Den andra religionen

Regnet vräker ner över Maguwoharjo-stadion och finalen mellan Indonesiens och Vietnams P16-landslag i Sydostasiatiska cupen. I de allra flesta länder hade en pojklandskamp varit en lugn historia, i världens folkrikaste ögrupp betyder det fotbollsfest. Att få tag på en biljett är omöjligt, men eftersom jag är västerlänning och hade ackreditering till den senaste matchen får jag plats på vipläktaren. Jag är en av få utlänningar på plats.

Att matchen, min fjärde sedan jag kom hit, inte kommer att gå till historien för sin fantastiska fotboll påverkar inte den glada stämningen. När domaren blåser för full tid har de rödvita 16-åringarna i hemmalaget vunnit med 1–0.

32 000 åskådare jublar.

 

Just supporterkulturen var det som väckte min nyfikenhet för indonesisk fotboll. För tre år sedan fick jag uppleva den för första gången och sedan dess har jag längtat efter att återvända. Så kom pandemin. Första året ställdes alla idrottsevenemang in och 2021 spelades endast fotboll utan publik. I somras gick rykten om att ligan skulle återupptas på riktigt och den femte juli klockan 07.06 fick jag ett SMS från Aldi, ultrassupporter till klubben Persija Jakarta, med spelschemat bifogat. Jag började genast planera resan. 

Intressanta matcher var lätta att identifiera, svårare var att hitta en praktiskt genomförbar rutt i en ögrupp som sträcker sig över 5 000 kilometer från öst till väst. Rimligast kändes att fokusera på Java. På världens folkrikaste ö, med omkring 145 miljoner invånare, befann sig 13 av Indonesiens 18 främsta fotbollslag och därmed skulle jag kunna se flest matcher där. Men jag tänkte inleda på gudarnas ö.

 

 

Jag landar på Bali dagen före ligapremiären, då Bali United ska ta emot Persija Jakarta. Mängder av turister gör detsamma, men bortom vykortsbilderna finns gott om problem som existerar på grund av just massturismen. Havet skräpas ner, avfallshanteringen hänger inte med och vattenresurserna överkonsumeras av hundratals hotell som utsätter ön för kusterosion. För att inte tala om bilköerna.

Som bäst upplevs Bali med lokalbefolkningen bortom turiststråken och för detta finns ingen bättre plats än fotbollsarenan i Gianyar, 38 kilometer nordost om flygplatsen.

Utanför Kapten I Wayan Dipta-stadion flockas supportrar till båda lagen utan att oroligheter uppstår. De flesta invånare på Bali är hinduer. Våld ingår inte i deras kultur, berättar Pasek, en av medlemmarna i supportergruppen North Side Boys.

– Folk från Bali tycker inte om att slåss, säger han. Och eftersom klubben är nygrundad har den inga fiender.

Men en viss laddning finns ändå i luften. Detta är trots allt den första matchen på nästan tre år med normala omständigheter, och när lagen klockan 20.30 gör entré till tonerna av den inmarschlåt som spelas inför varje Liga 1-match är stadion nästan fullsatt. Jag ställer mig under den läktare som tillhör North Side Boys, som står för det mest fanatiska hemmastödet. Det är svårt att placera in dem i ett särskilt fack. Snarare utgör de en syntes av olika sorters supporterkulturer, vilket är vanligt i Indonesien. De lånar uttryckssätt från den inhemska manias-kulturen, från italienska ultras och engelska fans. Större delen av sångrepertoaren framförs på engelska och det är närmast surrealistiskt hur starka känslor de kan visa för en klubb som grundades så sent som 2015. 

»Äldre klubbars supportrar är inte imponerade. För dem är Bali United främst en uppnosig nykomling.«

Bali United fick sin plats i eliten tack vare affärsmannen och ägaren Pieter Tanuri. 2014 köpte han en ekonomiskt krisande klubb på Borneo och lät laget spela vidare i högstaligan – men under nytt klubbnamn och hundra mil söderut. Bali hade helt enkelt mycket större kommersiell potential, förklarar Pieter Tanuri när jag pratar med honom.

– Namnet Bali har en särskilt klang, säger han. Det är Indonesiens mest kända ö och en enkel produkt att göra reklam för. Dessutom är det lätt att locka hit spelare, och lokalbefolkningen älskar fotboll.

Den unga klubben är inspirerad av öns traditioner och lagets färger – röd tröja, svartvita shorts och strumpor – är kopplade till Balis kultur och huvudreligion. Rött står för Brahma, universums skapare, vitt för Shiva, ljusets gudomlighet. Det svarta är Vishnu, universums beskyddare. 

Äldre klubbars supportrar är inte imponerade. För dem är Bali United främst en uppnosig nykomling och ett uttryck för den moderna fotbollen i all sin tydlighet. Pieter Tanuri försöker heller inte dölja sin världsåskådning.

– Fotbollen måste bli en storkommers i Indonesien, säger han.

Förebilden heter Manchester United och på arenan har han låtit bygga en stor klubbshop, ett kafé och ett lekområde för barn. Han har också fått se sin skapelse bli mästare två gånger, senast inför tomma läktare förra året.

Ligapremiären slutar med hemmaseger, 1–0 till Bali. Persija Jakartas spelare och tränare går fram till sina tillresta supportrar för att tacka för stödet. Bortaföljet uppgår till 1 200 personer som rest hit främst från huvudstaden. 24-årige Kris berättar att han åkte buss och båt i 30 timmar för att se sitt lag förlora. Lägger man dessutom till att resan kostade honom 800 000 rupier (runt 550 kronor, nästan 20 procent av minimilönen i Indonesien) blir det ännu tydligare vad fotbollslaget betyder för honom.

– Persija är en del av mitt liv, säger Kris. Och det bästa sättet jag har för att uttrycka min kärlek för Jakarta.

 

Det har blivit dags att ta sig mot Java och Surabaya, öns näst största stad. Först gäller fyra timmar på motorvägen i minibuss mot Gilimanuk på västra Bali. Där tar jag en färja över Balisundet och till hamnstaden Ketapang på Javas östkust. Resan fortsätter sedan på räls. Man skulle kunna vänta sig slitna vagnar med smutsiga träbänkar, men faktum är att tåg är det bästa sättet att resa på Java. Ekonomiklassens sittplatser är både bekväma och rena, och efter sex timmar kliver jag av på Surabayas centralstation. Luften är tropiskt fuktig och passionen för den lokala fotbollsklubben Persebaya gör sig påmind överallt, både på stadens väggar i form av målningar och bland dess tre miljoner invånare. Min taxichaufför, 33-årige Agus, bär en t-shirt med texten »Gate 21«, vilket är namnet på en av Persebayas supportergrupper.

– I området där jag bor går många till just den läktaren, säger han. Jag har gått sedan jag var 15 år, min pappa var »Bonek« och han tog med mig.

Bonek är smeknamnet på Persebayas supportrar och är en sammanslagning av de javanesiska orden bondo och nekat. Översatt blir det ungefär: »De som vågar med mod och utan medel.«

Persebaya är, om uttrycket tillåts, mer än en fotbollsklubb. Den grundades den 18 juni 1927 som Soerabhaisasche Indonesische Voetbal Bond (SIVB) med målsättningen att utveckla spelare från närområdet. Före det släpptes indonesier inte in i lagen – de var endast till för den nederländska kolonialbefolkningen. SIVB blev en del av självständighetsrörelsen och den grönvita klubben var senare en av medgrundarna till det indonesiska fotbollsförbundet. Efter den japanska ockupationen under andra världskriget och självständigheten som därefter följde bytte klubben namn till Persatuan Sepakbola Surabaya – och blev kända som Persebaya.

 

Jag tar motorcykeltaxi till Gelora Bung Tomo-stadion för att se Persebaya spela. Vid ett rödljus en kilometer från arenan frågar en supporter, en bonek, om jag behöver biljett till matchen. Taxin stannar och supportern ger mig skjuts på sin moped sista biten. Vi blåser förbi polisens biljettkontroller med knytnävarna i luften och ställer sedan fordonet på en enorm parkeringsplats där tusentals mopeder står uppställda i många rader. Det är så den överväldigande majoriteten tar sig till fotbollsmatch i Indonesien. Att ha bil är fortfarande en lyx, en symbol för medelklassen.

Gelora Bung Tomo-stadion invigdes 2010, har en kapacitet på 45 125 åskådare och fick nyligen ett rejält ansiktslyft när det beslutades att arenan skulle bli spelplats för U20-VM 2023. Den här kvällen, när Persebaya tar emot Persita, räknas publiken till knappt 10 000. Den låga siffran förklaras med att avsparken sker sent en måndagskväll, men de supportrar som är på plats håller igång rejält. Gate 21 stöttar hemmalaget från sin vanliga plats, men högst låter det från supportergruppen Green Nord där läktarledaren Ipul styr såväl sånger som koreografi.

– Precis som staden Surabaya är vår läktare en blandning av olika kulturer, säger han. Här finns ultras, huliganer och casuals.

Den här kvällen får också alla på läktaren vad de vill ha: Persebaya vinner med 2–0.

 

Några dagar senare befinner jag mig i Malang, 100 kilometer söderut. Miljonstaden, belägen på en platå 500 meter över havet, har en betydligt mer lantlig prägel än det pulserande och kaotiska Surabaya. I Indonesien finns sex statsreligioner – islam, katolicism, protestantism, buddhism, hinduism och konfucianism – men på en vägbanderoll läser jag också texten »Arema second religion«.

Arema är Malangs stolta fotbollslag och det gör sig påmint var man än går i staden. På väggar trängs muralmålningar i klubbens blå färger med banderoller till Aremas ära. Supportern Yustain, som följt laget sedan 1988, förklarar varför hans klubb är speciell:

– Vi är ingen statlig klubb, till skillnad från till exempel Persija, Persebaya och PSS Sleman. Alla lag som börjar på P är kopplade till staten [10 av 18 klubbar i högstaligan börjar på P].

Yustain tar med mig på ligamatch mot PSS Sleman. Arema, ligamästare 1993 och 2010, spelar på Kanjuruhan-stadion 23 kilometer söder om Malang. Arenans officiella kapacitet är 35 000, men trots renovering under mästaråret 2010 är den nedgången. Jag blir först förvånad när jag noterar att samtliga av de drygt 20 000 på läktarna hejar på hemmalaget. Sedan får jag förklarat för mig varför PSS Sleman saknar bortafölje – rivaliteten mellan lagen är helt enkelt för stor och den slitna arenan en för osäker plats. En vecka tidigare hittades en av Slemans ultrassupportrar död efter att anhängare till lagen drabbat samman i Yogyakarta. Och ändå, berättar Yustain, är det Östjavaderbyt mot Persebaya som räknas som det riktiga hatmötet.

– Varje indonesisk stad vill gärna hitta en annan stad att jämföra sig med, säger han. Malang är Javas äldsta stad och här förstår man inte varför Surabaya har blivit regionens huvudstad. Vi vill visa att vi är bäst och det är därför vi har blivit fiender. 

Sedan 20 år är bortasupportrar förbjudna när lagen från de två städerna möts, av risk för upplopp. Generellt är det ovanligt med våldsinslag i indonesisk fotboll – på Bali och i Surabaya såg jag bortasupportrar bemötas väl – men där rivaliteten finns kan den å andra sidan nå dramatiska nivåer. Ingen vet exakt hur många som har dött på olika indonesiska arenor de senaste 20 åren, men sannolikt kan de räknas i flera tiotal.

»Vi använder vapen. För fotbollens skull, för lagets skull och för stadens skull.«

Till skillnad från i Europa finns det sällan särskilda sektioner vigda åt gästande fans, vanligast är att de får tränga ihop sig i något hörn. Yustain pekar också ut en annan skillnad jämfört med europeiska supportrar:

– Vi använder vapen. För fotbollens skull, för lagets skull och för stadens skull. 

Den här kvällen blir både händelsefattig och våldsfri. Matchen slutar 0–0. 

 

Det tar sex timmar att nå Javas kulturella huvudstad. Yogyakarta är också en av öns få turiststäder och de flesta som tar sig hit är ute efter att se Borobudur, världens största buddhistiska monument, eller den hinduistiska 800-talshelgedomen Prambanan. Här finns också ett rikt utbud av klassisk javanesisk konst: skuggteater, batik, dans, musik och poesi. Men Yogyakarta är också klassisk fotbollsmark eftersom det var här det indonesiska fotbollsförbundet bildades 1930 – 15 år före Indonesiens självständighet. 

»Rivaliteten mellan PSIM och PSS Sleman är stark och har lett till flertalet dödsfall.«

En hektisk helg väntar med tre matcher inom loppet av 48 timmar. Först ser jag ungdomslandskampen mellan Indonesien och Vietnam och häpnar över de 32 000 åskådarna i ösregnet. Följande dag går jag på ligamötet mellan PSS Sleman och PS Barito Putera. Den röststarka och av klackledarna väl koreograferade publiken räknas till 25 000 personer. Det mest slående är hur många kvinnor som syns på läktarna. Den större supporterfalangen Brigata Curva Sud har en »kvinnoavdelning« vid namn Ladies Curva Sud. Längst ner på läktaren bankar en beslöjad kvinna på en trumma, längre bort står en annan i shorts, huvtröja och med en gigantisk flagga i handen. Bredvid henne står en kvinna i hijab med en halsduk knuten runt midjan. 86 procent av Indonesiens invånare är muslimer och när jag tidigare talade med universitetsprofessorn Fajar Juanedi, som skrivit en doktorsavhandling om mediebevakningen av kvinnliga fotbollssupportrar, menade han att »Indonesiens muslimer står bakom kvinnans frigörelse«. Han beskrev också fotbollsläktaren som en tolerant och välkomnande plats.

– I Indonesien har varje supportergrupp en undergrupp med kvinnliga supportrar. Aremania har Aremanita, Bonek har Bonita, Jakmania har JakAngel och Brajamusti har Brajamolek.

PSS Selman vinner matchen med 1–0, men frågan är om inte Brigata Curva Suds prestation är vassare än hemmaspelarnas. I tropiskt regn håller de igång oavbrutet matchen igenom.

Min tredje match i Yogyakarta är ett vänskapsmöte mellan PSIM och Nusantara United. PSIM står för Perserikatan Sepakbola Indonesia Mataram och klubben var en av grundarna till landets fotbollsförbund. PSIM:s målsättningar var inte enbart sportsliga, tillsammans med förbundet såg man sig också som ett politiskt vapen mot den nederländska kolonialmakten och dess fotbollsförbund NIVB. I dag har PSIM inte tillhört högstaligan sedan 2016, men trots det ständiga regnet dyker 9 000 personer upp till träningsmatchen mot Nusantara. Ännu fler hade kommit om motståndet varit från grannstaden Sleman. Rivaliteten mellan PSIM och PSS Sleman är stark och har lett till flertalet dödsfall.

Träningsmatchen på Mandala Krida-stadion blir en parentes där läktaren är mer intressant än spelet. Överallt syns banderoller på engelska: »Come on you boys in blue«, »You’ll never walk alone«, »West side casual«. 

 

Casualkulturen är annars som starkast i en stad på västra Java, Bandung, och efter mina tre matcher i Yogyakarta tar jag nattåget dit. Jag vaknar och blickar ut mot en frodig djungel från mitt nedfällbara säte. När jag kliver av på Bandungs centralstation blir jag känslosam. I den här staden ägde den berömda Afrika-Asien-konferensen rum 1955 och jag måste bara med egna ögon se byggnaden där den hölls. Indonesien var det första landet som utropade självständighet efter andra världskriget, den 17 augusti 1945. För avkolonialiseringsrörelsen var landet en ledstjärna och på Afrika-Asien-konferensen uttryckte den dåvarande presidenten Sukarno följande ord: »Här har ni historiens första internationella konferens för färgade människor!« 29 delegater från afrikanska och asiatiska länder deltog och representerade vid tillfället mer än hälften av jordens befolkning.

Bandungregionen var dessutom symboliskt laddad. På dess höga platåer grundade kolonisatörerna plantager för te- och kaffeodlingar. Kolonialmakten övervägde att flytta Nederländska Ostindiens huvudstad från Jakarta till Bandung och staden, fortfarande en av landets mest moderna, fick smeknamnet »Javas Paris«.

Supportrarna till stadens lag, Persib Bandung, har en särskild dragning till casualkulturen. I staden finns två butiker som säljer kläder från lokala designers, med arenavana och modeintresserade fans som primär målgrupp. I en av butikerna träffar jag 34-årige Sambro, som håller på Persib.

– Casualkulturen i Indonesien exploderade när Football Factory med Danny Dyer visades på TV, säger han. Vi försökte lära oss mer på internet och sökte kontakt med tyskar, engelsmän och holländare. Därefter ville vi återskapa det hela i Bandung. Det är en stad som vill hålla sig à jour med det senaste, så det var ingen dålig idé att försöka bygga upp intresset för casualmode just här.

Matchen mellan Persib och Bali United spelas en tisdag klockan 15.30. Det är en absurd avsparkstid, särskilt då arenan ligger 20 kilometer öster om stadskärnan. En kvart före matchstart syns inte en själ runt arenan, men när matchen väl börjar befinner sig åtminstone 7 000 personer på läktarna. När jag pratar med Marwan, en ung casual, ger han en ytterligare förklaring till den svaga publiksiffran:

– En del supportrar bojkottar matcherna just nu eftersom två supportrar dog under en träningsmatch i juni. Klubbledningen har inte bett om ursäkt för det.

Under den matchen tycks också tusentals supportrar ha tagit sig in på arenan utan biljett, och det cirkulerar uppgifter om att flera personer blev ihjältrampade i kaoset som omgav säkerhetskontrollen.

»200–300 rasande hemmasupportrar hindrar spelarna från att gå in omklädningsrummet.«

I eftermiddagens match är det gästerna från Bali som dominerar spelet, vilket leder till två incidenter. Först blir ett tjugotal Balisupportrar angripna av hemmafansen när de firar sitt lags ledningsmål. De står mitt bland Persibsupportrarna, som ger sig på dem. Senare, när matchen blåses av, vägrar Balis 3–2-segrande spelare att lämna mittcirkeln eftersom 200–300 rasande hemmasupportrar hindrar dem från att gå in omklädningsrummet. Till slut dyker kravallpolis upp och bildar en sköldmur för att skydda de vinnande gästerna. Vattenflaskor slängs in mot både polissköldarna och löparbanorna som omger planen, men till slut lyckas ändå Balis spelare ta sig in i säkerhet.

 

Dagen därpå väntar min resas sista etapp: tre tågtimmar mellan Bandung och huvudstaden Jakarta. Den första biten är spektakulär och jag sitter som förhäxad framför högplatåns tropiska landskap. Därefter tar den växande urbaniseringen vid. När vi närmar oss Jakartas stadskärna blir skyskraporna allt fler. Räknar man hela storstadsregionen – med satellitstäderna Bogor, Depok, Tangerang och Bekasi – bor här 38 miljoner invånare. Det är hit Indonesiens unga flyttar för att studera eller skapa sig en bättre framtid. Jakartas ekonomi växer kraftigt, så det är i huvudstaden som möjligheterna finns.

Men skenet bedrar. Mer än något annat är Jakarta ett urbant monster som plågas av ständigt pågående trafikstockningar och giftiga luftföroreningar. Dessutom håller den på att sjunka ner i Javahavet. 2019 offentliggjorde president Joko Widodo att Indonesien fem år senare skulle byta huvudstad, för att rädda Jakarta. Ögruppens nya huvudstad kommer att bära namnet Nusantara och byggas på Borneo, 1 500 kilometer nordöst härifrån.

För egen del blir jag tagen av stadens skyline som aldrig tycks ta slut. Stoltheten i ingenjörskonsten syns också på arenorna. Persija, stadens största klubb, har fått en ny hemmaborg med plats för 82 000 åskådare. Den invigdes under sommaren 2022 med en vänskapsmatch som inte levde upp till sitt namn: ett slagsmål utbröt och en skyddande barriär gav vika efter folkmassans tryck. Ingen skadades, men klubben tvingades flytta sin hemmapremiär för den här säsongen. 

För att se matchen mellan Persija och Persita måste jag därför ta mig till en annan arena, Patriotstadion. Den rymmer 30 000 åskådare och blir fullsatt först en bit in i första halvlek. Jag pratar med Dicky som ansvarar för supportergruppen Jakmania, som i sin tur fungerar som en paraplyorganisation med flera supporterfalanger under sig.

– Jakmania föddes den 19 december 1997 efter att 40 personer förälskat sig i klubben och ville göra något för den. I dag är vi 16 720 aktiva medlemmar, men det finns många som inte är officiellt registrerade. Vi har 86 grenar och sektioner.

Jag har svårt att definiera Jakmania, det känns väl förenklande att se dem som vanliga supportrar.

– Jakarta är en heterogen stad och vi kommer från många olika städer, säger Dicky. Vi har olika etniciteter, men Jakmania är en enskild organisation. Ultra är bara en av flera stilar. 

Under matchen ser jag många olika supporterhemvister, men det är på Curva Nord som ramsorna är mest intensiva. Där håller ultrasgruppen Sektor 5 till. Trots att de är fåtaliga, några tiotal bara, är det därifrån som klacken dirigeras. Ramdani, gruppens capo, berättar att han såg sin första match som sjuåring och att han älskat Persija sedan dess. Sektion 5 beskriver han som »en motor för Curva Nord«.

– Men vi är alla medlemmar i Jakmania och respekterar organisationen, den går alltid först.

Bredvid capon står hans fru. De träffades på läktaren och hela familjen följer Persija så mycket som ekonomin tillåter. Ramdani hankar sig fram på en låg lön i en stad där levnadskostnaderna är höga.

– Vi drar lott om vilka matcher vi kan gå på, säger han. Om det är möjligt går jag med hela familjen, annars bara med frugan. Har vi bra med pengar åker vi på bortamatcher också.

På planen har Persija svårt att få in bollen i mål, men i den 89:e minuten tilldelas huvudstadsklubben en straff. Den bahrainske anfallaren Yusuf Helal slår bollen i nät och dedikerar målet till Curva Nord som firar vilt. Matchen blåses av och spelarna samlas traditionsenligt i mittcirkeln för att stämma upp i klubbhymnen tillsammans med publiken. 

Jag inser att även min resa har nått sitt slut och blir känslosam när jag hör Curva Nord sjunga. Jag vet inte när jag nästa gång lyckas ta mig till det här otroliga landet, där passionen för fotboll är precis som ögruppens storlek – helt enkelt enorm. 

Översättning: Viktor Asp