»När det brinner så brinner det«

Ur träningsanläggningen Karlbergs entrédörr hukar sig en 190 centimeter lång landslagshögerback ut i regnet. Det är första onsdagen i maj, men regndropparna som faller över Mikael Lustigs nedkammade lugg är kalla.

En azurblå stadsjeep rullar förbi Mikael och tutar när han, med nävarna nedkörda i jeansfickorna och axlarna uppdragna under en lurvig teddyjacka, jäktar till sin svarta kombi på parkeringen. Från jeepens förarsäte flinar Sebastian Larsson mot sin lagkamrat. 

Landslagsduon är på väg hem från en timmes teambuilding med AIK. Liknande timmar har de upplevt många gånger tidigare i sina karriärer, både med klubblag och landslag. Båda debuterade i A-landslaget i början av 2008, och lägger man ihop deras landskamper 13 år senare blir siffran 216. 

Vid senaste samlingen i mars slängde någon ur sig funderingen om Lustig skulle lyckas nå »hundringen«. Några dygn tidigare hade VM-kvalvinsten mot Kosovo blivit högerbackens 89:e landskamp, och han visste att han inte skulle starta träningsmatchen mot Estland någon dag senare. Tillsammans med Sebastian Larsson, som själv gjort 127 insatser i Blågult, började Lustig räkna. Ett inhopp mot Estland skulle bli landskamp nummer 90, de två träningsmatcherna i maj nummer 91 och 92, och efter gruppspelet skulle han vara uppe i 95. Det skulle krävas en åttondel, kvartsfinal, semifinal och EM-final för att han skulle nå … 99. 

– Nu hoppade jag aldrig in mot Estland, men det hade inte spelat någon roll, konstaterar Mikael när han viker in sin kropp i kombin. Om jag lägger av efter EM så är hundringen körd. 

»Är man inte med i länslaget, i Västerbotten, då ska det mycket till för att man ska bli fotbollsproffs, begrep han.«

Medan övriga tre i Janne Anderssons äldre kärngäng – Sebastian Larsson, Marcus Berg och Andreas Granqvist – redan under kvalåret 2019 deklarerade att EM skulle bli deras sista mästerskap, har Mikael Lustig valt att hålla dörren öppen för en fortsättning. Han tycker att det är »så jäkla kul« att komma till samlingarna och vill inte låsa sig vid något definitivt beslut. Men oavsett hur han gör inser han att sista mästerskapet med Larsson, Berg och »Granen« blir speciellt. 

– Jag har ju spelat med dem i över tio år. Vi har haft våra rutiner, bott på »Parken« [hotellet Scandic Park vid Humlegården] varje år, haft våra rum och känt till varandras ritualer på matchdagar. Vi får bara försöka njuta och se till att det blir en bra avslutning. 

34-åringen låter precis som den erfarna och självklara mästerskapsman han är när han pratar om det EM som börjar om drygt en månad. Bara 13 herrfotbollsspelare har spelat fler landskamper för Sverige än han. 

Det var det inte många som trodde för 20 år sedan. Allra minst Mikael Lustig själv. 

 

I yngre tonåren stack han inte ut som någon att hålla ögonen på. Visst hade han öst in mål under sjumannaåren, men omställningen till elvamannafotboll kom inte naturligt för honom. Året Lustig skulle fylla 15 blev sex av hans lagkamrater i Sandåkerns SK uttagna i Västerbottens länslag – men inte han. 

Som så många andra fotbollsungar runt millennieskiftet drömde han om att nå Serie A, men den uteblivna länslagsuttagningen fick honom att inse att det kanske inte skulle bli något av den där karriären. Är man inte med i länslaget, i Västerbotten, då ska det mycket till för att man ska bli fotbollsproffs, begrep han. 

Samma år, 2001, gick snarare snacket i Umeå om en storväxt, målfarlig anfallare som var ett år äldre än Lustig och som redan hade debuterat i P17-landslaget. Det var uppenbart att Mikael Dahlberg skulle bli nästa allsvenska profil från Västerbotten. Mikael Lustig, 14-åringen med de taniga fågelbenen, var det ingen som talade om. 

– Han smög under radarn länge, säger Mikael Dahlberg. Jag hade ingen superbra koll på honom förrän han dök upp i UFC. Och väl där gick det fort, han gick rätt in i dåvarande division två. 

Lustig hade omskolats till högerback, slagit sig in i Sandåkerns A-lag i division fyra och nu fiskats upp av Umeå FC, liksom alla hyggligt talangfulla tonåringar i Västerbottens residensstad. 

Mikael och Mikael blev snabbt kompisar, och Dahlberg tänkte på hur lätt nykomlingen från Sandåkern smälte in i laget. 

– Micke var väldigt lätt att tycka om, säger Dahlberg. Behaglig. Sorglös. Vi brukade ha roligt när vi, som yngst i laget, stod och fyllde vattenflaskor tillsammans. 

Eftersom de bodde på varsin sida av Umeå umgicks de mest i samband med träningar och matcher.

En dag skjutsade Dahlberg hem Lustig från en kickoff på ett bageri, varifrån alla spelare fick ta hem varsin limpa. Mest populärt var ett grekiskt lantbröd som alla tyckte såg jättegott ut, men det fanns bara två eller tre exemplar som de äldre i laget paxade. På något sätt lyckades Dahlberg få med sig ett av de eftertraktade lantbröden, medan Lustig fick nöja sig med en torr limpa. Men precis innan han hoppade ut ur Dahlbergs bil och tackade för skjutsen lyckades Lustig rycka åt sig det bröd han helst ville ha utan att lagkamraten märkte något. När Dahlberg sedan kom hem och upptäckte att kompisen knyckt hans grekiska lantbröd ringde han ilsket upp honom: »Här skjutsar man dig över halva stan för att göra dig en tjänst, och vad får man som tack? En torr limpa?!« 

»Han spelade lite som han var som person: frejdig och orädd.«

Annars var kosten inte direkt högsta prioritet i 18-årige Mikael Lustigs värld. Dahlberg berättar gärna om deras gemensamma tid i Gif Sundsvall, dit Lustig flyttade efter sin Umeåkamrat 2005 och för första gången bodde själv. De umgicks varje dag, med varandra och med de jämnåriga lagkamraterna Tobias Eriksson och Kalle Ljungberg som alla bodde nära varandra. Enligt Dahlberg var Lustig »extremt förtjust« i Ekströms jordgubbskräm och bjöd ibland kompisgänget på krämmiddag. 

Frågar man Mikael Dahlberg vilka mentala egenskaper han redan då såg i Lustig som han tror hjälpt honom att nå 89 landskamper, tio ligatitlar och snart fyra mästerskap, tänker han direkt på kompisens förmåga att »nollställa« och »bara köra«. 

– Varje gång han var på plan gjorde han verkligen allt för att vinna, men han grubblade inte i onödan. Han kom till träningen, borrade ner huvudet, gjorde sitt bästa, gick hem och käkade kräm, och sen upprepades allt dagen efter. Jag upplevde att han sällan övertänkte saker. 

Även Sundsvalls mer erfarna spelare på den tiden såg högerbackens självklara »mentala stabilitet« som ett positivt inslag i omklädningsrummet. Joel Cedergren, lagkamrat med Lustig 2007–2008, minns en glad och kaxig tonåring. 

– Han var kaxig men på ett härligt sätt, säger Cedergren. Ett stort självförtroende hade han. Och fastän han var så ung spred han det till andra i laget. Han var en social, skämtsam och ganska barnslig kille som fick andra att må bra omkring sig. Och han spelade lite som han var som person: frejdig och orädd.  

Mikael Dahlberg igen: 

– Det var få saker som bet på Micke. Han var aldrig ur gängorna. Och det har nog hjälpt honom att ta sig tillbaka från motgångar. 

 

Majregnet smattrar mot Mikael Lustigs vindruta, vars torkarblad vevar vilt för att hålla undan dropparna från hans synfält. 

– Både »Micke« och Joel har faktiskt betytt mycket för mig, säger han när jag berättar om mina samtal med hans tidigare lagkamrater. 

Lustig har blicken fäst i den regnvåta asfalten på E18. Han är på väg hem till Västerås. Hustrun Josefin kommer därifrån, och när högerbacken bytte Gent mot AIK i augusti 2020 valde familjen att bosätta sig där. 

– Micke Dahlberg var en kille jag såg upp till under pojklagsåren. Sedan tog han hand om mig i UFC, och ännu mer när jag flyttade hemifrån till Sundsvall. Han har varit en trygghet för mig. 

Jag tänker att han just rutinerat undvek att diskutera sina egna mentala egenskaper genom att fokusera på Dahlbergs betydelse för hans sena tonår, men jag hinner inte påtala det innan Mikael fortsätter. 

– Cedergren, han var så sjukt professionell när det gällde kost och träning och fick mig att börja fundera kring de bitarna, som växte sedan när jag gick till Rosenborg. Först där fattade jag: »Shit, jag kan inte komma hem och trycka en limpa med varm choklad varje kväll.« 

En torr limpa? 

– Grekiskt lantbröd! Gud, den brukar man få höra, alltså.  

Han böjer bak huvudet mot nackstödet och skrattar sitt smittande garv, det som snabbt eskalerar i falsett. Det är inte »haha«, det är »häHÄ!«. 

»Min hjärna gick på högvarv: ›Shit. Vad fan, hatar han mig nu?‹«

Jag frågar hur han själv tänkte kring framtiden under sin fotbollsuppväxt, om han hade en lika avslappnad och självsäker inställning till fotbollen som Dahlberg och Cedergren vill minnas. Omgående nämner han länslagspetningen som 14-åring. 

– Den var ett uppvaknande, säger Lustig. Ända sedan dess, varenda gång jag gjort en flytt, har jag varit ganska chill med att jag alltid kan gå tillbaka ett steg om det skulle skita sig. Jag har aldrig haft den här känslan att »nu måste jag komma hit och prestera för att ta nästa steg«. 

Han vrider huvudet åt vänster och tittar i sidospegeln samtidigt som han funderar vidare. 

– Klart att jag alltid har älskat fotboll och velat ta mig långt, men jag har aldrig känt den här paniken att leverera, att går det åt helvete så blir jag deprimerad. I Sundsvall började jag känna att Superettan och Allsvenskan inte var stoppet, jag var dominant för att vara högerback, och det självförtroendet gjorde nog att jag hade enklare att ta motgångar just då. 

Mikael Dahlberg upplevde att du sällan grubblade eller ältade misstag. Känner du igen den bilden av dig själv? 

Lustig funderar en stund och kommer fram till att så var det kanske en gång, men 2021 stämmer det inte riktigt längre. 

– Det jag kan känna med min tid i Celtic, och även nu i AIK och landslaget, är att jag ibland kanske bryr mig för mycket. Att jag har svårt att bara rycka på axlarna och tänka »äh, vad fan, det är bara fotboll«. Ofta kan jag ta med mig den i för många dagar egentligen. 

Vilken? 

– Har jag bråkat med någon på träningen så är det oftast lugnt, men då kan jag ändå ta med det hem och tänka på vad jag har sagt, eller »vad tänker han om mig nu?«.

Kan du komma ihåg ett sådant tillfälle? 

– Vi hade en grej när John [Guidetti] gjorde illa sin fot före VM. Den träningen låg det i luften att något skulle hända. Vissa träningar är så, speciellt när det är tvåmålsspel och det börjar bli lite tacklingar, det är en jämn match, någon gör mål och skriker lite extra … sånt triggar igång en viss stämning. 

»Jag borde kanske ha fokuserat mer på glädjen över att vi tog oss till EM istället för att stå och skylla på att journalisterna hade fel.«

Vad hände? 

– Jag och John var i olika lag och tjafsade en del, skrek på varann. När han gjorde illa sin fot var jag först fram för att fråga hur det gick, jag ville bara kolla läget, för jag såg att det var illa. Precis när jag kom fram slog det mig att vi hade bråkat, och han skrek: »Du kan dra åt helvete!« Det var inte jag som hade skadat honom eller något, men då blev jag helt skärrad. Sedan försvann han iväg till sjukhuset och det enda jag tänkte var: »Shit, är han arg på mig? Eller ska jag vara arg på honom?« Jag spelade upp så många scenarier i huvudet. Till slut bestämde jag mig för att han fick komma till mig, för jag hade ändå varit där och försökt. Vissa hade säkert bara tänkt »äh, han gjorde illa sig och skrek lite i frustration bara«, men min hjärna gick på högvarv: »Shit. Vad fan, hatar han mig nu?« 

Hur slutade det? 

– Vi är ganska lika där, jag och John, så han kände likadant. När vi såg varann senare samma dag, när han kom tillbaka från sjukhuset, bara garvade vi och kramades. Vi behövde inte prata om det, ofta behöver man inte det, för oftast är det bara en bagatell. Även om jag har spelat upp i mitt huvud att han tycker att jag är värsta aset. 

Mikael Lustig blir tyst och det enda som hörs är regndroppar mot karossen och det allt mer avlägsna ljudet av en dånande lastbil som Lustig just körde om. 

Efter tio, femton sekunder fortsätter han. 

– Jamen du vet, såna grubblerier. Och när jag har gjort en dålig match går jag tillbaka och tänker på vilka situationer jag borde ha agerat annorlunda i. Man vill ju bara rycka på axlarna och tänka att det kommer en ny match sedan, men jag har accepterat att det inte är så jag fungerar. De flesta spelarna säger utåt att de har enkelt att skjuta bort såna saker, men jag tror faktiskt att folk tänker ganska mycket på dem. 

Det är enkelt att säga att man har lämnat något bakom sig, svårare att faktiskt göra det. 

– Precis. Och det blir såklart att många säger att de inte bryr sig om vad andra tycker, men det är ju mänskligt att bry sig. Om någon tycker att du är dålig eller bara tycker illa om dig – så klart att du funderar på varför. Särskilt om man själv tycker att det är fel. Då kan det sitta ett horn där, och det kan vara positivt också. Ibland behöver man vara lite förbannad. Så länge man lyckas använda det till en bra sak. 

Var din ilska mot medierna [Lustig föreslog en generationsväxling av mediekåren] efter avancemanget till EM 2016 en bra sak? 

– Det är väl enda gången jag har gett medierna en känga. Så klart att man vet att är det något man inte ska göra så är det att kliva på medierna, det är svårt att vinna den kampen. 

Så varför gjorde du det? 

– Men då var det verkligen så. Vi visste ju om att vi inte hade gjort det bästa kvalet, men jag tyckte att vi blev lite orättvist behandlade och att det blev en orättvis jargong. Då använde vi … eller vi och vi, jag använde i alla fall det som en extra sporre. 

Hur? 

– Oftast blir jag, tycker jag själv, bättre och mer aggressiv på planen när jag är lite förbannad. När jag ska visa någon att de har fel. Jag borde kanske ha fokuserat mer på glädjen över att vi tog oss till EM istället för att stå och skylla på att journalisterna hade fel, men det är ju så: fotboll är mycket känslor, inte minst efter en viktig match. 

Ångrade du det utbrottet i efterhand? 

– Ja, så klart att … Jag vann ju ingenting på det. 

Men det kändes väl skönt i stunden? Den känslan vann du väl? 

– Jo, absolut. Och medierna tycker väl oftast att man inte ska vara så »PK«, så jag hoppas att de blev glada ändå. Där fick de något att jobba med. 

Mikael Lustig skrattar högt igen. 

 

Den spontana mediekritiken efter playoffvinsten mot Danmark i kvalet till EM 2016 är inte den enda gången som Mikael Lustig har skapat tidningsrubriker för att ha tappat fattningen. 

När 70 000 italienare busvisslade sönder Sveriges nationalsång inför VM-kvalreturen på San Siro hösten 2017 fångades hans vilda gestikulerande och upprörda »jävla fittor är de!« av en TV-kamera. I sitt första Stockholmsderby efter flytten till AIK i fjol gruffade och käftade han med Hammarbys Mohanad Jeahze och hänvisade till »derbykänslor«. Faktum är att få Lustigmatcher passerar utan att någon motståndarspelare, tränare eller domare får höra att de har agerat felaktigt – sällan med lågmäld ton, och alltid med två brinnande, isblå ögon nära sina egna ansikten. 

 

Även om temperamentsnivån har vridits upp några snäpp med åren verkar det disparata humöret gå tillbaka till de tidiga fotbollsåren i Umeå och Sundsvall. Kompisen Mikael Dahlberg säger att Lustig haft nära till både skratt och »de där urspårningarna« så länge han har känt honom. 

– Det där kännetecknar Micke, säger Dahlberg. Det kanske inte brann till på samma sätt när vi spelade ihop, men på planen var han alltid jäkligt inne i det. Uppeldad. Man brukar prata om en »av och på«-knapp, och där är han mästare, Micke. 

Ändå säger Lustig själv att han kan gå och grubbla länge efter ett tjafs, orolig över att motparten tycker att han är »värsta aset«. Han verkar liksom drivas av hetsen, men ändå bli obekväm av den. 

 

Mikael Lustig har parkerat kombin, stirrats ut av ett viskande tonårsgäng och satt sig framför en cappuccino på ett fik i centrala Västerås – tio minuter från familjen Lustigs nyrenoverade villa – när jag frågar honom om den där »av och på«-knappen. 

Han ler snett och lyfter högerhanden för att hårt trycka sin redan kraftigt nedkammade lugg ännu hårdare mot pannan. 

– Det där har jag alltid haft, säger han. Jag ser mig själv som en snäll kille och vill vara kompis med alla, men jag tycker samtidigt att det är ganska roligt att vara i en konflikt. Motsägelsefullt, va? 

Lustig flinar avslappnat. För att vara en landslagsback som under våren kritiserat sin egen form och som spelar i ett mästerskapsladdande landslag med en osäker defensiv balans, är han på gott humör. 

»Vi har snackat mycket om att vi, även om vi känner att vi spelar bra, måste behålla balansen i laget.«

Fram tills beskedet om Zlatan Ibrahimovićs knäskada handlade mycket av uttagningsdiskussionen om de offensiva lyxproblem som förbundskaptenen stod inför. Den defensiva stabilitet som har kännetecknat Janne Andersson-eran, och som alltid varit en förutsättning för Sverige att lyckas i mästerskap, har saknats under det senaste årets Nations League-spel. Särskilt på bortaplan: Fyra insläppta mot Frankrike, tre mot Portugal och två mot Kroatien. 

Mikael Lustig nickar när jag tar upp frågan. 

– Det var väl där vi famlade lite under Nations League. Vi visade att vi kunde spela en väldigt bra offensiv fotboll, men åkte på många kontringsmål. Det är ett spelsätt som vi inte har haft under Janne tidigare, så det är ganska förståeligt att det inte sitter. 

Hur ska ni få det att sitta? 

– Vi pratar mycket om hur vi kan skruva på saker och göra så att vi fortfarande känner oss stabila defensivt, samtidigt som vi ger de offensiva spelartyperna utrymme att spela sin fotboll. Vi är väl fortfarande i en process där vi försöker hitta vår identitet. 

Med en månad till EM låter det lite oroväckande. 

– Nja, men det tror jag att man behöver som lag också. Även om man har gjort bra saker så kan man inte bara fortsätta på samma sätt. Och jag tror att det var nyttigt att vi fick den smällen i Nations League. 

Vad var nyttigt med den? 

– Om vi varit i en annan, svagare Nations League-grupp där vi känt att vi varit favoriter, hade vi kanske kommit till EM och blivit chockade över att få den i ansiktet. Men också att vi nu känner att vi kan skapa chanser mot bra lag – bara vi inte blir för naiva. 

»Det är ofta jag kokar över. Och jag tror att jag behöver göra det för att tagga till.«

Vilka detaljer i den balansen pratar ni om? 

– Ta Portugalmatchen [3–0 till Portugal]. De gjorde det så extremt bra, deras taktik var att locka upp oss, så att vi skulle känna att vi kunde spela en bra fotboll och flytta upp våra positioner. Sedan, när vi inte kom till avslut, small det bara till. Vi har snackat mycket om att vi, även om vi känner att vi spelar bra, måste behålla balansen i laget, oavsett matchbild, för att inte få såna kontringar mot oss. 

Och hur behåller ni den? 

– Genom att vi, om vi nu tappar bollen när vi trycker på, så snabbt som möjligt ser till att vara försvarare på rätt sida. Sedan får vi se i själva turneringen exakt vilka roller och detaljer vi väljer att skruva på. 

Det enda man kan vara säker på är att vi som vanligt kommer att ha en svensk högerback som lär kämpa med att kontrollera sina känslor. 

– Ja, det är ofta jag kokar över, säger Lustig. Och jag tror att jag behöver göra det för att tagga till. Fokusera lite extra. Det betyder egentligen ingenting, men när det brinner så brinner det. 

Han tänker efter i några sekunder och fastnar med blicken i min, som om han letar efter rätt ord. 

– Jag bryr mig om att medierna inte ska säga att vi är ett dåligt lag, för det är vi inte – vi tog oss till EM. Och då ska de få höra det. Jag bryr mig om att motståndartränaren tycker att bollen var ute fastän jag vet att den var inne. Då ska han också få höra det. Den dagen jag rycker på axeln och tänker »äh, det är inte så viktigt« om de sakerna, ja, då är det nog dags att lägga av. 

Närmar du dig? 

– Nej. Jag kommer säkert att brinna när jag är 43 också. Alla tycker att det är dags att sluta, men jag säger bara: »Vadå? Jag har fortfarande gnistan!« 

Lättsamheten följs av Mikael Lustigs höga skratt, innan han snabbt blir allvarlig igen. 

– Nej, men det är väl en personlighet man har bara?