Statistik från det schweiziska institutet CIES visade i höstas att ni slagit 658 passningar per match under säsongen – tionde flest av alla lag i Europa. Jag fick nästan känslan att du betraktade det som en större merit än ditt SM-guld.
– Alltså, kolla lagen på listan! De flesta har bäst ekonomi i sina respektive ligor. Sjaktar Donetsk, Paris Saint-Germain, Celtic, Manchester City… De slåss i toppen och dominerar per automatik sina matcher. Det gör vår placering på listan än finare. Det är inget självändamål att ha många passningar, men hellre många än få. Mourinho pratar om att »dominera utan boll«, men jag tror att merparten av oss som håller på med fotboll tycker att lag som har bollen mycket – framför allt på motståndarnas planhalva – har ett grepp om matchen. För Kalmar FF:s del, för våra supportrar och de som är intresserade av föreningen, blev det också någon form av stolthet att vara i det sammanhanget. I Kalmar har en helt annan fotboll lyfts fram tidigare, där passningar per automatik varit lite av ondo. »Varför ska ni ha bollen? Ni kan ju tappa den!« När vi på den här listan är i samma sällskap som europeiska topplag blir det mer legitimt att spela som vi gör. Och för mig är det bra att få lite bekräftelse på att det är rätt väg. Eller vad är rätt väg? Det väljer man ju själv. Men att det finns fog för min väg.
Har du tänkt på att ert sätt att spela speglar din personlighet?
– Sävligt?
Du maler på länge och långsamt, och du är ofta intressant att lyssna på, men det tar tid för dig att komma till poängen.
– Jag var beskylld som spelare att passa mycket i sidled, och nu har jag fått det epitetet även som tränare. Särskilt här i Kalmar. Men när man tittar på siffror ser man att vi spelar bollen avsevärt mycket mer framåt i planen än tidigare. Och framför allt går fler av dem till rätt adress. Det är bara att vi har så många fler passningar sammanlagt att folk tänker att många av dem är sidledspassningar.
Du menar att bilden av dig som en bollinnehavstorsk är orättvis?
– Samtidigt är jag glad att den finns, för det innebär att alla inte förstår vad det är vi, eller jag, vill göra. Det är bra.
Vad är det du vill göra?
– Jag har gått mer mot »var har vi bollen?« Jag är vertikal, jag vill framåt mycket, komma åt ytor. Progressiva passningar, inne på motståndarnas planhalva. Hur kan vi spela bollen framåt under så bra förutsättningar som möjligt?
»Pollock har lite för lite struktur i sina målningar. van Gogh däremot, när han var hög på livet!«
Vilken spelartyp kan du inte vara utan för att spela så?
– Egentligen vill jag ha elva mittfältare som bara byter position hela tiden. Det är drömmen. Jag är väldigt förtjust i den typ jag kallar för »vändkorsspelare«. Det var Ola Anderssons uttryck för Adam Hellborg när jag var i Sirius. Man är som ett vändkors, man bara snurrar – runt, runt, runt – och kan spela bollen i alla riktningar hela tiden.
I en intervju med Sportbladet menade AIK:s tränare Bartosz Grzelak att det finns en nöjdhet hos många tränare för att deras lag haft mycket bollinnehav i en match, trots att de förlorat. »Men ni vann inte?« sade Grzelak. »Operationen gick bra men patienten dog.«
– Jag förstår precis vad han menar, och jag tar nog själv till de här grejerna, men mer för mig själv än utåt. »Okej, vi vann inte men vi var i motståndarnas straffområde fler gånger!« Det blir som en snuttefilt. Jag pendlar mellan att älska att vinna och hur vi spelar. Och då kommer vi in på livsbejakelsen. Vad fan, ös på! Jag vill att den verksamhet jag har ska vara som en bombastisk jävla målning av… inte Picasso, för han var inte så rolig, men man ska inte vara helt oberörd inför hur det ser ut.
Jackson Pollock? Action painting?
– Pollock har lite för lite struktur i sina målningar. van Gogh däremot, när han var hög på livet! Som när ett ordinärt kafé kunde få nerv i hans penseldrag.
