När Arema den 1 oktober 2022 tar emot Persebaya är gästernas supportrar som vanligt inte välkomna. Det omvända gäller när Persebaya är hemmalag – inte på tjugo år har Östjavaderbyt spelats med bortasupportrar närvarande.
Trots frånvaron av läktarantagonister är stämningen laddad före avspark. Persebayas spelare och ledare anländer till Kanjuruhanstadion i fyra så kallade barracudas, bepansrade fordon som vanligtvis transporterar soldater, omgivna av säkerhetsvakter som röjer vägen från de många människor som trängs utanför arenan. Officiellt går det in 38 054 åskådare på arenan, men enligt den arrangerande klubben har det sålts 42 096 biljetter. Det är typiskt för stormatcher på Java, vilket jag själv kunde konstatera när jag en och en halv månad tidigare såg Arema–Persija på samma plats. Då sköts avsparkstiden upp 22 minuter på grund av att 3 000 åskådare behövde släppas ner på innerplanen – bort från de överfulla läktarna.
»I nästa ögonblick skjuter Brimobpoliserna tårgas mot läktarna.«
Derbyt börjar dåligt för Arema, som hamnar i tvåmålsunderläge efter bara en halvtimmes spel. Hemmalaget hämtar sedan upp till likaläge, men i andra halvlek avgör Persebaya med ett tredje mål. Efter slutsignalen rör sig det segrande laget snabbt mot omklädningsrummen medan Aremaspelarna sitter och deppar i gräset. Sedan reser de sig för att be sin publik om ursäkt. I det ögonblicket springer två supportrar in på planen för att »prata« med spelarna. Andra följer deras exempel och snart har hundratals upprörda supportrar tagit sig ner till planen, dock utan att våld uppstår. Polismännen från Brimob (Mobila brigaden, avdelningen inom den indonesiska polisen som har säkerhetsansvar vid högriskmatcher) ställer sig först framför spelargången och försöker därifrån jaga supportrarna av planen. Vissa av dem behåller lugnet, andra agerar mer brutalt. Plötsligt ger sig folkmassan på polismännen som först drar sig tillbaka, bara för att kort senare gå till våldsamt motangrepp. I nästa ögonblick skjuter Brimobpoliserna tårgas mot läktarna, särskilt mot den södra läktaren där supportergruppen Aremania har sitt fäste. Och det är på den tårgasdränkta södra läktaren som kaoset uppstår.
Aremasupportrarna, däribland kvinnor och barn, skyndar mot trapporna för att lämna läktarna. Det finns fem utgångar, men är portarna mellan Gate 10 och Gate 13 fortfarande öppna? Säkert är att de åtminstone är alldeles för trånga – 160 centimeter höga, 80 centimeter breda – för så många panikslagna människor på en gång. En flaskhals bildas och folkmassan är för stor för att få plats i trapporna, de som hunnit fly fastnar och kan inte vända om. Dessutom blir trycket under de flyende människorna för stort för trappans räcken, som ger vika med följden att ett tiotal åskådare faller på varandra.
»Rivaliteter läggs åt sidan, supportrar till Arema och Persebaya sörjer tillsammans.«
Av de som kvävs till döds avlider de flesta för att de krossas under övriga åskådare, precis som vid Heyselkatastrofen 1985. Men till skillnad från Heysel, där de ansvariga var huliganer som utlöste panik bland besökarna, är det polisens tårgas som är den utlösande panikfaktorn här. Inne på Kanjuruhanstadion har polisen återtagit kontrollen över innerplan, men den fortsätter att skjuta tårgaspatroner in i folkmassorna på de södra och östra läktarna. Arenans utformning är i sig problematisk ur säkerhetssynpunkt. Trots att den invigdes så sent som 2004 är dörrarna för små, trapporna är dåligt planerade och det råder brist på ljus både på läktarna och utanför arenan. Dessutom saknar flera läktare sittplatser, vilket gör att tusentals supportrar klämmer ihop sig där under stormatcher.
När allt är över räknas 135 dödsfall. Dagarna efter en av världsfotbollens värsta katastrofer vallfärdar Aremasupportrarna, men även andra lags anhängare, till Kanjuruhanstadion för att hedra de bortgångna. Böneaftnar och solidaritetskvällar anordnas runt om i hela Indonesien. Rivaliteter läggs åt sidan, supportrar till Arema och Persebaya sörjer tillsammans. Det hålls också demonstrationer mot det indonesiska fotbollsförbundet och ordningsmakten. Supportrarna kräver svar från polisen och i Malang håller Aremas sympatisörer söndagsdemonstrationer i två månader efter tragedin.
Under lika lång tid spelas ingen fotboll i Indonesien, först den 5 december återstartar ligan. Många frågor väntar fortfarande på svar, men en sak är saker: inget blir någonsin som förut på Indonesiens fotbollsläktare.
