Detta är en intervju med Mjällbys Jacob Bergström från 2021.
Hur stor del av ditt spel bygger på styrka?
– Det är väl det enda jag har? Nej, men lite så är det faktiskt. Jag är inte snabbast och har rätt dålig teknik. Utan styrkan hade jag nog varit i division fyra och härjat runt.
Är du inte väl hård mot dig själv nu?
– Är jag det? Tror fasen inte det ändå. Miljontals människor kan hantera en boll bättre än jag. Men inte många av dem är starkare. Fast vet du vad det roliga är? Nej, det kan du ju inte veta. Men när jag var som starkast var jag jättedålig på fotboll.
Jaså?
– Jag gymmade första gången när jag gick i ettan på gymnasiet. Jag var ganska liten då. Sedan sköt jag i höjden, och i tvåan och trean var jag i gymmet varje dag förutom matchdagar. Jag älskade det!
»Jag jobbade på Subway och var för dålig för division två.«
Vad var det du älskade så mycket med gymmet?
– Från att ha varit tanig fick man lite pump i musklerna. Man fick komplimanger: »Du ser stark ut!« Gött att höra, tyckte jag och pumpade vidare som värsta bodybuildern. Men jag blev för stor. Som mest vägde jag 108 kilo. Efter gymnasiet fick jag inte vara kvar i mitt division två-lag [FK Karlskrona]. Tränaren sa att jag var för tung. Då blev jag riktigt ledsen, men i dag tackar jag honom. Sanningen svider ibland.
Du funderade aldrig på att satsa stenhårt på styrkesport istället?
– Jo. Det var nära att jag blev bodybuilder. Jag jobbade på Subway och var för dålig för division två. En fotbollskarriär såg inte jättetrolig ut. Och poletten hade inte trillat ner än. Jag började spela med ett division fyra-lag [Ronneby BK] men var fortfarande mest i gymmet. Första säsongen i fyran gjorde jag sex mål – rätt kasst för en forward. Men till säsong två var det som om jag mognade i huvudet. Jag slutade lyfta tungt och gick ner en massa kilon. Jag var fortfarande stark, men mycket rörligare. Så började jag äta lite bättre också.
Inga fler Subwaymackor?
– Det slank nog ner några då fortfarande. Men man kan ju skippa extra bacon och det där goda currylagret.
Hur mycket gymmar du i dag?
– Jag fick faktiskt gymförbud av vår serbiske tränare Miloš, som var i Mjällby förut. »Up on your toes!« sa han alltid. När de andra åkte till gymmet fick jag vara hemma och stretcha istället. Det var bra, för jag var stel som en pinne. Nu är jag smidigare och får vara i gymmet. Men jag kör bara bål och vissa anpassade övningar.
Saknar du det tunga pumpandet?
– Mycket. Men jag har satt den karriären på vänt.
Du är en av Allsvenskans tyngre spelare. Jag gissar att du inte älskar konstgräs?
– Så är det. Jag är som bäst när planen är lite lurig och snedstudsig, så att backen måste ta en sekund extra på sig med bollen. Då kan jag vara där och hugga, vinna motlägget och få friläge. Gött.
»Ibland får man ont, men det blir nästan alltid bättre när man ställer sig upp.«
Det ser jobbigt ut att spela mot dig. Får du många tjuvnyp?
– Det är oftast schyst, men jag tycker att domarna borde ge mig fler frisparkar. Simon Thern drog mig i pungen en gång. Eller, det var mer att han slog till lite lätt på klockspelet. Ingen fara.
Sa han något?
– »Bra pung.«
Spelar du själv fult?
– Vår assisterande tränare Juan Robledo har tjatat på mig i tre år, han vill att jag ska vara fulare. Han var ju en stor best själv som spelare och kunde en del trix. »Backa!« skriker han.
Backa?
– Han vill att jag ska backa in i motståndarna. Han vill föra över sin chilenska eld till mig, men det går väl sådär. Jag är hyfsat snäll.
Men du sticker ofta in huvudet där det smäller och rammade stolpen när du gjorde mål mot Östersund. Ändå verkar du sällan få ont. Har du hög smärttröskel?
– Det har jag nog. De flesta ligger kvar på marken av taktiska skäl. Det hoppar jag gärna över. Ibland får man ont, men det blir nästan alltid bättre när man ställer sig upp. Res på dig. Det går över.
