag är verkligen superpositiv under löpningarna, nästan för glad kan väl de andra i laget tycka. Samtidigt hoppas jag de saknat min röst på planen. Jag är redo att gå in och styra på mitten igen.
