»Jag kan se mig själv på TV och tycka att jag ser ut som en jävla idiot«

Våren 2018 satt Hullspelaren Sebastian Larsson i en lägenhet på femte våningen med vidsträckt utsikt över en hästkapplöpningsbana i en ombyggd chokladfabrik i utkanten av York och pratade om sitt hetsiga humör på fotbollsplanen. Han menade att något obeskrivligt händer med honom under matcher, särskilt i landslagssammanhang. 

– Jag vet att det kan se lite galet ut ibland, sade han. Men jag blir så jävla engagerad bara, jag vill bara vinna. 

Jag hade frågat om han reflekterade över de otaliga tillfällen då han under sin karriär reagerat på domslut som om domaren var helt jävla dum i huvudet. 

– Jo, det har jag. Det ser inte så smickrande ut i efterhand, men jag har svårt att kontrollera mig i stunden. I heta situationer när mycket står på spel vill jag se det som att jag står upp för mig själv och för mitt lag. 

Nästan fyra år senare sitter AIK:s lagkapten i ett deprimerande och trångt mötesrum på Karlbergs träningsanläggning och skakar på huvudet när han påminns om att han blev den mest varnade spelaren i Allsvenskan 2021. 

– Det är så klart katastrof, säger han. Några av dem borde kanske också haft en annan färg, det har jag inga problem att stå för. Jag missar fyra matcher under fjolåret på grund av att jag drar på mig för många varningar och det är inte okej. Jag sviker AIK och våra supportrar, jag ger oss en sämre chans att vinna matcher. 

Så kommer det ett »men«:

– Men några varningar var ett skämt och efter Varbergsmatchen [omgång 28] tappade jag det. 

TV-intervjun från Påskbergsvallen den 21 november efter 1–0 osade adrenalin. Sebastian Larsson sade till Discovery att den usla domarnivån i Allsvenskan eventuellt kunde påverka honom i hans beslut om att spela ytterligare en säsong i AIK. 

– Det jag menade då är att domarkåren, de som bestämmer över domarna i Sverige, har satt en nivå som domarna måste förhålla sig till. Så det här är mer kritik riktat mot dem som avgör vad som ska rendera i en varning, det är alltså inte direkt riktad mot domarna ute på planen. De har fått till sig att en viss nivå ska efterföljas. Och den nivån är alldeles för låg. Det är helt orimligt, och jag ser ingen annan liga i Europa som tillåter så lite. Och på det har vi ett system som säger att tre varningar betyder en matchs avstängning. Ska vi fortsätta ha den här låga nivån där det är gult kort för en vanlig närkamp måste det till en förändring med trevarningssystemet. I de sista omgångarna i fjol hade väl i princip samtliga lag någon spelare avstängd på grund av att de hade dragit på sig tre varningar på typ 27 omgångar. 

»Det måste brinna i mitt huvud om jag ska vara den spelare som AIK och jag själv förväntar mig.«

Du sa att du övervägde att sluta med fotbollen på grund av hur lätt det är att få en varning, men en månad senare förlängde du ditt kontrakt över 2022.

– Jag var så förbannad, men det var i hettan som jag sa det. Jag visste att jag skulle missa en viktig match [IFK Norrköping] på grund av en skitvarning. Jag vill inte att det ska handla om mig och mina varningar, det blir löjeväckande att det är jag som blir något slags talesperson för det här med tanke på mitt rykte och min spelstil, men det här är en viktig fråga för svensk fotboll. Jag vet fan inte om någon med beslutsmakt lyssnar, men det måste till en förändring. 

Du har spelat seniorfotboll i nästan 20 år, aldrig har du fått så många gula kort under en säsong som i fjol. 

– Jag tycker inte att jag är ful ute på planen, men självklart kan jag komma in fel i situationer och då ser det värre ut än vad uppsåtet egentligen är. Det finns spelare som är fulare än jag i Allsvenskan. Jag spelar tufft och hårt, men inte fult. 

Samtidigt lyckades du undkomma röda kort, så någonstans vet du var gränsen går?

– Jag vet att det är en låg nivå, och jag måste hantera det ännu bättre. Det är inte acceptabelt att dra på sig tolv varningar när man har den erfarenheten som jag har. I varje match försöker jag hitta nivån. Jag förstår att det finns en massa supportrar som tycker att jag borde åka ur i var och varannan match, det är inte det. Jag kan se mig själv på TV och tycka att jag ser ut som en jävla idiot. Men för mig handlar det fortfarande om … 

 

Sebastian Larsson letar efter orden. Och när han väl hittar dem är det som att vara tillbaka i den där ombyggda chokladfabriken i York. Han vill bara vinna, fortfarande. Och med den inställningen kommer han alltid att röra upp känslor.

– Det är så jävla viktigt för mig att vara … att ha den här tändningen i huvudet, att jag är så påkopplad att det nästan spiller över. Med betoning på nästan. Det måste brinna i mitt huvud om jag ska vara den spelare som AIK och jag själv förväntar mig. Jag kan inte ändra på det, och den dagen det försvinner från mig är det bara att lägga ner fotbollen. 

Tycker du att dina lagkamrater ibland kan spela tuffare, att du ofta är den i AIK som måste markera om ni som kollektiv slarvar i duellspelet?

– Jag har kanske fått något gult kort för att jag behövt väcka laget, men det är också en del av min roll och mitt ansvar i AIK. Så det har jag inga problem med, jag trivs med det ansvaret. 

»Jag är ingen dinosaurie som lever kvar i tron att det var bättre förr. Det är bara annorlunda i dag.«

Hur balanserar du för att å ena sidan ha hög kravbild på dina lagkamrater, men å andra sidan inte bli ett rövhål?

– Jag får nog klassa mig själv som en spelare som tillhör den gamla skolan. Jag växte upp i en miljö när jag flyttade till Arsenal som 16-åring som givetvis har format mig. Man ställde höga krav och man fick höra när det inte räckte, när det förväntades mer av en. Samtidigt är jag högst medveten om att det är nya tider, det vore idiotiskt av mig att bara köra på som Arsenalspelare körde på mot mig när jag kom upp i A-laget. Det funkar inte, det är ett annat samhälle i dag. Alla elitspelare, oavsett hur bra de är, är inte stöpta i samma form. 

Hur hanterar du det?

– Jag måste lära känna spelargruppen, vilket jag känner att jag gör nu efter några år i samma lag. Vilka spelare tar ett kliv tillbaka, blir otrygga, om jag eller någon annan går på för hårt? Vilka spelare behöver bli tillsagda om nivån blir oacceptabel? I lag som AIK måste kravbilden vara hög, men det måste vara olika krav på olika spelare också. Det är viktigt. Jag varken kan eller vill vara till hundra procent så mot andra som jag blev behandlad när jag var 17 år, men jag tycker definitivt att det fanns saker då som var bra. Saker som inte finns i dag. 

Som vad?

– Unga spelare har generellt en annan approach till det mesta i dag. Och på många sätt är det positivt. De tar för sig på ett helt annat sätt, de har ett slags självförtroende som inte var självklart när jag kom upp. När jag var yngre fick man bida sin tid, det var en oskriven regel. Man skulle ta för sig, men på rätt sätt. Man fick verkligen jobba små steg i taget, och när man tagit ett litet kliv och visat att man kunde leverera kunde man kanske säga något litet ord i omklädningsrummet. Det är annorlunda i dag där det inte är ovanligt att en yngre spelare kommer in och bara kör sin stil. På gott och ont. 

Någonstans anser du att man ska förtjäna sin plats?

– Jag vet inte riktigt, jag har inte bestämt mig. Jag är ingen dinosaurie som lever kvar i tron att det var bättre förr. Det är bara annorlunda i dag. 

Finns det någon uppdelning i AIK mellan dig och Mikael Lustig – han är den snälla och du är den hårda?

– Inget uttalat, och definitivt inte ute på planen. Jag kanske är den som hörs mest på träningar, men under matcher hörs nog »Micke« lika mycket. Han kan också brinna till ordentligt. Alex [Milošević] är också en otrolig kravställare som hörs mycket. Vi har flera stycken. Och vi har några som inte hörs, som låter spelet tala för sig självt. Men visst, Micke bidrar med spex och skit i omklädningsrummet på ett sätt som inte jag gör. 

Du spelar kanske ditt sista år, allt handlar om att försöka vinna en sista titel med AIK?

– När jag förlängde i vintras sa jag vad jag menade. Vi var så jävla nära guldet, vi åkte på målskillnad. Jag vill ta revansch. Det är det – och att få spela inför fullsatta läktare igen – som gör att jag sitter här i dag och är mitt uppe i en ny försäsong. 

Samtidigt har du lagkamrater med ett utlandskontrakt i bakhuvudet som gör att de i somliga situationer kan spela mer för sig själva. I stället för att passa bollen tar de kanske ett avslut. Accepterar du det?  

– Det är svårt, jag har alltid varit en lagspelare, men det har nog handlat om att jag inte haft den där snabbheten som gjort att jag på egen hand kunnat slå ut motstånd. Jag har förstått att jag måste bidra med annat. Och jag uppfattar inte att det är här är ett problem i vårt nuvarande lag. Jag känner att vi har en grupp som sätter laget i första hand. Men det behövs också en balans i ett framgångsrikt lag, några som bara vill avgöra, några som endast vill hjälpa dem att avgöra. Om vi leder en match och det är 15 minuter kvar att spela har jag inga som helst problem att vara gubben som släpar lite efter för att förhindra en eventuell kontring. Så kanske jag inte var när jag var 21 år. Då visste jag att assisten och målen behövdes. I dag skiter jag i om jag gör mål eller assist så länge vi vinner.

»Jag låste in mig, ville inte prata med någon, var förbannad på allt och ställde in det mesta som min fru föreslog att vi skulle göra.«

LÄS OCKSÅ: Sebastian Larsson – Made in the UK

 

Sedan Sebastian Larsson spelade sina första seniorminuter i Arsenal – debuten kom mot Manchester City i Ligacupen i oktober 2004 och lagkamraterna hette bland annat Robin van Persie och Cesc Fàbregas – har den IFK Eskilstuna-fostrade spelaren fått ihop 44 500 minuter klubblagsfotboll. Det motsvarar fotbollsspelande dygnet runt i 31 dagar, och adderas hans 133 A-landskamper är det svårt att argumentera mot att han är den mest erfarna spelaren i Allsvenskan 2022. 

Däremot har han under majoriteten av sina 18 år i seniorfotbollen spelat för lag som förlorat mer än de har vunnit. Totalt blev det 282 matcher i Premier League, endast 74 gånger kunde han fira vinster. När jag tar upp det med honom konstaterar han krasst att han varit »besviken jävligt många fler gånger än glad«. 

– De första sex, sju åren tog förluster på mig mer än vad som var sunt, säger han. Andra kanske kunde släppa det efter ett dygn, för mig satt det kvar i två, tre dygn. Jag låste in mig, ville inte prata med någon, var förbannad på allt och ställde in det mesta som min fru föreslog att vi skulle göra. 

Samtidigt säger Sebastian Larsson att det aldrig var aktuellt att lyssna på anbud från klubbar i andra länder, i ligor där han skulle ha kunnat spela i lag som slogs om titlar år efter år. Hans dröm var att spela i England och därför stannade han på de brittiska öarna till sommaren 2018. 

Att hans döttrar hade blivit så stora att det var dags för dem att få en chans att på riktigt rota sig spelade så klart in. Men Sebastian ville också avsluta karriären med ett par år där vinster var vanligare än förluster, där titelstrider var kravet och förluster onödiga plumpar i protokollet.  

Så det blev AIK. Den allsvenska debuten kom ett par veckor efter kvartsfinalförlusten mot England i VM i Ryssland: 68 minuter, en assist, ett par heta diskussioner med domaren och 5–1 mot BP på Friends. 

I omgång 27 tog AIK emot Malmö FF. Ställningen var 0–1 när matchtavlan visade 95 minuter och 30 sekunder. Frispark till AIK, billigt dömd, cirka 30 meter från Malmös mål. Sebastian Larsson drog till bollen med sin högerfot, den gick över muren och i mål via insidan av stolpen. Omedelbart rusade han bort från lagkamraterna. Av bara farten kysste hans AIK:s klubbmärke och tog sikte på MFF:s avbytarbänk. Några meter från tränaren Uwe Rösler och de andra MFF:arna som inte befann sig ute på planen gled han fram på knäna. Blodådrorna i Sebastians ansikte pumpade när han ställde sig upp och vrålade »Vamos, horungar!« Tumult uppstod, knytnävar hängde i luften, spelare och ledare knuffades. När situationen lugnat ner sig fick Sebastian sitt andra gula kort i matchen som slutade 1–1 och som tre omgångar senare innebar att AIK vann SM-guld. Det var Sebastian Larssons andra titel i karriären (den första var Ligacupen med Birmingham City 2011).

Men efter det blev inget som vanligt igen. Hans ursäkter bet inte, få ville tro på honom när han dagen efter sade att han ångrade sitt beteende. Sakta men säkert, och i takt med fler avgörande mål och framspelningar kommande säsonger – och inte minst hans fortsatta topplaceringar i varningsligan – blev han den typen av spelare som egna medspelare och supportrar älskar, men som nästan alla andra älskar att hata.

»Jag förstår att motståndarfans inte gillar mig.«

 

När vi ses den här februarieftermiddagen har det gått nästan tre och ett halvt år sedan bråket på Friends. Sebastian Larsson har hunnit sluta i landslaget (han säger att han troligtvis hade sagt ja om Janne Andersson skulle ringa, han saknar det så mycket att det gör fysiskt ont när det är landskampsdagar), stadgat sig med familjen i Eskilstuna, blivit AIK:s nya ordinarie lagkapten efter Henok Goitoms farväl och fortsätter att spela 90 minuter i omgång efter omgång. Utifrån de analyser han får till sig springer han lika mycket under matcher som han gjorde för fem år sedan. 

Jag frågar om han inte tycker att det åtminstone är halvjobbigt att den här »svinstämpeln« lär leva kvar den dagen han lägger av. 

– Än en gång: jag förstår att motståndarfans inte gillar mig. Ingen behöver säga till mig att jag inte är jättepopulär nere i Malmö. Men det här är en del av mig, jag behöver triggas. Det jag gjorde då är inget jag är stolt över, men när adrenalinet pumpar och målet kan betyda så mycket … det är svårt. Kanske hänger det ihop med åldern, jag får kämpa med mig själv inför träningsmatcher och försäsongsmatcher, det behövde jag inte för några år sedan. Då var jag nästan övertänd. Men i de stora matcherna är det som det alltid har varit och jag är på något sätt så tacksam för det. Att jag fortfarande har den glöden kvar. Jag ger allt jag har, jag rycks med i matcher och jag älskar det. De bästa matcherna som fanns när jag spelade för Sunderland var mötena med Newcastle. 

Sebastian Larsson skruvar på sig i soffan.

– Samtidigt … Det är inte många som vet att jag ofta springer runt på planen och ger beröm till domare. Och kanske kan det ibland finnas en känsla att de som inte uppskattar mig också tror att jag är likadan utanför planen. Det är ju inte helt oproblematiskt om folk tror att jag är ett svin privat. Det är en extrem skillnad mellan vem jag är utanför planen och på planen, men det får man väl leva med att alla inte vet. 

»Jag går så långt att jag säger att han är den jobbigaste spelaren jag mött i Allsvenskan.«

Känslan är att Malmö FF har blivit ditt nya Newcastle. Du gillar inte alls dem? 

– Gillar och gillar … Vi, jag, AIK vet att det är laget att slå om man ska vinna SM-guld. I fjol åkte vi på målskillnad och det är klart att det finns stunder där man kan gräma sig över att vi inte … fan! Det går inte att glida in i de tankarna, jag har varit med så pass länge att jag vet att det finns olika anledningar till varför man inte vinner. Det slutar inte bra om man tänker för mycket på det, det är bara att plåga sig själv i onödan. Malmö FF kan precis som vi ha matcher där de känner »där borde vi ha vunnit« eller »där skulle vi inte förlorat«, så det handlar inte bara om att vi kunde gjort något mer mål i någon match och slutat som allsvenska mästare. Man hamnar där man förtjänar efter 30 omgångar. Det finns inga bortförklaringar. Malmö förtjänade att vinna i fjol. 

Borde MFF ha vunnit med ännu större marginal med tanke på deras resurser?

– Det beror på hur man tittar på det. Kollar du på deras bankkonto ska de vinna varje år. De borde inte förlora en match. De har väl mer pengar än övriga allsvenska lag har tillsammans? Men så funkar inte fotboll. Det är bara att berömma dem, de har lyckats med något som ingen annan svensk klubb lyckats med de senaste åren. Det är deras egen förtjänst att de är i den sitsen de är i. Men AIK ska aldrig få ha Malmös ekonomi som en ursäkt. Tvärtom. Vi måste steppa upp på alla nivåer, vi spelare måste ta ännu mer ansvar för att krympa deras fördelar, precis som de som arbetar med hela föreningens verksamhet måste ta kliv framåt hela tiden. 

I fjol insinuerade Jon Dahl Tomasson att du medvetet försökte skada Anders Christiansen. 

– Det är inte sant överhuvudtaget. Det är sådana uttalanden som spär på helt i onödan, är man inte ute på planen vet man inte alltid vad som händer i ögonblicken. Jag har otroligt stor respekt för Christiansen, jag går så långt att jag säger att han är den jobbigaste spelaren jag mött i Allsvenskan. Han har allt, slutprodukten runt mål och inte minst det fysiska. Han drar sig verkligen inte för att gå in i en duell, det gör ont att möta honom.  

»Sebastian Larsson älskar 18-åringens attityd, det är en kille som han inte gillar att möta i närkampsspelet eftersom det oftast gör ont.«

Kan du ute på planen känna att MFF är spelmässigt bättre än AIK?

– Vi har sedan jag kom till AIK haft det extra tufft mot Malmö. Så det säger väl sig självt. De är inte lika beroende av att X antal spelare alltid ska vara de som avgör, de har en bredd som ingen annan har i Sverige. Men jag säger det igen: vi får inte använda det här som en ursäkt, vi ska snarare sträva efter att nå deras framgångar.  

Förutom att göra några fler mål, vad saknade ni i fjol?

– Vi saknade lite i vårt offensiva spel och då menar jag inte bara mål. Vi hade ganska många tajta matcher, vilket ofta slutade med vinster och som vi får se som en styrka. Men hade vi kunnat dominera fler matcher hade vi gjort det lättare för oss själva. Försvarsmässigt var vi tillbaka till det starka och stabila, men vi hade behövt trycka ner motståndarna på deras planhalva lite oftare för att enklare kunna spela av matcher. 

Hur arbetar du i vardagen för att säkerställa att dina lagkamrater verkligen ger allt för att bli så bra som möjligt? 

– Det får blir ett tråkigt svar, men det enda jag kan försöka göra är att smitta av mig. På varje träning ger jag allt. Man behöver inte vara bäst varje dag, men man kan visa att man alltid är fokuserad, att man är beredd att jobba stenhårt i varje situation. Det är sådant som gör träningar bra, det är den inställningen som gör dig bättre som individ. Man tappar fort om man går ner några procent på någon träning här och där, både som individ och lag. Men så här: man kan ställa krav på varandra att vi alltid ska vara fokuserade, alltid komma förberedda till träningar, ha viljan att varje dag försöka bli bättre. Något annat accepterar jag inte. Men jag kan inte ha kravet att de yngre spelarna ska driva verksamheten framåt, det är inte fair mot dem. Det får vi gamlingar göra.

 

Tiden är snart ute. Både för den här intervjun och för Sebastian Larssons fotbollskarriär. Han vet att han ska göra en rutinmässig hjärtscreening när vi skiljs åt, men har inte en susning om vad han ska göra när han lägger av som fotbollsspelare.  

– Jag känner noll ångest inför den dagen, men det hänger också ihop till hundra procent med att jag är frisk och att jag inte tänker »snart är det över«. Jag förstår att många vill börja planera för livet efter fotbollen, men jag känner mig själv. Jag måste tänka och leva som om jag har många år kvar, annars riskerar jag att det sipprar bort några procents motivation och inställning här och där.  Det kommer en dag där jag drar på mig en skada och kommer inte den dagen – peppar, peppar – kommer det till sist en dag där jag inser att jag inte är påkopplad inför eller under en match. Då får jag fundera på vad jag ska hitta på. 

När jag frågar vilka lagkamrater i AIK som han hoppas lite extra på i år nämner han omedelbart Yasin Ayari. Sebastian Larsson älskar 18-åringens attityd, det är en kille som han inte gillar att möta i närkampsspelet eftersom det oftast gör ont. 

– Han har den där fokuseringen på varje träning som jag pratade om. Viljan att hela tiden bli bättre. 

Har du kvar den viljan?

– Ja, men för mig handlar det snarare om att inte sjunka i kvalitet. Det är svårt för mig att bli snabbare och starkare, men jag kan utnyttja min erfarenhet ännu mer, dela med mig till de yngre i laget ännu mer. Driva på under träningar och matcher. 

Kanske också dela ut en tackling om laget inleder lojt?

– Ja, det är väl inte omöjligt. Med ambitionen att inte bli varnad när jag gör det.