Tystnaden har lagt sig som ett dystert moln över rummet på Svenska fotbollförbundets kansli i Solna. Det nya decenniet är inne på sin andra månad och de två smålänningarna vid bordet funderar över nästa drag i förhandlingen. Tre månader tidigare har den ene av dem, förbundskapten Olle Nordin, sagt upp sitt kontrakt för att tvinga fram mötet. Men när han nu sitter här mittemot förbundets generalsekretare Lars-Åke Lagrell kommer de ingenvart.
Att Olle Nordin förtjänar löneförhöjning är det inget snack om. Sedan han tog jobbet 1985 har landslaget gått från klarhet till klarhet. Visst missade man EM två år tidigare, men ingen krävde att ett land som inte upplevt ett slutspel sedan 1978 skulle ta sig till en turnering där endast Europas åtta bästa var välkomna. Nordin fick också upprättelse i och med fyrnationsturneringen i Berlin våren 1988, då allt var upplagt för final mellan Argentina och Västtyskland men där Sverige skrällde genom att först slå Västtyskland i semifinalen och sedan ta hem finalen mot Sovjetunionen. Segern gav en miljon kronor i prispengar, ett välbehövligt tillskott för ett förbund som samma år drog ynka 13 000 personer i snitt till sina hemmalandskamper, och som ibland tvingades låna gräs från grannidrottsplatsen Skytteholm för att få nationalarenans plan i speldugligt skick.
Du måste vara inloggad och prenumerant för att ta del av vårt innehåll.
Logga in