Johan frågade om jag var nervös. Jag sade att jag inte var det.
Om bara några minuter skulle jag prata med Bill Buford. Bill Buford på min datorskärm från sitt hem i New York. Samme Bill som gav ut Among the thugs (Bland huliganer) 1991 och som är författaren till Heat och Dirt – två otroliga reportageböcker som nördigt, ömsint och roligt skildrar hans tid som köksslav på några av världens mest prestigefyllda restauranger med några av de mest brutala kockarna som chefer. Dessutom var Buford i många år redaktör för The New Yorker, tidskriften som jag lusläst i över 20 år.
Klart att jag var nervös. Det här var en av de gubbar som jag näst intill har idoliserat. Dessutom visste jag att han var nära vän med gubben som betytt mest för mig som journalist: den i dag 94-årige Gay Talese.
Jag visste att Bill skulle sitta i sitt hem i New York när han kopplade upp sig för vårt digitala möte. Anledningen till att vi snart skulle prata var att Among the thugs nyligen har översatts till svenska (förlaget Mondial) och att jag fått den enda svenska intervjun (som ni kan läsa i nästa nummer av Offside).
Jag hade kollat upp hur vädret var i New York (sol och 20 grader), kanske var det något jag kunde kallprata om i några sekunder om det behövdes?
Klockan blev 15.00. 09.00 för Bill i New York. Jag satt där och tittade på mig själv på datorskärmen. Fixade frisyren. Frågorna som jag skulle ställa var utskrivna och låg på ett papper framför mig.
Minuterna gick. Bill dök inte upp. Jag mejlade honom och frågade om han hade tekniska problem och lade till »I’ve been there, no stress«. Ytterligare någon minut passerade. Mejl från Bill! Mycket riktigt: tekniska problem. Klockrent, nu hade vi något starkare att bonda över än svagt kallprat om vädret i New York.
Och sedan: Bill Buford vinkade till mig. Det första han sade var att han älskade min knallgröna tröja. Han sade »fucking Microsoft« och jag nickade medhållande. Jag kan ha sagt »yes, fucking Microsoft!« En katt klev förbi och hans fru rörde sig i bakgrunden. Avslappnad stämning. Jag blev lite lugnare.
Bakom Bills skalliga skalle – han har hunnit bli 72 år – såg jag ett fönster. Genom det noterade jag grönska och ett rödmålat trähus. Jag frågade om han hade flyttat, och mycket riktigt visade det sig att han och hans fru lämnat Brooklyn för en lantligare tillvaro norr om Manhattan. Han berättade om sina höns och grönsakerna som han odlar, ställde ett par nyfikna frågor om Göteborg och Offside och jag kan ha sagt att mitt stora intresse, precis som hans, är matlagning. Jag tog också i från tårna och sade att Offside var lite som The New Yorker, men om fotboll. »I love it«, sade Bill.
Sedan pratade vi om när han hamnade i blodiga slagsmål på pubar, på bakgator och i tågvagnar under 80-talet när han infiltrerade några av de jävligaste huliganfirmorna i England, om adrenalinet och rädslan, om hur vitt skild supporterkulturen är i hans hemland jämfört med på europeiska fotbollsarenor, om gången när han såg en Manchester United-supporter få sin skalle spräckt bara minuter innan han tog sig till en tjusig våning i de fina delarna av London för att äta middag med Salman Rushdie och Mario Vargas Llosa.
Jag betade av mina frågor och Bill pratade på. Somliga utläggningar pågick i fem minuter och ibland fattade jag ingenting eller lite – det var referenser till socialantropologiska essäer, antik grekisk dramatik som jag aldrig hört talas om och paralleller till avancerad psykoanalys när han försökte förklara mäns fascination för våld.
Jag ansträngde mig för att låta smartare än vad jag egentligen är. Nickade falskt när jag inte förstod, skrattade när jag begrep att det var läge för ett skratt.
Och till sist gav det utdelning. När jag sade att han i flera av sina böcker, oavsett om det handlat om fotbollshuliganer i England eller om pennalistiska stjärnkockar i Lyon, verkar ha en fäbless för att dyka ner i extrema kulturer – och särskilt en förmåga att bli accepterad av de personer som verkar i dessa extrema kulturer – och följdfrågan löd i stil med »Vad är hemligheten bakom att bli accepterad i sådana miljöer?«, sken han upp och sade att det var en av de mest intressanta frågor han någonsin fått. Jag blev alldeles varm om kinderna.
Efter 80 minuter sade jag att vi var klara. Jag hade ställt mina frågor. Han sade att han skulle börja koka ner en buljong till kvällens middag och jag sade att det lät jättegott.
Därefter följde lite snickesnack. Han nämnde sin gamla kompis Anthony Bourdain, som han saknade väldigt mycket, han berättade att han var lite trött på The New Yorkers chefredaktör David Remnick eftersom »Dave« var så seg med att återvända med feedback om hans senaste reportage till tidningen (jag flikade in att jag mejlat »Dave« men aldrig fått något svar), han sade att han skulle skicka en gammal intervju till mig som han gjorde som ung reporter med Ryszard Kapuściński och … ja, jag njöt.
Jag frågade om han hört något från Gay Talese på sistone. Jajamän, han och Gay hade käkat middag för ett tag sedan. Gays hustru satt i rullstol nu, vilket Bill tyckte var tråkigt. När jag sade att jag några gånger skickat handskrivna brev till Gay sade Bill att han skulle säga åt honom nästa gång de sågs att han kände mig. Min hud knottrades.
Det slutade med att Bill sade att han skulle höra av sig om han kom till Stockholm någon mer gång. »För det var väl där du sade att du bor?« frågade han och jag brydde mig inte om att jag hade sagt att jag bor i Göteborg tidigare under vårt samtal. »Då kanske vi kan gå ut och äta?« »Vad är det som händer?« tänkte jag. Vill Bill Buford gå ut och äta middag med mig? »Ja, just det«, sade jag. »Jag bor i Stockholm.«
Vi avslutade samtalet. Han vinkade glatt in i sin dators kamera och det blev mörkt.
Det har gått tre dagar sedan dess. Jag har skickat DM till honom på Instagram och tackat för intervjun och bedyrat att jag gärna bjuder på middag nästa gång han är i Skandinavien. Inte i Göteborg, inte i Stockholm. Utan i SKANDINAVIEN! I en försäkring om att han verkligen nås av mina rader har jag dessutom mejlat honom samma formuleringar.
Bill har inte svarat. Jag får erkänna att jag misstänker att jag blivit »played«, som mina söner säger när de menar att någon blivit uppsnurrad på läktaren. Han har sannolikt inga som helst planer på att höra av sig till mig. Jag lär inte få någon Kapuściński-intervju i min inkorg. Han kommer inte nämna mig när han träffar Gay Talese nästa gång. Det är inte säkert att han ens gillade min gröna tröja.
Men det gör inget. Under 90 minuter fick jag känna mig speciell och efter 20 år som journalist var det här matchen som jag behövde för att bli påmind om varför jag älskar mitt jobb.
Veckans …
… låt
When I still have thee av Teenage Fanclub.
… Offsides podcast
Johan varvar ner med Martin Luuk efter elva mål i Solna och jag behöver ta beslut i en cykelaffär som leder mig in i en trång feedbackkorridor. Dessutom: eländesrubriker, glada gubbar, triangeloffensiv, rallykomik, raderad Kalmar FF-historik och »fotboll för dumma«.
… bok
Willy Vlautins The left and lucky.
… grannar
Viking som spelade oavgjort mot Bayern München, Bodø/Glimt som vann mot Borussia Dortmund. De kör nu, norrmännen.
… besök
I dag kommer Johan Elmander till redaktionen för inspelning av ett nytt avsnitt av Drömelvan. Har du missat vårt senaste avsnitt med Tim Sparv? Sami Hyypiä, van Dijk, Litmanen … Det är goa namn. Lyssna!
… marginal
10–0 mot Litauen för blågult i tisdags, 15–0 totalt i play off-mötet som förhoppningsvis slutar med en VM-biljett. Men vad är det för motstånd?
… supporter
Jonatan Häggström Wedding har hängt med en man som har en udda kärlek: en medioker serie. Christos Sakalakis är förälskad i Division 2 Norra Götaland. Det här reportaget är värd din tid, och det publiceras endast på vår hemsida.
… nedräkning
Om en vecka landar Johan, Fredrik, Klippar-Frasse och jag i London för en långhelg med en massa fotbollsmatcher och annat kul. Håll utkik i våra sociala medier-kanaler för klipp, på vår sajt för uppdateringar och i vårt poddflöde för dagliga avsnitt från England.
… rekord?
Klippar-Frasse, som svurit över sitt Blåvitt i alla år som jag känt honom, visslar numera. Han hävdar att en vinst i morgon mot AIK, och därefter en seger mot Gais, innebär att klubben tangerar sitt rekord i antalet vunna matcher i rad i Allsvenskan. I dag har de fem raka vinster, och det krävs alltså åtta vinster för att slå rekordet.
IFK Göteborg grundades 1904.
… målskytt
Barcola. Äntligen.
… inläsning
När Hartlepool i nordöstra England skulle välja en borgmästare slogs fem etablerade politiker om rösterna. Och en man i apdräkt från stadens fotbollslag. Johan har läst in sitt finfina reportage »Djungelfeber i Hartlepool«, det lyssnar på du på i Offside Story.
… helg
Önnereds IK:s P16-lag åker till Vänersborg för bortamatch i A-slutspelet i Division 1 Norra Götaland. Avsparkstid? Söndag 19.30. Kanontid!
… årsdag
I morgon är det på dagen åtta år sedan vi berättade om vårt beslut att avsluta alla samarbeten med spelbolag. Noll kronor i intäkter från bettingbolagen sedan dess och det kommer jag alltid att påminna er om.
Det är fortfarande det bästa beslutet jag tagit under mina år som chefredaktör. Du som läser det här är Offsidemedlem och därmed är det du som säkerställer att vi kan leva vidare. Tack!