Tillbaka till framtiden (Pelle Olsson edition)

Håret har blivit gråare och lite kortare. De kännetecknande rektangulära glasögonen har bytts ut mot ett par runda. Men mittbenan är densamma. Det sneda leendet, länge en självklar ingrediens i bilderna från Allsvenskans upptaktsträffar, visar sig direkt medan Pelle Olsson sträcker fram handen från förarsätet.

– Hej. Pelle, trevligt. Vänta…

Han skuffar undan ett godispapper, Werther’s Original, från passagerarsätet i sin svarta Volkswagen Taiga.

– Nu kan du sätta dig!

Pelle Olsson rullar ut på Tegeluddsvägen vid TV4-huset i Stockholm. Lägenheten som han delar med sin sambo Anna ligger bara någon kilometer härifrån. 63-åringen har haft sin bas i huvudstaden sedan åren som djurgårdstränare mellan 2014 och 2016, men nu ställer han in sin GPS i riktning mot barndomsorten Skutskär – ett brukssamhälle 20 minuters bilfärd utanför Gävle.

– Okej, jag tänker så här, säger han och presenterar sin plan för dagen.

Första anhalt: Fritidshuset i Skutskär där han brukar tillbringa sina semestrar och där han sedan den 25 maj i år oftast övernattar.

– Jag behöver hämta mina grejer. Sedan äter vi lunch i Gävle. Därefter tar vi oss till kontoret på Gavlevallen inför träningen.

»Även Pelle Olssons beundrare spär gärna på myten om honom som en fotbollsarbetare fast i det tidiga 00-talet.«

Kvällens pass med Gefle IF ser han fram emot. För två dagar sedan förlorade hans lag med 1–0 mot Sollentuna FK i Ettan Norra, och under spelarnas lediga söndag hade Pelle svårt att släppa förlusten. Han irriterade sig på felbeslut i sista tredjedelen, tidiga inlägg från fel positioner och slarvigt hanterade kontringslägen. Av erfarenhet vet han att det efter förluster krävs en ny träning för att han ska kunna gå vidare mentalt.

– Det var en chansfattig match, säger han. 0–0 hade varit ett rimligt resultat, men målet vi släppte in … alltså. Vi kan titta på det sen. Helt osannolikt. Vår målvakt kom ut sent, det blev ett ihopslag och bollen gick i en jävla rekyl ut till en spelare som kunde sätta dit den. I dag blir det bara fokus på anfallsspel, vi är inte tillräckligt bra i genombrottsfasen.

Han suckar.

– Framför allt är jag förbannad på mig själv. Det blev en för svajig träningsvecka.

Pelle Olsson ger en snabb blick på den föreslagna rutten mot E4:an. Han startar spellistan som brukar hålla honom sällskap på vägarna.

– Man kan säga att Thåström är grunden till allt jag lyssnar på, säger han. Men vad fan, den här låten har jag inte lagt in.

Han fipplar för att byta från en Sarah Klang-låt och kan andas ut när han hör en av de hundratals låtar som han vet ska finnas på den blandade listan »där allt utgår från Thåström«.

– Jag såg Waterboys i Stockholm 2017. Annars har jag nog inte varit på något annat än Thåströmkonserter de senaste 15 åren. Eller jo, jag och Stefan Lundin såg Todd Rundgren tillsammans förra året. Men min musiksmak har stått ganska still.

 

Det finns de som tycker att även Pelle Olssons fotbollsfilosofi har stagnerat. I hans förra tränarjobb, när han assisterade Magnus Haglund i Halmstads BK, gnisslades det ofta om duons enligt omgivningen föråldrade och fantasilösa 4–4–2-modell. Taktiken sågs som en kvarleva från Olssons nio allsvenska säsonger med Gefle IF som gav klubben en ihållande tråkstämpel. Att HBK spelade många matcher med andra formationer än 4–4–2 spelade ingen roll.

Även Pelle Olssons beundrare spär gärna på myten om honom som en fotbollsarbetare fast i det tidiga 00-talet. Därför var det många fotbollsnostalgiker som gladdes åt budet om hans återkomst till Gefle i maj. För dessa var det en tillfredsställande cirkelslutning att mannen, som mer än någon annan förknippas med klubbens i efterhand sensationellt långa allsvenska sejour under 2000-talet, var tillbaka efter 13 år i exil. Att hans comeback som huvudtränare, ett bortamöte med topplaget FC Arlanda, också blev Pelle Olssons 442:a seriematch som Gefletränare gjorde knappast saken sämre. Allt var som det skulle igen.

Gif vann med 3–2, blev första laget att besegra Arlanda i Ettan den här säsongen och har sedan tagit ytterligare fyra trepoängare. Och även om Pelle Olsson bekymrar sig över förlusten mot Sollentuna har hans intåg på tränarbänken bidragit till en klättring från streckstrid till en säker tiondeplats i tabellen.

Pelle Olsson säger att han intresserat följer spelets utveckling men förmodligen inte har förändrats märkbart sedan han senast tränade Gefle. Det antagandet går att uppfatta som ett symptom på hans ovilja att sticka ut eller hävda sig. Ryktet om hans stillastående musiksmak visar sig vara överdrivet – yngre förmågor som Olivia Rodrigo och Valter Nilsson gör Thåström sällskap på favoritspellistan – så visst borde något ha hänt även med fotbollstränaren Pelle Olsson på 13 år?

Klart är i alla fall att det Gefle som Pelle har tagit över skiljer sig tydligt från föreningen han en gång lämnade. 2013 var det en elitklubb som sällan blandades in i Allsvenskans direkta bottenstrid. Nu: En klubb med ansträngd ekonomi, krympande kansli och ett långvarigt hot om degradering till Sveriges fjärde högsta serie. Kanske var det också därför Pelle återvände för tredje gången? Klubben som har betytt mest i hans fotbollsliv har famlat länge efter stabilitet, riktning och framtidstro.

Pelle Olsson uttrycker det helst inte så, men nog kände han sig behövd.

»De spelade Pelle Olsson-fotboll och vann, så de gjorde det ju bra.«

 

När Pelle Olsson lämnade sin kombinerade roll som tränare och sportchef i Gefle för att ta över Djurgården inför säsongen 2014 blåste det fortsatt positiva vindar i föreningen. Bygget av Gavlevallen, vilket var tänkt att ge ökade möjligheter för att locka sponsorer och publik, var i slutfasen. Den nye tränaren Roger Sandberg presenterades som centralgestalt i en ny era, och till en början gick det ungefär som tidigare. Visserligen tvingades Gefle kvala sig kvar 2014, men året därpå slutade de tia med skytteligatrean Johan Oremo (tolv mål) i laget. Sedan inleddes 2016 med en seger på tolv matcher och Roger Sandberg fick sparken. Trots fler poäng under hösten slutade laget på 15:e plats i Allsvenskan. Den rekordlånga sviten i högsta serien stannade på tolv år. Utmaningarna växte. Efter en räddningsaktion signerad succétränaren Poya Asbaghi i Superettan 2017 blev raset ner till Ettan verklighet efterföljande säsong. Klubben fastnade fyra säsonger i tredje högsta serien innan den inför säsongen 2023 återvände till Superettan. Redan efter två år väntade en ny degradering.

Förra säsongen gick det mesta fel. Den nye managern Rawez Lawan fick uppleva ett tufft år som slutade med kval mot Falu BS. Gefle klarade det men omgärdades samtidigt av ekonomiska krisrubriker.

– Jag ville anamma kulturen och traditionen som fanns i väggarna, säger Lawan. Samtidigt försökte jag modernisera fotbollen. Men det var inte det lättaste uppdraget.

När Gefle i våras återigen drogs in i bottenstriden, med åtta inspelade poäng på nio omgångar, fick Rawez Lawan sparken. Han var inte förvånad.

– Jag förstår att tränaren ryker om det inte går bra och kunde ha gjort mycket annorlunda. Däremot tycker jag att klubben skulle ha fortsatt på den inslagna vägen om de vill hänga med i dagens fotbollsutveckling.

Kort efter uppbrottet i Gävle flyttade Rawez Lawan längre norrut för att ta över ett annat krislag, Umeå FC. I augusti återvände han för att möta sin förra klubb. Pelle Olssons Gefle vann med 2–0.

– De spelade Pelle Olsson-fotboll och vann, så de gjorde det ju bra, säger Lawan. Jag tror att Gefle har förutsättningar att lyckas på sikt. Arenan är bäst i Ettan och nu är Pelle Olsson tillbaka, så det ska de väl lösa.

Efter segern mot FC Arlanda i Pelle Olssons 442:a match förlorade Gefle tre raka matcher, mot topplagen Hammarby TFF, Karlstad Fotboll och FC Stockholm. Därefter tog de fyra segrar på fem matcher och lämnade, åtminstone tillfälligt, kampen runt kvalstrecket. Nu återstår en tredjedel av säsongen och saker kan vända fort, men de förbättrade resultaten talar för att mannen som legat bakom Gefles största framgångar också är på väg att väcka liv i framtidstron.

Under 2026 har Stuart Baxter, 73, återvänt till Halmstad efter 35 års frånvaro. Gif Sundsvall har anställt Per Joar Hansen, 61, för tredje gången. Tor-Arne Fredheim, 63, är tillbaka i Ljungskile, och i en tid när till synes nostalgiska tränarlösningar har blivit mer regel än undantag för desperata bottenlag finns det en sak med Gefles tillsättning av Pelle Olsson som sticker ut.

Övriga får anses vara kortsiktiga lösningar. Pelle är här för att stanna.

 

Efter en kort upplysning om att vi fortfarande befinner oss i Uppland, ett par kilometer från gränsen till Norrland, pekar Pelle Olsson ut genom rutan på sin svarta Volkswagen. Fingret är riktat mot Skutskärs IP, fotbollsplanen där han spelade sina första ungdomsmatcher. Som barn spelade han både fotboll och bandy, men det var med dobbar under fötterna han lyckades bäst. 1982 var den passningsskicklige anfallaren med och tog upp Gefle, lett av en 27-årig Stefan Lundin, till Allsvenskan. Senare spelade han i Malmö FF, där han träffade Roy Hodgson, och Halmstads BK innan hemlängtan gjorde att han återvände till Gästrikland 1988.

– Jag var egentligen som bäst när jag var 19, 20 år. I Allsvenskan gjorde jag 87 matcher och 22 mål, tolv i Gefle och tio i Halmstad. Men jag tror att jag blev tränare i huvudet för tidigt, sprang runt och funderade på hur spelet kunde planläggas.

Efter skador i båda hälsenorna kom Pelle aldrig tillbaka till nivån han ville hålla. Han slutade spela som 29-åring. 1993 blev han assisterande tränare till Stefan Lundin i Gefle.

– Då jobbade jag fortfarande på Sparbanken. 1 juli 1996 blev jag huvudtränare i Gefle, och det var jag fram till 2002.

Det låter ofta så här när Pelle Olsson pratar. För honom är det inget konstigt att veta exakt vilket datum för 30 år sedan han blev heltidsanställd fotbollstränare. När han nämner den gamla djurgårdsanfallaren Aleksander Prijović och jag påminner om en match mot Norrköping där serbschweizaren blev »typ fyramålsskytt«, är Pelle snabb med att påpeka att Prijović faktiskt bara nätade tre gånger i matchen.

– Det var 2013, innan jag tog över Djurgården, lägger han till.

Ännu mer briljerar hans minne när perioden från 2005 till 2013 i Gefle ska summeras.

– Man kan säga att jag började som kanslichef den 15 november. Redan då fick jag sköta rekryteringen till klubben. Sedan gick Kenneth bort den 27 december 2004, dagen efter tsunamikatastrofen. Då fick jag frågan om att ta över hans roll.

Pelle Olsson kom från två år som assisterande tränare till Stefan Lundin i Örebro och var redo att lämna tränarrollen för att befinna sig nära sina barn. Under hans frånvaro hade Gefle, lett av Kenneth Rosén, säkrat avancemang till Allsvenskan för första gången sedan Pelles spelartid på 80-talet. Roséns cancersjukdom gjorde att Pelle aldrig blev kanslichef, såsom det egentligen var tänkt.

»Alla tippade oss sist. Det gjorde rekryteringen tuff, de första sju spelarna som besökte oss i Gävle sa nej.«

Istället följde nio år med honom som tränare och sportchef. När jag frågar om det finns någon av de allsvenska säsongerna som Pelle minns med särskild värme blir svaret en genomgång av varje säsong med dess höjdpunkter, utmaningar och tabellplaceringar.

– 2005 tror jag att vårt snittips var 14,0.

Pelle visar upp sitt sneda leende igen.

– Alla tippade oss sist. Det gjorde rekryteringen tuff, de första sju spelarna som besökte oss i Gävle sa nej. Sedan började vi med tre raka förluster men lyckades vända på säsongen. På sommaren vann vi mot Hammarby på Söderstadion och Blåvitt på Gamla Ullevi. Sedan avslutade vi med 3–0 mot Assyriska i sista matchen, vilket gjorde att Landskrona fick kvala och åkte ur istället. Och de har ju fortfarande inte kommit tillbaka.

Gefle klarade sig däremot kvar år efter år, trots bottentips och oftast Allsvenskans lägsta omsättning. 2006 var Gefle starka på sommaren, slog många topplag och var »jävligt bra hemma«. De vände 0–3-underläge till 4–3 mot Malmö FF och var straffmissar ifrån att besegra båda guldstridslagen AIK och Elfsborg.

– Dessutom gick vi till final i Svenska cupen det året efter fyra bortasegrar mot Ängelholm, Halmstad, Landskrona och Kalmar. Då spelade vi final mot Helsingborg framför 2 700 åskådare på Råsunda.

Här minns Pelle faktiskt fel, rätt publiksiffra är 3 379. Däremot är han något på spåren när han självironiskt säger:

– Det var den matchen som fick hela Fotbollssverige att inse att vi måste göra något åt den svenska cupfinalen.

Efter en kort skrattpaus återupptar han lektionen i Gefles allsvenska historia. 2007 var ett bra år utan några dramatiska eller minnesvärda händelser.

– Vi klarade oss med marginal. 2008 däremot hade vi en jävligt jobbig säsong men det var bra gjort att vi hängde kvar.

»Som Nils Arne Eggen sa: Samma resultat över tid betraktas som sämre.«

Pelle parkerar utanför sitt hus, vars tomt ligger intill ett biflöde till Dalälven. I trädgården finns det en liten badplats där han tog ett septemberdopp förra veckan. Huset är modernt inrett, rymligt och med stora fönster som bjuder på ordentligt ljusinsläpp och en utsikt som slår den i Pelles kontor på Gavlevallen.

– Det finns inget fönster i tränarrummet, så man känner sig lite instängd. Jag brukar jobba härifrån och åka in efter lunch för att förbereda inför träningen.

Pelle packar ner träningsoverall och fotbollsskor i en sportbag som han, under ett toalettbesök, hinner glömma bort var han har lagt.

Sedan sätter han ord på det som möjligtvis blev starten på benämningen av Gefle, och honom själv, som tråkiga. Ett landsortslag från en hockeystad som slutar nia i Allsvenskan kan till en början uppfattas som en pigg överraskning. Med tiden tröttnade omvärlden, och kanske även Geflepubliken. Förväntningarna på laget ökade. Publiksnittet minskade. Dessutom hatade alla motståndare Strömvallens sträva konstgräsmatta.

– Efter fyra år i Allsvenskan fick vi känna på lagen om succémättnaden. Som Nils Arne Eggen sa: Samma resultat över tid betraktas som sämre.

Gefles ursprungliga trupp med stark lokal och regional prägel byttes så småningom ut och ersattes av fynd från lägre divisioner och större klubbars bänkar. Pelle Olsson sålde Johan Oremo och Amadou Jawo för nio miljoner styck, pengar som inte räckte till att stärka klubbens organisation men som bidrog till truppbygget. Även Alexander Gerndts och René Makondeles övergångar till seriekonkurrenter stärkte budgeten, men det var kaffepengar jämfört med summorna ett allsvenskt bottenlag kan sälja spelare för i dag. Förädling av målskyttar, ett av Pelles signum som möjligen också motbevisar fördomen om honom som en defensiv coach, var mindre lukrativt för 15 år sedan. Inte heller de tre Europakvaläventyren, som Gefle fick uppleva tack vare sina starka fair play-poäng, gav i närheten av samma intäkter som de hade gjort i dag. När Pelle lämnade Gefle 2013 hade klubben ett eget kapital på ungefär två miljoner kronor.

– Vårt största misslyckande var att omsättningen låg på runt 25 miljoner kronor och aldrig ökade, säger Pelle. Vi klarade inte konkurrensen med Brynäs om sponsorpengarna.

–

LÄS OCKSÅ:

Upptäcktsresan – om när Gefle chockades i en walesisk rugbystad som visade att snällast inte alltid är bäst.

–

 

När Pelle Olsson lämnade Gefle efter säsongen 2013 presenterades han som ny huvudtränare i Djurgårdens IF. Stockholmsklubben hade då kämpat sig igenom några tuffa år, med negativt kval 2009 som den absoluta lågpunkten. 2012 slutade de bara en poäng före Gefle, men hösten 2013 hade Per Mathias Högmo lett laget från botten till en sjundeplats. Och trots en sviktande ekonomi siktade klubben uppåt igen, med Bosse Andersson som nygammal sportchef.

– Jag hade ingen bra start med Pelle, säger Bosse Andersson. 1997, när jag spelade i Djurgården och han tränade Gefle, hamnade vi nästan i handgemäng.

Pelle Olsson minns första mötet väl.

– Han var bufflig på planen, spelade väldigt tufft. Jag sa det till honom och då blev det bråk.

Men Bosse Andersson var inte långsint och anställde sin gamla fiende, vilket han är glad för i efterhand.

– Pelle är en otroligt skicklig och kunnig fotbollsperson. När Djurgården hade en tuff ekonomisk tid med mycket osäkerhet stod han för en tydlighet och respekt för föreningens val. Han gav oss en trygghet och stabilitet, samtidigt som han inte gnällde över att vi var tvungna att sälja våra bästa spelare.

En ny sjundeplats 2014 följdes av en sjätteplats året därpå, men sommaren 2016 hamnade Djurgården i en formsvacka. Efter fyra raka matcher utan seger fick Pelle Olsson sparken.

– Det var en av mina jobbigaste stunder i livet, säger Bosse Andersson. När man skulle säga upp en som jobbade 150 procent och visste vad som behövde göras. Det kan kännas orättvist, Pelle hade inte samma förutsättningar som vi haft senare med tunga värvningar. Men till slut nådde vi vägs ände.

Sommaren 2016 stod Pelle Olsson för första gången på 20 år utan ett fotbollslag. Efter ett uppehåll som fick honom att vantrivas tog han över AFC Eskilstuna. Det blev fel, säger han i efterhand. Klubben var mitt i sin flytt från Solna, mycket var rörigt och Pelle Olsson lämnade självmant efter en svag start på Allsvenskan 2017. Sedan gjorde han tre år som tränare och sportchef i Sandviken, där han var med och byggde upp det som i dag har blivit ett stabilt lag i Superettan. När Pelle lämnade Sandviken och ersattes av en då 25-årig Martin Falk, kunde tränartalangen berätta för Gefle Dagblad att han hade fått »en jättebra överlämning av Pelle«.

»Om vi förlorade var det ingen jävel som sa något om hur vi spelade.«

2021 blev Pelle Olsson analytiker och assisterande tränare till Magnus Haglund i Halmstads BK. Duon fick fortsatt förtroende efter kvalförlusten mot Helsingborg den hösten och återförde laget till Allsvenskan på första försöket. De höll med god marginal kvar HBK i högsta serien 2023, men när resultaten efterföljande sommar försämrades tröttnade klubbledningen.

– När jag tog över Gefle ville jag att vi skulle spela ungefär som HBK gjorde under mig och Magnus, säger Pelle. Så jag gick nyligen igenom många av matcherna från 2023. Det som slog mig var att varje gång vi gjorde extra bra saker var en av följande fyra spelare inblandade: Phil Ofosu Ayeh, Amir Al Ammari, Erik Ahlstrand och Naeem Mohammed. Sommaren 2024 var ingen av dessa tillgängliga.

Det uppfattades som att både spelarna och folk runtomkring hade tröttnat på ditt och Magnus spelsätt när ni fick sluta. Vad tänker du om det?

– Så blir det i motgång. Hade vi vunnit istället hade ingen haft problem med spelsättet. Sedan är det klart, om man är ett bottenlag i en tuff period blir det naturligt att man inte får anfalla så mycket. Men i många matcher gjorde vi rätt saker utan att få utdelning.

Gefle hade länge en etikett som tråkiga…

– Va?

Pelle Olsson skrattar.

– Jo, för fan, det har jag känt av. Framför allt var det mycket snack om det när vi mötte de stora klubbarna. Om vi förlorade var det ingen jävel som sa något om hur vi spelade. Men om vi tog en poäng eller vann blev det ofta vårt spelsätt som hamnade i fokus. Vi lyckades vinna tillräckligt ofta för att den stämpeln skulle sätta sig.

Ser du dig själv som en defensiv tränare?

– Jag är väldigt upptagen av anfallsspel. Under båda mina tidigare perioder i Gefle hade vi en modell som skapade bra anfallsspelare, vilket gjorde att vi sålde många forwards. Men det var alltid viktigt för oss att sitta ihop som lag.

Hur då?

– På den tiden kunde man ställa sig på motståndarnas straffområdeslinje så att de tvingades spela längre. Vi kunde krympa planen genom att hålla laget kompakt. Det blev inte så öppet spel, vilket retade många motståndare. De kunde ha bollen men fick inget flow eftersom vi stängde ner ytorna. Nu är spelet svårare för att man får sätta igång insparken i eget straffområde, där motståndarna inte får vara.

Är du missförstådd som tränare?

– Jag vet inte. Hur ett lag ser ut beror mycket på var de befinner sig i ligans hierarki. Gefle hade inte kunnat slå topplag om vi inte hade jobbat så kompakt och organiserat. Sedan har det så klart raljerats kring 4–4–2.

Från bilhögtalaren bryter Thåström in med refrängen från låten Mathilde.

Vi som hade allt

Det var så här det blev

Pelle Olsson fortsätter bakom ratten:

– Jag försöker alltid hålla mig till positionsförsvar och två forwards men kan ändra mycket i numerären utifrån den grunden. Nu spelar vi mer 4–3–1–2. Spelet är annorlunda i dag, man roterar runt och bygger ofta på tre plus två i uppspelsfasen. Det finns en massa varianter, men i försvar är det fortfarande väldigt många som hamnar i 4–4–2, för det är helt enkelt ett jävla bra sätt att försvara på.

Hur har din taktiska syn förändrats genom åren?

– Grunderna är nog samma, men i vissa delar har jag lagt till erfarenheter och blivit bättre. Jag var mer konsekvent tidigare, det var gynnsamt då. Nu möter vi fler varianter hos motståndarna och behöver anpassa utifrån det.

 Och ditt ledarskap?

– Jag är nog den personen jag alltid har varit.

Varför tror du att Gefle på kort tid har blivit bättre under din ledning?

– Det känns tidigt att dra några slutsatser. Vi har förbättrat vår fysiska status i takt med att spelare har kommit tillbaka från skador. Det har gjort att vi verkligen kan jobba med våra principer på varje träning, i spel elva mot elva. Vi har hittat en stabilitet, försvarsspelet har oftast fungerat om än med vissa bakslag.

Behövde Gefle bli tråkiga igen?

– Vi behöver göra fler mål! Men jag har inga problem med att uppfattas som tråkig.

 

Den som tillbringar tid med honom märker snabbt att Pelle Olsson har både humor och värme. Bosse Andersson tycker att omgivningens bild av 63-åringen som defensiv och fyrkantig är felaktig.

– Han är fullständigt missförstådd, dömd i ett fack utifrån hans gärning i fotbollen, säger Andersson. Det är många som inte känner Pelle Olsson och inte förstår. Jag tror att Pelle har varit betydelsefull för många fotbollsspelare genom åren.

Det var alltså inte konstigt att Bosse, efter att Pelle hade lämnat Halmstad, ringde tränaren han en gång sparkat för att erbjuda en roll som scout. Pelle Olsson åkte runt hela Europa för att kartlägga lagen som Djurgården skulle möta i Europaspelet 2024 och 2025. Han hjälpte också till med att titta på potentiella nyförvärv.

Internt, i vissa slutna rum, fick han smeknamnet »Olstown«, en ordvitsig blinkning till analysföretaget Jamestown som under våren 2026 blev en allt viktigare del av Djurgårdens rekryteringsprocess. Och när Blåränderna nådde Europaframgångar fick även supportrarna en ny bild av den grå eminensen som hade förberett tränarteamet på motståndarna. Pelle Olsson fick kärlek, kanske rentav upprättelse. Tillsammans med Bosse Andersson var han också i Norge och tittade på Kristian Lien och Bo Hegland, Djurgårdens i dag två viktigaste spelare.

Sedan behövde hans gamla klubb hjälp, och på ett revolutionerat djurgårdskansli försvann Pelle Olsson ut genom bakdörren.

 

I Gävle konserthus huvudentré träffar Pelle Olsson en gammal bekant, Gefles före detta marknadschef Magnus Lindmark. De hälsar hjärtligt och Lindmark berättar att han numera tränar Stensätra IF:s damlag i division två.

– Vi ska till Gavlevallen i kväll för att möta Gifs andralag, säger han.

Pelles tankar går direkt till kvällens träningstid, som slutar 45 minuter före matchen.

– Kan du se till att ni inte går ut och värmer upp före kvart över? säger han. Förra veckan var tjejerna från Huge ute och studsade redan klockan sju, när vi fortfarande tränade.

– Självklart, Pelle! Det lovar jag.

Med en tallrik kyckling och ris framför sig och fönster med utsikt mot Gavleån bredvid sig säger Pelle Olsson att många tränare tycker att det är påfrestande att träna ett lag i en mindre stad där alla, oavsett grad av fotbollsintresse, har en åsikt.

– Så är det i alla klubbar som är stadens lag, säger Pelle Olsson. Men här i Gävle blir det extra speciellt, och ibland jobbigt, för jag känner alla som vill tycka till. Nu känns det som att många är glada för att jag är tillbaka, men jag märker också att intresset för Gif har minskat. Alla har inte en åsikt längre.

Pelle avbryts av sin ringsignal.

– Nu ringer Ettans serieledare!

På displayen står namnet Max Lindén. Han tränar Hässleholms IF som utmanar Andreas Granqvists Trelleborg i den södra serien.

– Hej, jag sitter och äter lunch med en journalist, så det är bäst att du håller tyst.

Rösten på andra sidan luren skrattar. 35-årige Max Lindén jobbade i Halmstad under Pelles tid där och sedan dess pratar de ofta för att bolla fotboll och ledarskap. Nu kommer mentor och lärjunge överens om att höras senare.

»Han är den gamla skolans föreningsmänniska, en sådan som gärna engagerar sig i alla delar av verksamheten.«

Pelle Olsson försöker ta upp tråden från tidigare.

– Jag hade egentligen inga tankar på att hoppa in så här mitt i säsongen, säger han. Men tidigare har jag tänkt att jag gärna tar ett tränaruppdrag till och att det vore roligt att återvända till Gefle. Så när klubben hörde av sig kände jag att jag ville prova någon säsong till. Jag har ju bara varit 28 säsonger i Gefle.

Han flinar.

– Nej, men jag bryr mig så klart om klubben. Sedan är det här ett jävla roligt jobb. Tommy Söderberg sa en gång att tränarens vardag också är tränarens belöning. För mig är det här en förmån, att jobba med unga och högmotiverade människor som vill bli bättre på fotboll.

Hur länge kommer du fortsätta, tror du?

– Först handlar det om att ta den här säsongen i mål. Men jag har sagt att det här får bli min sista klubb. Sedan kanske jag inte gör tio säsonger till som tränare, men jag bidrar gärna i andra roller i framtiden.

Har du någonsin tröttnat på fotboll?

– Inte än. Varje mellansäsong hinner jag glömma hur jävla ont det gör att förlora. Segrarna väger inte på långa vägar upp för det. Men jag har aldrig känt någon brist på driv eller motivation. Jag gillar att jobba i team. Och så är jag väldigt intresserad av spelet fotboll.

Han återkommer ofta till det. Spelet och lagarbetet. Men ju mer man pratar med Pelle Olsson, desto tydligare framträder ytterligare en dimension. Han är den gamla skolans föreningsmänniska, en sådan som gärna engagerar sig i alla delar av verksamheten. I berättelsen om Gefles allsvenska epok rabblade han lika gärna övergångssummor, vidareförsäljningsklausuler och årsomsättning som matchresultat och tabellplaceringar.

»Någon gång ska den här klubben upp till Superettan igen.«

En hård Mattias Hugosson-utspark från restaurangen i Gävle konserthus ligger Strömvallen. Trots att ett par läktare har rivits och avbytarbåsen bytts ut kunde Pelle på väg till lunchstoppet inte hålla sig från att visa upp sin gamla arbetsplats. På det nedgångna konstgräset berättade han om den kulturminnesskyddade huvudläktaren och förklarade hur det kom sig att hans klubb tvingades byta bort den anrika arenan. När Gavlevallen planerades brydde han sig om att ge synpunkter på vilka ytor som kunde gynna A-lagsverksamheten, även om han själv länge bara fick uppleva nybygget som bortatränare. Och när han pratar om Gefles nedflyttningar utan honom de senaste tio åren redogör han medlidande för hur svårt det är för en så liten klubb att behålla en slagkraftig trupp när TV-avtalsmiljonerna försvinner.

Med den bakgrunden är det fullt naturligt att Pelle Olsson inte ser sitt nya jobb som en sportslig räddningsaktion. Han är här för att göra Gefle IF till en starkare förening.

– Budgeten nästa år kommer bli stramare, säger han. En stor del av mitt jobb är att lämna ett starkare Gefle efter mig. Vi behöver bygga upp en stabilitet i klubben. Sedan, om allt stämmer med strukturen runt laget kan det gå fort uppåt. Någon gång ska den här klubben upp till Superettan igen.

 

Den assisterande tränaren Mattias Hall har sällskap med sig när han sticker in huvudet i Pelle Olssons fönsterlösa kontor på Gavlevallen. Anfallaren Leo Englund, som i vintras slutade efter fem säsonger i klubben, är här i ett ärende för kommunens fritidskontor och vill passa på att säga hej till tränaren som tog honom till Sandviken 2019. Han berättar att han har sett några matcher och förstår precis vad Pelle vill göra med laget.

– Det har sett bättre ut, säger Englund. Jag tror på det här.

Pelle visar upp några sekvenser från senaste matchen mot Sollentuna, bland annat det märkliga insläppta målet. Han förhör Leo Englund om livet efter karriären och berättar att den pensionerade anfallaren inte är den första Gävlebon som har knackat på hans tränardörr.

– Det är en del som har kommit hit och frågat efter mig, säger Pelle. Men då har jag ofta suttit hemma och jobbat.

När Englund hastar vidare sätter sig Pelle Olsson och hans assisterande tränare på varsin konferensstol för att gå igenom videoklipp från matchen.

– Vad fan, säger huvudtränaren. Det här har aldrig hänt förut.

Trots att sladden är inkopplad i datorn får han inte fram bilderna på TV-skärmen. När Pelle har gett sig själv epitetet idiot och ganska snabbt lyckats lösa teknikstrulet uppstår nästa problem. Han jämrar sig med en svag falsettröst, som för att hålla tillbaka ilskan.

– Jag tror att jag bryter ihop, säger han. Jag har raderat 36 klipp. Hur är det möjligt?

– Är allt borta? frågar kollegan Mattias Hall.

Pelle Olssons sedvanliga, lugna stämma är tillbaka.

– Nej då! Men jag hade sorterat klippen så smart. Nu får jag ta dem från ett annat ställe.

Sedan detaljstuderar duon särskilt intressanta situationer från 0–1-matchen. Nästan alla klipp visar samma sak: Istället för att komma runt på kanten och slå inlägg snett inåt bakåt från kortlinjen, tenderar spelarna att krångla till det för sig själva, ta sig in i mindre attraktiva ytor.

– Djupa genombrott, upprepar Mattias Hall som ett mantra varje gång ett nytt klipp visas.

Mönstret som förklarar varför Gefle inte spräckte målnollan blir tydligt. Några gånger kan tränarduon inte hålla sig från att ha roligt åt spelarnas onödigt omständliga anfallsvägar.

– Men det där får du inte ta med i texten, säger Pelle. Jag gillar inte den typen av lustifikationer egentligen. Oftast behöver vi inte kritisera, bara påvisa alternativa lösningar.

»Var han för hård? Vad kan han egentligen kräva av spelarna? Det här är ändå division ett.«

Under videogenomgången med truppen en halvtimme senare visar Pelle bara en bråkdel av klippen. Situationerna som valts bort har han sparat till de individuella möten som väntar efter träningen. Han vill undvika att någon spelare känner sig utpekad inför laget. Som avslutning visar Pelle de två mål som Gefle gjorde mot Karlstad, varav båda kom till genom … djupa genombrott. Spelarna får även se hur BP gjorde sina mål i gårdagskvällens allsvenska match mot Elfsborg och hur Haaland nickade in Manchester Citys enda mål mot Coventry efter ett inlägg från kortlinjen.

– Det här kan vi också göra, säger han. Fotboll behöver inte vara så svårt, men tänk på hur mycket svårare det blir för motståndarna när de måste försvara mot eget mål.

Sju minuter för sent avslutar magister Olsson sin genomgång. Att träningstiden blir kortare får det vara värt, förståelsen och igenkänningen i anfallsspelet måste bli bättre.

Ändå känner sig Pelle osäker när han går ut mot träningsplanen. Var han för hård? Vad kan han egentligen kräva av spelarna? Det här är ändå division ett, ingen spelare är professionell och han har bara tränat dem i några månader. Men försvarsspelet har han ju fått ordning på, börjar det inte bli dags för även målskyttet att lossna?

 

Efter uppvärmningen och en dryg timmes målglada övningar skyndar Pelle Olsson in på sitt kontor för att hämta bilnyckeln. Trots att jag har sagt att det inte behövs insisterar han på att skjutsa mig till tågstationen. På vägen dit tänker han högt.

– Vi kan inte hålla på och vika in hela tiden utan att öppna upp ytan, säger han. Men ändå händer det så fort jag inte påminner om vad vi har sagt.

Hans panna veckar sig.

– Jag märker att en spelare börjar bli jävligt trött på att få kritik. Jag ser det i ögonen, märker det i hans kroppsspråk och på små kommentarer. Det är en svår balansgång som tränare. Var går gränsen för när han får nog? Men samtidigt: Om man inte börjar göra rätt saker snart finns det inget annat alternativ än att jag spelar med någon annan istället.

Pelle stannar till utanför resecentrum. Strax ska han köra tillbaka till Gavlevallen för spelarmöten.

– Det spelar ingen roll hur mycket erfarenhet man har, säger han. Varje situation är ändå unik och jag brottas varje dag med små beslut. Det enda man kan göra är att tro på sin idé och vara sig själv.