»Det är ett fullkomligt blodbad«

Det finns en man i 45-årsåldern som heter Sean och som jobbar på tågstationen i Colchester. Jag hade äran att träffa honom runt midnatt förra fredagen. Första gången jag såg honom stod han med en mobiltelefon tryckt mot sitt ena öra. I den andra handen hade han en annan mobiltelefon.

– I have a couple of hundred people here, not knowing how to get home, sade han. Young kids and old women. And you aren’t helping them. And I can’t help them.

Sean pratade lugnt och behärskat med någon på andra sidan luren.

– OK, I understand.

Han hann knappt avsluta samtalet innan det ringde på hans andra telefon. Den här telefonen hade en countrylåt som ringsignal.

Han tittade upp mot oss som trängdes inne på hans kontor.

– Sorry, I have to take this, sade han.

Han bytte telefon, tryckte den andra mobilen mot sitt andra öra.

– Yes hello, this is Sean.

Han upprepade situationen. Alla tåg från Colchester var inställda, på stationen befann sig ett par hundra människor som inte visste hur de skulle ta sig vidare. Och ingen hjälpte honom. Han var helt ensam. Halvchef efter halvchef ringde honom, men ingen verkade förstå vad som pågick.

– And soon all the football fans from Ipswich will arrive, sade Sean.

Han förklarade för uppringaren att det var helt omöjligt att få tag i en taxi i Colchester denna sena fredagskväll. Att det inte kommit en enda ersättningsbuss. Att den lilla kiosken på Colchesters tågstation var stängd. Att det ringde personer till honom, som den han pratade med just nu, och att ingen visste vad som hände eller hur situationen skulle lösas. Att han mest bara upprepade sig utan att det ledde till några lösningar eller någon information.

– No water, no food. It’s really bad, sade han.

Nytt samtal.

– Yes hello, this is Sean speaking.

Han började om, berättade för någon ny på huvudkontoret om kaoset och ickesvaren som han fick när han berättade om kaoset.

Jag stod där inklämd på hans lilla kontor. Jag och kanske 20 personer till som inte visste hur vi skulle ta oss vidare från Colchester. Kontoret var den enda varma platsen på Colchesters tågstation. Sean var den enda personen i världen som kunde hjälpa oss.

När det bara återstod någon minut av denna fredag och vi snart skulle vara inne på lördagen började vi alla förstå att Sean troligtvis inte skulle kunna hjälpa oss. Men han försökte och för det älskade vi honom.

 

Ett par timmar tidigare hade vi vandrat från Portman Road och 1–1-matchen mellan Ipswich Town och Nottingham Forest. Klockan var då strax efter tio på kvällen. Många av de nästan 30 000 åskådare som sett matchen i stormvindar och ösregn gick i samma riktning: mot Ipswich tågstation. När vi var hundra meter från stationen ropade en kvinnlig polis ut det vi inte ville höra:

– It’s absolute carnage up there.

Jag gick fram till henne och sade att jag skulle till London. Helt kört eller?

Polisen svarade vänligt att det nog skulle bli svårt att nå London. Alla tåg i den riktningen var inställda på grund av ett träd som fallit över rälsen i stormen Austen.

– Thank you, sade jag och drog upp regnluvan över huvudet igen.

Isiga vindar, genomblöta kläder.

Nästa polis var en man. Stor mage, åtsittande neongul väst över sin uniform.

– London is down, ropade han ut.

I repeat:

– London is down!

– Fucking hell, sade en man som gick bredvid mig.

Vi var många som började leta efter en taxi. Uberappen sade att det inte fanns en enda bil som var villig att köra den långa sträckan till London och det gjorde att vi inte behövde fundera på hur mycket det skulle kosta att åka hela vägen till London med en Uberbil en fredagskväll i slutet av oktober.

På tågstationen i Ipswich fanns en liten informationshytt. Vi ställde oss i kön. Alla verkade vara på väg till London, alla verkade förstå att det skulle bli svårt. En lång japan försökte värma sin flickvän och jag såg på flickvännens ögon att det snart skulle rulla en tår ner för hennes kind. En irländare i grön långjacka och rödvitrandig Foresthalsduk skakade på huvudet, fiskade upp ett paket cigaretter ur fickan och kontrollerade hur många cigaretter han hade kvar. Han förstod att det här skulle bli en lång natt.

Japanen och hans flickvän, irländaren med fyra cigg kvar och vi andra fick till sist samma information. Kunde vi på något sätt ta oss till Colchester, cirka 30 minuter bort med bil, skulle tågen avgå därifrån.

Japanens flickvän frågade mannen i den lilla informationshytten det som vi alla undrade:

– Så ni är säkra på att tågen kommer att gå från Colchester?

Mannen i Ipswich lät inte övertygad när han sade att han trodde det.

Det skulle visa sig att fler Uberbilar var sugna på att köra till Colchester än till London. Med vetskapen om att det skulle kosta oss 1 000 kronor hoppade vi in i en bil. Klockan hade hunnit bli 22.47 när vi rullade mot Colchester.

 

Seans telefon ringde igen.

– Hello, this is Sean. Yeah, like I’ve said a million times in the last hour: there are no trains, no buses and no taxis. I have nothing, absolutely nothing.

Sean lyfte blicken, tittade ut över resenärerna som trängdes på hans kontor. Han log mot oss och fick leenden tillbaka. Utan att jag kände någon av mina strandsatta medresenärer förstod jag att vi alla hade förtroende för Sean. Han slogs för oss.

På andra sidan fönsterrutan vandrade japanen och hans flickvän rastlöst runt på perrongen. Irländaren stod lutad mot en pelare, rökte en cigg och rättade till sin Foresthalsduk. Kanske hade han bara tre cigg kvar nu. Japanens flickvän gick fram till irländaren och frågade något, och irländaren måste ha sagt något roligt för japanens flickvän skrattade i någon sekund. Jag kände att jag ville ge irländaren en kram. Eller ett paket cigaretter.

Det ringde på Seans telefon igen. Sean förklarade situationen på nytt och jag såg mig omkring. Trots att jag inte visste någonting om någon av dem tyckte jag om allihop. Vi var tålmodiga, ingen av oss ballade ur eller tog ut vår frustration eller trötthet på Sean. När det blåste både bokstavligt och talat stod vi stabilt och enade. Vi var som ett eget litet underdoglag som hade kastats ihop av ödet och vi lade alla våra fantasier om framgång – en varm dusch, en skön säng – i Seans händer. Vi hade exakt samma drömmar den här kvällen: att få komma hem. Allt hängde nu på Sean, som om han vore tränaren i omklädningsrummet inför vårt livs viktigaste match.

Sean hummade i telefonen, som om att han fick till sig information som faktiskt betydde något.

– OK, I understand. It’s code red. Thank you.

Han avslutade samtalet. Han förklarade vad code red var för oss, trots att vi var många som redan förstod vad code redbetydde. Allt låg nere på obestämd tid. Tåg, bussar, allt. Han sade att han var hemskt ledsen och han uppmanade oss att försöka få tag i en taxi. Kanske var det lättare om vi promenerade ut i regnet och stormen och in till centrala Colchester? Han visste inte.

Vi klev ut från hans kontor. Irländaren tände en cigg. Kanske bara två kvar nu. Japanen och hans flickvän ställde sig bredvid honom. Japanen såg förtvivlad ut. Japanens flickvän såg apatisk ut. Fullkomligt död i blicken. Irländaren tog ett djupt halsbloss, blåste ut röken som snabbt fladdrade iväg i kastvinden. Sedan sade han:

– Same time, same place next week? This was fun. This was really fucking fun.

För första gången denna kväll skulle jag få höra den japanska mannen prata:

– At least you got a point against Ipswich.

Irländaren skrattade så kraftigt att han började hosta.

 

Veckans …

… låt

Lost verses av Sun Kil Moon.

 

… Offsides podcast

Här måste jag slå ett ödmjukt slag för samtliga avsnitt från vår Englandsresa, det släpptes poddar fredag, lördag, söndag, måndag, onsdag. Bara för Offsidemedlemmar, och en sådan är ju du som läser det här.

 

… moderna fotboll

Mbappé sade i en lättsam intervju för en tid sedan att han noterat alla »memes« som snurrar runt med honom, och att han särskilt tyckte en var rolig där hans ansikte monterats på Mao Zedongs kropp. I intervjun sade Mbappé att han trodde att den avbildade figuren var »en kinesisk diktator«. När detta uttalande nyligen spreds i Kina blev det politiskt och ekonomiskt stormväder. Den kinesiska regimen tog det inte bra och den statliga televisionen slutade att sända matcher från La Liga, likaså rev kinesiska företag sponsorkontrakt med fransmannen. Sedan: krishantering. Mbappé bad om ursäkt och kallade sina kommentarer för »omdömeslösa«, Real Madrid publicerade en officiell ursäkt och skrev att man hade »djup respekt« för Kina, och La Ligas ordförande beklagade händelsen. När miljarderna står på spel får man inte kalla ett päron för ett päron, det är sedan gammalt.

 

… gala

Ballon d’Or som jag var på i London i måndags. Kanske blir det en text om kvällen och cirkusen i nästa nummer?

 

… reportergäng

Johan, Jonatan och foto-Daniel var på plats i Stockholm i går för Hammarby–Sirius. Här är det inget »kanske«, det här kan ni läsa om i nästa nummer av Offside.

 

… årsdag

I går var det tolv år sedan Klas Ingesson somnade in, 46 år gammal.

 

… bok

Vad vi kan veta av Ian McEwan.

 

… Barnet FC

När vi var på The Hive och såg Barnet i lördags blev det 1–1 efter en kvittering av Oldham i 94:e minuten. I tisdags var det dags för en ny hemmamatch: 3–1 mot York City och vår favorit Kabongo Tshimanga gjorde mål igen. Ny match i League Two för Barnet i morgon, borta mot Crewe.

 

… deppigaste

Gif Sundsvall, som åkte på 0–7 förra helgen och därmed blev klara för en degradering, åker i morgon på bortamatch mot United Nordic.

 

… intäkter

The Times kunde berätta att Fifa drog in 3,8 miljarder pund på biljettförsäljning under VM i somras.

 

… förberedelser

Nästa helg åker jag och min äldsta son till Milano för att fira hans 16-årsdag och för att se Torino–Lecce och Inter–Como.