I Offside 5/2022 intervjuade vi herrlandslagets materialare Roger Jacobsson om stressiga samlingar.
Du har rest med herrlandslaget regelbundet sedan 2003. Var samlingen i juni, med fyra matcher på elva dagar i tre olika länder, din tuffaste?
– Det måste jag säga. I ett mästerskap blir det också ofta fyra matcher, men då är det utspritt över flera veckor. Det här var som ett mini-EM där jag knappt hann hämta andan. Jag hoppas att Uefa lärde sig en läxa, för sådana här program är knappast hållbara i längden. Spelarna var också slitna efter en lång säsong. Många gick ju sönder.
Totalt omsattes 35 spelare i truppen. Tio spelare lämnade laget under samlingen och nio kom in, sex av dem var dessutom debutanter. Hur fick du ihop allt?
– När vi var i Stockholm bodde vi i princip i tvättstugan. Vi var dessutom i slutet av vårt avtal med Adidas och hade därför inte lika mycket kläder som man hade önskat. Och så nya killar in hela tiden: fixa matchtröja, fixa numrering, vad har han för storlek? Man ska inte slarva, men för att hinna med allt måste det gå undan. Så man går in på nätet och ser att Aiham Ousou är 1,86 och väger 77 kilo. Medium till honom! Spelarna vill ha det rätt tajt numera, inte ens Zlatan kör XL längre. Nuförtiden är också tröjorna unika för varje match, med speldatumet insytt i tröjan, så det behöver jag också pilla med. I klubblagen kan de ha lite vilka nummer som helst, men i landslaget får vi bara numrera 1–23. Och först ganska sent vet vi vilka som ska vara med i matchtruppen och vilka som hamnar på läktaren. Ja, det blev långa dagar.
Var stressen jobbig att hantera?
– Jag har varit med länge och när man är mitt i det tänker man inte på den, man bara kör på så gott man kan. Efteråt, däremot. Jag lider av ögonmigrän och den kommer alltid när jag slappnar av efter en samling. Det liksom flimrar i ögonen och man blir väldigt trött.
Hur illa är det?
– Ipren och Alvedon brukar hjälpa rätt bra. Det är värre med ryggen. Jag är 57 år och har burit tungt sedan 1989, då jag började på förbundets materialavdelning. Jag har helt enkelt burit för mycket i för många år. Nu har jag inlett en behandling, vi får se om den hjälper. Morsan och farsan hade också dåliga ryggar och jag vet att träning är nödvändigt för mig. Under kanske tio år efter att jag själv slutade spela fotboll tränade jag ingenting. Nu kör jag varje dag, men jag är rädd att skadan redan är skedd.
»Tror du jag hanterar mina egna kläder på bästa sätt hemma? Nej du.«
Jag kan tänka mig att man lätt glömmer bort sig själv när ens jobb är att se efter andra. Har det varit så för dig?
– Ibland kan det gå en dag och så slår det en: »Just jävlar, jag har inte ätit i dag.« Spelarna är ju lite som barn man tar hand om. Det är inte deras fel, de är bara formade av att som otroligt bra fotbollsspelare bli omhändertagna av klubbarna. Och vi vill inte vara sämre än Leipzig eller Manchester United. Efter många års tjat har jag också äntligen fått en fin kollega, Tommie Nilsson, som reser med mig. Han ska fortsätta året ut, sedan ska det tas ett beslut.
Och om du får bestämma så fortsätter Tommie.
– Om jag får bestämma får vi hjälp av ytterligare en! Nej då, och som jag har förstått det verkar vi få fortsätta vara två. Jag hoppas på det. Det låter som att jag jobbar ihjäl mig när jag pratar, vi har mycket roligt också. Innan Janne kom funderade jag på att se mig om efter något annat, men när han började fick jag en nytändning. Han och de andra ledarna är fantastiska. Vi garvar tillsammans när det inte blir som man har tänkt och de hjälper gärna gamle Roger när det behövs.
Janne Andersson är också en ordningsman som förmodligen hade blivit en bra materialare.
– Det kan man tro, men han är så petig vet du. Man säger att skomakarens barn har de sämsta skorna. Tror du jag hanterar mina egna kläder på bästa sätt hemma? Nej du. Men Janne har nog världens koll hemma också, han skulle få svårt att hinna med allting.
Vad får du absolut inte slarva med?
– Matchtröjorna. Att missa ett par shorts eller en t-shirt är inte så jävla farligt, men matchtröjorna. Alltid när jag sätter mig på ett plan slår oron till och det första jag gör när vi landar är att titta i väskan med matchtröjor. Vi reser alltid med två tröjor per spelare plus att jag har med mig att antal »tomma« tröjor extra. Förr, när vi också hade en uppsättning långärmat, var det ännu mer. Kim Källström ville till exempel gärna ha långärmat, även när det var varmt ute. Till slut lyckades jag få honom att ha kortärmat med långt underställ istället.
Får du alltid flyga med så mycket vikt som all utrustning kräver?
– Förut var det lite bekymmer, nu kör vi i stort sett bara chartrade plan. Men på trippen till Slovenien var planet så litet att vi inte fick plats med allt, vi fick lämna någon väska på Arlanda. Är planet större är det inga problem. När vi åkte från Georgien till Spanien hade jag 190 kollin med spelarnas privata grejer. Närmare två ton.
Får du ofta spelarnas använda matchtröjor i present?
– Jag är ingen samlare. Via kontakter har jag däremot kunnat ge bort tröjor till personer som har större glädje av dem, till exempel ensamkommande flyktingbarn. Jag ser tillräckligt med tröjor på jobbet, vad ska jag ha dem hemma för? Fast det är klart – kanske om det skulle vara en spelartröja från något av mina favoritlag. Ibrahimovićs tröja i Milan, Salahs i Liverpool eller Sebastian Larssons i AIK. Men det skulle nog fortfarande inte vara lika stort för mig som för andra, så jag skulle säkert ge bort dem också.
»Just då kom en stor jävla snöboll från läktaren. Den träffade mig rakt i tinningen och jag stöp i backen.«
Vilken är din värsta tabbe med landslaget?
– På en av mina första resor, Tunisien borta, försvann packningen under en mellanlandning i Paris. I två dagar hade vi inga kläder, vi fick åka runt och köpa allt möjligt innan bagaget kom. Det var kanske inte mitt fel, men man var ändå lagom nöjd med sig själv.
När spelarna går ut till match, står du som en lärare som kontrollerar att eleverna har med allting inför friluftsdagen?
– Lite så, men de som har varit med har koll på hur det ska vara. Mitt mål med matcherna är att ingen spelare ska behöva fråga var någon pryl finns. Alla ska veta, det ska bara flyta på i omklädningsrummet. Sedan kommer det ofta frågor ändå, av ren lathet, och då är min servicenivå hög. »Fan vad bortskämda de är«, kan säkert folk utifrån tycka. Jag ser det inte så. Det är mitt jobb, liksom.
Bästa samlingen?
– Tre mästerskap: Portugal 2004, Tyskland 2006 och Ryssland 2018. Framför allt i Ryssland var det så sjukt bra stämning. Och även för mig är det matcherna, och särskilt mästerskapen, som är godisbiten med jobbet. Att bara stå på förbundet och packa grejer hade jag kunnat sluta med för 20 år sedan.
Vart slipper du helst åka igen?
– Moldavien 2001 var tuff. Jag hade inte börjat på riktigt då, men två killar blev sjuka och jag fick tillfälligt ansvar. Det var fattigt och smutsigt i Moldavien och jag tyckte synd om människorna där. Så var det en snömatch också. Marcus Allbäck var reserv och plötsligt hojtade Tommy Söderberg till mig: »Roger, spring och hämta Allbäck, han ska in!« Så jag halkade iväg där bredvid linjen och just då kom en stor jävla snöboll från läktaren. Den träffade mig rakt i tinningen och jag stöp i backen. Allbäck hade bättre fäste. Han satte två mål när han byttes in.
