Pappa ringer alltid mitt i arbetsdagen och varje gång tror jag att något hemskt har hänt. När jag ser hans namn på telefonens skärm avbryter jag det jag håller på med, går avsides och tar ett djupt andetag. Oftast vill han inget särskilt. Men de gånger han har något speciellt att berätta dröjer han med det tills samtalet egentligen är över. Alltsammans skapar en ansträngd spänning som med åren blivit en naturlig del av vårt sätt att umgås.
Jag minns ett samtal för sexton år sedan. Han frågade hur läget var. Men något gjorde honom så spänd att han inte klarade att lyssna. När jag svarat ställde han samma fråga en gång till. När vi lade på lät han besviken och förvirrad.
En minut senare ringde han upp igen. Det var något han inte fått sagt under det första samtalet: Pia, kvinnan han flyttat ihop med efter hans och mammas skilsmässa, väntade barn.
I höstas satt jag och skrev på en text som behövde bli färdig innan jag skulle hämta mina döttrar på förskolan när telefonen ringde. Det var pappa. Jag ansträngde mig för att verka lugn och närvarande, men när vi uppdaterade varandra om läget märkte jag att han återigen satt och klämde på något.
När vi precis skulle lägga på sade han:
– Och så var det en sak till.
Nu kommer det, tänkte jag, och kände kylan sprida sig genom kroppen. Relationsproblem? Ekonomiska bekymmer? Cancer?
– Jag ska vara speaker på Studenternas i vår, sade pappa. När Sirius spelar.
Jag skrattade. Av lättnad för att han inte kommit med dåliga nyheter, men också åt det absurda i hela situationen. Pappa bodde ju i Göteborg sedan 40 år och hade ett yrkesliv som försäkringsman bakom sig. Skulle han nu, 69 år gammal, börja veckopendla de 90 milen tur och retur till Uppsala för att läsa laguppställningar på Studenternas?
Men pappa var inte upplagd för skämt. Jag fick veta att han efter en Siriusmatch förra året fått fylla i ett utvärderingsformulär. Där hade han framfört några tankar kring hur viktigt det var att speakern hade tryck i rösten, och passat på att sälja in sig själv. En tid därefter hade Sirius evenemangschef mejlat. Den ordinarie speakern hade brutit lårbenet och pappa skulle få chansen i några försäsongsmatcher.
Därefter skulle hans insats utvärderas.
– Vi får se vad det blir av det, sade han. Det är ingen stor sak.
Men jag hörde det uppspelta darret i rösten. Det här var visst en stor sak.
Som liten älskade jag pappas historier om sin barndom i 50- och 60-talets Uppsala. Som vuxen slås jag av hur triviala de framstår. Det är pappa som fryser en pytteliten damm på bakgården och blir bäst i skolan på skridskor, pappa som gör praktik hos Gösta Knutsson på Sveriges Radios Uppsalaredaktion, pappa som träffar en ung Tomas Ledin på Gästrike-Hälsinge nation.
Men i pappas berättelser fick Övre Slottsgatan, Engelska parken och Fyrisån ett mytiskt skimmer. Det förstärktes av att vi åkte till Uppsala varje vinter. På julaftons morgon tog pappa med mig och mina bröder till Studenternas, där vi klättrade över det låsta staketet. Sedan spelade vi bandy på den folktomma isen i flera timmar innan vi åkte hem till mormors julbord.
»Gatstenar och flaskor flög genom luften. Skyltfönster krossades. Kaféstolar sattes i brand.«
Själv hade pappa lämnat Uppsala när han var 28 år och fick jobb på ett stort försäkringsbolag i Göteborg. Han följde Sirius matcher via GP:s resultatsidor. I försäkringsbranschen blev han kvar tills han gick i pension för några år sedan, men jag vet att han ibland fantiserade om en helt annan karriär. Kanske på TV-sporten. Flera år efter att den första säsongen av Robinson sänts berättade han att han skickat in en ansökan, men blivit ratad.
I sina historier var pappa också en annan än den person vi mötte vid köksbordet där han ibland kunde vara stressad och disträ. I berättelserna var han en vacker och vild estradör. En blandning mellan Ingvar Oldsberg, Hasse Alfredson och Peter Apelgren. Någon som helt naturligt ställde sig i centrum, bara för glädjen i att få underhålla andra. Om han inte kom på något vettigt att säga lät han bara munnen gå och lyckades oftast få med sig omgivningen med ren energi.
Det där var ingen påhittad personlighet, det var bara en annan sida av honom, en som vi söner bara skymtade vid särskilda tillfällen.
Under en semester 1997 bilade familjen ner till Antibes. Vi bodde på ett pensionat med två andra familjer från Uppsala. Pappa blomstrade under de där veckorna. Han hade med sig en filmkamera, men övertalade någon annan att hålla i den. Utöver något kort klipp från stranden och Picassomuseet inspelades egentligen bara en typ av material: Sekvenser där pappa, med en cigarill i ena handen och en gin tonic i den andra, låtsas vara med på länk för att liverapportera om nyhetshändelser från olika delar av världen.
Femton år senare hittade min lillebror den där semesterkassetten i någon dammig låda. Efter att vi sett den tillsammans måste han ha börjat visa den på förfester med kompisar, som i sin tur började citera innehållet. Under flera år kunde jag därför höra unga människor i Göteborg säga »vi ligger live!«, »Hälsa Sylta!«, »Är det Arne?« och andra av pappas catchphrases.
När jag häromdagen gick över Avenyn tittade jag upp mot balkongerna över Espresso house och mindes en kväll i juni 1992. När pappa kom hem från jobbet gick han som vanligt raka vägen upp till garderoben och drog av sig försäkringskostymen. Efter middagen samlade han familjen framför TV:n. Sedan berättade han: samma dag hade han köpt en ny videokamera. Under lunchen hade han ställt sig på kontorets balkong på Avenyn för att prova den. Nedanför honom var Brasserie Lipps uteservering full av orangeklädda fotbollsfans som drack öl inför kvällens EM-match mellan Nederländerna och Tyskland på Ullevi. Medan pappa filmade de sjungande holländarna såg han genom linsen hur flera av dem hastigt reste sig och sprang därifrån. Några sekunder senare stormade hundratals tyska huliganer in i bilden. Gatstenar och flaskor flög genom luften. Skyltfönster krossades. Kaféstolar sattes i brand.
När situationen lugnat sig ringde pappa till SVT. Och när Aktuellt gick igång i vardagsrummet visades pappas film redan i vinjetten. Inte utan stolthet berättade han att den kände sportreportern Pelle Nyström personligen kommit upp till kontoret och hämtat videobandet.
»Det var som om det här kapitlet plötsligt gav tidigare episoder jag hört berättas om hans liv en mening.«
I vintras reste pappa fram och tillbaka mellan huset i Göteborg och Studenternas i Uppsala. När vi talade i telefon var han förtegen om hur det hade gått. En gång när jag ringde satt han och tränade uttal på motståndarlagets spelare. Det var uppenbart att han njöt, men han behandlade det hela som ett hemligt uppdrag, något han gjorde i det fördolda för att fallhöjden inte skulle bli för stor om det sedan inte skulle bli något av det hela.
En dag hade jag ett ärende i Stockholm som sammanföll med pappas sista planlagda testmatch på Studenternas. Jag kunde inte gå på matchen, men kvällen innan åt vi middag tillsammans hos min lillebror och hans familj i Aspudden. För att hålla stämbanden i form hade pappa klätt sig i scarf, ett plagg jag tidigare aldrig sett på honom.
I väntan på utvärderingen kom jag på mig själv med att engagera mig alltmer i pappas fortsatta öde som speaker. Jag insåg hur besviken han skulle bli om uppdraget togs ifrån honom. Men det var också något annat. Att höra honom berätta om hur han strök runt i korridorerna på Studenternas var tillfredsställande på samma sätt som att lägga den sista pusselbiten i ett svårt pussel. Det var som om det här kapitlet plötsligt gav tidigare episoder jag hört berättas om hans liv en mening. Här slöts en cirkel. Kanske var jag också lite stolt. Att se sin 69-åriga pappa hitta en ny eld i sig själv och våga utforska en barndomsfantasi, det ingav hopp.
Och så, en dag i februari när jag satt på jobbet, ringde pappa. Sirius hade fattat ett beslut. De skulle inte ge honom ensamt speaker-ansvar. Men de ville »behålla honom i staben« för att låta honom ta de matcher som den ordinarie speakern inte kunde.
Historien fick kanske inte något klassiskt lyckligt slut, men pappa lät lycklig. Robert Almqvist, förste vikariespeaker i IK Sirius. Ett samtal bort från Allsvenskan.
- Mer:
- Plus
- Fotbollspappor
