Bästa stunden är någon timme efter matchen. Vi har besegrat Helsingborgs IF med 2–0, presskonferensen är över. Jag har pratat med spelarna, kort om matchen bara, och de har duschat och åkt hem. Sex omgångar återstår av Allsvenskan. Just nu ligger vi fyra, i fjol kom vi sexa. Och detta efter några år av sportslig ökenvandring. Det är en sådan jäkla befrielse, att inte instinktivt behöva fundera på hur det går för lagen på den undre halvan, att inte behöva tänka på att ta strösegrar här och där.
Samtidigt vet jag, om någon, hur skört det är. Som Rikard Norling sade till mig i våras: »Du är alltid blott fem matcher från att få sparken.«
Klockan närmar sig nio på söndagskvällen när jag slår mig ner i tränarrummet på Guldfågeln Arena. På det runda bordet står använda kaffekoppar, A4-papper med de officiella matchsiffrorna ligger huller om buller, men den största platsen tas upp av pizzakartonger med halvätna bitar. Det är bara jag och analytikern »Tobbe« Eriksson kvar. Han har i tysthet redan börjat med det jag också måste göra: se om matchen mot HIF.
Jag tar fram min Ipad och går in i Spiideo, systemet som matchen filmas i. Ögonen svider, som vanligt har matchdagen varit lång och ännu återstår tre, fyra timmars jobb. Jag tittar fokuserat på matchen vi nyss har spelat. Lyckades vi med matchplanen? Och om inte, varför? Allt leder tillbaka till vårt spel, vår modell, våra principer, det vi dagligen tränar på. Ibland upptäcker jag något nytt och till skillnad från när jag ser matchen i realtid har jag kopplat bort känslorna, jag vet ju hur allt slutar och då blir analysen mer sansad.
»Man känner sig smutsig, en upplevd klåda som inte försvinner. Som om man har svikit alla.«
Att fullt ut förstå det vi har uträttat på planen ger en djup tillfredsställelse. Ibland, hur sent det än är, känner jag att jag inte vill gå och lägga mig när jag är klar. Helst skulle jag vilja träffa spelarna direkt och visa vad jag har kommit fram till. Detta gäller även efter förluster. Då vill jag visa dem hur lätt det egentligen var. »Titta här, om vi bara hade valt den här lösningen istället hade utgången blivit en helt annan!« Jag är medveten om att det aldrig är så enkelt. Å andra sidan, många gånger är det inte heller så svårt som man tror.
Jag fortsätter arbetet. The War on Drugs på Spotify har en gemensam nämnare med mitt kaffedrickande: det går på repeat. Hur många koppar sveper jag under en matchdag? 15? Orimliga mängder är det hur som helst.
Titta på en sekvens. Stanna. Spola tillbaka. Klippa. Göra en »slide« i Keynote. Repetera.
Det är inte tidseffektivt och det finns nog yngre tränarkollegor som skulle le i mjugg åt mitt arbetssätt. Men jag är i grunden en analog person som älskar att skriva för hand i ett anteckningsblock. Dessutom tycker jag att det här sättet att analysera matchen fördjupar min egen inlärning. Tobbe sitter bredvid och ser matchen på egen hand. I morgon, innan mötet med spelarna, ska vi gå igenom hans klipp. Är det något han har uppfattat annorlunda? Kanske bara något jag helt enkelt har missat?
Utmaningen är att få spelarna att tro på min analys. Jag måste backa upp den under kommande träningsvecka, och sedan behöver spelarna se och känna i nästa match (Elfsborg borta) att jag faktiskt har rätt. Jag brukar landa på mellan 80 och 100 klipp från matchen. Grovsorteringen. Så fort jag vaknar nästa dag börjar jag sortera utifrån vilket budskap jag vill ge laget. Hittills har jag aldrig visat färre än 30 klipp för spelarna dagen efter match, vilket går emot det mesta man får lära sig om hur information bör presenteras för en större grupp. Och jag förstår hur det kan uppfattas, trötta hjärnor tar ändå inte in det jag säger. Men min erfarenhet är, än så länge, att de faktiskt gör det. Snarare handlar det om hur man presenterar informationen.
»Om man inte lär sig att tycka om det jobbiga blir man inte långvarig inom elitidrott.«
När jag till slut kommer hem är det efter midnatt, alla i familjen sover. Min äldsta dotter är nog min största supporter och brukar messa mig före matcher för att påminna om att det »bara är fotboll, ut och njut!« Och efter, oavsett resultat, skriver hon alltid en liten analys av matchen. Nu sover även hon. Drömmer hon? Det kommer inte jag att göra när jag väl somnar, så brukar det åtminstone vara natten efter en seger. Efter vissa förluster däremot, som den borta mot Gif Sundsvall i våras, upprepas vissa nyckelsituationer i drömmen, om och om igen. Och när jag vaknar är irritationen över mig direkt. Värst är att vara ledig dagen efter en förlust. Man känner sig smutsig, en upplevd klåda som inte försvinner. Som om man har svikit alla de som följer oss.
I morgon är jag inte ledig. Jag har ännu inte gått och lagt mig men om fem timmar ska jag upp, klippsorteringen inleds redan vid frukostbordet.
Ola Andersson, min sportchef när jag var tränare i IK Sirius, pratade ofta om att vissa spelare behövde se »skuggan av svärdet« över sig för att prestera.
Jag tror att vi är många inom fotbollen som både älskar och hatar det där svärdet.
Rädslan att förlora. Att få kritik. Att göra andra besvikna. Samtidigt är vi många som är mer eller mindre beroende av det. På matchdagen, före avspark, kan det få oss att vilja fly. Jag intervjuade en gång Plura inför en spelning och han pratade om samma sak. Våndan inför en prestation som fick honom att önska att konserten skulle ställas in. Och Peter LeMarc, som jag intervjuade 2012, orkade inte längre känna sig som skit inför spelningar, så han slutade helt enkelt att turnera. Då slapp han försöka leva upp till andras – eller kanske ännu mer sina egna – förväntningar.
Rädslan att förlora har alltid varit en stor drivkraft hos mig. Om man inte lär sig att tycka om det jobbiga blir man inte långvarig inom elitidrott. Samtidigt vill jag aldrig bli en slav under rädslan. Mitt ledarskap handlar så mycket om att bekämpa den, att stå för något livsbejakande, en modig fotboll där vi trotsigt nonchalerar svärdet som finns över oss.
Det är så lätt att bli destruktiv i jakten på resultat. Om jag släpper loss det demoniska djur jag har inom mig blir jag också sämre. Det fungerade möjligen som spelare, då kunde ilskan, aggressiviteten, ha sin plats. Som tränare vill jag istället hålla huvudet kallt och koppla bort mitt ego. Matchen handlar inte om mig. Jag försöker bara ge spelarna det jag aldrig upplevde – känslan av att vara i kontroll, att ha metoder för det som sker i matchen och förstå varför det blir som det blir.
Insikten att fotboll är spelarnas spel, där tränaren bara är en bifigur som ska hjälpa dem, har varit viktig för mig på ett personligt plan. Att jag fick lämna Kalmar FF efter säsongen 2018 förändrade mig som människa. När jag fick beskedet att föreningen inte skulle förlänga mitt avtal valde jag direkt att inte bli bitter. Jag ville istället vara tacksam för att jag först hade fått vara spelare i KFF i så många år och sedan hade fått vara tränare i olika lag efter spelarkarriären. Jag insåg också hur jag hade uppfattats av andra. Jag hade trott att mina höga krav bara var rimliga och att min åsikt alltid vägde tyngst. Men varför skulle mina åsikter vara viktigare än andras? När jag började fundera i de banorna var det som att få en spegel framför sig. Och jag tyckte inte om vad jag såg.
»Jag vet hur godtyckligt det är, hur snabbt det kan vända.«
Trots att det säkerligen fanns både bättre människor och tränare i skrået fick jag möjligheten att träna ett annat allsvenskt lag när KFF inte ville ha mig kvar. Ola med svärdet ringde några dagar efter att jag fått sluta i KFF, han hade uppskattat fotbollen vi spelade mot Sirius i den näst sista omgången av Allsvenskan 2018. Matchen slutade 1–1. Ola gillade att jag vågade spela unga spelare, hur vi pressade och sprang. Så ville han att Sirius skulle spela. Inom KFF hade precis samma match varit ett exempel på att jag inte var tillräckligt bra som tränare. Att jag, som klivit in som huvudtränare sommaren 2018 när Nanne Bergstrand gått in i väggen, från en dag till en annan drastiskt förändrat vårt spel och dessutom förbättrat de underliggande siffrorna, brydde sig inte de styrande i KFF om. Jag fick berättat för mig att det efter kommande säsong, 2019, skulle delas ut extra mycket pengar till klubbarna i den högsta serien. KFF kunde därför absolut inte riskera att åka ur och jag var, menade ledningen, alldeles för oerfaren som tränare. Istället plockade de in Magnus Pehrsson.
Ola Andersson tänkte på ett helt annat sätt, vilket är symptomatiskt för fotbollen som företeelse. Det som för någon är nydanande och intressant är för någon annan det motsatta.
Hur navigerar man i en sådan värld?
Jag kom fram till att om man nu inte kan vara alla till lags så är det kanske bäst att själv kunna stå för fotbollen man försöker få sitt lag att spela.
Mitt första år i IK Sirius innebar att den personliga resan fortsatte. Delat ledarskap med Mirza Jelečak innebar kompromisser, nyttiga kompromisser, men tränarjobbet kräver också beslutsamhet. Flera av de etablerade spelarna ville göra så lite som möjligt så sällan som möjligt. Som en av spelarna sade: »I Sirius anses man vara för dålig om man tränar extra, är du bra behöver du inte det.«
Ola och jag ville satsa på dem som ville mer: Axel Björnström, Elias Andersson, Stefano Vecchia, Tim Björkström, för att nämna några. Vi hade ingen aning om hur det skulle sluta, men eftersom det ändå inte fanns något facit kändes det bäst att fullt ut kunna stå för den verksamhet vi bedrev.
För mig slutade det med att jag två år efter avskedet från Kalmar FF var tillbaka igen. Också det säger något om hur branschen fungerar, samma förening som nyss inte velat ha mig bad nu plötsligt om mina tjänster. Både jag och KFF var också lugnare och mer ödmjuka än senast vi sågs. Arbetsbeskrivningen handlade om att producera en fotboll »som tog ödet i egna händer«.
Jag ville inget hellre.
Dagen efter segern mot HIF får jag ett mejl från en äldre KFF-supporter som följt oss länge: »… och tack för de bästa 30 minuter fotboll som KFF kanske någonsin spelat.«
Detta är vårt »Why?«, det som driver oss. Samtidigt har jag svårt att förhålla mig till de fina orden. Jag vet hur godtyckligt det är, hur snabbt det kan vända, att det finns saker jag inte kan påverka men som just nu går vår väg. Hur kommer man att se på mig som tränare när vi har marginalerna mot oss?
»För mig är det inte självklart att ta ett jobb som andra ser som större och bättre.«
De som beslutar om tränarens jobb rycks ofta med i godtyckligheter och opinion. Enstaka resultat kan få stora konsekvenser, resultat som kanske beror på slumpen. Fotboll är också en sport som de flesta har utövat och därmed anser de sig förstå den. Så alla blir mer eller mindre experter.
Just nu är jag Månadens smak. Många tycker att jag är bra och att jag borde bli tränare för typ alla större lag i Skandinavien. Men många vet inte varför de tycker att jag är bra. De tycker det eftersom andra tycker det. Jag kommer antagligen att vara en ännu bättre tränare nästa år, men då är någon annan Månadens smak.
Klart bättre tränare än jag har inte ens ett jobb, det är klart som fan att man blir ödmjuk inför yrket då.
Givetvis har jag ambitioner med tränaryrket. Men jag tror också att det är förrädiskt att jaga något. För mig är det heller inte självklart att ta ett jobb som andra ser som större och bättre. Att jobba i en miljö med bra människor och där det finns utrymme att växa är minst lika viktigt för mig. Vinnarskalle har jag kallats många gånger, men om det enbart handlade om att vinna skulle jag lämna ut mig helt och hållet till ovissheten. Vissa grupper jagar segrar utan att förstå vad som leder till att man ökar sina möjligheter att vinna. Och när de sedan inte vinner, trots att det är det enda som driver dem, återstår inte mycket.
Hur vi spelar är alltså också viktigt.
Det är därför jag kan bubbla av lycka efter 2–2 borta mot IFK Norrköping. Strindberg jämförde publiceringen av ett verk med att hänga upp sitt hjärta på en slaktkrok i ett skyltfönster. Så kändes vår match i Norrköping. Vi spelade med våra hjärtan upphängda på en slaktkrok i ett skyltfönster – och vi kom ut levande! Vi var modiga, tog risker, duckade inte för det svåra. En kollega sade till mig att vårt spel är lite som de där karusellerna som ambulerande nöjesfält sätter upp på stadsfestivaler under sommaren. Man är inte hundra på att de lyckats få alla skruvar rätt, om de dragit åt muttrarna tillräckligt hårt, och när karusellen börjar snurra har man en klump i magen. Men det fungerade även denna gång och när man kliver ur karusellen har man fått en adrenalinkick. Och visst åker vi en gång till?
Drygt åtta timmar efter att jag lämnade arenan är jag på plats igen, nu med hela spelargruppen framför mig. Dags för matchgenomgång.
»Det här påminner om Spanarna på Hill Street«, inleder jag och ingen vet vad jag pratar om.
Längst fram sitter Sebastian Nanasi och Isak Bjerkebo, ihop med Romario och Papa Diouf. Ricardo Friedrich och Davíd Kristján Ólafsson sitter längst bak, nära varandra. Det hänger kvar sedan de satt med Rasmus Elm, som i början agerade tolk. Nu behärskar båda det svenska språket, men av ren vana har de blivit kvar där bak.
Första gången jag pratade med Ricardo förstod jag tämligen omgående att han inte är som alla andra. Att han var en bra målvakt kunde vi se på hans tidigare matcher, men han ställde frågor till mig som ingen annan spelare har ställt. Han hade gjort efterforskningar om mitt ledarskap och sade att det rimmade väl med vad han letade efter. Men kände jag att Kalmar FF stod bakom mig fullt ut? Hur var det i staden? Ricardo sökte något som handlade om mer än pengar och vinster. Han ville göra avtryck, betyda något på ett djupare plan.
När man har en sådan spelare i sin trupp blir det avsevärt enklare att som tränare föra ut ett liknande budskap.
»Hittar jag inte mina stunder av själslig njutning efter en framgång så går jag under.«
När vi gör mål jublar Ricardo med våra supportrar på ett … ska vi kalla det ett hängivet sätt? Jag älskar det. För det knyter an till det som är viktigast: våra supportrar. För Kalmar FF handlar inte om mig eller spelarna. Vi är här en tid, sedan kommer de flesta av oss att vara någon annanstans, oavsett om vi vill det eller ej. Men supporter, det är man på livstid. Så när Ricardo firar tillsammans med läktaren bygger han en emotionell bro mellan dem och oss. Och vi blir VI.
Under en dryg timme går vi igenom HIF-matchen. Det är nästan som en terapisession. Kanske mest för mig, men jag upplever också att spelarna mår bra av det. För genomgången glider sedan över i smågruppsdiskussioner och då är det spelarna som pratar mest.
De som startade matchen går till gymmet, jag följer med dem och vi går igenom vad de ska göra. Och även om jag inte är den skämtsamma spelevinken i sådana situationer så är det en stund där garden är nere. Matchen är genomförd, analysen är klar och det är långt till nästa test.
Med åren har jag blivit bättre på att skjuta bort nästa match-tankarna och då kan jag njuta längre av en bra prestation. Matchen är en slags adrenalinspruta man får rakt in i muskeln, det är himmel eller helvete och jag vet att man egentligen inte bör ryckas med i känslorna, varken upp eller ner. Ändå gör jag det.
För så mycket har jag insett, att om jag inte hittar mina stunder av själslig njutning efter en framgång så går jag under av yrket. Det är ändå så många andra saker som riskerar att dra ner en.
Dagen före Elfsborgsmatchen tränar vi i 45 minuter på vårt konstgräs. Lekfullt, lättsamt. Det vi taktiskt vill göra i matchen har vi redan gått igenom och tränat på dagarna innan. Nu vill vi bara locka fram glädjen, lusten till fotboll. Det är den, mer än själva placeringsjagandet, som vi vill ska prägla de avslutande matcherna.
Vi äter lunch och sätter oss i bussen mot Borås.
Jag älskar att åka buss.
Jag tror att det är en förutsättning om man ska kunna verka i det här yrket och bo där vi bor. Det är långt till i princip alla matcher, vilket inte gör mig någonting. I bussen kan jag slappna av. Lyssna på musik, sova, läsa lite och förbereda matchgenomgången som jag alltid har för spelarna kvällen före en bortamatch. Jag läser inte lika mycket skönlitterärt längre. Jag läser överhuvudtaget inte alls i samma utsträckning som förr. Men jag läser alltid något, även om det kanske tar två år innan en bok är färdig. Jag har flera böcker igång samtidigt och blir jag inspirerad av en rad använder jag gärna det i mina samtal med spelarna.
Nu bläddrar jag i Pep Lijnders Intensity och fastnar när Liverpools assisterande tränare beskriver hur han och Jürgen Klopp ständigt måste påminna spelarna om vikten av försvarsspel, av presspel, att det inte kommer naturligt. Det är ett budskap som ligger nära det jag vill säga till vårt lag i kväll.
»Är det något det här yrket lär en så är det att inget är beständigt.«
Vi anländer till Borås, checkar in, äter, har vår genomgång och när den är klar sätter jag mig med min tränarstab. Vi dricker kaffe. Eller, jag och Stefan Larsson dricker kaffe, Rasmus Elm dricker ingenting.
För första gången i år kommer vi inte ha vår kapten, vår dynamo, Oliver Berg tillgänglig. Läkarna misstänker halsfluss. Rasmus Sjöstedt, vår mittback, är magsjuk och borta han också. Utöver det är både Johan Karlsson och Simon Skrabb osäkra efter smällar mot fötter och knän. För en vecka sedan skrev Barometern om hur vi aldrig drabbas av skador och sjukdomar – nu saknar vi plötsligt vår ryggrad. Är det något det här yrket lär en så är det att inget är beständigt.
Jag tror mig vara bra på att se möjligheter när det väl blir stressigt och stökigt. Dagarna innan kan jag nog oroa mig, tänk om den eller den saknas, men när man står inför givet faktum blir det mer som en utmaning. Det kanske slår på det enskilda resultatet, men det kan ge något i ett längre perspektiv. Som Jörgen Petersson, min sportchef, alltid säger: »Man får kanske inte de svar man vill ha, men man får alltid svar.«
Vi går igenom hur vi ska formera laget. Vi har medvetet valt att ha en relativ liten A-trupp, delvis för att vår ekonomi är ytterst begränsad. Vi har till exempel bara två tillgängliga mittbackar just nu. Det begränsar förstås valmöjligheterna, men när jag, Stefan och Rasmus diskuterar läget känns det faktiskt mest spännande. Nu får vi möjligheten att se några andra i skarpt läge. Time to shine!
Jag tar hissen upp till rummet och färdigställer morgondagens genomgång, då spelarna både får startelvan och mer specifika direktiv för hur vi vill agera mot Elfsborg. När jag är klar kopplar jag av genom att leka att jag tränar Roma. Rasmus Elm har hjälpt mig att installera ett managerspel på datorn, CM 01/02, som är lagom komplicerat för mig. Dagens managerspel är alldeles för detaljerade, det har jag nog av i min yrkesroll.
Så resten av kvällen handlar om att styra mitt Roma till ytterligare en Serie A-titel.
»Spelarna blir som mina barn och att se dem lyckliga – det är vad allt handlar om.«
För första gången vinner Kalmar FF ett allsvenskt möte med Elfsborg på Borås Arena. Men ingen i vår grupp funderade på den dystra historiken före matchen, trots att både supportrar och medier påminde oss. Vi gick bara ut och spelade vårt spel och vann med 2–0.
I bussen hem äter jag pasta carbonara i folielåda, vid det obligatoriska kioskstoppet köper jag en gigantisk latte. Det är svårt att riktigt förklara stämningen i laget timmarna efter en seger och en bra prestation. Tillfredsställelsen, spelarnas kroppsspråk, hur de håller om varandra när de pratar eller skämtar med varandra. Som tränare är det speciellt att vara en del av det, spelarna blir som mina barn och att se dem lyckliga – det är vad allt handlar om.
Jag tar fram paddan och datorn, förbereder efteranalysen, men tröttheten sköljer över mig. Så istället skjuter jag bak sätet i bussen, tar på mig hörlurarna och sätter på min lista med årets bästa låtar 2022. Det är som sagt alltid långt till Kalmar. Jag kan njuta och vila en stund och ändå hinna med första halvlek innan vi är hemma.
Fem omgångar kvar, fortfarande fyra i tabellen, fler lovord om mig som tränare och spekulationer om vad som bör bli mitt nästa uppdrag. Jag vet att jag blir sämre om jag funderar för mycket på andras omdömen. Jag driver hellre med mig själv och tack och lov har jag vettigt folk omkring mig som kan skratta åt berömmet jag får. När jag fick pris som Årets tränare 2021 sade Rasmus Elm direkt att han skulle trycka upp t-shirts med texten »fjolårets årets tränare« och ge mig till nästa säsong.
Jag försöker förhålla mig till yrkets dårskaper genom att påminna mig om sakernas bestånd. Vi blir alla dåtidens män till slut.
Enjoy the ride till dess.
Du har väl inte missat?
