Som spelare längtade du så mycket efter träningen att du ofta vaknade innan väckarklockan ringde. Hur är du som tränare?
– Jag vaknar ännu tidigare. Men det beror varken på spänd förväntan eller att jag har för många tankar i huvudet. Jag är helt enkelt morgonpigg. Ju äldre jag blir, desto tidigare går jag upp.
Den gamla världsspelaren Matthias Sammer har sagt att ett fotbollsproffs bör njuta av varje sekund under karriären, att tiden som spelare är den härligaste i livet.
– Som tur är har jag funnit en bra balans med min fru efter karriären. Men ärligt talat: Vem kan säga emot Matthias? Åren som spelare är den mest bekymmerslösa tiden.
Vad saknar du?
– Stämningen i omklädningsrummet. Skämtandet. Musiken. Gemenskapen. Jag är övertygad om att bra kemi i omklädningsrummet ger fler vunna poäng.
Har stämningen i omklädningsrummen förändrats från när du spelade?
– Här i Nürnberg har vi flera unga spelare som inte vill göra något fel. Men ibland har de problem med att hitta balansen mellan uppsluppenhet och strävsamhet under träningarna.
»På något sätt kan jag bara känna mig lycklig om jag själv har förtjänat det.«
Vilka beteenden från spelare får dig att tappa fattningen?
– Jag är väldigt allergisk mot respektlöshet. Jag förväntar mig att grabbarna behandlar alla lika, från busschauffören och städpersonalen till klubbchefen.
Är det svårt?
– Jag är medveten om att ungdomar i dag växer upp på ett annat sätt än vad jag gjorde. Nu matas killarna ständigt med information från sina smartphones. Kraven som ställs är också högre i dag. Spelet går snabbare, spelarna måste fatta snabba beslut på små ytor. Det finns så oerhört många sportsliga detaljer att ta hänsyn till. Då kan livet utanför ibland glömmas bort eller inte hinnas med. Just det försöker jag förmedla. Mina föräldrar la stor vikt på att jag skulle fullborda min utbildning till snickare. Jag jobbade i fyra år innan jag fick bli fotbollsproffs. Här i FC Nürnberg har Marko Soldić nyligen skrivit sitt första kontrakt redan som 16-åring. Så gammal var jag när jag påbörjade mitt lärlingsprogram. På den tiden var rutnätet grovmaskigare. Talanger kunde bli bortvalda i den tidiga uttagningsprocessen men ändå ta sig in i proffsvärlden genom en bakdörr.
Du skrev på ditt första spelarkontrakt som 21-åring. Kommer vi aldrig att få se en ny Miroslav Klose i tysk fotboll?
– Jag hoppas det, men det blir förmodligen svårt. När jag väl fick chansen, på ett uttagningsläger för spelare från sydvästra Tyskland, skickades jag hem redan efter en dag.
Men du tog dig ändå hela vägen till att vinna VM-guld.
– Jag måste arbeta mig till saker för att må bra. När jag gick tränarutbildningen menade flera kurskamrater, samtliga ex-proffs, att de inte behövde kursen. De tyckte att de redan visste hur man leder ett lag. Men för mig har utbildningen gett mig väldigt mycket i yrket. Hur presenterar jag mina idéer för en grupp? Hur skapar jag spelarprofiler, med egenskaper, styrkor och svagheter? Det lärde jag mig där, vilket har gjort att jag kan förhålla mig mycket mer objektiv till mitt lag.
Det sägs att du har många enskilda samtal med spelarna. Tidigare har du aldrig varit känd som en stor talare.
– Jag lär mig hela tiden. I början av karriären tog jag retorikkurser för att träna på mitt kroppsspråk och hur jag skulle reagera på tuffa frågor. Att till exempel hålla mig lugn när det började räknas på hur många minuter som gått sedan jag senast gjorde mål. Men mitt sätt att prata med spelarna kommer med erfarenheten. Sådant går inte att träna på.
»Under utbildningen till fotbollstränare behövde jag timmar för saker som andra kunde eller förstod direkt.«
Inför VM 2022 frågade Hansi Flick, som du hade varit assisterande tränare till i Bayern München, om du ville bli hans medhjälpare i tyska landslaget. Varför tackade du nej?
– Jag ville stå på egna ben och bära ansvaret själv. Det var på tiden. Självklart hade jag gärna jobbat vidare med honom, men jag kände mig också klar med arbetet i landslaget efter tiden med Joachim Löw [Klose var anfallstränare i Tyskland mellan 2016 och 2018]. Jag behöver dagligt arbete. Att saker byggs upp. Redan som snickare fascinerades jag när det på kvällen fanns ett tak högst upp där det samma morgon bara hade stått fyra väggar.
Du gör ingen hemlighet av att målet på sikt är ett jobb i Serie A eller Bundesliga. Vad fick dig att redan i februari förlänga kontraktet med FC Nürnberg till 2028?
– Jag kände att mycket utvecklade sig i rätt riktning och att jag hade ett ansvar för de här unga spelarna. Att hjälpa dem att etablera sig som proffs i andraligan. Bundesliga är fortfarande mitt mål. Jag vill uppåt, men jag har inte satt någon tidsram för det.
Många före detta spelare i din generation undviker numera tränarjobb. Men du kan inte sluta slita?
– Ibland har jag önskat att drivet ska försvinna. Men som sagt: Som snickare lärde jag mig att något bara blir till om jag gör något. Under utbildningen till fotbollstränare behövde jag timmar för saker som andra kunde eller förstod direkt. På något sätt kan jag bara känna mig lycklig om jag själv har förtjänat det.
Du verkar vara väldigt reflekterande. Har det funnits perioder när din fru Sylwia har sagt: »Miro, du håller på att förändras«?
– Naturligtvis. Som spelare var det lättare att lämna saker bakom mig och ladda batterierna. Min fru är väldigt tydlig med att det irriterar henne när jag tar med mig jobbet hem och inte är mentalt närvarande med familjen.
Tränarikonen Ottmar Hitzfeld har berättat att han drabbades av utbrändhet under karriären. Han kunde inte längre glädjas åt segrar, utan tänkte bara: »Tack gode Gud för att vi inte förlorade.« Kan du känna igen dig i den sortens känslor?
– Inte alls som Ottmar Hitzfeld, men jag är i en ålder där kroppen börjar ge vika och där jag aktivt måste ta mig tid att rensa tankarna. Arbetet som tränare tar aldrig slut. Jag kan alltid finslipa fler detaljer, något kan alltid förbättras. Om man inte är försiktig får man tunnelseende. Därför ser jag till att koppla bort fotbollen helt två eftermiddagar i veckan.
Du är 48 år, en ålder där du väl åtminstone har en grov plan för när du ska ta nästa steg?
– Det är oklokt att ha alltför konkreta planer i fotbollen. Jag vill fullfölja mitt kontrakt här, men kanske tar det slut snabbare än så. Tränare får sparken, ibland köps de också loss av en annan klubb, men det där tänker jag inte på. Nu ser jag helt och hållet fram emot försäsongen med grabbarna.
Du har väl inte missat?
