Haris Radetinac
Född: 28 oktober 1985.
Klubbar: Linköpings FF 2005–2006, Åtvidabergs FF 2007–2011, Mjällby AIF 2012–2013, Djurgårdens IF 2013–.
2022: Nådde milstolpen 200 matcher i Djurgården och ledde laget till slutspel i Conference League.
Utmaning 2023: Att som äldste spelare ta plats i ett storsatsande Djurgården som invaderats av ett knippe lovande mittbenor från Bromma.
Hur länge ser du dig själv spela elitfotboll?
– Man vet inte om man lever i morgon, därför försöker jag njuta här och nu. Jag gjorde en jättebra säsong i fjol och spelade nästan alla matcher. Jag har inte haft en tanke på att sluta och vill gå hela vägen i Allsvenskan i år.
Har du en lättränad kropp?
– Kanske. Jag har haft två korsbandsskador som höll mig borta länge, då tränade jag upp andra muskler jag knappt visste fanns. För att vara gammal och lång är jag också ganska rörlig av mig. Vig. Jag kan nästan gå ner i split.
Djurgården har värvat en drös lovande tonåringar. Hänger du med i deras snack?
– Det är en utmaning! Jag skulle kunna vara pappa till några av dem. Jag försöker hjälpa dem i deras fotboll, uppmuntrar dem och är lagom kritisk när det behövs. Men jag hinner inte hänga med dem. Jag har tre egna barn att ta hand om.
När du själv var i tonåren flyttade du från Serbien till Linköping. Var det för fotbollens skull?
– Ja. Det var tio minus och snö upp till knäna när jag kom. Jag kunde ingen svenska och satt bara ensam hela dagarna. Faktiskt så grät jag varje natt, som ett ledset barn. Första sommaren hälsade vi på vänner på Balkan och då var det så nära att jag inte åkte tillbaka till Sverige igen.
»Jag trodde att det var näst högsta serien. Först när serien var slut fick jag reda på att det fanns tre divisioner över.«
Du spelade först med Linköpings FF, en klubb som inte finns längre.
– Linköping var ändå en ganska stor stad och jag ville spela med det bästa laget, och då var det LFF. Först var det juniorallsvenskan och sedan med A-laget i division två. Du vet, jag trodde att det var näst högsta serien – nummer två, liksom. Först när serien var slut fick jag reda på att det fanns tre divisioner över.
Vad tänkte du då?
– »Åh, fy fan. Nu gäller det att gasa.«
Det gjorde du i Åtvidaberg.
– Jag lyfte tack vare att jag lärde mig språket. Jag hade gått en svenskakurs i Linköping men där lärde jag mig fan ingenting, vi bara läste och skrev alfabetet. Ett språk lär man sig genom att prata.
»Det är roligt att ha något mer än fotbollen att bry sig om.«
Hur har du förändrats som spelare under åren i Sverige?
– I Åtvid stod jag vid linjen och bara väntade på bollen så att jag kunde utmana, och dribblade jag av en spelare ville jag gärna finta honom igen. När man är 20 fattar man inte alltid att fotboll är ett lagspel. I dag förstår jag helheten bättre och låter hellre bollen göra jobbet.
Vad kan du berätta om din andra karriär, som kebabhandlare i Skärholmen?
– Inte kebab, döner. Det är en tysk franchise som jag, Astrit Ajdarević och en barndomsvän har investerat pengar i. Vi får se vad det blir av det, men det är roligt att ha något mer än fotbollen att bry sig om.
Vad har du på din döner?
– Brödet är viktigt. Köttet ska vara färskt, inte fryst. Fräsch sallad och bra sås. Då blir det gott.
Godare än ćevapčići?
– Nej. Det kommer det aldrig att vara.
