Milos Milojevic: »Ingen får jobba hårdare än jag«

En hantverkare i Andreas Georgsons pappas kök frågar ännu en sak om en bänkskiva som ska monteras. Malmö FF:s sportchef ursäktar sig och försvinner från telefonen i drygt en minut.

– Så, vad snackade vi om? Om Milos har visat några sidor som jag inte räknade med sedan han kom hit i vintras?

Det bullrar i bakgrunden.

– Utifrån de referenser jag tog under intervjuprocessen har allt stämt. Han pratar mycket och alltid från hjärtat. Det man ser är det man får. Det är en mycket passionerad, men också eftertänksam man. Det är inget spel. Ibland är han glad, ibland är han arg, men det är alltid behagligt att vara i hans närhet. Han är fantastisk på att vara nära spelarna, på att bygga relationer. Du … nu frågar snickaren mig här igen. Två sekunder.

Det går 60 innan han är tillbaka.

– Ursäkta. Jo, när vi letade efter en ny tränare i vintras sökte vi så klart några egenskaper som var viktigare än andra. En sak som är avgörande för hur en tränare klarar sig i MFF är hur man hanterar förväntansbilden. Det knorras bland MFF:are om det blir oavgjort. En del triggas av den pressen, andra krymper. Milos var tydlig med att han drömmer om den här svårmätta miljön, och det kändes väldigt genuint när han pratade om det. Han njuter av den, jag ser det på honom.

Georgson säger att han endast är orolig över en sak: Milojevics ovilja, eller om det är oförmåga, att vara ledig. Han tror inte att den snart 40-årige tränaren har varit ledig en dag sedan han tillträdde i januari.

– Jag har sagt till honom att han måste koppla av, vara med familjen en dag eller två när spelarna är lediga. »Jaja, absolut«, säger han, men lik förbannat smyger han in på kontoret ändå. »Jag ska bara jobba några timmar«, säger han. Han har ingen broms överhuvudtaget.

»Jag känner att de förlorar pengar på grund av rädsla för vad deras supportrar ska säga.«

 

Träningen på Malmö Stadion är över och Milos Milojevic tar plats på avbytarbänken och slår bort gräs som fastnat mellan dobbarna på hans skor. Två spelare kör vidare i vårsolen när övriga traskat mot Eleda Stadion för dusch och lunch: 17-årige Hugo Larsson och 19-årige Sebastian Nanasi.

Båda fick hoppa in knappt två dagar tidigare när MFF besegrade AIK på hemmaplan med 3–0, en seger som innebär att hans lag har inlett den allsvenska säsongen med två vinster och ett kryss. Om två dagar väntar IFK Värnamo på bortaplan.

Tonåringarna är vad Milos Milojevic kallar för »kapitalspelare«, spelare som om de hanteras varsamt har potential att bli sålda för stora belopp om några år.

– Jag hade ett par liknande i Hammarby, Williot [Milos gav Swedberg hans allsvenska debut i juli 2021] och [Akinkunmi] Amoo, och jag älskar den här typen av »projekt«. De måste inte få en prislapp på sig på 50 miljoner kronor, det kanske räcker att de blir nyckelspelare för Malmö FF i många år framöver.

Han kisar ut över planen där Larsson och Nanasi fortsätter att nöta teknik.

– Det ger mig extra energi att backa upp unga spelare – om de visar »effort and attitude«. Om de gör allt de kan för att ta nästa steg, på och utanför planen. Om de springer mest och kämpar bäst på träningar får de göra misstag i matcher. Det är naturligt, de är unga och har inte »AC:s« [Anders Christiansen] erfarenhet. Samtidigt är det svårare att ge dem mycket speltid i Malmö om jag jämför med Hammarby, vi har en ännu spetsigare och bredare trupp och jag kan inte gå till AC och säga: »På torsdag får du vila, jag vill spela Hugo i stället.« »Varför?«, säger han då. »Jag är bättre än honom på träningarna.« Då spelar det ingen roll om jag säger: »Du är gammal, han är ung.« AC blir tokig på mig då, jag förlorar hans respekt. Det är mycket att tänka på.

»Om vi går för unga spelare med samma kvaliteter som AC och Ola kostar de 50, 60 miljoner kronor.«

Jag frågar om allt ansvar bidragit till att han har tappat fem kilo sedan i vintras.

– Nej, nej, säger Milos. Jag är inte stressad. Jag blev bara för tjock i december. Jag vill förlora fem kilo till.

Så det blir ingen lunch för Milos Milojevic denna tisdag. Däremot en kopp kaffe i Markus Rosenberg-logen.

Jag påtalar att snittåldern på startelvan mot AIK var 29 år.

– Kortsiktigt handlar det om att vinna nästa match. Till 95 procent handlar mitt jobb om det. De andra fem procenten är att jobba långsiktigt, men den biten är också trubbigare. Det är inte bara jag som ansvarar för det, det är ännu mer »Dannes« [Daniel Andersson] och Andreas [Georgson] jobb.

Du har ett rykte som säger att du inte gärna roterar inom truppen mellan matcher. 

– Vår utmaning är att få lika bra kvalitet med yngre spelare, och det är inte enkelt att hitta en 22-årig Ola Toivonen, en 23-årig AC eller en 25-årig Johan Dahlin. Jag går enbart på kvalitet, inte på ålder, när jag tar ut ett lag. Och vi har på kort tid infört flera olika taktiska förändringar, de med lite mer erfarenhet anpassar sig fortare.

Han rufsar om sitt mörka, nyduschade hår.

– Om vi går för unga spelare med samma kvaliteter som AC och Ola kostar de 50, 60 miljoner kronor. Vi har mer pengar än de andra klubbarna i Sverige, men så mycket har vi inte. Och de andra klubbarna i Sverige vill inte sälja till oss.

Om ni betalar ännu mer säljer de säkert till er.

– Knappt. Jag är lite frustrerad över att det är så här, det var likadant i Hammarby. Jag känner att de förlorar pengar på grund av rädsla för vad deras supportrar ska säga. Jag tror att vi många gånger kan betala mer än en mittenklubb i Polen kan göra.

Hur ska ni föryngra truppen, då?

– Vi måste scouta perfekt, hitta talanger som vi kan göra till 50-, 60-miljonersspelare. Vi kan ta värvningen av Malik [Abubakari, värvades sommaren 2021] som ett exempel. Han hade kvaliteten Malmö letade efter, de fysiska egenskaperna som krävs, och så kommer han till Malmö som vill ha resultat i dag! Inte i morgon. Han kommer med stora förväntningar på sig själv, hans familj hoppas, hans agenter drömmer. Men så finns det en annan ny kille som heter Antonio Čolak. Boom! Čolak levererar direkt, mål, mål, mål! Då går det ur lite energi från Malik, vilket är helt naturligt. Det är mitt ansvar att få upp energin i honom, eller i vem som helst som känner att de inte får den speltid de vill ha.

Hur gör du det?

– Jag säger att det inte bara är jag som bestämmer, det är form, statistik, motståndare och konkurrens som spelar in. Jag begär inte att samtliga spelare ska älska mig, men jag vill att de respekterar mig. Och jag vill inte att de respekterar mig för att jag är deras chef, jag vill att de respekterar mig för att jag är bra på mitt jobb. Den tilliten får jag bara om jag är ärlig. Jag säger till spelarna att om de inte tycker att jag är fair måste de komma och prata med mig. Jag undrar om det går att hitta en enda spelare från mina år som tränare som kan säga att jag inte är rättvis, att jag inte pratat med dem som känner sig besvikna.

Det låter inte som att du problematiserar MFF:s höga snittålder.

– Mitt uppdrag är att vinna SM-guld varje år, att komma ut i Europa varje år, men också att spela in yngre spelare som vi antingen kan sälja eller som kan ta över när AC, Dahlin och Ola slutar. Det vore ansvarslöst av mig om jag inte planerade för tiden när våra äldre spelare inte presterar lika bra längre. Men där är vi inte våren 2022.

»Ska vi ha en chans att vinna matcher i Champions League måste vi vara starkare, snabbare och uthålligare i högt tempo.«

Direkt när du kom till MFF i januari ökade ni antalet träningar och intensiteten på träningarna, var det ditt eller ledningens beslut?

– Klubben önskade det, jag visste att det behövdes. Så det var båda. Lite fler träningar, lite fler högintensiva träningar.

Kanske kan det betyda att spelarna är mer slitna än vanligt den här våren?

– Vi märker det inte nu, vi har inte haft skador som kan relateras till den ökade volymen eller intensiteten. Kanske kan vi lida lite i någon match, men det är noggrant analyserat av vår stab, vi ser om någon har mer fysisk belastning än vad som är bra. Det här är en plan som löper över lång tid, egentligen är det först nästa vinter som vi verkligen kan skruva upp det en nivå till. Om Malmö ska ta ett kliv till måste vi justera en del, ska vi ha en chans att vinna matcher i Champions League måste vi vara starkare, snabbare och uthålligare i högt tempo.

Hur fixar ni det?

– Vi har tittat särskilt mycket på »high speed runs«, och för att det ska vara en sådan måste spelaren springa minst 19,8 kilometer i timmen. Den snabbheten är avgörande för oss. Jag vill gärna att ungefär tio procent av alla våra löpningar under en match är high speed runs. Vi är inte riktigt där än, det är en process på något år att nå dit. Men om vi tittar på de fyra senaste åren i Malmö så har laget aldrig haft högre siffror än vad vi har haft under våren.

Var ligger de bästa lagen i Europa i high speed runs?

– Extrema lag, som Bielsas Leeds, låg ofta på 13 procent. Atalanta kanske på elva, likaså Liverpool. Så kallade powerlag.

Och i Allsvenskan, vilka lag ligger högt upp här?

– Hammarby. Jag jobbade mycket med det under mitt halvår, och det går ganska bra för dem nu. Elfsborg har också höga siffror. Men man kan inte stirra sig blind på high speed runs. Om vi har 70 procents bollinnehav och motståndarna har åtta, nio spelare på egen planhalva förväntar jag mig inte så höga siffror. Det finns inte ytor för höga hastigheter på samma sätt då. Jag förväntar mig inte mer än kanske sju, åtta procent high speed runs mot Värnamo. Det blir något helt annat.

 

Milos Milojevic får rätt. 0–0 mot nykomlingen Värnamo och förutom en korsbandsskada på Adi Nalic tvingas Isaac Kiese Thelin utgå med en öm ljumske i andra halvlek. Kanske en effekt av fler och intensivare träningar? Den 39-årige serben får, precis som efter det oavgjorda resultatet mot Elfsborg, höra att kryssinsatsen inte är bra nog.

Efter fyra spelade matcher är det endast mot AIK som MFF-supportrarna fått se något som de kan leva med: ett lag som både vinner sina matcher och spelar underhållande fotboll. Det är den här pressen som Andreas Georgson menar att Milos Milojevic drömt om, det är de här förväntningarna som han sedan tonåren förberett sig för att hantera.

 

Som 14-åring lämnade Milos Milojevic sina föräldrar i östra Serbien för akademiverksamheten i Radnički Niš, men när chefen för ungdomsavdelningen i giganten Röda Stjärnan hörde av sig var det bara att packa väskorna igen och bege sig till huvudstaden Belgrad. Som så många andra löften som tidigt får bekräftelse slappnade Milos av, han trodde att det hårda jobbet var över när landets stora klubb skrivit avtal med honom.

– Det kunde gå månader mellan gångerna som någon tränare pratade med mig, säger han. Ingen hemifrån sa heller till mig: »Du måste ge lite extra nu, Milos.« De ville bara att jag skulle sköta mina studier, vilket jag gjorde, till skillnad från många andra akademispelare. Jag gick ut gymnasiet, jag studerade på högskola och när jag var 20 insåg jag att jag inte skulle nå de högsta ligorna.

»Jag fattade att jag skulle ta lärdom av min lathet som ung, lovande spelare.«

Milos Milojevic fortsatte spela fotboll i olika serbiska klubbar. Samtidigt kände han allt tydligare att han egentligen var mer intresserad av tränaryrket.

– Jag hade tagit anteckningar från träningar sedan jag var 17, men ställde nu allt oftare frågor om alla olika aspekter som en tränare behövde ha koll på. Jag fattade att jag skulle ta lärdom av min lathet som ung, lovande spelare. Jag skulle vända på allt och i stället jobba hårdare än alla andra för att lyckas som tränare.

2006, 24 år gammal, flyttade Milos Milojevic till Island för att »åtminstone få spela några matcher utomlands« innan karriären var över. Tanken var att återvända till Serbien efter ett halvår, men det blev elva år på ön med ett gäng tränarutbildningar på köpet. Första jobbet var som tränare för tolvåringar och när han drog från Island hade han tagit Reykjavikklubben Vikingur till Europa League-kval.

Ny arbetsgivare: Mjällby AIF som då, 2018, låg i division ett. I hans avtal stod det att han skulle vara ungdomsansvarig och assisterande tränare till A-lagets huvudtränare Jonas Andersson, men när Andersson under försommaren plötsligt valde att avsluta sitt uppdrag uppgraderades Milos Milojevic till chefstränare. Mjällby avslutade säsongen som seriesegrare och nådde Superettan. En säsong senare var laget klart för Allsvenskan. I det läget valde han att säga upp sig.

»Det är som en konstant piska inne i mitt huvud – ingen får jobba hårdare än jag själv.«

 

Enligt Milos Milojevic berodde uppbrottet på att han ville satsa hårdare i Allsvenskan än vad Mjällby ville. Två uppflyttningar på två år hade också inneburit att fler klubbar fått upp ögonen för den energiske serben. I slutet av 2019 intervjuades han av Daniel Andersson. MFF sökte en ny assisterande tränare. Milos var lockad – att få möjligheten att arbeta i en storklubb som Malmö var något han hade trånat efter – men valde att inte gå vidare när han insåg att Andersson och MFF inte var säkra på om Uwe Rösler skulle stanna. Att bli assisterande utan att veta vem som var huvudtränare var för osäkert. När Röda Stjärnans Dejan Stankovic ringde och frågade om han ville komma ner till Belgrad för att bli hans nya assisterande tränare drog Milos hemåt.

– Dejan hade spelat under några av de bästa tränarna: Mancini, Gasperini, Mourinho, Benítez, Svennis … Och han hade själv spelat på den högsta nivån, det var saker som jag saknade och aldrig skulle kunna få inblick i om jag inte tackade ja. Och den där pressen att inget annat än vinst räcker … jag ville ha den. Jag ville veta hur jag hanterade största möjliga stressnivå.

Det blev inte så mycket press. Röda Stjärnan vann ligan med 15 poängs marginal ner till tvåan Partizan Belgrad. Och säsongen efter slutade med att de var obesegrade, 35 av 38 vinster i ligaspelet, samt avancemang från Europa Leagues gruppspel.

– Det var ovärderligt för mig, jag fick en unik inblick i Dejans ledarskap: hur han hanterade en så stor och spetsig trupp varje vecka. Hur han balanserade mellan att vara humanist och humorist med att vara tydlig och hård. Jag började längta efter att få huvudansvaret igen, att vara den som har all press på sig. Jag märkte att jag behövde den känslan för att hålla energin, arbetsmoralen, uppe inom mig.

 

När Hammarby sommaren 2021 sparkade Stefan Billborn satsade de på Milos Milojevic. Ett 3,5-årskontrakt undertecknades och efter 22 spelade matcher hade Milos lett Hammarby till tolv vinster, sex oavgjorda och fyra förluster – exakt samma resultatrad som de allsvenska mästarna Malmö FF hade under hösten med Jon Dahl Tomasson.

Sedan … hände något. Milos Milojevic var i kontakt med norska Rosenborg, Hammarby var inte imponerade över att han pratade med norrmännen om att bli deras nya tränare och rätt som det var sparkade de honom. Rosenborg menade att de inte erbjöd honom ett kontrakt, medan Milos version i vintras var att Trondheimklubben inte kändes rätt.

När jag frågar honom om vad som egentligen hände säger han att han inte vill prata om det, att det »är för känsligt för flera olika parter«.

– Helt klart hade jag kunnat göra saker annorlunda, säger han. Det kan man alltid som människa. Jag gjorde misstag, andra gjorde misstag. Om man inte varit i en särskild situation tidigare är det svårt att veta exakt hur man ska agera.

Den 7 januari i år presenterade Malmö FF Milos Milojevic.

»Om jag ger spelarna ledigt i två dagar blir jag crazy. ›Fuck, this is boring!‹ Jag blir så rastlös.«

 

Det har gått 16 timmar sedan domaren blåste av matchen på Eleda Stadion: Malmö FF vann mot IFK Göteborg med 1–0 efter att ha inlett matchen på ett sätt som få andra lag har lyckats med de senaste åren. IFK Göteborg kom inte över mittlinjen, MFF pressade högt och effektfullt och efter 20 spelade minuter hade hemmalaget slagit 176 passningar, IFK Göteborg 48. Tio minuter senare: 9–1 i avslut.

Milos Milojevic känner att de första 25 minuterna var det bästa han fått ett lag att spela som huvudtränare. Målet kom visserligen inte under den perioden, men det han kämpar så hårt för på träningarna syntes tydligt: det var högintensivt, återerövring inom någon sekund efter ett bolltapp och ständigt två, tre alternativ för bollhållaren. En blandning av direkt, rakt spel och instick bakom backlinjen. Och trots att motståndarna backade hem och låg djupt snittade MFF-spelarna nio procent i high speed runs.

– Jag har kanske varit lite för försiktig inledningsvis, säger Milos. Jag har inte velat göra för stora förändringar för tidigt, men i går visade killarna att de är redo. Vi spelade 3–4–3 till exempel, något vi testade lite i vintras på försäsongen. Flera av spelarna har haft olika tränare de senaste åren här, det har varit nya direktiv inför varje säsong och det tar alltid en viss tid innan det är läge att lägga i den högsta växeln.

»Det är för riskabelt att förlita sig för mycket på individen.«

Han lägger luggen till rätta.

– Det är helt naturligt att vi inte orkar hålla den intensiteten hela matchen. De bästa lagen i Europa orkar inte det heller. Vårt mål är att vi om några månader ska orka ytterligare några minuter, och om ett år kanske vi klarar ännu längre perioder. Det som hindrar oss från att bara köra på från och med nu är skadorna. AC fick problem i låret i går, samma skada som han haft så många gånger under sin karriär och som bidragit till att han inte spelar i Bundesliga i dag. När den typen av spelare är borta får vi anpassa oss lite mer än vi kanske hade önskat.

Jag förmodar att du är desto gladare över att ni endast har släppt in ett mål på de första fem matcherna.

– När jag kom i vintras analyserade vi vårt defensiva spel och jag såg tidigt att mycket hade handlat om individuellt försvarsspel. Det är riskabelt att förlita sig för mycket på individen. Defensiven ska vara ett samspel mellan framför allt de fyra backarna, vår målvakt och vår sittande mittfältare, men det börjar redan i offensiven, med hur vi pressar, när vi faller hemåt och så vidare. Därför konstruerade jag en hel del träningsövningar som gick ut på att vara i numerärt underläge försvarsmässigt. 10 mot 6, 10 mot 4 … Och de klarade av det! De förstod att de behövde jobba ännu mer i synk med varandra och det är det här passionerade, men disciplinerade, försvarsspelet som vi ser nu.

Milos ler.

– Det är som en konstant piska inne i mitt huvud – ingen får jobba hårdare än jag själv, vilket gör att jag aldrig kan slappna av, aldrig vara ledig. Jag tror att jag har haft semester i 14 dagar, totalt alltså, sedan jag blev tränare på Island 2008.

Det låter inte hälsosamt.

– Jag springer mycket! Alltid på matchdagar tar jag en löptur på sex till åtta kilometer på morgonen. Ofta springer jag efter matcher också. Adrenalinet kan vara kvar i kroppen, och ska jag sova på natten efter en match måste jag ibland springa för att få ner adrenalinet. Jag har en löprunda i stadsdelen där jag bor [Milos köpte Jon Dahl Tomassons lägenhet i Slottsstaden] och det blev en tur i går också. Klockan var nog 22.20 när jag sprang ut. 6,4 kilometer.

Tänker du på fotboll när du springer?

– Ja. Det finns alltid något att tänka på. Någon liten justering i anfallsspelet, något som …

Det låter inte heller hälsosamt.

– Många tränare pratar om att det är viktigt att komma bort från fotbollen, men jag känner inte igen mig alls. Om jag ger spelarna ledigt i två dagar blir jag crazy. »Fuck, this is boring!« Jag blir så rastlös. Samtidigt kan jag på mina »lediga dagar« göra allt det som jag inte hinner med annars. Inga medier vill prata med mig, inga spelare kommer för att prata med mig, vilket gör att jag får tid att studera vårt spel på riktigt, inte bara inför nästa motståndare. Så det är också avslappning för mig.

»Du måste förstå att jag inte ser det här som ett jobb, det här är mitt liv, min stora passion.«

Du måste må vedervärdigt efter en förlust när du lägger så mycket tid på ditt jobb?

– Det känns som om någon hugger en kniv i mig. Jag blir jättedown, jag känner att jag sviker de som anställt mig, jag känner skam inför alla supportrar. Ta krysset mot Elfsborg häromveckan – jag kände mig inte bara som en dålig tränare, jag kände mig som en dålig förälder. Jag jobbar så mycket att jag inte träffar min fru och min son tillräckligt mycket, det har fungerat fram till nu eftersom han inte varit så gammal, men nu är han i en ålder där han börjar fråga varför jag jobbar så mycket.

Vad svarar du då?

– Att jag en dag hoppas att han också kämpar allt han kan för att få det som han tycker är världens bästa jobb. Och jag är inte så frånvarande som man kan tro, jag har ett jobb som jag ändå kan styra själv.

Det är inte som när du extraknäckte som gymnastiklärare på Island?

– Nej, precis. Då var det jobb från morgon till eftermiddag, nu kan jag anpassa mig efter min son. Jag är hemma när han är hemma från skolan, jag kan jobba när han är i skolan och när han sover.

När har du tid för dig själv?

– Du måste förstå att jag inte ser det här som ett jobb, det här är mitt liv, min stora passion. Jag tror inte att jag är smartare eller bättre än andra tränare, däremot kanske jag offrar mer. Möjligtvis hänger det ihop med mina tonår, att jag aldrig någonsin igen ska känna att jag inte gav allt bara för att jag nått en viss position. Jag får inte slappna av, jag måste ge ännu mer nu när jag är i Malmö FF. Och jag vill känna att jag har kontroll över de små detaljerna. Saknas det några procent i energinivå när vi tränar? Lyckas jag inte korrigera taktiken i halvtidspausen mot Värnamo? Vad beror det på? Jag måste veta! Jag kan bara veta det om jag lägger 100 procent av mig själv i mitt jobb.

Hur länge orkar du leva det här livet?

– Om jag får stanna här i Malmö, med den professionalitet och attityd som finns här … hur länge som helst. Jag lever som om jag ska vara här i tio år, men jag vet att genomsnittet för en huvudtränare i Malmö FF är mycket kortare än så. Det kan komma en dag om ett år där jag känner att det räcker, att jag inte får, kan eller lyckas göra så bra jobb som jag förväntar mig av mig själv och som klubben förväntar sig av mig. Då är det dags för något annat.

Kan du sakna tiden när du var ungdomstränare?

– Ja. Alla var så glada när de fick instruktioner, det finns inte ego på samma sätt när det handlar om 13-åringar. It’s the most clean football ever. Det kommer så mycket annat i senioråldern: psykologi, politik, relationer, agenter, klubbledare och medier. Men jag försöker lära mig att gilla det också, jag förstår att det är en viktig del om man vill vara på högsta nivå inom fotbollen.

Vad är mest krävande med att vara tränare i Malmö FF?

– Det är inte specifikt för Malmö, men för mig är det jobbigaste med tränaryrket att man ibland, trots att man vet att man har jobbat hårdare än sin motståndare och offrat så mycket annat för att optimera chanserna, ändå blir så otroligt besviken efter 90 minuter.

 

Måndagen den 2 maj spelar MFF borta mot serieledaren Hammarby. Anders Christiansen är fortfarande skadad och kan inte ställa upp, bästa målskytten Isaac Kiese Thelin är också borta och löpmaskinen Jo Inge Berget tvingas utgå i första halvlek. MFF:s offensiva spets i slutet av matchen – Abubakari, Nanasi och Hugo Larsson – har en medelålder på drygt 19,3 år.

Kanske är det därför just det här krysset – mötet slutar 0–0 – är ovanligt lättsmält för Milos Milojevic. »Man måste acceptera en poäng på Tele 2«, säger han till och med på presskonferensen efteråt.

När jag pratade med honom före resan till Stockholm visste han att en förlust mot Hammarby hade inneburit sju poängs avstånd upp till laget han tränade i höstas. Han var försiktig med att jämföra Malmös förutsättningar med sin tidigare arbetsgivares, men berättade med viss stolthet i rösten att han ändå trodde sig ha bidragit med vissa saker under sitt halvår i Hammarby.

– Hammarby var … de hade tagit stora kliv åren innan jag kom, men jag låg på ledningen mycket om att alla – inte bara spelarna och vi i tränarstaben – behövde ta ännu mer ansvar. Vill man gå från en position där man inte vunnit på länge till att vilja bli en vinnare måste alla jobba ännu hårdare, ännu effektivare. Jag tyckte inte att man ställde tillräckligt höga krav på varandra inom organisationen. Om dina chefer säger att man ska konkurrera om guld, komma ut i Europa, krävs det också att alla runt A-laget är på en viss nivå. Jag tror att de lyssnade på mig, jag ser att mycket har förändrats.

»I Hammarby var klubbledningen inte lika, hur ska man säga … enkel att arbeta med.«

Du kom också till Hammarby direkt från Röda Stjärnan där inget annat än vinst räknades, det kanske spelade in? 

– Så var det nog. Alla krävde framgångar i Hammarby också, men organisationen var inte anpassad efter visionen. Vill man bli bäst måste man jobba bäst.

Jag förmodar att du ändå hade mer mandat i Hammarby än vad du har i Malmö FF?

– I Hammarby var klubbledningen inte lika, hur ska man säga … enkel att arbeta med. Det kanske låter som om jag är kritisk, det är jag inte. Det är bara annorlunda här, tydligare roller. Jag hade sista ordet i Hammarby när det kom till A-laget, men de önskade kanske att jag ibland skulle spela somliga spelare eftersom det kunde bli en intäkt för klubben. Jag kände aldrig »om jag inte spelar den här spelaren får jag sparken«, jag trivdes bra i Hammarby. Det är en fin klubb. Men Malmö är på en annan nivå med förutsättningarna och vinnarmentaliteten som sitter i väggarna.

Just därför är förväntningarna så höga – vinner du inte SM-guld och når Europaspel har du misslyckats?

– Ja. Inget annat än SM-guld räknas. Och även om vi lyckas med det är det inte säkert att det räcker för att jag ska få vara kvar. Vi måste vinna matcher i Europa också, det är klubbens målsättning. När man som tränare kommer till en klubb som har vunnit flera gånger är uppgiften tydlig: gör spelarna, organisationen och supportrarna ännu hungrigare!

Är det realistiskt att Malmö FF kan prestera ännu bättre än att vinna SM-guld ungefär vartannat år och nå gruppspel i Europacuperna lika ofta?

– Först och främst: Malmö FF vill bygga sig själv från grunden, något man jobbat med i flera år nu. Alla faciliteter ska hålla Europa League- eller Champions League-klass, all personal ska vara bästa möjliga. Vi kan bli ännu bättre på att utveckla spelare, på att sälja dyrare och investera klokare. Jag tror vi klarar av att göra bättre prestationer på planen, kanske blir resultaten de samma under en tid framöver. Men om vi får arbeta som vi gör nu är jag säker på att det kommer att ge resultat också om något år. Kanske om två.

Statistiskt sätt är man inte tränare i Malmö FF i två år.

– Jag är medveten om det.